Hej Carl Johan på DN

kaisvvTack för Din artikel om Pengar och Psykiatri-patienter.
Jag själv tillhör målgruppen, sedan i början på 1990-talet.
 
Jag kan lugnt påstå att med psykiskt insjuknande så följer också fattigdom, nästan per automatik, på grund av systemfel.
 
Psykos-sjukdomar drabbar allt som oftast människor i redan tidigt unga ålder, vilket gör att jag och mina kamrater, därmed blir Nollklassade, enligt Försäkringskassans terminologi. Vi HAR ett läkarintyg i handen, men vi blir hänvisade till socialen – och avvisade av Försäkringskassan. Det är Fel nummer ett.
 
Sedan pga tung medicinering så orkar vi inte heller gå ut och jobba, eller ens söka jobb. Detta återkopplar också till att vi förblir fattiga, som i slutändan, igen, påverkar vår psykiska hälsa negativt. Och vi sitter fast.
 
Självaste Socialstyrelsen har ju kommit fram flera gånger om, att vi är de fattigaste bland Sveriges fattiga: därför att andra ”handikapp-målgrupper”, får ju sk Handikapp-ersättning, enligt Lag, och/eller på ett eller annat sätt, så fixar det sig det här med pengar för dem, i klarspråk.
 
Bara ett konkret exempel: i vår lilla föreningslokal, i Eskilstuna, kostar fika-kaffe 5 kr per kopp, som självkostnadspris. Det som sedan händer är att våra medlemmar, faktiskt, ”skriver upp sig” alltså på kredit, alternativt köper ”en halv” kopp, för 2,50 kr, DÄRFÖR att de helt enkelt inte har råd!
 
Vad brukar Du ge för din kaffe-kopp, när Du fikar i Stockholm, om jag får fråga, på ett artigt sätt? Bara som ett exempel.
 
Just ekonomisk stress är också en stress – lägg då till att vi ska gå och bära på vår grundsjukdom, alltså någon form av psykiskt lidande.
 
Slutsats: om/när man kan ta bort varje börda i någon form, så SKA man också göra det – och tack så mycket!
 
Vänligen
Khai Chau, ”psykiskt sjuk” och därmed fattig, på grund av Systemfel. Eskilstuna

Läs Carl Johan von Seths ledare här:
http://www.dn.se/ledare/signerat/valfardsstatens-psykologi-bidrag-ar-inte-behandling/

 


Livslång fattigdom

kaisvvPå Alain Topors initiativ har man satt igång ett Penning-projektet i Blekinge, för människor med psykisk ohälsa. Detta välkomnar jag, som drabbad av Försäkringskassan eller Systemfel, som jag kallar det: Redan i början på 1990-talet, blev jag sjukskriven på grund av psykos, men nekades sjukpenning, för att jag inte hann komma ut i arbete! Så kallad Nollklassad.

Men man rår faktiskt inte över om man blir sjuk efter att man skaffat jobb – eller inte! Och därmed blev jag dömd till fattigdom, resten av livet.  Faktum är också att just psykoser bryter ofta ut kring de unga åren i livet.
Det finns en ond triangel, enligt min teori: Psykisk sjukdom – fattigdom – inget arbete, som hakar fast i varann och vandrar runt, runt och runt. Ni kan nog räkna ut själva.

Socialstyrelsen har ju kommit fram till samma resultat, flera gånger om – man inget görs åt eländet: människor med psykisk ohälsa är de fattigaste bland Sveriges fattiga. Och det finns inga bidrag, handikapp-ersättning att erhålla, inte i den stora utsträckning som alla andra har. Vi har inga rättigheter, vi bara lider…i det tysta.
Därför stort Tack till Alain som frambringade problemet i dagsljuset! Och lycka till
Khai Chau, ”psykiskt sjuk” och därmed fattig

I senaste numret av Arena finns en längre artikel om projektet , psykisk ohälsa och fattigdom. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/experimentet/


De relativt absoluta värdenas lov

Hannes 4

Jag är relativist. Det betyder att jag inte tror på absoluta sanningar och värderingar, som är oberoende av mänskligheten och enskilda människor. Alla uppfattningar och verklighetsbeskrivningar kan prövas mot andra uppfattningar och verklighetsbeskrivningar. Överordnat facit saknas. Ett par viktiga konsekvenser av förhållningssättet är följande (med motiveringar):

1.       Jag avvisar religionernas anspråk om att företräda en av människorna oberoende Guds Sanning.
Med få undantag hävdar alla religioner, att deras religionsgrundande berättelser och texter avspeglar Guds Ord. Ingen religion har dock någonsin kunnat påvisa, att deras texter och föreställningar faktiskt har sitt ursprung hos något högre väsen – och vilken människa eller grupp av människor kan ta sig rätten över andra människor, att upphöja sig till uttolkare av Guds Ord och Sanning?

 2.       Jag avvisar också naturvetenskapens (positivismens) anspråk om att kunna fastställa hur ”verkligheten” ser ut.
Positivismen bygger på (van-)föreställningen, att människan kan göra objektiva iakttagelser av omvärlden, som sedan ligger till grund för en ”verklighetsbaserad” bild av vår värld och tillvaro. Detta brukar kallas för ”empirisk forskning”. Alla de iakttagelser vi gör – liksom de tolkningar och modeller vi formar därur – är emellertid produkter av våra högst subjektiva sinnen och lika subjektiva förstånd. Ingen av oss kan bryta oss ur våra sinnens och begränsade fattningsgåvors fängelse! Många människor, och ibland nästan hela mänskligheten, kan visserligen få känslan att de gör samma iakttagelser, men det betyder inte att man har lyckats riva fängelsemurarna. Det avspeglar enbart att vi inom vår art känner igen varandras upplevelser och gärna tolkar det som att vi har funnit Den Objektiva Sanningen. Med ett ganska nytillkommet ord inom filosofin brukar detta kallas för ”intersubjektivitet”, vilket betyder många människors likartade men fortfarande subjektiva upplevelser. Det är denna intersubjektivitet – inte någon objektivitet! – som ligger till grund för den positivistiska vetenskapssynen, och den tillämpas mer eller mindre omedvetet i all forskning, från den rent fysiska till så svårgripbara områden som psykologi och sociologi. När vi fysiskt (som vi uppfattar det!) mäter en pinnes längd, har vi oftast lätt för att bli överens om forskningsresultatet. I fallen psykologi och sociologi är det betydligt svårare att nå intersubjektiv enighet.

I insikten om att en överordnad, objektiv Sanning och Verklighet är oåtkomlig för mänskligheten, är det lätt att ta steget fullt ut till en total (absolut!) relativism, dvs. att inget är mer värt eller sant än något annat. Förhållningssättet brukar också kallas för värdeförnekelse eller värdenihilism. I det perspektivet är det varken bättre eller sämre att skjuta ihjäl en människa, än att äta en god middag eller rädda en människa i nöd. Detta låter för de allra flesta människor fullständigt absurt, och för att undkomma en så horribel värld flyr man till religionens eller (natur-)vetenskapens fastlagda Sanningar om gott och ont, rätt och fel.

De relativt absoluta värdenas lov

Finns det då ingen tredje väg mellan dessa ytterligheter? Jo, det gör det faktiskt. Som naturvetenskapen i själva verket gör, i den illusoriska tron att man söker och finner Sanningen om Verkligheten, kan mänskligheten komma överens om att vissa värden och verklighetsuppfattningar är omistliga och gemensamma för de allra flesta av oss. Överenskommelserna bygger då just på en någorlunda samstämmig intersubjektivitet. Det synsättet har bl.a. gett oss FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen om regler vid krigföring osv. Ingen hävdar att dessa aktstycken representerar någon gudomlig eller vetenskaplig Sanning. Däremot avspeglar de vad en stor majoritet människor uppfattar som rätt och fel respektive gott och ont, dvs. de får samma karaktär av moraliska rättesnören, som religionerna avser att ge oss. Som de mänskliga skapelser konventionerna är kan de dessutom alltid bli föremål för omprövningar (i flertalets ögon förhoppningsvis då förbättringar). I stället för att underkasta oss religionernas och vetenskapens falska profeter blir vi människor därmed våra egna herrar.

I mitt nästa blogginlägg planerar jag att närma mig Jorden igen och ge konkreta exempel på vilka följder den totala relativismen kan få.

/Hannes Qvarfordt


Välkommen höst

kaisvvEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.

Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…

Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.

Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna


Mera ljus på vårdens skuggsida

Jimmie Almedalen 2013Många av RSMH:s medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid matchats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. RSMH har genom åren fått ta del av erfarenheter av hur bland annat. sjukvårdssystemet fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på tillgänglighet, möjligheterna till ett mer eller mindre fritt val eller utrymmet att som patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser.

Många av våra medlemmar har på nära håll bevittnat de förhållanden och processer som föregått självmord och självmordsförsök. Vi representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något fritt val utan tvingas till vård ironiskt nog ofta efter att dessförinnan förgäves ha sökt hjälp från det allmänna.

Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen.

De strukturer som finns stimulerar inte generellt någon patientmakt i djupare mening för människor med psykisk ohälsa. Maktutövningen är dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Patienten vet att det alltid finns ett latent hot om tvång och fogar sig ofta i det som personalen erbjuder eller vill. Att ifrågasätta varför lokala alternativ för vård är sämre eller mer begränsade än vad som erbjuds på andra håll kräver alltså inte bara en orimlig kunskap för den hjälpsökande utan även en viss grad av mod och risktagande. Att säga nej till erbjudna former av vård med hänvisning till att man föredrar andra som ej finns lokalt kan vara nog så spännande för en av psykiatrins vårdkonsumenter.

Men, även professionens eldsjälar hämmas av den utarmning av resurser som skett och att man faktiskt inte har tillgång till hela repertoaren som vetenskap och beprövad erfarenhet rekommenderar i mötet med verklighetens patienter. Att vilja och veta det rätta utan att ha medel därtill är inte heller det särskilt roligt.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som står till buds för den med psykisk ohälsa borde vara mer tillgängliga, individanpassade och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi. Dagens översikt i SvD är därför ett välkommet steg ut i offentlighetens ljus för dessa frågor.

Tillgänglig valfrihet likväl som reell egenmakt för vårdtagaren är fortfarande i mångt och mycket främmande för den psykiatriska vården i Sverige. Patientrollen i psykiatrin och det allmänna bemötande som ges människor med psykisk ohälsa inom vården förtjänar en skarpare genomlysning. Även så grundläggande saker som att lyssna på, diskutera med och se människan i den journalförda patienten borde heller inte vara så svårt som man idag gör det för sig i vårdens verksamheter.

Att maktlösa och osedda patienter får sämre vård än andra är en skam för det svenska samhället. De strukturer som främjar detta behöver identifieras och rivas ned i grunden.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande RSMH


Utlopp för frustration

fredrikJag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att  personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.

Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.

Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.

Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.

Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!

Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier

 


Katastroftänkande/neutralt tänkande

kaisvvJag är inte säker på hur det är med andra drabbade, men jag kommer på mig själv ibland, som jag kallar det, Katastroftankar. Jag vet inte var de kommer ifrån, men de är egentligen väldigt katastrof-betonade, och nästan alltid obefogade.

Vad kan man göra åt sådant?

Jag har också utvecklat någonting som jag kallar Neutralt tänkande, istället för Positivt tänkande, eftersom det senare är svårare att uppnå, när man är inne i den onda cirkeln.
Jag har funnit att det brukar lossna så småningom, om man börjar med att sysselsätta sig med någonting neutralt, det vill säga inte så känsloladdat. Till exempel lösa korsord, spela bowling, städa, diska, gå promenad med mera.
Man kan även besöka en neutral plats/lokal, för att koppla från tankarna: gå på bio, kanske!
/Khai Chau