De röd-gröna säljer sig till ekonomismen

Hannes 4Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:

”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”

”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”

”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”

Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!

Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.

/Hannes Qvarfordt

Blogginlägg med anknytning till ämnet:

Vård till vad?

Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

Arbetslinjen som frälsningslära


Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr

Anne Sofie HöijDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)

Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.

Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.

Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.

För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.

Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.

Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.

Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?

Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.

/Anne-Sofie Höij


Tänk på konsekvenserna för oss med psykisk ohälsa

PaulinaFör ett tag sedan krockade ett flygplan under konstiga omständigheter. Det dröjde inte länge innan man hittade läkemedel och sjukintyg i lägenheten som tydde på att piloten hade någon form av psykisk ohälsa och häxjakten var i full fart.

Viktigt att tänka på: människor med psykisk ohälsa har genom alla tider porträtterats som mindre begåvade, mindre värda. Media älskar en smaskig historia men det man inte har i åtanken här är vad konsekvenserna av detta kommer få eller kanske redan har fått för följder. Att koncentrera sig på att denna tragiska händelse skulle bero på psykisk ohälsa kan få väldigt negativa konsekvenser för oss som lever med psykisk ohälsa.
Det vi vet idag är att tre av fyra lever med någon form av psykisk ohälsa eller känner någon i sin närhet. Så hur många påverkar detta? Ja, tre av fyra.

Depression är en av de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, över 20 procent drabbas av depression i vuxen ålder. Det kan drabba framgångsrika personer, likväl som gemene man. Att då påstå att dessa inte skulle kunna arbeta inom vissa yrken är absurt.

Viktigt att komma ihåg är också att det är ytterst sällan som någon person med psykisk ohälsa skadar andra. Sannolikheten att en schizofren person till exempel blir skadade av andra eller av sig själv är större än att hon skadar någon annan.

Jag har nu i några år varit en del av (H)järnkoll och försökt få folk att våga öppna sig och prata om det som gör ont och det vi väljer att dölja nämligen vår psykiska hälsa. Jag är ledsen över att medias häxjakt kommer leda till att många kommer välja att dölja sin psykiska hälsa i rädslan om att bli jämförd med piloten som störtade planet.

Händelsen är otroligt tragisk och jag sörjer att så många människoliv gick till spillo.
Men att spekulera i att orsaken endast skulle bero på hans psykiska hälsa kostar så mycket mer än tittarsiffror, sålda tidningar och webbtester. Det kostar människor deras självkänsla det kostar oss trygghet och kanske till och med integritet.

/Paulina Tarabczynska

PS. Läs även denna text i the Guardian som tar upp liknande tankegångar:

http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/27/depression-germanwings-tragedy-pilot-andreas-lubitz-mental-health?CMP=fb_gu