Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play


Öka antalet slutenvårdsplatser!

bild[8]lågupplöstInom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.

I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.

Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.

I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Du har rätt till Samordnad individuell plan, SIP!

annelisvvFör ungefär tre veckor sedan hölls en temadag kring samordnad individuell plan, SIP i Täby på Åva gymnasium. RSMH i samma Båt var där och nu vill jag sprida information om vad vi fick veta.

Alla som är i behov av samordning kring insatser från kommunen, landsting, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, har rätt att få SIP. En samordnad individuell plan är lagstadgad sedan 2010. Kommunen och landstingen är alltså skyldiga enligt lag att erbjuda SIP.

Många inom RSMH har länge jobbat för en samordnad individuell plan. Jag minns hur vi kämpade ända sedan jag blev medlem år 2000 och kanske ännu längre innan dess.

Därför är jag så glad åt att det nu görs en stor satsning kring utbildning gällande SIP. Med regeringens PRIO-pengar ger landstinget i Stockholm nordöst en personalutbildning för att fler personer med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna få SIP. Och SKL och Stockholms läns Landsting har upprättat en vägledning för användande av SIP.

Jag hoppas vi tillsammans hjälps åt att sprida informationen så att fler personer med psykisk ohälsa känner till att de kan be om samordnad individuell plan!

Ha det fint!

/Anneli Westling

Ps: Vill du veta mer? Kolla gärna in dessa länkar:

Det här är SIP, lättförståelig film: http://vimeo.com/105220510

Så här gör du för att få SIP: http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Individuell-plan/


Vart vänder vindarna? Regeringsförklaringen väcker frågor och hopp

bild[8]lågupplöstOmstart Sverige tog idag fart med Stefan Löfvens regeringsförklaring och presentationen av hans tillträdande regerings ministrar. Med ett lite skakigt och svårtolkat mandat kommer nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda en minoritetsregering. Stefan Löfven vågade sig ändå på att lova ett och annat i sin regeringsförklaring.

Det stycke man, som RSMH-medlem med inblick i utsatta människors vardag, nog starkast reagerade på var att vi äntligen får upp målbilden jämlik hälsa på den högre dagordningen och att en kommission ska tillsättas (Se Regeringsförklaring 2014 sidan 11 stycke 3).

För gruppen med allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel schizofreni, har nämligen vår ”likvärdiga” vård i Sverige inneburit över 20 års kortare liv jämfört med övriga dödliga i befolkningen. Detta inte minst på grund av märkliga utfall i den mer renodlade kroppssjukvården för gruppen. Under de senaste fyra åren har Socialstyrelsen i rapport efter rapport rapporterat om de bakomliggande faktorer som kan kopplas till den nedslående statistiken utan att detta föranlett regeringarna som varit att lyfta frågan om jämlik hälsa i en regeringsförklaring.

Löfvens initiativ och löfte om tillsättande av en kommission för jämlik hälsa väcker hopp om att äntligen något på allvar kan göras. Efterlängtade är även de vackra orden om att människor med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering, delaktighet och sysselsättning (se Regeringsförklaring 2014 sidan 3 och 11). Vi hoppas även att frågan om  tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar lyfts.

Nu är hoppet väckt och löftet gett. Vad den nya regeringen förmår leverera återstår dock att se.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Är tretton procent av svenskarna rasister?

Hannes 4Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.

Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.

Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.

I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.

Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.

/Hannes Qvarfordt