Hannes Qvarfordt

Hej!

Jag heter Hannes Qvarfordt, är född 1956 och kommer från Göteborg. Jag har en lång historia med psykisk ohälsa och sjukskrivningar, men också studier vid bl.a. teknisk högskola, universitet och journalisthögskola. Sedan mer än 20 år arbetar jag med administrativa uppgifter vid Arbetsförmedlingen, och bortsett från några års uppehåll under 90-talet har jag varit medlem i RSMH sedan 1980. Redan på 80-talet medverkade jag första gången i tidningen Revansch. Därefter har jag med ojämna mellanrum återkommit med debattartiklar, när det har känts nödvändigt att ”ryta till”. Från 2004 har jag varit aktiv i lokalföreningen RSMH-Livet i centrala Göteborg, sedan några år som intressepolitisk talesperson.

Ämnen som intresserar mig är politik och samhällsfrågor i allmänhet och synen på psykisk ohälsa och mänskliga rättigheter i synnerhet. Tvärtemot flertalet i dagens Sverige har jag uppfattningen, att utvecklingen de senaste decennierna i viktiga avseenden har gått baklänges för människor med psykisk ohälsa. Det mest positiva som har hänt är att brukarorganisationernas synpunkter är mer efterfrågade än tidigare.

Om detta, och kanske ett och annat lite vardagligare, tänkte jag då och då skriva i RSMH:s blogg. Här skriver jag som enskild medlem, inte som talesperson för RSMH-Livet. Väl mött i spalterna!

/Hannes Qvarfordt


Fördubblad förskrivning av kognitiva hjälpmedel

Från 2009 till 2011 fördubblades förskrivningen av kognitiva hjälpmedel  i de tre län som var modell landsting i det nyligen avslutade projektet” Hjälpmedel i fokus –för personer med psykiska funktionsnedsättningar”. Förskrivningen inom dessa tre landsting ökade från 636 stycken 2009 till 1 142 stycken  år 2011. Härtill kommer en markant ökning även av arbetsförmedlingens förskrivningar.

En väsentlig orsak till denna utveckling är naturligtvis projektet. Men brukarorganisationernas arbete har också varit betydelsefullt. Kunskaperna om hjälpmedel i olika personalgrupper har ökat och 14% av dem som svarat i utvärderingen av projektet anger att de fått kännedom om kognitiva hjälpmedel genom brukare!

Av utvärderingen kan man också se att den del av projektets kostnader som avser informations – och utbildningskostnader i modell landstingen avsevärt understiger  de beräknade samhällsekonomiska intäkterna på grund av de förskrivna hjälpmedlen. Projektet som sådant har alltså varit mycket lönsamt förutom alla andra goda effekter.

Informations – och utbildningsinsatser har genomförts även i övriga landsting och där har också förskrivningen ökat om än något mindre än i modell landstingen. Totalt har 12 000 personer ur berörda personalgrupper deltagit i projektets utbildningar och informationsinsatserna har nått cirka 50 000 personer bland annat politiker och andra beslutsfattare. Kunskaperna om hjälpmedel vid psykiska funktionsnedsättningar har ökat betydligt liksom medvetenheten om dess nytta. Detta lovar gott för framtiden men kräver också att brukarorganisationerna driver på så att utvecklingen inte avstannar.

En glädjande utveckling således. Men det finns ändå stora brister i hjälpmedelsförsörjningen :  den stora regionala skillnaden i förskrivningen av hjälpmedel – om du får hjälpmedel beror på var du bor; ett sammelsurium av regelsystem – det är svårt att få reda på hur man får hjälpmedel; olika regionala/kommunala regler för kostnader för hjälpmedel. Det politiska mod som behövs för att bringa reda i detta saknas sedan länge.

/Hans Kihlström


Att hitta balans i livet och minska stress

Det finns många knep för att hitta bättre balans i livet och att minska stressen. Här tar jag upp ett knep. Precis som bilen behöver påfyllning av bensin, behöver vi människor påfyllning av det som ger oss energi. Börja med att skriv ned med grön penna det som ger dig energi.  Till exempel:

  • läsa en bra bok
  • gå i skogen och plocka svamp                                           
  • se en bra film
  • lyssna på musik
  • bara ligga på soffan och vila
  • dansa, motionera.
  • äta en god middag
  • ägna mig åt mina specialintressen
  • goda vänner
  • goda samtal
  • kravlös närhet

Skriv sedan ned med röd penna det som tar energin ifrån dig och det du blir stressad av. Det kan vara allt möjligt, till exempel:

  • musik
  • stora lokaler
  • starka dofter
  • starkt ljus.
  • när ingen förstår en  ( i skolan eller på arbetsplattsen)
  • tråkiga göromål
  • negativ kritik
  • understimulerad
  • för mycket stimulans
  • stress
  • när ingen tror på det man säger
  • när man inte får vara den man är
  • när man inte får vara för sig själv
  • för mycket människor
  • negativa människor
  • egoistiska människor.
  • bitterhet
  • bråk
  • dåliga vibbar

Sätt in dessa punkter i veckoschemat och se hur mycket det är som ger energi respektive tar energi under veckan. Om det är för mycket röda punkter i schemat under en vecka så försök att lägga in en grön punkt istället. Titta på varje röd punkt och se om det går att ta bort något rött under veckan. 

Vid stress ökar symtom. Många med psykiska funktionsnedsättningar tål inte stress och har brist på energi. Svårigheterna dränerar en på energi med ökad stresskänslighet och minskad ork som följd.

/Anneli Westling

Hjälpmedelsambassadör

Kolla in denna kalender

/


Öppenhet

Det är jobbigt att behöva gå omkring och bära på hemligheter. Det känns befriande  när man kan prata öppet om det mesta, om det som man känner för att prata om. Tyvärr har man inte kunnat prata lika öppet om psykiska som kroppsliga sjukdomar. Återigen, här har intresseföreningarna en viktig funktion att fylla. På föreningen får man vara den man är.

/Khai Chau


Det diffusa tvånget

RSMH har länge varit kritisk till öppen psykiatrisk tvångsvård (ÖPT) som är ett nytillskott till Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Vårdformen begränsar, i våra ögon, människors möjligheter att själv bestämma över sitt liv i orimlig omfattning. ÖPT innebär att patienten inte behöver vara inlagd, men tvingas acceptera villkor och restriktioner i sin vardag som till exempel påtvingad medicinering och avhållsamhet från all alkohol. Tillgången till alternativa vårdformer liksom mänsklig kontakt  med vården är för många under ÖPT i praktiken minimal. Istället för att i mer resurskrävande dialog motivera individer och erbjuda relevant stöd och vård på frivillig basis låter man tvång och restriktioner ta plats i människors hem och vardag. Det mest illavarslande i detta är den personliga osäkerhet man placerar människor med en pågående psykisk problematik i.

Jag blir ledsen då jag läser Socialstyrelsens rapport Det diffusa tvånget som kom nu i januari 2012. I princip har nämligen ingen av de i studien intervjuade patienterna, som lever under ÖPT, en susning om var gränsen går för vad som i ÖPT:s namn kan göras mot dem. Denna brist på kunskap bottnar inte, såvitt man kan se, direkt i ohälsan i sig. För att citera socialstyrelsens utredare: Bristerna i förståelse kan i mycket liten utsträckning förklaras utifrån patienternas hälsotillstånd (Det diffusa tvånget, SoS, s 9). Snarare framstår fenomenet som en organiskt framväxt kontrollmekanism som inte motas i grind av vårdgivarna. Man blir lätt som människa tyst, foglig och försiktig om man uppfattar att fel bestraffas, men aldrig riktigt vet vad som betraktas som fel eller hur hårt straffet blir. Patienterna i ÖPT tenderar med andra ord att själva ta på sig mer tvång än vad som på pappret krävs enligt lagen.

Rapporten illustrerar även andra aspekter av tvånget inom psykiatrin, men inget som får mig att ändra uppfattning i grundfrågan. ÖPT bör avskaffas. Vårdformen begränsar, på ett sätt som närmast är att betrakta som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, människors möjligheter att själv bestämma över sitt liv.

Öppenvårdstvånget inom den rättspsykiatriska vården (LRV-vård) har å andra sidan ett lite annat syfte då den ger den dömde patienten möjlighet till rehabilitering och anpassning till ett liv ute i samhället. Ett tydligare regelverk som förstärker kravet på servicegivarna att erbjuda reellt stöd till patienten som ska slussas ut från vården är dock av nöden här för att alla bitar ska falla på plats.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Brukarföreningen – RSMH

Psykisk sjukdom medför ofta en stor omställning i livet både för den drabbade och anhöriga. Man kastas in i en helt ny värld som hittills har varit främmande. På så sätt har intresseföreningen en viktig funktion att förmedla erfarenheter, delge förståelse och ge kloka råd. Det förvånar mig ibland att föreningen inte är större! Att återhämta sig från psykisk sjukdom är inte bara medicin och/eller psykoterapi. Dygnets övriga timmar måste också fyllas med meningsfullt socialt liv och allt annat som andra medborgare också gör.

I min hemort samarbetade RSMH med IFS genom att dela på en lokal. Jag var fortfarande mycket sängberoende, men gjorde ändå ett avtal med mig själv. Jag bestämde mig för att komma till lokalen varje dag, även om det bara skulle handla om fem eller tio minuter per gång.

Min ekonomi? Tyvärr, hann jag inte komma ut på arbetsmarknaden innan sjukdomen bröt ut.  Därför hade jag ingen nytta av sjukintyget som skulle berättiga mig till sjukpenning. Jag hade inte ork att ordna med min ekonomi. Här skulle jag vilja att någon, kanske en kurator, tog initiativet för att se till att jag verkligen kunde klara mig ekonomiskt.

Om jag hade drömmar innan jag blev sjuk? Ja, som de flesta unga människor som gick på gymnasiet hade jag drömmar om att gå på högskolan. Jag ville bli arkitekt eller matematiker faktiskt. Idag försöker jag fortfarande plocka små fristående kurser på högskolan i matematik, när jag orkar med.

Jag tycker nog att det liv som jag föreställde mig innan, skilde sig väsentligt från det som är verklighet för mig idag. Det är annorlunda, men jag tycker inte att det är sämre. Jag har istället bara upptäckt en annan sida av livet och även träffat andra människor än dem jag annars skulle ha gjort.

/Khai Chau


Vad är en psykos

Jag skulle vilja säga att en psykos är någonting overkligt för omgivningen, men verkligt för den som är i psykosen. På en teaterföreställning är publiken/omgivningen mycket medveten om att skådespelarna befinner sig i en sorts verklighet, som inte är verklig. Lyckligtvis vet också skådespelarna själva att de bara gör en roll för tillfället. En person som är psykotisk är som en skådespelare som verkligen tror att teaterscenen är lika med verkligheten.

/Khai Chau