Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 2

Publicerat: juli 7, 2023 | Författare: | Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri, Tvångsvård, Vård | 1 kommentar

Detta är del 2 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. Läs del 1 här.
 

Om jag minns rätt ville Socialdemokraterna på 1930-,1940- och 1950-talen att staten skulle ta en del av ansvaret för att vårda sjuka och gamla människor. Äldre och sjuka flyttades från sina hem till boenden och institutioner för att avlasta familjen. Utvecklingen har gått mot att vi svenskar allt oftare anser att blir man dålig eller äldre ska staten ta över ansvaret. Vården av sjuka flyttas till boenden och vårdinrättningar (där besöken från anhöriga kan vara mer sällsynta). Vi har störst andel ensamhushåll i världen. Vi ska klara oss själva. 

Nu följer några exempel på där mina åsikter skiljer sig från psykiatrimodellens. 

En brukare bor ensam i sitt boende. Umgås inte mycket med andra. Tar medicin, är isolerad i hemmet och får hjälp med städ, disk och handling. Personen åker då och då in på heldygnsvården på LPT (tvångsvård). Har tidigare haft humörsvängningar men dessa har medicinerats bort. Psykiatrin anser det vara en framgång då symptom på psykisk ohälsa är få och det basala fungerar. Då personen är isolerad erbjuds stödsamtal av psykiatrin en gång i veckan. I mitt liv har jag träffat på många liknande fall och det anses som normalt och god behandling och personen anses ha det bra. 

Min syn 

Då personen intas på LPT på slutenvården och tvångsmedicineras är det naturligt att bli arg. Det är också naturligt att ha svängningar i humöret. Men inom psykiatrin anses ofta humörsvängningar som symptom på psykisk ohälsa. Att bli arg på slutenvården rekommenderas verkligen inte utan det kan resultera i ökade medicindoser. Blir man en känslomässigt död zombie eller sitter och bara stirrar men är lugn anses detta av psykiatrin som en förbättring då symptomen försvinner. 

Att bli arg ibland över sådant här är adekvata reaktioner på en hård verklighet. Det är inget fel. Och att ha känslor är också naturligt. Medicinerar man mot känslor försvinner ofta inte bara oönskade känslor utan alla. Att medicinera mot psykos och ångest och annat kan också resultera i försvunnet känsloliv. Det är bara det att man är oförmögen att reagera på det. För alla normala personer – vilket val skulle ni göra? Att bli av med alla känslor eller ha kvar symptom på psykisk ohälsa? Är man inte farlig för sig själv eller andra kan det vara att föredra att ha symptom på psykisk ohälsa. 

Jag vet att innan mediciner introducerades gav sig patienter inom psykiatrin på varandra och efter medicinernas intåg spelade de volleyboll tillsammans istället. Det är dock också så att ungefär lika många återhämtar sig från svår psykisk ohälsa före medicinernas intåg som efteråt. Och mediciner kan orsaka metabola syndrom och för tidig död. Långtidseffekter av medicinering undersöks för lite. Att medicinera mot alla möjliga symptom med symptom som enda variabel oavsett konsekvenser borde inte anses acceptabelt enligt min åsikt. De måste finnas utrymme för mänskliga behov och livskvalité måste beaktas. 
 

Social kontakt är viktigt 

Vidare erbjuds personen stödsamtal. Det är bra. Men varför har personen inga vänner? Det funderas det inte alls över. Om personen hade vänner som umgicks med denne bara för att de så önskade och inte var deras jobb så hade personen haft ett fungerande socialt liv. Lika viktigt som att samtala och få stöd är att kunna ge något tillbaka. Att bli uppskattad för den man är. Uppnås ett sådant liv så minskar inläggningar på grund av ensamhet. Att bli erbjuden social kontakt av psykiatrin enbart för att man saknar socialt liv är inte en ok livssituation. Att få möjlighet till en partner, att känna sig älskad och uppskattad, ha en, familj och fysisk samvaro eller sexliv borde ingå i konceptet hur man kan leva ett bättre liv. Att få insatser som substitut visar att det tänks fel. 

Min flickvän Elisabet påpekade något för mig som också är relevant. Många samtal om personen i detta exempel kretsar kring mediciner, socialtjänst, Försäkringskassa och mående. En person som inte tillhör psykiatrin talar normalt om intressen, idéer, händelser och personer. För att personen i vårt exempel ska kunna umgås på liknande sätt krävs social träning (om man talar om sin livssituation och händelser i livet och dessa är inskränkta till psykiatri är det svårt att finna någon som är intresserad av att lyssna) och steget att hitta en  kompis utanför psykiatrin betyder att perspektivet på samtalsämnen måste vidgas.  

Jag tror att gå på träfflokal kan ge ett socialt liv, där samtalsämnena kan vara sådana som personen är van vid och en drös nya. Om träfflokaler stängs kan personer få svårt att hitta någon att tala med, då samtalsämnena kan vara så olika för vår person och personer utanför psykiatrin. Det behövs träning för att samtala om annat. 

Personer med psykisk ohälsa som blivit LPT:ade (tvångsvårdade) några gånger, och bor på boende, är ofta i behov av att få känna att deras åsikt räknas igen och att de får självbestämmandet tillbaka. En bra boendestödjare i en sådan situation frågar ”Vad vill du göra idag?˚ och anpassar insatsen efter svaret. Samtidigt som stödet som behövs utförs. Att själv få vara med och få kontroll över insatser och bestämma vad som ska göras – även roliga saker – samt diskutera drömmar, få möjlighet att använda sina styrkor och förmågor, är viktigt för att bli en person som trivs med sig själv och sitt liv. Boendestödjare bör tänka på om de tycker att brukaren ska få fatta beslut även om denne fattar dåliga beslut. 

 
Ta hänsyn till mänskliga behov 

Enligt min syn på psykiatri ska frågan som ska styra psykiatrin vara:  ”Vad kan vi göra för att du ska få det lite bättre?” 

Här måste man ta hänsyn till mänskliga behov såsom behov av kärlek, sex, omtanke, mat, bostad och något meningsfullt att göra på dagarna. Det kan inkludera studier, arbete, sysselsättning eller endast fritidsintressen. Och att få en ekonomi som fungerar. Att ständigt behöva oroa sig för att få ekonomin att gå ihop gynnar inte den psykiska  hälsan. 

Det är OK att ta mediciner och att psykiatrin är en del av ens liv. Men det är också viktigt att få ett liv utanför psykiatrin och att psykiatri inte blir hela ens liv och livsåskådning. Det är OK att bo i boende, ha sysselsättning och vänner. Men personen måste uppleva att det känns bra, att personen har livskvalité och ett meningsfullt liv. 

Människor har behov av kärlek, omtanke, närhet till andra och något meningsfullt att göra som inte skadar andra människor. Har man stöd och hjälpbehov ska man få dessa tillgodosedda. Krävs mediciner för att det som gör ont inuti en själv ska försvinna eller hållas på en acceptabel nivå ska man få det. Behövs samtal med psykolog eller psykoterapi eller DBT eller traumabehandling eller annat ska människan få det. Det sägs att psykologbehandlings evidens är svår att mäta med vardagsförnuftet säger en att det hjälper att prata med någon. Det hjälper förhoppningsvis mer om personen man talar med är utbildad. För psykoterapier har jag läst någonstans att det är relationen mellan psykoanalytiker och patient som gör det hjälpande. Detta spelar större roll än vilken psykoterapi som används. Nog om det. 

Se till att människor får livskvalité

Allt ovan ska vara en hjälp i livet. Inte hela ens liv. Människan bör inte tas ur samhället och parkeras på någon bakgata utan även om hjälp fås vara en del av samhället och kunna ta del av dess utbud. Behovet av social kontakt och umgänge bör tillgodoses av vänner, partners, familj, barn och kamrater utanför psykiatrin. Meningsfull sysselsättning bör innefatta intressen eller studier och arbete eller volontärarbete. Inkomsten bör vara god, ha täckning för mat och hyra mm. Och vara tillräcklig för att kunna få göra det lilla extra varje månad och få lite pengar över. 

Insatser från kommun och region samt lagstiftning bör vara inriktade på att tillhandahålla tjänster som hjälper människan att vara en del av samhället (om människan själv vill det). Att denne får sina behov tillgodosedda. Man bör ta en helhetsbild på psykiatri och samhälle. Och se till att människor får livskvalité. 

Det är också så att bemötandet är en del av behandlingen i möten med människor som mår dåligt. Forskning om slutenvård visar att patienten upplever minskat tvång (och mår bättre, min anteckning) när denne känner att personal och läkare menar väl. Och mer tvång om inte så är fallet. Det finns också de läkare som får bättre resultat med placebo än de som använder riktiga mediciner om de har ett bra bemötande. 

/Fredrik Gothnier 

Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 1 

Publicerat: juli 3, 2023 | Författare: | Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Terapi, Vård | 1 kommentar

Detta är del 1 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. 
 

Psykiatrin i Sverige utgår från symptombehandling och olika former av behandlingar utifrån det. Läkaren bestämmer om insatsen är rätt utifrån evidensbaserad behandling. Fokus på symptombehandling gör enligt min mening att psykiatrin förlorar fokus på sitt uppdrag som borde handla om hur man får människor att må bättre. Min åsikt är att det är en dålig idé att försöka göra om psykiatrin så att den byggs utifrån en modell som somatisk vård. Dels för att alla patienter reagerar olika på samma medicin och dels för att expertkunskaper inte finns inom psykiatrin i Sverige. Det finns bara vissa behandlingar och terapier. Det är kunskap som alla psykiater kan skaffa. Och ingen terapi är typisk för schizofreni eller andra diagnoser med något undantag. Det svåra med en annan modell är att det är svårt att hålla vårdprogram för fler diagnoser i huvudet. 
 

Individanpassa åtgärder! 

Min syn är att psykiatrin borde utgå från frågan ”Vad hjälper den här personen att må bättre?”. Och sedan individanpassa åtgärder utifrån detta. Enligt min syn utgår psykiatrin I Sverige från en stuprörsmodell att all behandling skall ges på samma sätt till alla och utgår från en inlärd syn på att patienten är sina symptom. Denna bild lärs ut på läkarlinjen och utgår ifrån svårigheter i patientens liv. Sedan behandlas symptom (i allmänhet med mediciner) och med minskade symptom lyckas behandlingen. Minskar inte symptomen ökas medicindosen och/ eller ny medicin provas ut. Hjälper inte medicinen tas den inte bort utan har all medicinering provats, inget hjälper, kvarstår medicineringen i något syfte som för mig är obekant. Ibland kombinerat med andra metoder. 

Enligt min åsikt är synen på psykiatripatienten som något avvikande och fel föråldrad. Jag läste om synen på psykiatri och patient på 1700- och 1800-talet. Där var läkarens roll att lära ”dåren”  hur man uppför sig och beter sig. Senare var rollen ofta densamma men att det tillsköts behandlingsinsatser. Jag fick berättat för mig att det cirka 2016 kom studier som visade att de med psykisk sjukdom har samma behov av kärlek, omtanke och sex som alla andra. För mig är detta självklart, men synen på psykiatripatienten hos många inom psykiatrin är ändå att det i bemötandet kan finnas uppfostringsinslag. Patienten ska tillsägas eller med höjda röster ifrån personalen tvingas att rätta in sig i ledet snarare än att denne ska pratas tillrätta. Att fråga en läkare ”Har ni bra vård här?”, och få svaret ja. Att sedan fråga ”Vad tycker patienten?”, och få höra det vet jag inte, dem har jag inte tillfrågat förekommer fortfarande. 

Se patienter som medmänniskor 

Psykiatrin borde vara en lärandeorganisation där synen på patienten är som medmänniskor som man vill hjälpa få det bättre. I varje enskilt fall borde man fråga ”Hur?”, för att sedan diskutera vad man kan göra som kan ge patienten ett bättre liv. Den frågan är för mig självklar. Det finns personal som borde utbildas dels i människosyn och dels bemötande, och psykiatripatienter bör ses som människor i behov av hjälp. De är inte sina diagnoser.  

Och patientens syn på behandling spelar störst roll. Den lärande organisationen borde sedan utbyta erfarenheter i av hur kan vi hjälpa på bästa sätt. Det finns olika sätt att lära och uppfostra. Dels att lära ut genom att skrämma och/ eller pressa (genom auktoritet) och genom att tala med den man ska uppfostra. Samtal kan få patienten att göra något för att den tycker det är rätt. Den första modellen (skrämma/pressa) används skrämmande ofta inom psykiatrin. 

Enligt mig erbjuder psykiatrin idag bara specifika behandlingar för specifika grupper. Och möjlighet att få justering (individanpassning) är inte möjligt. (Likformiga insatser är galenskap då alla psykiatripatienter reagerar olika på samma medicin. När det gäller evidens ska även brukares kunskap och åsikter beaktas. Det görs för lite i den svenska psykiatrimodellen och de ifrågasätter inte om de gör rätt saker. I det innefattas om andra insatser borde bedrivas. Och frågan om livskvalité diskutera överhuvudtaget inte inom psykiatrin. 


Avstår från att studera och arbeta 

Vi har dessutom ett bidragssystem som ger personer med svårare psykisk ohälsa väldigt låga inkomster (läs: de blir fattiga) och de får inte studera, ofta inte arbeta (i praktiken finns risken att inkomsten inte räcker till om patienter studerar eller arbetar och då avstår många från detta för att få bidrag). När tillvaron inte går ihop hänvisas de ofta till kommunen. Kommunen erbjuder möjligheten att besöka träfflokaler och det går att ansöka om boendestöd och särskilda boenden. 

Brukarens vardag består ofta av mediciner, möten med Försäkringskassan, socialtjänsten, psykiatrin, och samtal kring insatser, mediciner och mående. Det samtalas ofta om mediciner och mående. 

Inte alla har familj, sexliv eller partner. Och på grund av dålig ekonomi, inte få studera, att inte få arbete eller sysselsättning har de svårt att bryta spiralen och kan bli isolerade. 

I nästa del (publiceras på fredag 7 juli) ska jag ge några förtydligande exempel på vad jag menar. 

/Fredrik Gothnier