Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Publicerat: januari 22, 2024 Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin Lämna en kommentar
Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.
Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.
Varför känner människor oro?
De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.
Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år
Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.
Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”
Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.
Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband
Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.
En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.
Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?
Det handlar om att omfördela resurser
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.
För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.
/Jenny W
Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash
Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika
Publicerat: oktober 9, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, ensamhet, Gästbloggare, Hobby, livskriser, RSMH, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentar
Äldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal.
Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.
– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena.
En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.
– Det är lika illa det.
Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.
– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena.
Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.
– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden.
Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.
Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu.
Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.
– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han.
Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende.
– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford.
Foto: Jonas Bredford
Vad är det som är så märkvärdigt med våren?
Publicerat: april 17, 2023 Sparat under: Depression, Gästbloggare, Kultur, Min berättelse Lämna en kommentar
När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.
Det där är första strofen ur Dan Anderssons dikt Sång till våren. Och den uttrycker nog vad de allra flesta, eller åtminstone en betydande majoritet, tycker om den årstid som vi nu är inne i.
På SMHI:s nätsida kan man också läsa följande: Våren är troligen den mest efterlängtade av våra fyra årstider vilket gör att intresset för dess ankomst är mycket stort. Säg den svensk som inte utbrister i ett ”nu är det verkligen vår! ” under den ibland mycket segdragna tiden mellan vinter och sommar.
Jag räcker upp handen och protesterar. Aldrig någonsin har jag lovsjungit vårens ankomst. Tvärtom, men de orden vill ni varken höra eller läsa…
Jag har känt mig rätt ensam om min negativa syn på våren och jag har heller aldrig träffat någon som känt en lika stark aversion gentemot den här årstiden. När folk i min närhet går omkring med löjliga leenden så hänger mina mungipor kraftigt ner mot marken och mina ögon uttrycker en trötthet likt någon som inte sovit på flera dagar. Sanningen är emellertid den att jag sover mycket mer under våren, men blir ändå aldrig riktigt pigg.
Nu har jag emellertid upptäckt att jag inte är så ensam ändå. Vad skulle jag göra utan min kära vän Google?
Ungefär 15 procent av alla svenskar blir faktiskt extra trötta och känner sig lite deppiga vid den här tiden.
Men det måste ju finnas en förklaring. Och ja, det kan man också googla sig fram till. Egentligen är det ganska logiskt, men när man är så där extra trött så är ingenting logiskt.
Det är ju så att längden på dagen ändras snabbt efter vårdagjämningen. Det går fortare och fortare, dag efter dag. Och den så kallade biologiska klockan hänger inte med, och de som reagerar som jag släpar efter.
Det finns givetvis metoder att ta till för att slippa de här problemen, men dels har jag för lite utrymme för att skriva om det här och nu, dels är jag alldeles för trött. Därför överlåter jag till någon som är betydligt piggare än jag att berätta om det.
Lyckligtvis finns det också poeter som tillhör de där 15 trötta procenten. Det här är Bo Bergmans dikt Våren:
Nu kommer den grymma våren med
sol i tak och vägg.
Mina ögon rinna, och hjärnan
är tom som ett urblåst ägg.
Man blir ju sjuk och fördärvad
av allt detta vita ljus,
som glittrar, glänser, vaggar
och dränker hela ens hus.
Det glittrar, glänser, vaggar
som långa böljeslag,
och rockens hål och själens
stå hemska i öppen dag.
Dessa rader förklarar allt. Det är det starka ljuset som sänker oss. Men, men, så småningom blir det ju höst än en gång och man får kura skymning igen. Gissa om jag längtar?
//Östen Hannmyhr
Östen är under våren 2023 ansvarig för utbildningar på RSMH.
PS: Den här texten publicerades i en något längre version i Länstidningen i Östersund våren 2019. DS.
Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH
Publicerat: mars 13, 2023 Sparat under: ekonomi, Gästbloggare, sjukskrivning, Sysselsättning, utbildning 1 kommentar
Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.
RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.
En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila.
Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.
Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar.
Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet.
RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.
/Anonym RSMH-medlem
Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.
Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay
Min vansinnesresa mot utmattning
Publicerat: januari 16, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Ångest, Depression, Gästbloggare, livskriser, Min berättelse 1 kommentar
Catharina Tunestad är journalist med inriktning på samhällsfrågor i stort, men hyser även en faiblesse för kultur, 1700-talet och vårt psykiska välmående. Hon definierar sig som en Högkänslig Person (HSP), som ”suger åt sig det mesta av omgivningen”. Senvåren 2013 dundrade hon i väggen med besked. Då hade hon varit chefredaktör för en professions- och facklig tidskrift i drygt fem år och var samtidigt småbarnsmamma till två adopterade barn, varav en med särskilda behov. Här berättar hon om sin ”vansinnesresa“ fram till kraschen, och vill samtidigt lyfta problemet med dåligt ledarskap på arbetsplatsen som en grundorsak till många människors utmattning, inte minst sin egen. Kronisk stress gör oss människor inget gott – tvärtom är den förödande, anser hon.
Sen hösten 2022 arbetstränar Catharina på RSMH:s kansli.
Flytande gränser och otydlighet
Jag hade fått en ny tjänst som chefredaktör på en organisationstidning och såg fram emot att skriva massa intressanta artiklar, fotografera, redigera och layouta tidningen, som även ingick i tjänsten, plus en del annat. Snart inser jag att jag är tämligen utlämnad till att utforma tjänsten på egen hand med hjälp av ett diffust underlag av den förra chefredaktören. Han var dock egen företagare och arbetade “utanför huset”. Jag märker efter ett tag att även gränserna, vad som hör till mitt arbetsområde och vilka som inte gör det, bitvis är otydliga och flytande. Trots min befattning som chefredaktör kan jag heller inte fatta så mycket egna beslut, så det blir en ny och lite märklig roll att balansera.
Jobbet i sig är dock roligt och jag gillar kollegorna, även om jag noterar att de ofta verkar orka lite mer, att de “duktiga flickorna” på arbetsplatsen är påtagligt många. Det finns hur många intressepolitiska idéer som helst att föra fram, skriva om. Sånt förpliktigar. Jag vill ogärna bli den enda som inte kan leva upp till kraven. Att övertiden inte är avlönad utan tas ut i kompledighet, borde ha varit en varningsklocka redan vid anställningsintervjun, men jag valde att inte lyssna på magkänslan.
Trivs bra – fram tills chefen sprider rykten
Jag jobbar på och trivs bra enda fram till den dagen då chefen plötsligt kallar in mig på sitt rum och påstår att jag skulle ha “gnällt”, sagt att “det är för mycket att göra” till mina kollegor. Det hade då gått knappt ett halvår. När jag på rak fråga undrar vem eller vilka som framfört detta viftar hen bara bort det och säger: “det kan inte jag hålla reda på, det snackas ju så mycket här”.
Efter den händelsen såddes ett frö av misstänksamhet hos mig, även om det inte fanns någon som helst grund för påståendet. Jag började tona ned min utåtriktade personlighet och vakta min tunga mer. Plötsligt var jag tillbaka i skolan på mellanstadiet och osäker på vem av kompisarna jag egentligen kunde lita på. En känsla av att inte vara helt accepterad kom smygandes.
Jag fortsätter dock gå in för jobbet, när min syster en tid senare oväntat drabbas av cancer, och jag för första gången blir jag tvungen att avsäga mig en extra, tidskrävande arbetsuppgift som ligger utanför mina ordinarie uppgifter. Men istället för att mötas av förståelse för situationen blir chefen irriterad och menar att jag borde “visa framfötterna mer”. Strax därefter får jag besked om att min provanställning på heltid kommer förvandlas till en fast deltidstjänst på 75 procent. Så nu får jag mindre lön för samma jobb, som kommer ta lika lång tid att utföra. Klumpen i magen växer och jag minns att jag säger till min man att jag helst bara vill sluta och försöka hitta ett annat arbete. Det känns inte kul längre. Men jobben växer inte på träd året efter finanskrisen 2008.
Så jag kämpar jag vidare med tidningen och två småbarn hemma samtidigt att ta hand om, varav en senare får diagnoserna ADHD och autism, tills mitt reservlager av energi även börjar tömmas.
Får allt svårare att fokusera
När det ständiga stresspåslaget fått pågå i mer än två, tre år, får jag allt svårare att fokusera och uppfatta vad som sägs på möten. Jag får kisa för att kunna se vad jag skriver i blocket och på datorn och anstränga hårt mig för att kunna sitta upprätt i skrivbordsstolen. Golvet i korridoren gungar lätt och nedre delen av ländryggen känns som om den vore elektrifierad och av gelé. Mina kroppsliga symtom är vid det här laget många och påtagliga, men nu har stressen börjat äta sig in i centrala nervsystemet och påverkat hjärnan. Fast det förstår jag inte än. Jag är ännu lyckligt ovetandes om att jag inte ska kunna sitta upprätt på en vanlig stol längre tid än tio, femton minuter under de kommande två åren…
I det här läget hade jag bara behövt släppa allt, bli sjukskriven en månad eller mer. Men jag fortsätter att springa på ostadiga ben, som om jag hade en pistol riktad mot mig i nacken. För slutar jag springa kommer inte nästa numer av tidningen ut. Jag har ingen som kan täcka upp för mig, jag saknar skyddsnät. Och chefen skulle samtidigt få ett kvitto på att jag “inte duger”.
En morgon när jag vaknar känner jag inte längre av min högra sida av kroppen. Känseln från foten upp till kinden är helt bortdomnad och jag kommer inte upp ur sängen. Armen är blytung, känns som ett stycke dött kött. Jag får min livs första panikångestattack och hyperventilerar, tror att jag fått av en stroke. Min man får skjutsa mig till akuten efter att han lämnat barnen på förskolan.
Där och då börjar min kontakt med sjukvården som pågår än. De hittar inga uppenbara fysiska fel på mig på akuten, så jag går tillbaka till jobbet efter några dagar, hinner göra klart nästkommande nummer och även ha det årliga lönesamtalet. Två veckor senare står jag i mitt arbetsrum med några brev i handen som jag inte längre vet vad jag ska göra med. Där och då inser jag äntligen att jag måste checka ut. Jag minns i dimman att jag plockar med mig det viktigaste från skrivbordet, i tron att jag kommer att återse det om några få veckor. Jag åker hem, ringer vårdcentralen och säger att min hjärna har totalkraschat. Får en tid dagen efter och blir sjukskriven direkt. Då är min ångestnivå så hög att man nästan kan ta på den.
Chefen väljer att titta bort
Mina personliga saker kommer senare packas ned i kartonger som jag får hämta långt senare, för mitt arbetsrum ser jag aldrig mer. Det får någon annan, liksom min tjänst. Den blir jag inofficiellt av med drygt fem månader in i sjukskrivningen då hen som vikarierar för mig får fast anställning. Jag häpnar, men orkar på grund av min utmattning inte agera, koppla in facket.
Historien hade däremot inte behövt sluta så här. Om jag mötts av en lyhörd arbetsgivare som förstått att min arbetssituation var ohållbar och dragit i nödbromsen, när jag slet med att få ihop tidningen och göra den redo för tryck inför varje nummer, innan jag var tvungen att skynda iväg för hämta barnen på förskolan så att de inte skulle vara de sista kvar att hämtas – igen.
Ömsesidig förståelse är grundläggande i all kommunikation människor emellan, även i arbetslivet. Utan det håller inga relationer i längden. Någonting går sönder. Och det kostar. Just avsaknaden av förståelse och agerande inför min dignande arbetsbörda och livssituation med småbarn hemma banade väg för en successiv nedbrytning av såväl min fysiska som psykiska hälsa. Först knappt märkbart första åren, men sen blev jag sjuk. Väldigt sjuk till och med. Det började med olika magproblem, bröstsmärtor och återkommande förkylningar. Fortsatte med en oförklarlig hudsjukdom under fotsulorna som blev inflammerade med ömmande sprickor och förtjockad hud, även på fingertopparna. Därefter tilltagande sömnsvårigheter, yrsel och extrem trötthet. Listan kan göras lång.
Om jag mötts av en lyhörd och förstående chef, hade min utmattning med största sannolikhet inte behövt inträffat och jag sluppit dras med en långdragen hjärntrötthet, som gör att jag ännu måste vila flera timmar om dagen många år senare.
Men chefen väljer att titta bort så länge jag står upprätt och negligerar även varningen som stresshanterarcoachen, som anlitats för bedöma min arbetssituation, ger henne redan tre år innan kraschen: att jag ligger farligt nära gränsen att drabbas av utmattningssyndrom.
Ingen medarbetare beklagar sig i onödan
Att köra sönder en medarbetare kostar nämligen inte en arbetsgivare så mycket. Det är samhället i form av skatter och avgifter med Försäkringskassan i spetsen, som får stå för merparten av kostnaden. Och jag som individ, i form av en försämrad hälsa och försämrad ekonomi. Och min familj, inte minst barnen som fick växa upp med en mamma med begränsad ork, som inte orkade leka så mycket med dem som jag hade velat när de var mindre, eller kunnat följa med på så många aktiviteter. Istället blev det deras pappa som fick göra det. År som inte kommer tillbaka. Det är den cyniska verkligheten.
Det är få, för att inte säga någon medarbetare, som “beklagar sig” i onödan när det kommer till stress. Att som arbetsgivare inte lyssna och ta hand om sin personal så att de håller i längden, utan förlora dem till långtidssjukskrivning, är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som nästan borde straffas med böter. För har vi råd med detta i längden?
Jag var inte ensam om att inte bli lyssnad på och bli sjukskriven för stress på den här arbetsplatsen. Det hände fler, men några av dem hann rädda sig till andra, nya jobb, innan de vart alltför sjuka.
Under resans gång har jag vunnit många nya, kloka insikter på vägen. Jag har fått uppleva mycket som varit givande under åren som sjukskriven och mentalt gått vidare, men problemet med arbetsrelaterad stress i kombination med dåligt chefskap på arbetsplatsen borde lyftas högre upp på den politiska agendan, så att fenomenet får den uppmärksamhet som det förtjänar och färre drabbas av utmattningssyndrom, helst ingen alls! För det är ett tillstånd som KAN undvikas.
Dåligt ledarskap vanlig orsak till psykisk ohälsa
Vi pressas generellt att arbeta för mycket, oftast mer än vad vi egentligen klarar av och har lust till – men av vilken anledning? Vi borde snarare dra ned på arbetstiden så vi får mer tid att umgås med varann och hinna återbruka mer. Då gör vi även klimatet en tjänst. De flesta vet vid det här laget att det arbetsklimat som rått sedan årtionden inte längre är hållbart utifrån såväl mänskliga som miljömässiga aspekter.
I den finska regissören John Websters senaste dokumentär “Den lyckliga arbetaren”, som hade premiär på SVT i början av december, ringar han in ett problem när det kommer till vår tids arbetsklimat: många av oss har ofta ett bra jobb, en bra lön – men ändå är många av oss djupt olyckliga på arbetet. Enligt honom kan så mycket som 70 procent av arbetsplatsens problem tillskrivas ett dåligt ledarskap. Så var det i mitt fall.
/Catharina Tunestad, journalist
Fotnot 1: Dokumentären ”Den lyckliga arbetaren” (Happy worker) visas på SVT Play t.o.m december 2024.
Fotnot 2: Det som hände mig utspelade sig för ett antal år sedan. Idag är det nya personer i ledningen och hälften av medarbetarna är nyanställda. Jag välkomnades tillbaka att arbetsträna av den nya chefen som började flera år senare, men tyvärr fick den avbrytas på grund av pandemin. Lite senare blev jag varslad av ekonomiska skäl. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig är att den nya chefen tog sitt arbetsgivaransvar.
Ännu en gång granskas psykvården med skrämmande resultat
Publicerat: januari 9, 2023 Sparat under: Bältesläggning, Gästbloggare, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Vård Lämna en kommentar
Detta är ett gästinlägg från RSMH-medlemmen Jenny Wetterling. Den har tidigare publicerats på Voxvigor.se.
Vi är många som sett Uppdrag Gransknings program ”Äta, bältas eller dö” den senaste tiden och blivit starkt berörda. Här skildras det oerhörda lidande som en svår psykisk ohälsa kan orsaka på ett hudlöst sätt som kommer en ytterst nära.
Programmet ger några unga människors utsatthet, maktlöshet och lidande ett ansikte och det gör ont, men det gör ännu mer ont därför att vården som i detta fall blivit den sista utposten som ska garantera expertkunskap, hjälp, stöd, säkerhet och trygghet inte förmår förvalta och möta upp detta lidande utan tillför ytterligare skada.
Jag är helt med på att en svår ätstörning innebär en utmaning. Vi trevar fortfarande kring hur vi på bästa sätt kan bidra till att lindra lidandet och stödja och hjälpa de som drabbas mot återhämtning och återfunnen hälsa. Jag kan förstå vårdpersonals maktlöshet och vilsenhet i en ytterst svår situation där livet står på spel men jag vill inte och kan inte acceptera att man i sin desperation tar till förenklade och högst tillfälliga lösningar, använder våld, gör sig skyldiga till lagbrott, uppenbart missbrukar sin makt och i efterspelet dessutom undandrar sig sitt ansvar. Detta är ett svek och behöver granskas i ljuset av det.
Här måste ett ansvarstagande för situationen inträda. Här måste en kraftsamling ske där all kunskap på området tillvaratas, där ett genomarbetat och långsiktigt hållbart förhållningssätt intas med de ungas bästa i självklart fokus. Det finns framgångsrika vägar att gå där den unika människans värdighet förvaltas, integritet respekteras, lidande lindras och där medmänsklighet är fundamentet.
Det duger inte att fortsätta traumatisera patienter och gömma sig bakom att man bara vill väl. Vården måste kunna bättre.
Varför går vårdens representanter i försvar?
Det som så vasst skaver i mig i allt detta är det gamla vanliga beteendet att vårdens representanter genast går i försvar. Hur kan det komma sig att de alltid intar denna position trots att det är så uppenbart att man kommit till korta. Att exempelvis i en vårdplan formulera att bältning på rutin ska genomföras för sondmatning är för det första alldeles uppenbart olagligt och för det andra grundat i oförståelse och okunnighet kring hur man bedriver framgångsrik vård för denna patientgrupp.
Hur skulle det se ut om man för en gångs skull kunde stå rakryggade och ta sitt ansvar, att bara stillsamt bekräfta patienternas upplevelser och framföra en ärlig ursäkt för att de tyvärr inte förvaltat dessa unga människors förtroende, att man tyvärr misslyckats. Man behöver inte i detta läge gå in i att diskutera skuldfrågan utan bara ge det alldeles legitima utrymmet för förlåtelsen att verka. Om de ansvariga bara för en gångs skull kunde backa, kunde lyssna, kunde bekräfta, kunde beklaga det inträffade och faktiskt trovärdigt kunde be om ursäkt.
”Tänk om de kunde säga förlåt”
Ansvar ska utkrävas men den enskilda skuldfrågan är inte nödvändigtvis det primära att belägga utan det viktiga är att en kraftsamling sker för att tillse att förbättringar omedelbart kommer till stånd. Det är hög tid att vården axlar sitt ansvar, att man inte fortsätter att bara fila på sina bortförklaringar, vägrar fortsätta att utvecklas och förbättras i takt med att kunskaper genereras och att man inte frånsäger sig den smärta man emellanåt orsakar. Tänk om de kunde säga ett förlåt, här nådde vi tyvärr inte hela vägen fram men hur kan vi tillsammans gå vidare och förbättras för att undvika att det ska hända igen. För det är ju det som gång på gång händer inom verksamheten att man vägrar att ta ansvaret för att det inträffar att man emellanåt begår fel. Hade den ödmjukheten och det lärandeperspektivet funnits inom psykiatrin kanske den kunnat växa ifatt med sina brister och tillkortakommande.
Psykiatrisk verksamhet har ett mycket komplext och utmanande uppdrag att utföra och det bör i sammanhanget betonas att det parallellt med tillkortakommanden även existerar mycket god psykiatrisk vård. Denna goda vård behöver även den uppmärksammas och få spridning.
I allt detta bär jag med mig att vi alla måste hjälpas åt att hålla etiken levande i diskussioner och i arbetet kring den psykiatriska vårdens utformning. De egenerfarnas röster är oerhört värdefulla och viktiga i detta arbete.
//Jenny Wetterling
Foto: Pixabay
The cave you fear to enter…
Publicerat: februari 14, 2022 Sparat under: Övergrepp, Depression, Gästbloggare Lämna en kommentarPart Two
Följande inlägg är skrivet på engelska, då detta är språket som den anonyma författaren främst använder i sitt skrivande. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.
UPPDATERING: På förfrågan finns en kort svensk översättning av ett utdrag av texten, i slutet av detta inlägg.
TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.
You never feel your soul more than when you’re being raped. You feel it break physically. As the trauma is happening, you can feel it start to crack up like thawing ice. Most of the panic and pain I experienced happened from the moment it started breaking until it exploded into a gazillion pieces, and I died. Because you do die when you get raped, in a very literal sense, you die in every single way except the fact that your body is still alive. I never understood why the rape victims I knew weren’t afraid of being raped again until it happened to me. You can’t lose the same someone to death twice. I was raped six times during the span of two weeks, and I have forgotten most of what happened after the time that I died; after that point, everything else lost importance. Because without a soul, there is no life. And you never realize how pointless a body is without a soul until yours is gone. I had never been suicidal without mental illness causing it until I felt that feeling. That kind of emptiness is hard to fight because, in a way, you lose everything that you have ever had and been since you were born. You don’t even have the sense of self that the narrator of nature documentaries describes in orcas or other intelligent animals when they compare them to humans. You are empty. You don’t know what kind of fruit you like, or what hobbies you want to spend your time on. You don’t know who you are because you have become a blank page. You are no one. Well, you are someone, but you don’t know that at the time. You have to relearn everything about yourself, everything about the people in your life, and everything else that life encompasses. You have to spend years remembering and discovering who you are.
For the first time in a long while, I decided to watch one of my favourite documentaries. Finding Joe is basically about how to find/create the best life you can have, based on Joseph Campbell’s teachings. It’s a sort-of feel-good documentary for me, and it helps me focus on what’s important. Watching it this time was a real aha-moment. It felt like the puzzle of the last few years, and what I should do with the experiences I’d had, fell into place. ”The cave you fear to enter holds the treasure you seek” has always been the most baffling Joseph Campbell quote to me. Mostly because I couldn’t imagine what kind of treasure I must’ve missed when I was trying to escape my horrifying cave. Watching the documentary, I realized that I wouldn’t fully have dealt with everything unless I spoke about it in public, so here I am. (Hi! Welcome to 101 Fascinating Ways to Die by Lovisa Rydén. Have a marvellous time!). I also realized that I had been doing something I had always been strictly against: not talking about something because others didn’t want me to. When my memory came back, many people in my life didn’t want to talk about it. They were afraid of being useless and had that ridiculous idea that people often have: that they are supposed to fix everything. So, instead, they become afraid of failing that they hide. Don’t get me wrong; my loved ones didn’t abandon me. They tried to help me in every way that didn’t really work, and God knows I love them for it! (Side-note: if you want to know how to be around a person who’s been raped, think of it as the death of the closest person to them. That is, in effect, what has happened). After that fear passed, some still didn’t want me to speak of it in public because they were afraid of other people in my life finding out and wanting to kill the guy. I felt the same because I still felt powerless after my last relationship. Not anymore. I can speak about it now, without the feeling of needing permission. I decide the consequences of what happened to me, no one else. It happened to me, no one else. They don’t get to take my right to decide away. Going after him would only make things worse for me in every possible way, and if they did, the result would only be disaster, betrayal and that I wouldn’t be able to stand the sight of them. They would be risking themselves and me. I would feel guilty over anything that happened, and with that, they would be risking my well-being. My life would be ruined all over again. I can speak those words out loud now. I’m not hiding anymore; I’m not going to stay silent.
Some stories don’t want to be told. Experiences we go through that lock themselves inside of us, holding on to us like leeches, preventing us from sharing them while they slowly suck life and meaning out of us. Creatures of darkness, the things that haunt us in the night, do not want to be dragged into the light. Light washes away fear and prevent the shadows from making things bigger, darker, and more frightening; light is where darkness dies. And often, when people around us see them, they want us to hide them away too. Because they feel helpless, thinking they should be fixing us but not knowing how. So, for their sake, we hide them away. As I said, I have been struggling with this issue for quite some time. In several of my Swedish posts here on RSMH, I have danced around the issue, trying to explain certain circumstances without actually mentioning the fact that I was raped. Except for the reactions of my loved ones, there was an additional reason for this: the other thing light does, is show what is and isn’t real. This is frightening for anyone trying to bend reality until they can believe that the demon in the middle of the room isn’t there and that the ghosts haunting them are not real. That everything is fine, and they are feeling great. That there are no shadows. As a rape victim, you also feel a bit like something used, something that should be thrown aside and that will never be interesting to anyone ever again. Because look how little that’s left of you. That’s how you feel, but you are wrong. Because the more difficult things we go through, the brighter we shine. Every scar is a diamond ore. You don’t get strength without pain or empathy without suffering. Isn’t it time to stop hiding things away and just talk about things openly? Most of us experience most things anyway; what is the point of pretending it’s not there? Think of all of the wasted energy. Think of all the wasted opportunities to help and save. It drives me mad(der!). No matter if your monster is made of trauma, mental health issues, gender, sexuality, or just heartbreak and painful experiences, shine a light on that sucker. Monsters in the dark can eat you slowly, while monsters in the light have no teeth to bite. Even when it’s hard, it gets easier in the long run. I wrote this post because I needed my monster to be drowned in light. I used to read these kinds of posts, thinking they were kind of dumb. I didn’t understand that my monster was consuming me like a parasite and couldn’t see that talking publicly is something we do to crawl out of our caves. I’m not only writing it now to make it easier for someone else, even if I want that too, but to tell every other ”younger me” out there that maybe you need to do it for you. Maybe you need to talk about it, not for others, but for you. My pain is not a secret that I should have to carry, and neither is yours. You are beautiful the way you are, warts and all, and you don’t have to hide. This is the last step of the Hero’s Journey. Don’t take my word for it; ask Joseph Campbell.
I remember reading a book by survivors of sexual abuse. One of them said, ”You are going to have to try everything anew to find out who you are, and you are going to make mistakes, and that is okay.” I want to thank that person because reading it was the start of my journey to find my way back. I hope anyone who needs to hear it and is reading this will take it to heart. You will make mistakes, and that is okay. And that goes for anyone who has been struggling with anything. Don’t ever feel like you need to defend your struggle to heal from pain, trauma, or any other kinds of obstacles. You do the best with what you have, we all do, and it’s okay to make mistakes. Just make sure you learn from them and find your treasure in that cave you fear. Let your dark creatures into the light and remove the power they have over you and everyone else. We are pack animals; we get through things together, so let’s do it together. And remember, every wound heals if you just give it time – so give it time. I hope you guys have a wonderful year and that you find your bliss. And if you feel alone, know that all of us stand with you. You are our people, we are your people, and we stand and fight together. And remember:
“The privilege of a lifetime is being who you are” – Joseph Campbell
A thousand hugs and lots of love.
På förfrågan kommer här en svensk översättning av ett kort utdrag av texten:
Du känner aldrig din själ mer än när du blir våldtagen. Det känns som att den går sönder, rent fysiskt. När traumat inträffar kan du känna att den börjar spricka som tinande is. Större delen av paniken och smärtan jag upplevde kom från det ögonblick den började gå sönder, tills den exploderade i en gazillion bitar och jag dog. För du dör när du blir våldtagen, i bokstavlig mening, du dör på alla sätt utom det faktum att din kropp fortfarande lever. Jag förstod aldrig varför de våldtäktsoffer jag kände inte var rädda för att bli våldtagna igen förrän det hände mig.
(…)
Jag läste en bok av överlevare efter sexuella övergrepp. En av dem sa: ”Du kommer att behöva prova allt på nytt för att ta reda på vem du är, och du kommer att göra misstag, och det är okej.” Jag vill tacka den personen, för den läsningen var början på min resa tillbaka. Jag hoppas att alla som behöver höra det och läser det här tar det till sig. Du kommer att göra misstag, och det är okej. Och det gäller alla som har kämpat med något. Känn aldrig att du behöver försvara din kamp för att läka från smärta, trauma eller andra typer av hinder. Du gör det bästa med det du har, det gör vi alla, och det är okej att göra misstag. Se bara till att du lär dig av dem och hittar din skatt i den grotta som skrämmer dig. Låt dina mörka varelser komma in i ljuset och ta bort makten de har över dig och alla andra. Vi är flockdjur; vi tar oss igenom saker tillsammans, så låt oss göra det tillsammans. Och kom ihåg att varje sår läker om du bara ger det tid – så ge det tid. Jag hoppas att ni får ett underbart år och att ni hittar lyckan. Och om du känner dig ensam, vet att vi alla står med dig. Ni är vårt folk, vi är ert folk, och vi står och kämpar tillsammans. Och kom ihåg:
”Livets privilegium är att vara den du är” – Joseph Campbell
Tusen kramar och massor av kärlek.
The cave you fear to enter…
Publicerat: februari 7, 2022 Sparat under: Övergrepp, Depression, Gästbloggare, Min berättelse, Trauma Lämna en kommentarPart One
Följande inlägg är skrivet på engelska, då detta är språket som den anonyma författaren främst använder i sitt skrivande. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.
TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.
There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters.
Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.
When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind.
For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive.
In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.
My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust.
Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.
Part Two of the story is released on the 14th of February.
En konversation om självmord
Publicerat: oktober 3, 2021 Sparat under: Öppenhet, Gästbloggare, självmord, suicid | Tags: suicid 1 kommentarAlltför många av oss har varit där. Platsen utan framtid, utan hopp, utan glädje. Platsen där det alltid är vinter, men aldrig jul; platsen där man aldrig kommer bli glad igen. Ett oräddat Narnia fullt med dementorer, vars kyssar suger ut ens själ. Varje plats i skönlitteraturen som är ett land där ondska härskar och förtrycker sina invånare, är en realistisk beskrivning av depression och suicidtankar. Varje år försöker 15 000 personer i Sverige att ta livet av sig, varav 1500 personer lyckas. Detta betyder att 4 personer om dagen dör av suicid i vårt land – i världen är det en person var 40:e sekund. Jag har länge funderat över hur vi pratar om självmord, både inom psykiatrin och inom resten av samhället. På något sätt känns det alltid fel. Inte berättelserna eller syftet utan hur vi pratar om det. Det finns något inom alla konversationer om suicid som jag hört som är snedvridet när det gäller formuleringar eller grundkoncept. Det är dags att ha en transparant konversation om självmord.
Det första problemet jag ser är hur vi ser på självmord. Detta problem existerar både hos de som har psykisk ohälsa och de som inte har det. Låt mig säga det en gång för alla: SJÄLVMORD ÄR INTE ETT VAL. Inte på något sätt överhuvudtaget. Jag menar att det inte ens är ett val som personen med psykisk ohälsa bestämmer när de är sjuka, på samma sätt som personer med cancer eller tuberkulos inte bestämmer någonting som sjukdomen gör.
Vår hjärna kan liknas vid en dator. Jag brukar tänka att alla våra instinkter och liknande är datorns bakgrundsprocesser som styrs av en programmerare i bakgrunden, och vår medvetenhet motsvarar det vi ser och gör på skärmen – det vi bestämmer själva så att säga. Depression motsvarar ett datorvirus som långsamt tar över datorn, och självmordstankar är signalen som säger att programmeraren har skrivit in en kod för att förstöra datorn. Notera att jag är fullt medveten om att denna beskrivningen endast beskriver psykisk ohälsa, inte datorer, jag försöker inte imponera med mina beundransvärt undermåliga teknologiska färdigheter. Utifrån att vår hjärna är datorn blir vår upplevelse av detta endast att vi känner depressionen och självmordstankarna och att vi medvetet kan kämpa emot. Men att stå emot bakgrundsprocesserna innebär i princip bara att medvetenheten kämpar emot kroppen, och den blir vårt enda skydd. Och om vi faller i slutändan, så är det för att viruset vann, inte för att det var vårt val. Ett virus som blir vår torterare, som utsätter oss för en kraftig fysisk och psykisk smärta som verkar ändlös. Och under dessa timmar, dagar, veckor och ibland månader av konstant tortyr viskar den kontinuerligt i vårt öra att det enda vi behöver göra för att det ska sluta är att ta livet av oss. Det är virusets enda löfte. Det viskar att vi ska sluta kämpa emot, att släppa taget – bara en sekund, så fixar viruset alla våra problem.
Det är en lögn såklart. Inga problem löses så, ingen smärta slutar och den smärta som våra nära och kära får ta över är tusen gånger större, och till skillnad från den vi burit på finns det ingen lösning på den smärta. Man kan inte fixa problemet när personen är död. Skillnaden mellan psykisk ohälsa och dödliga ”fysiska” sjukdomar (psykisk ohälsa är också fysisk, benämningen beskriver symptom, inte orsak, just saying) är att dessa berättar att de dödar dig i slutet. De lurar dig inte att tro du har kontrollen, att du bestämmer, eller att allt kommer lösa sig. ”Fysiska” sjukdomar slår ner som en väldigt tydlig fiende, psykisk ohälsa är förrädaren innanför våra gränser. Förrädaren som vänder oss från de viktigaste personerna runt oss, isolerar oss från de som kan rädda oss, tar över våra tankar och åsikter, stjäl vår framtid, och säger till oss att det är vi som vill detta. Den är sektledaren som får oss att vända våra vapen mot oss själva, för att de kommer leda oss till paradiset på andra sidan. Fast vid psykisk ohälsa är det mindre ”paradis” och mer ”det där stället som åtminstone inte kommer vara helvetet jag befinner mig i”.
På vilket sätt låter detta som ett val? Självmord är den enda dödsorsaken där man beskyller offret för sättet de dör på, för vad deras sjukdom gör med dem. Och visst, det är ju en rätt obehaglig tanke att vi kan få ett virus i hjärnan som vänder vår egen kropp emot oss och som får den att döda oss. Men jag börjar bli rätt trött på att anpassa mig efter vad som kan få alla som inte är sjuka att bli obekväma, medan jag ser virusets offer falla en efter en. Detta leder oss till problem nr 2:
Varför kallas detta fortfarande för ”självmord”? Själv + mord. Att säga att vi tar vårt liv och liknande är väl ändå inte helt fel, det kan tolkas som den fysiska mekanismen utan att inkludera vad avsikten är. Till skillnad från självmord, vars definitioner får mig att vilja skrika.
självmord
- (psykologi, sociologi) det att en individ (avsiktligt) dödar sig själv, vilket kan vara ett resultat av psykisk ohälsa (utdrag ur Wiktionary. Svensk ordbok har nästan samma, utan att nämna psykisk ohälsa).
Det är inte ofta jag saknar ord, det ska gudarna veta, men de säger att om du inte har något trevligt att säga så ska du inte säga något alls. Varje gång jag ger mig in i detta ämne har jag väldigt mycket jag vill säga, men tyvärr räknas 99% av dem som saker som inte borde sägas högt. Jag antar att citatet ”This is Sparta!” kan beskriva den bakomliggande känslan. Ta ett djupt andetag, höj dig över det och fokusera Lovisa, we talked about this.
Ordet självmord antyder, redan innan man läst definitionen, att personen i fråga vill eller ville dö. Låt mig göra något väldigt tydligt: Om du inte vill dö när du är frisk, om du inte vill dö när du mår bra, så vill du inte dö överhuvudtaget. Du är sjuk och om du bara väntar, hur ont det än gör, och söker den vård du behöver (och säger till vårdpersonalen att du anmäler dem om de inte gör som de ska, vilket är din rätt, bara för att göra en helt orelaterad och oskyldig minnesanteckning) så kan livet bli bra. Det är inte du som vill dö, det är din sjukdom som vill döda dig. Det finns inga självmord inom psykisk ohälsa, det finns bara dödsfall på grund av psykisk ohälsa eller suicid på grund av sjukdom. Om du inte tror mig, fråga varenda person som försökt vad de kände efter, det finns studier där man pratat med de som överlever och de säger samma sak: jag ångrade mig så fort jag inte kunde göra det ogjort. Detsamma gällde mig. Varje gång. Varför bli det så? Jo för att psykisk ohälsa stänger av den överlevnadsinstinkt som annars skulle räddat dig, fram tills ditt liv är i direkt fara och allt redan gått för långt. Och låt oss vara helt ärliga: vi vill inte dö, vi orkar bara inte leva i en smärta som verkar ändlös. Och vi förstår inte att smärtan inte är ändlös när vår hjärna övertygat oss att den varar resten av våra liv.
Problem nummer 3: vad i hela världen pratar alla om och varför säger de inte sakerna som behöver sägas?
Har du någon gång besökt en psykiatriker, psykolog eller sjuksköterska som har förklarat psykisk ohälsa (som har suicidrisk) som en vanlig läkare skulle förklarat en allvarlig sjukdom som kunde döda dig? Jag har mött en del som har pratat med mig om att situationen är allvarlig, men jag visste aldrig hur allvarligt det var – varken när jag kämpade och gjorde allt jag skulle var någon ärlig med mig, eller när jag precis skrivits ut från sjukhus. Det var alltid beskrivet som ”mitt val”. Jag visste inte att suicid inte är ett val om jag var utan rätt behandling (det känns ju som att allt är jag), att jag inte hade den kontrollen jag trodde jag hade, hur farligt det var för mig varenda gång jag blev sjuk eller att min sjukdom hade en dödlighet på upp till 20%. Då jag förlorat tre släktingar till suicid under 10 år har gjort den senare väldigt tydlig, att jag förlorat fler släktingar till konsekvenserna av dessa dödsfall har också gjort det väldigt tydligt vad suicid leder till i verkligheten.
Tro mig när jag säger detta: vad vi tror när vi är sjuka spelar ingen roll, för vi bestämmer inte hur de som älskar oss påverkas av vår bortgång. Det är inte vår rätt, det är ingenting vi råder över. Den är aldrig vad vi tror att den kommer vara när vi är sjuka. Kanske skulle behandlingens brister mildrats i våra sinnen om vårdpersonalen började prata om detta på samma sätt som om alla andra sjukdomar. En vän till mig gick till en läkare när hen var överviktig och läkaren sa ”Om du vill träffa ditt framtida barn så måste du ändra din livsstil nu.” Tänk om vår vårdpersonal sa ”Okej så läget är allvarligt och du kan dö om det förblir obehandlat, för suicid är inte ett val utan ett symptom på psykisk ohälsa. Men om du ger det tiden som krävs för att hitta rätt behandling, så kan du leva ett bra liv utan att det påverkar dig allt för mycket och vi kan få smärtan och lidandet att försvinna. Jag kommer inte ljuga: innan vi hittat rätt behandling för dig kommer behandling kännas som skit många gånger, och medicinerna kan ha kraftiga biverkningar, men om du vill kunna ta hand om dina föräldrar när de är äldre, om du vill leva ett långt liv med möjligheter och glädje så måste du gå igenom behandlingen. Om du vill att smärtan ska försvinna, om du vill kunna jobba, ha kul och om du vill leva, så gör du som jag säger.”
Om vi började prata om psykisk ohälsa på ett sätt som motsvarar hur farlig den kan vara om den förblir obehandlad (och gör så att läkare lyssnar mer etc. etc.) så kanske konversation om suicid börja handla om mer än ett dåligt och tragiskt ”val”, och psykisk ohälsa kan bli mer än ett populistiskt uttryck som politiker och andra kan använda för att framstå som att de bryr sig (utan att göra ett dyft såklart). Folk lider och dör varje dag och varje gång jag säger det högt till någon så tycker de att jag överdriver. Även en del av de som känner människor som tagit sitt liv. Det är dags att ta problemet på allvar nu, och kräva att alla andra gör det samma. Vi måste sluta anpassa sättet vi tänker och pratar om detta, och stå med ryggen rak inför vad vi upplever varje dag, faran vi lever i, smärtan som vi lever med och den smärta som alla andra får leva med om det inte bekämpas. Det är dags att göra de som vill gömma sig för ämnet något obekväma. Genom att vara öppna, realistiska, samlade och (lagom) ödmjuka kan vi säga som det är, utan att de kan avfärda oss som galna (läget är ju som det är…).
Jag uppmuntrar dig som läser detta att börja prata om suicid varje chans du får, och att inte sluta bara för att du är rädd att personen blir obekväm. Vi behöver inte skrika (än) eller vara för pushiga, men samtalen måste börja. Jag tror helhjärtat på att detta problem kan lösas och att det är värt att kämpa för. Jag tror att om vi alla börjar prata om det, kan det inte ignoreras längre. Vi är starka nog, kompetenta nog, erfarna nog, och gudarna ska veta att vi är envisa nog. Det är dags att sluta använda ordet ”självmord”; bortförklaringarna och den frivilliga blindheten slutar här. Denna tiden är vår.
Många kramar,
Gästbloggare
Din mörkaste avgrund
Publicerat: juni 14, 2021 Sparat under: Ångest, Återhämtning, Depression, Diagnos, Gästbloggare, Terapi, Trauma 1 kommentarResan som jag genomgått sedan jag fick PTSD i januari 2019 har varit världsomvälvande. För första gången i mitt liv var det världen som var galen och inte jag, något jag snabbt insåg är mycket värre än när problemet enbart ligger hos mig. Det första 1,5 året var i princip bara smärta. Behandling och smärta. Man måste inse vad som hänt, acceptera det som hänt. Världen tvingar dig att vakna och se den för vad den är. Din roll i det hela har varit personen som gör allt för att begrava huvudet i sanden. Problemen uppstår för att du inte vill se, för att du blundat så länge att du börjat tro att dina drömmar är verkliga. Du vill att de ska vara verkliga. Men världen tillåter inte drömmande för evigt. Man måste vakna och se, vilket PTSD ser till. Flashbacks, minnesbilder – du lever i traumat dygnet runt. När du inte är fångad i flashbacks, känner du situationen fysiskt hela tiden. Minut efter minut, timme efter timme. Kroppen spelar upp de reaktioner du hade när traumat hände till en så stark grad att du skulle kunna vara där. Du kan inte fly, du kan inte gömma dig eller blunda. Din väckarklocka har ringt.
Den aktiva PTSD:n behandlas med KBT. Det innebär att du tvingas möta det som PTSD:n vill visa. Du går dit, du berättar om och om igen om vad det var som hände och din uppgift är att försöka minnas så mycket som möjligt. Du går hem med hemuppgifter och sen börjar proceduren om igen. Det är en nödvändig skärseld som fungerar, men det är fortfarande en skärseld. Jag har aldrig haft problem med att göra jobbiga, smärtfulla saker för att lösa problem. Min filosofi har varit att om jag kan skada mig själv för att bli av med smärta så kan jag genomlida terapigrejen också. Den sistnämnda smärtan löser åtminstone problemet. Detta innebar inte att jag ville anmäla mig för behandling eller att jag inte fick tvinga mig till mottagningen varje gång. Jag har aldrig känt ett sådant motstånd till behandling tidigare. Men det fungerade och den aktiva PTSD:n, den biten som jag levde med varje minut, avtog. Jag blev bättre och behandlingen avslutades. Jag upplevde cirka två månader där allt kändes bra och jag trodde att problemen var förbi, innan verkligheten krossade mig under dess vikt.
Den svåraste biten för mig med att gå igenom dessa två år var egentligen inte den aktiva PTSD:n, även om det var en skärseld. Den jobbigaste perioden kom efter att symptomen avtagit. För vanligtvis när det gäller psykiska problem så vaknar man, i alla fall jag, förr eller senare upp till en verklighet som är annorlunda än den jag upplevt när jag är sjuk. När depressionen avtar så inser jag att det visst finns en framtid, att jag har det rätt bra, att människorna runt mig älskar mig och att jag är mer kompetent än min sjukdom velat låta mig tro. Men PTSD är annorlunda.
PTSD uppkommer när en person utsätts för en situation som står i sådan kontrast till deras världsbild att de inte kan acceptera verkligheten. Den saken som ”aldrig skulle hända mig” inträffar och hjärnan kan inte sätta ihop de nya pusselbitarna. Man kan inte förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Och i mitt fall så gömde hjärnan traumat, förvred minnet så att det som hänt förvandlades till en helt annan situation som inte var lika hotfull. Som inte var lika hemsk. Som inte förstörde den världsbilden jag hade. Detta gjorde min hjärna under 10 år, medan jag upplevde en smärta och en rädsla som jag inte förstod. Och sen bestämde sig världen för att det var dags för mig att vakna. Men inte till en situation där det min sjukdom hade sagt till mig var fel, utan till en verklighet där mardrömmen var sann.
Att omforma sin världsbild tar tid och är smärtsamt. Det är en situation som för med sig en rädsla som konstant vilar i bakhuvudet. Tanken att ”Om detta kunde hända, vad mer kan hända som jag inte trott kan hända?” och svaret som ekar tillbaka ”Allt. Allt kan hända. Allt har alltid kunnat hända, du visste bara inte om det.” Att lära sig förhålla sig till detta är svårt. Att veta när man ska vara rädd och när man inte behöver vara det. Man hade ju fel förra gången och man befinner sig i den nya verkligheten för att man missat något då. Eller? Sen jag blev kristen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns, men jag har stundtals tvivlat på om han är på min sida eller inte. De senaste två åren har varit den största påfrestelse min tro någonsin utsatts för. Den händelsen som skapade mitt trauma var nämligen den situation som varit min största rädsla sedan jag var liten. Det var den situation som jag räknat med att Gud och alla andra krafter i universum skulle skydda mig mest i från. Det skapade en ilska och ett förakt i mig som jag aldrig upplevt innan. Känslor som lätt lockar dig in i mörkret om du låter dem rota sig allt för väl och allt för länge. Jag älskar mina nära och kära för att de stått ut med mig de senaste två åren, det har inte varit lätt. För när man är arg på Gud, universum och själva verkligheten som den är, och ilskan är ett okontrollerat raseri som inte kan nå sin måltavla, så läcker ilskan ut och alla påverkas. Ilskan är också ihopblandad med en rädsla som kommer från de djupaste delarna av ens medvetenhet. Från barnet i dig som står inför det monster som du varit mest rädd för, men är för litet för att försvara sig eller fly. Du vill att någon ska rädda dig, men den enda som kan rädda dig är du. Att veta att du har styrkan gör dig nästan tröttare än du var från början. Men du hittar kraften så småningom och du börjar kämpa. Du skriker och plågas och lever i den storm ditt liv blivit. Du ser på när den river ner den värld du byggt upp för att ersätta den med en annan. Du håller tag med allt du har och väntar på att stormen ska lugna sig. Det tar tid, men sakta men säkert blir vindarna allt lugnare. Det blir bättre om du ger det tid.
Runt årsskiftet hände något intressant. Jag hade kommit långt nog i mitt läkande att den värsta smärtan var över, men var fortfarande sjukskriven då jag hade en bra bit kvar att läka. Trots detta var det mycket som hände runt mig, som stressade mig. Jag hade redan börjat triggats några månader tidigare av min farmors bortgång och av att arbeta alldeles för hårt på min bok för att släppa den i tid, trots att den enda som jag behövde förhålla mig till var mig själv. Efter x-antal förseningar och diskussioner med Amazon om att omslaget på den fysiska boken inte blev som det skulle (den kampen är fortfarande inte över även om e-boken lyckades släppas i tid) hade jag pressat mig alldeles för hårt och min bipolära sjukdom triggades. Det var då det konstigaste hände. Den depressiva episoden som inträffade var den första episoden jag haft sen 2018, och jag har aldrig känt mig mer som mig själv än när jag gick runt i lägenheten i all den smärta som bara depression kan skapa. Det var den första situationen på två år där jag kände igen mig själv och på något sätt var detta starten för att pusselbitarna skulle falla på plats. Sen min PTSD hade startat hade jag inte haft en enda episod, vilket hade varit till stor förvirring för mig och bidragit ännu mer till att världen kändes overklig. Bipolär sjukdom var den chock som krävdes för att jag skulle kunna se verkligheten som den är och ändå känna att jag hör hemma i den. Tydligen så är verkligheten alltid verklig så länge jag är bipolär. Det var räddningen jag behövde och det fick mig att reflektera över min sjukdom, och minnas vad den egentligen betytt för mig.
Jag valde titeln på min bok, From the Fire Within, för att jag skrev en fiktiv bok som skulle beskriva hur det är att vara psykisk sjuk och om styrkan som man får av att vara psykisk sjuk. Att psykisk ohälsa gör dig stark, samtidigt som du får genomlida smärta som många inte förstår djupet av. Från den inre elden som vi alla har, som skiner starkast hos dem av oss som trotsat den djupaste smärtan, finner vi en styrka som kan flytta berg. Jag valde den titeln för att boken handlar om en karaktär som är bipolär, men boken nämner aldrig det högt, för att läsarna ska kunna relatera till karaktären utan att ordet ”bipolär” eller ”psykisk ohälsa” hindrar dem (ni vet hur det är). Jag valde titeln för att understryka vad boken egentligen handlar om. Att vår sjukdom också är vår styrka och exakt hur stark den kan göra oss. Jag läste boken om och om igen, jag läste titeln om och om igen, under åren jag led igenom min PTSD. Men jag hade glömt det underliggande budskapet, och spenderade stora delar av dessa år med att känna skam. Att jag skulle vara ensam resten av mitt liv. Vem skulle vilja ge sig in i det som blivit mitt liv? Jag tyckte synd om mig själv, stod inte upp för mig själv och såg min sjukdom som något att skämmas för. Jag hade glömt, men jag är påmind nu. Tack och lov att jag är bipolär. Tack och lov att den förbannelse som sjukdomen kan vara, gjort mig stark nog att genomlida de senaste två åren. Att denna förbannelse med all sin smärta hjälper mig komma ihåg vem jag är, hur vilse jag än är. Bipolär sjukdom är den livslånga prövning som tränat mig att resa mig upp vad som än händer. Som har varit med i bilden så länge att den med sin skarpa smärta alltid påminner mig vem jag är och vem jag varit. Detta är något som varit extra viktigt nu, då inte bara traumat utan alla mina minnen innan traumat blivit grumliga. Jag kommer aldrig ursäkta eller skämmas för den igen.
Jag har fortfarande en bit kvar på vägen att gå, men det är inte lika långt kvar. Jag kommer alltid få leva med det som hänt, med min PTSD och med min bipoläritet, men det är okej för jag är stark nog. Jag är säker nu på att Gud, universum, eller vad vi nu vill kalla det, hade något syfte med allt som hänt, även om vi aldrig kommer vara överens om val av metod (jag har ADHD, jag ”respekterar inte auktoriteter” blink blink!). Jag sitter här och väntar på det som lurar någonstans i mitt undermedvetna, på att skrivfebern ska ge med sig och att jag ska få ett sånt där djupt meddelande som bara smärtfulla händelser kan ge. Kanske blir det en ny bok. Kanske är det redan på väg att lossna. Kanske kommer det bara förse mig med en ny metod för att borsta tänderna.
Jag vet inte vad du går igenom just nu och än har jag ingen uppenbarelse att dela med mig av. Det enda jag kan erbjuda är en påminnelse om något som vi alla vet men lätt glömmer. Din sjukdom, din kamp, är din största styrka. Den stärker dig genom att utmana dig konstant. Den bygger upp dig genom att riva ner dig och sedan tvinga dig att sätta ihop dig själv igen med allt starkare material. Du har kämpat med den länge och mot alla odds har du nått ända hit. Du är stark, även när du inte vill vara stark. Du klarar vad som helst och mer ändå. Du kan falla ner i din mörkaste avgrund och klättra upp igen. Jag vet det, för jag har gjort det. Och du är minst lika stark som jag.
/Gästbloggare
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.