De relativt absoluta värdenas lov

Jag är relativist. Det betyder att jag inte tror på absoluta sanningar och värderingar, som är oberoende av mänskligheten och enskilda människor. Alla uppfattningar och verklighetsbeskrivningar kan prövas mot andra uppfattningar och verklighetsbeskrivningar. Överordnat facit saknas. Ett par viktiga konsekvenser av förhållningssättet är följande (med motiveringar):

1.       Jag avvisar religionernas anspråk om att företräda en av människorna oberoende Guds Sanning.
Med få undantag hävdar alla religioner, att deras religionsgrundande berättelser och texter avspeglar Guds Ord. Ingen religion har dock någonsin kunnat påvisa, att deras texter och föreställningar faktiskt har sitt ursprung hos något högre väsen – och vilken människa eller grupp av människor kan ta sig rätten över andra människor, att upphöja sig till uttolkare av Guds Ord och Sanning?

 2.       Jag avvisar också naturvetenskapens (positivismens) anspråk om att kunna fastställa hur ”verkligheten” ser ut.
Positivismen bygger på (van-)föreställningen, att människan kan göra objektiva iakttagelser av omvärlden, som sedan ligger till grund för en ”verklighetsbaserad” bild av vår värld och tillvaro. Detta brukar kallas för ”empirisk forskning”. Alla de iakttagelser vi gör – liksom de tolkningar och modeller vi formar därur – är emellertid produkter av våra högst subjektiva sinnen och lika subjektiva förstånd. Ingen av oss kan bryta oss ur våra sinnens och begränsade fattningsgåvors fängelse! Många människor, och ibland nästan hela mänskligheten, kan visserligen få känslan att de gör samma iakttagelser, men det betyder inte att man har lyckats riva fängelsemurarna. Det avspeglar enbart att vi inom vår art känner igen varandras upplevelser och gärna tolkar det som att vi har funnit Den Objektiva Sanningen. Med ett ganska nytillkommet ord inom filosofin brukar detta kallas för ”intersubjektivitet”, vilket betyder många människors likartade men fortfarande subjektiva upplevelser. Det är denna intersubjektivitet – inte någon objektivitet! – som ligger till grund för den positivistiska vetenskapssynen, och den tillämpas mer eller mindre omedvetet i all forskning, från den rent fysiska till så svårgripbara områden som psykologi och sociologi. När vi fysiskt (som vi uppfattar det!) mäter en pinnes längd, har vi oftast lätt för att bli överens om forskningsresultatet. I fallen psykologi och sociologi är det betydligt svårare att nå intersubjektiv enighet.

I insikten om att en överordnad, objektiv Sanning och Verklighet är oåtkomlig för mänskligheten, är det lätt att ta steget fullt ut till en total (absolut!) relativism, dvs. att inget är mer värt eller sant än något annat. Förhållningssättet brukar också kallas för värdeförnekelse eller värdenihilism. I det perspektivet är det varken bättre eller sämre att skjuta ihjäl en människa, än att äta en god middag eller rädda en människa i nöd. Detta låter för de allra flesta människor fullständigt absurt, och för att undkomma en så horribel värld flyr man till religionens eller (natur-)vetenskapens fastlagda Sanningar om gott och ont, rätt och fel.

De relativt absoluta värdenas lov

Finns det då ingen tredje väg mellan dessa ytterligheter? Jo, det gör det faktiskt. Som naturvetenskapen i själva verket gör, i den illusoriska tron att man söker och finner Sanningen om Verkligheten, kan mänskligheten komma överens om att vissa värden och verklighetsuppfattningar är omistliga och gemensamma för de allra flesta av oss. Överenskommelserna bygger då just på en någorlunda samstämmig intersubjektivitet. Det synsättet har bl.a. gett oss FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen om regler vid krigföring osv. Ingen hävdar att dessa aktstycken representerar någon gudomlig eller vetenskaplig Sanning. Däremot avspeglar de vad en stor majoritet människor uppfattar som rätt och fel respektive gott och ont, dvs. de får samma karaktär av moraliska rättesnören, som religionerna avser att ge oss. Som de mänskliga skapelser konventionerna är kan de dessutom alltid bli föremål för omprövningar (i flertalets ögon förhoppningsvis då förbättringar). I stället för att underkasta oss religionernas och vetenskapens falska profeter blir vi människor därmed våra egna herrar.

I mitt nästa blogginlägg planerar jag att närma mig Jorden igen och ge konkreta exempel på vilka följder den totala relativismen kan få.

/Hannes Qvarfordt