”Jag byggde små världar som ingen förstod”

Första gången jag kände mig utanför och annorlunda gick jag på dagis. De andra lekte mamma, pappa, barn och jag ville bara vara ensam, för jag förstod inte vad meningen var. Jag kunde inte fokusera utan gick från sak till sak om vartannat. Sen hittade jag pärlorna, de kunde jag sysselsätta mig med i timmar. När jag blev orolig och ledsen satte jag mig i kuddrummet, bara satt och vaggade fram och tillbaka, medan Sofia (en praktikant) spelade gitarr för mig, musik var lugnande för mig.

När jag var 8 år så fick jag min första panikångestattack, jag fick för mig att min mamma skulle dö om hon gick på bussen till jobbet. Jag rusade ut från skolan i strumplästen, och kom fram precis när mamma skulle gå på bussen. Jag gallskrek och grät om vartannat. Mamma fick hoppa av bussen, gå hem med mig och sjukanmäla sig från jobbet, och mig från skolan. Detta hände cirka 3-4 dagar av 7.

Paniken kom från ingenstans, var vi hemma så lade jag mig i leksakslådan som jag hade under sängen. Jag drog den in under sängen för där var det helt mörkt, ingen kunde få tag i mig och den tanken lugnade mig. Hos skolpsykologen försökte de fråga mig vad det var som var fel, men jag visste inte. Det var som om något var inuti min hud och skrapade på skinnet.

Jag hade det jättesvårt med kläder, och det var ofta källan till bråk. De fick inte sitta för hårt, och det fick inte finnas några lappar som störde. Jag trivdes bäst i mjukisbyxor, och det blev uppstarten till mobbningen. Vad jag än hade på mig så var det fel. För att slippa undan allt bråk gick jag till en glänta i skolan mitt emot vår skola. Där satt jag med mina låtsaskompisar, och mina färgade glasbitar som fascinerade mig. Jag byggde små världar som ingen förstod.

Jag hade specialintressen och det spelade ingen roll vad vi än gjorde i skolan, för jag höll alltid på med dem på olika sätt. Jag har alltid fascinerats av rymden, böcker, havet, grekisk mytologi, och fotboll. Min lärare tyckte att jag var obekväm, och jobbig. Varje kvartsamtal började med samma sak, även senare under åren. Att jag skulle ge mer, inte ge upp när det gällde att få kompisar. Men hon visste ju att jag var mobbad, varför sa hon så?

Jag blev inskickad till specialläraren ofta för jag fick panikångest i klassrummet, hos henne var det lugnare och hon ställde inga frågor. Det jag minns därifrån är att hon var den enda som försökte att lugna mig, och kunde finna lugnet åter, en trygg punkt.

Jag ville hem hela tiden, för där var jag trygg, där hade jag mina saker, och chansen att gömma mig om jag ville. Min mormor var ofta hemma hos oss, och jag rymde också till henne från skolan. Hon var min trygghet, hon ställde aldrig några frågor, hos henne fick jag vara som jag var, och det var där jag upptäckte min kärlek till böcker.

Jag hann börja fjärde klass, men 2 veckor senare så flyttade vi till Lilla-Edet och där började mobbningen på riktigt. Jag har skrivit i ett annat blogginlägg om detta och hur det fortlöpte. Jag var så konfunderad hela tiden, och förstod inte hur andra inte kunde känna mig eller tycka om mig ibland. Inuti hade jag ett svart trassel av osäkerhet, och rädslor som ingen förstod. De kallade mig DAMP-barn men det var ju autismen, ingen ifrågasatte om jag ens hade det, inga tester gjordes och inte ens skolpsykologen förstod något.

När jag var 38 år fick jag min autismdiagnos, det var skönt att få svar, samtidigt som jag sörjde den lilla flickan som inte förstod något, och varför ingen annan förstod? Jag lär mig att leva med det nu, och försöker att göra det som är bäst för mig och acceptera att det är ok. Men jag är högkänslig och får jobba på att inte ta på mig för mycket. Jag är glad att alltmer kvinnor får mer hjälp med NPF-diagnoser.


Jakten på minuskilon – djävulens sjukdom 

Denna text handlar om ätstörningar och kan upplevas som triggande. Om du behöver hjälp med ätstörningar, kontakta Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk & Fri. Du kan även få kamratstöd i din lokala RSMH-förening. 

I och med mobbingen kände jag aldrig att jag dög, jag vågade inte gå in i skolmatsalen och det gjorde ju att jag drog ned på maten. I början fick jag en ”kick”, sedan började panikångestattackerna, alla dagboksinlägg som där jag skrev hur mycket jag åt, hur mycket jag vägde, och så vidare. För det hade jag fått beröm för. Först när jag var 16 år fick jag hjälp, eller vad man ska kalla det. Jag kom till Bup och de visste vad jag gjorde, men ingen sa något för om de inte pratade om det, så kanske det skulle försvinna trodde de. 

Lånade kilovis med kokböcker 

Jag flyttades till Bup:s behandlingshem och där tog anorexin ordentlig fart. Jag gick överallt, åt inget, luktade dock gärna på maten, och lånade kilovis med kokböcker, så att jag kunde äta ned ögonen åtminstone. Jag har alltid varit smal men nu närmade det sig utmärgling. Jag gick hos en dietist som var snäll, men vars schema jag inte kunde följa, då skulle jag ju bli tjock. Sommaren gick mot höst och jag joggade, gymmade och gick ner mer. De försökte verkligen hjälpa mig men det hade gått för långt. Jag gick på sjukhuset varje vecka för blodprov, och för varje vecka blev det svårare för dem att få tag i något blod. Jag upplevde eufori, orkade allt, åt inget och likväl tyckte jag att jag var tjock. En dag när jag varit i skolan så kom jag till behandlingshemmet och där stod en ambulans och väntade på mig, mitt hjärta orkade inte med de XX kg jag gått ned. Nu gällde inläggning. Jag förstod ingenting. Inte ens när de satte i en sond och jag hade ständigt sällskap. Jag ville ju bara bli smal. Mina ben fungerade inte, så rullstolen blev mina nya ben. Efter mycket diskussioner så skickades jag tillbaka till Bup med sond och rullstol. När min behandlare bar mig ur bilen bad han om förlåtelse för hur de hade varit sist jag var där. Ständigt vak, sondning och förvirring blev min nya vardag, för jag fattade inte att jag var sjuk.  

Hos hästarna hade utseendet ingen betydelse 

Tiden på Bup varade länge men tack vare en sjukgymnast blev jag bättre. Först fick jag gå till henne för att lära mig att gå igen. Sen när jag vägde lite mer började jag i hästunderstödd terapi. Jag älskade det, och det fick mig att kämpa för att få rida mer. Visst hatade jag hur jag såg ut, men hos hästarna hade det ingen betydelse. När jag sen började vuxenpsykiatrin glömdes anorexin bort igen… 
Därför lever jag fortfarande med djävulens sjukdom, där varje dag är en fight, och jakten efter minuskilon fortsätter. Syns det inte så finns det inte, så upplever jag behandlingen nu. För mig känns det som om jag ska behöva gå ner ännu mera i vikt för att få någon hjälp. Ska det vara så? 

/Maria Fradelos 


Mobbningen förstörde mitt liv 

När jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade. 

När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”. 

Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra. 

Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig. 

Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din  j..la glasögonorm”. . 

Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen. 

Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok. 

Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta. 

Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården. 

Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen. 

Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite. 

Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig. 

Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar. 

/Maria Fradelos


Efter 38 år fick jag en förklaring till kaoset inombords 

Detta är Maria Fradelos första inlägg på RSMH-bloggen. Hon presenterar sig här (scrolla ner till F).

Jag fick min autismdiagnos när jag var 38 år, vad hade hänt om jag fått den tidigare? Hade jag mått bra nu? Det är så dubbelt alltihopa, å ena sidan är att jag äntligen fått svar på vad det där som skavde var, å andra sidan kändes det fruktansvärt jobbigt att ha levt i så många år, och varit tvungen att maskera allt jag egentligen kände och tyckte. Jag var duktig på det, och jag fick alltid höra att jag var så duktig, medan mitt inre jag skrek högt inifrån av smärta. Jag var 16 år när jag kom till Bup och där började alla upptänkliga diagnoser sättas. De var bra på Bup men just den diagnosen tänkte de aldrig på. Jag skrevs ut till Bups behandlingshem där min anorexi fick fritt spelrum, när jag gått ner xx kg så blev jag tillbakaskickad till Bup för jag höll på att svälta ihjäl mig själv. Det var då jag hade som mest kontroll tyckte jag. Sen följde alla år av inläggningar, behandlingar men ingenting hjälpte. Jag mådde fortfarande lika dåligt och förstod mig inte på mig själv. När jag bodde i Stockholm under några år fick jag kontakt med en psykolog såg det, allt som andra missat och hon satte igång en intensiv utredning. Efter en månad stod jag med telefonen i handen och psykologen i andra sidan luren, jag hade fått diagnosen högfungerande autism.  

Jag gick till Habiliteringen 10 gånger för psykologsamtal som förklarade hur allt fungerade, och jag kunde plötsligt andas ut, sluta maskera mig själv och bara vara jag. Visst faller jag tillbaka i tankarna om hur det varit om det upptäckts långt tidigare, men då får jag prata med mig själv och påminna mig om att vara närvarande här och nu.  

Jag är inte min diagnos, men den har gett mig en förklaring om kaoset som ibland råder inuti. I dagsläget har jag en sjuksköterska på öppenvården, en fantastisk läkare och en verksamhet att gå till. Jag lever och är tacksam för varje dag. 

/Maria Fradelos