Till politikerna i Västernorrland!

Anne-SofieHur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?

Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.

Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.

Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.

/Anne-Sofie Höij


Öka antalet slutenvårdsplatser!

bild[8]lågupplöstInom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.

I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.

Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.

I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH