Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag
Publicerat: april 25, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag är ankaret i vår superfamilj. Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser. Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen. Men på något märkligt sätt fixar jag det.
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf.
//Lindha Holmqvist
Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör
Publicerat: april 19, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarMånga bollar ska upp i luften
jag ska vara jonglör
får inte tappa taget
Ingen boll får falla
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar. Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.
En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt. Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.
Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.
//Lindha Holmqvist
Vikten av att tala
Publicerat: april 11, 2022 Sparat under: Anhöriga, Depression, sjukdom, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentarJag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.
Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.
Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.
När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.
Jag förstod ingenting.
Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.
Ingen sa nånting.
Jag tänker på vikten av att tala.
De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”.
Det hade räckt.
Jag hade förstått.
Lite mer.
Jag var väl 7–8 år då.
Ett barn.
Men inte dum i huvve.
Jag förtjänade att få förstå.
Ändå.
Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.
Förstod inte dem heller.
Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.
Det såg inte rätt ut däremot.
Jag blev förvirrad.
Lite rädd.
Jag kände inte igen min älskade släkting.
Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.
Ingen sa nånting.
Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.
Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.
Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.
Jag kände mej så fin.
Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.
Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.
Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.
Jag försökte förstå själv.
Men det var omöjligt.
Det hette manodepressiv sjukdom då.
Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.
Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.
Man måste inte säga deprimerad eller manisk.
Och absolut inte tokig!
Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.
De vet inte bättre.
Många fördomar gör att de inte vill veta ens.
Det räcker med tokig.
Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.
Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.
Jag förstår.
Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.
Men vägen till insikt var lång.
Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.
Under missbruksåren upplevde jag många trauman.
Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.
Adhd och ptsd.
Om jag bara hade sagt nåt.
Berättat.
Hur ont jag led.
Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.
Idag pratar jag.
Lite mer.
Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.
Jag kan vara ledsen ändå.
Jag kan stanna i det.
Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.
De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.
Och de vet när humöret går i topp.
Jag har bra koll på detta.
Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven!
Att kraftlös ligga och se dagen gå.
Se barnen.
Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är ….
Att jag inte är som alla andra.
Vad är alla andra?!?
Jag är en av dem så ….
Välkommen.
/Ylva Kristina Larsson
Inte en Putin till
Publicerat: april 4, 2022 Sparat under: Ulrika Westerberg, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar(Texten publicerades första gången på bloggen Livslust 2022-03-09
Kunskapen om orsaker till beteenden som av ACE (Adverse childhood experiences) uppmärksammas genom mannen de flesta av oss påverkas av sen åtminstone Ukrainakrisen. Redan för trettio år sedan fanns mitt intresse av att lyfta framstående politikers beteenden som lämpliga eller olämpliga för sina respektive maktpositioner. Handledaren i statsvetenskap avrådde dock mig från att fullfölja idén av det faktum att metoden med enkät skulle falla för ingen skulle ställa upp i en sådan studie. Min idé hade ändå viss verklighetsförankring för fler än jag har varit nyfiken på regenters mentala hälsa, som exempelvis när Jimmy Carter ville forma en grupp av professionella som kunde utvärdera en sittande presidents mentala hälsa, 1994. Den här gången har jag endast ambitionen att översätta och återge valda delar av det senaste mejlutskicket ”ACEs too High” som den rutinerade hälso- och vetenskapsjournalisten Jane Ellen Stevens skrivit. Janes syfte med texten är rätt och slätt att utbilda läsaren för att inte skapa fler Putins. I texten kommer ACE att förtydligas.
Bakgrund
Putin föddes i Leningrad 1952, staden som idag kallas S:t Petersburg. En stad som under andra världskriget dominerades av de tyska nazisterna under tre år. Under åren av ockupation dödades nära tre miljoner av Leningrads befolkning och ytterligare en miljon medborgare svalt ihjäl. Putins pappa sårades svårt under kriget och mamman var nära att dö av svält. Innan Putin föddes dog två av hans syskon i difteri. Livet i Leningrad var svårt under Putins första år. Putins familj hade ett rum och delade en lägenhet med två andra familjer utan badkar, hett vatten och värmen är det oklart med men sannolikt begränsad. Under sovjettiden begränsades elkonsumtionen periodvis av att använda belysning så få timmar som möjligt. Pappan arbetade mycket liksom mamman för att klara familjens behov. Vid föräldrarnas frånvaro tog ett center för barn hand om honom där han mobbades svårt.
Putin räddades från kriminalitet av en judolärare som såg en talang i honom liksom en lärare tog honom under sitt beskydd i småskolan. Han fick lära sig disciplin och träna sitt intellekt av dessa två beskyddare. Putin fick bra betyg i högstadiet och fortsatte sedan till juristutbildning och anslöts till KGB. Denna bakgrund bidrog till en man med förkärlek till machokulturen och konsten att tänja på sanningar och att utöva desinformation. Han blev en KGB-officer som kulturellt och psykologiskt knutits till ett Sovjet som inte längre existerar.
Putin har höga poäng på ACE-skalan som indikerar ökad risk för både mental och fysisk ohälsa i vuxenlivet. Putins många ACE-poäng samlas av hans bristen på mat, otillräckligt stöd i hemmet, mobbing, neglekt, sannolik depression hos föräldrarna eller en av dem och av att hans föräldrar sannolikt överförde obearbetade krigstrauman. Vad som också bidrar till risker för oönskade beteenden är att han inte fått utveckla en trygg anknytningsstil som består av starka emotionella band mellan en vuxen och barnet då föräldrarna mest var frånvarande av arbete och av de svårigheter livet i Leningrad innebar. Det tycks som andra trygga förebilder saknades av mostrar, fastrar, mor- och farbröder, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Ekonomisk och psykologisk trygghet, vänlighet och närhet saknades under Putins barndom.
Ingen föds ond
Barn formas av sin miljö och inte ens genetik är avgörande för en människas utveckling. Barns formas utifrån dess sociala och ekonomiska villkor och egna förmågor. Vi vet inte allt om Putin men med andra barnstudier går det att förutsäga hur ett barn sannolikt utvecklas. Alice Miller som är en känd psykolog och författare skrev:
”Children who are given love, respect, understanding, kindness, and warmth will naturally develop different characteristics from those who experience neglect, contempt, violence or abuse, and never have anyone they can turn to for kindness and affection. Such absence of trust and love is a common denominator in the formative years of all the dictators I have studied. The result is that these children will tend to glorify the violence inflicted upon them and later to take advantage of every possible opportunity to exercise such violence, possibly on a gigantic scale. Children learn by imitation. Their bodies do not learn what we try to instill in them by words but what they have experienced physically. Battered, injured children will learn to batter and injure others; sheltered, respected children will learn to respect and protect those weaker than themselves. Children have nothing else to go on but their own experiences.”
Miller menar vidare att barn som sårats fortsätter att såra andra. Bara med en dålig erfarenhet utan tillräckligt många positiva upplevelser får en människa sannolikt problem. Alla de barn Miller studerat av seriemördare och diktatorer var själva offer för extrema grymheter.
Putin återupprepar sin historia
Madeleine Albright, statssekreterare mellan åren 1997–2001, träffade Putin med Jeltsin och skrev om detta möte den 23 februari 2022 i New York Times. Hon beskriver Putin så kall att han påminde om en reptil:
Whereas Mr. Yeltsin had cajoled, blustered and flattered, Mr. Putin spoke unemotionally and without notes about his determination to resurrect Russia’s economy and quash Chechen rebels. Flying home, I recorded my impressions. ’Putin is small and pale,’ I wrote, ‘so cold as to be almost reptilian.’
Madeleine fortsätter med att sen hon mötte Putin har han fortsatt ignorera demokratisk utveckling och har Stalins sätt att tolka sin omvärld. Putin har ägnat sig åt att samla politisk och ekonomisk makt till sig själv och krossa motstånd för att kunna återskapa rysk dominans i de numera grannländerna och före detta sovjetstater. Putin tycks vara säker i att amerikaner delar hans cynism och lust till makt och öppnar inte för någon annan världsbild.
Även fast en person med makt som Putin omges av andra inflytelserika beslutsfattare och Putin har haft lång tid på sig att välja sina närmaste, i ett land som länge utvecklat konsten att styra sin befolkning utan att folket har fått vara med och bestämma i fria, öppna val. En och annan motståndare har mördats och utsatts för mordförsök under Putins tid.
Den 23 februari sa Putin att syftet med invasionen med Ukraina är att skydda folk som under åtta års tid utsatts för förudmjukelser som folkmord, utfört av Kievregimen. Ukraina ska avnazifieras. Orden om folkmord och nazism är en upprepning av hans egen barndom och har inte mycket att göra med Ukrainas samtid. Putins benägenhet att vilja framstå som tuff och agentlik är utöver en föreställning om att bli populär bland folk i allmänhet också ett beteende en mobbad. Under en presskonferens hos Wahington Post sa Putin att det är bra att använda militär makt för att lösa problem, för att undvika att verka svag. Putin fick frågan om han tycker att de goda måste framställas som svaga och hjälplösa? På det svarade Putin att ”god betyder att ha förmågan att försvara sig själv.”
Putin känner sig hotad av Ukraina och ser sig själv som offer. Han måste skydda sig själv precis som när han var ung och hittar anledningar för att rättfärdiga en invasion. Putin agerar ut sitt lidande, det han gått miste om och sin familjs existentiella hot som han växte upp med. Med sin invasion upprepar han det våld han upplevde sannolikt helt omedveten om orsaken till sitt eget beteende, samtidigt som har upprepar våldet mot människor i Ukraina.
Miller anser tvärtemot Putin att styrka inte finns i makten att förstöra. Äkta styrka avgörs av förmågan att uppleva de egna känslorna och den egna historien för att bli fri och därefter ta medvetna beslut. Jag tvivlar inte en minut på att Putin med alla andra mobbade och hårt ansatta människor behöver bemötas av medvetna beteenden och inte av omedvetna för att bryta våldskedjan från generation till generation.
/Ulrika Westerberg
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.