Finns många skäl att må dåligt – men under sommaren mår jag bra

Anne Sofie HöijSjälvmordstankar har ingen plats i skallen just nu. Skönt. På sommaren mår jag som bäst av att vara vid liv.

Sitter på min uteplats med en kaffekopp och en smörgås. Njuter av att jag har detta – en fredad uteplats med stolsdynor, bord och vaxduk. Samt råd och möjlighet att äta en eftermiddagssmörgås med smör. Dricker kaffet ute de flesta gånger om dygnet i kjol samt tofflor. Njuter av så många solglimtar som möjligt.

Jag har tur som har en inkomst över normen i form av ålderspension med tre och ett halvt ATP-poäng. Det innebär förvisso att jag tjänar knappt 15 000 kronor i månaden brutto. Väldigt många har bara grundpension och bostadsbidrag, om de saknar förmögenhet och har ett eget hyreskontrakt. Bostad är i praktiken heller ingen självklarhet vare sig vi är födda i Sverige eller inflyttade. Med psykisk ohälsa.

Många far mycket illa i samhället av idag liksom förr. Att vara fattig och inte kunna rå över sig själv i tanke, ord och handling är inte olagligt. Fast trygg och lika inför lag är du inte.

Du äter kanske felaktigt och är inte vacker, smal och vältränad. Du är överviktig, så skamligt. Du mår dåligt för du ser ut som de flesta andra i världen, i alla fall i västvärlden. Vi matas i reklam på nätet och media om hur vi borde vara. Vi är lyckade om vi har en mer än medelgod ekonomi.

Du är en vara som ska konsumera allt onödigt du inte vill ha och behöver. Utarma din ekonomi, ställ dig i skuld som du inte alltid kan betala. Därtill förorenar vi planeten jorden –och får skuld för det också.

Undra på att människor mår dåligt i själen. Kan vi verkligen må bra om vi ska uppfylla alla krav och måsten, och leva upp till attityder?

Men du är bra! Du duger utan att förvandla dig till en önskvärd, lyckad vara.

Du är lyckad som människa för du tar dig igenom dag för dag, levande, och gör vad du kan i vänlighet och omtanke om din nästa.

Du är bra. Jättebra. Som medmänniska. Vi behöver inte vara varor. Ha det så bra du kan i din värld och var dig själv!

Lev väl. Var rädd om Dig. Sluta ljuga för dig själv. Du är lyckad.

Kram!

/Anne Sofie Höij


Rapport från en höst

Anne Sofie HöijJag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.

Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.

Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.

Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.

Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.

Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.

Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij