En absurd situation att inte få rätt medicin

PicsArt_10-15-03.00.50 (1)Det är soligt ute, jag hör några barn skratta. Jag sitter inne i lägenheten för att en inlämningsuppgift måste in, men jag var och simmade igår så det är okej. Idag är jag i balans. Jag försöker generellt sett att inte tänka på när nästa episod ska ta sin början, man kan inte leva så.

Jag har bipolär sjukdom med hallucinationer, jag har adhd, jag har pmds (premenstruellt dysforiskt syndrom) och jag är högkänslig. Det är en speciell kombination; som om livet designat min hjärna för att döda mig så snabbt som möjligt. Många gånger har den nästan lyckats, men idag är jag stabil.

Jag har de senaste månaderna varit på gränsen att bli manisk, men det börjar lägga sig nu. Jag har en bra medicinering för både min bipolaritet och min adhd, vilket gör att jag både kan leva och plugga. Min medicin för min adhd, amfetamin, hjälper mitt arbetsminne vilket gör det möjligt för mig att lämna in mina uppgifter i tid. Få vet hur lång tid det kan ta att ta sig igenom kurslitteratur med adhd utan rätt medicin, och amfetamin är bokstavligt talat den enda som har funkat för mig – jag har provat alla utom en. Staten gör det mer och mer besvärligt för läkarna att skriva ut den, men efter mycket kämpande så har jag fått tillbaka den. Efter att ha läst på halvtid i sex år på grund av min bipolaritet och adhd har jag precis fått reda på att jag kommit in på kandidatuppsatsen till hösten – livet är rätt bra.

Ovetandes som jag är där jag sitter, pluggandes och väntandes på ett samtal från en leverantör av en madrass jag beställt, svarar jag glatt i telefonen när det ringer. På andra sidan av luren är en läkare jag inte känner, men jag är inte förvånad. För någon vecka sedan så ringde en ursäktandes sjuksköterska för att meddela mig att min vanliga läkare vägrar skriva ut recept på amfetamin och att de ska ta upp mitt fall på det gemensamma läkarmötet senare, detta trots att jag redan har licens. Detta förvånar mig inte heller, min läkare har en tendens att bli på gränsen till hysterisk när det kommer till narkotikaklassade mediciner. Hon har redan varit nära att sabba min tidigare fullt fungerande medicinering för att exkludera alla mediciner som staten ger henne panik över. Jag hr fått lugna henne flera gånger förut.

Men när jag börjar lyssna på läkarens röst i telefonen får jag en dålig känsla i magen. Han är nervös, ursäktande och jag kan till och med höra skam i hans röst. Detta kommer inte vara bra. Han meddelar mig att SAMTLIGA läkare på hela mottagningen, den största mottagningen i min stad, känner att de saknar kompetens för att skriva ut den enda medicinen som gör mig till en fungerande människa i samhället. Han börjar gå igenom andra alternativ för mig, men jag avbryter honom och säger att jag redan provat alla mediciner utom Ritalin. Jag tar inte Ritalin för jag har blivit avrådd av en av Sveriges främsta läkare när det kommer till medicinering av bipolaritet och adhd, då Ritalin ger ångest och det är grov ångestproblematik jag får av fel adhd-medicin. Han vet vem läkaren är, han säger inte emot.

Jag börjar bli frustrerad. Jag känner (konstigt nog) att läkaren jag pratar med borde veta att jag provat alla förslag han pratar om. Jag avslutade den kampen för bara ett år sedan, det står i min journal. Nej, han säger att han inte känner till det – min vanliga läkare som tvingat mig att prova alla mediciner har inte nämnt detta under mötet. Han säger med skam i rösten att jag kanske borde fundera på att söka mig till en annan mottagning, men verkar ändra sig när han hör hur absurt det låter.

Och liksom hans uttalande så är situationen absurd, att läkare ska behöva bete sig så här. Nu är det upp till mig att hitta en mottagning som kan skriva ut min medicin innan jag får slut på den och innan min adhd sabbar min kandidatuppsats – samtidigt som jag har en students budget. Allt för att staten blev sur på att några idioter har sålt sin medicin på gatan och prioriterar det framför oss människor som faktiskt försöker bidra till samhället. Vi är psykiskt sjuka, vi lever med ett stigma som gör att de kan sätta oss åt sidan och förstöra våra liv – och ingen märker något. Vi får slåss mot vår sjukdom och mot samhället samtidigt. Lord knows att vi är gjorda av det starkaste materialet, men jag tror inte syftet med det var att samhället skulle testa hur mycket vi kan stå emot innan vi brister.

/ Lovisa Rydén.


Öppet brev till min behandlande läkare

regnHej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?

1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.

2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?

3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.

4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?

5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)

6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?

/Henrik Larsson