Uppvaktning av barn och- äldreminister Maria Larsson
Publicerat: mars 27, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett, Personligt ombud 3 kommentarer
Idag har jag tillsammans med ordföringarna för Schizofreniförbundet respektive Attention, Per G Torell och Ann-Kristin Sandberg träffat barn- och äldreminister Maria Larsson. Syftet med uppvaktningen var att få ministern att jobba för att säkerställa insatsen personligt ombud, PO. PO är de mest framgångsrika och uppskattade insatserna för personer med psykisk ohälsa som införts de senaste 20 åren.
Det unika i PO-uppdraget är också dess styrka, nämligen att ombudet arbetar på uppdrag av klienten och inte någon myndighet. Uppdragets utformning utgår från klientens behov och förutsättningar. Det gör att klienten kan stärkas och till slut stå på egna ben. Uppföljningar som gjorts av PO-verksamheten visar också att insatsen är kostnadseffektiv.
För att garantera PO-verksamhetens överlevnad behöver finansieringen lösas bättre. Det kan göras genom en höjning av statsanslaget, vilket också skulle ligga i linje med PRIO-satsningens prioritering av de svårast sjuka. Viktigt är också att PO även i framtiden förblir oberoende i förhållande till kommun och myndigheter. Något vi också framförde till ministern.
Maria Larssons sa att hon ville värna Personligt ombud-reformen och hon uppmannade oss att bedriva opinionsbildning för verksamhet där den inte är fullt utvecklad. Jag hoppas att Maria Larsson tar initiativ så att reformen utvecklas.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH Malmös 30-årsfirande inspirerar!
Publicerat: mars 21, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett, RSMH, Samverkan Lämna en kommentar
Idag är andra dagen av RSMH Malmös konferens som föreningen arrangerar tillsammans med ABF i samband med sitt 30-årsjubileum. Ledorden för dagarna är inflytande, återhämtning och självbestämmande. Jag fick äran att inleda konferensen som har lockat ungefär 50 deltagare både idag och igår. Deltagarna är brukare och anställda inom psykiatrin, men också lokala politiker.
Innehållet under dessa dagar behandlar dels RSMH Malmös viktiga arbete, men också nyheter inom psykiatrin i Malmö. Två sådana områden som presenterats är IPS (Individual Placement and Support), en metod för att stötta människor med psykisk ohälsa ut på arbetsmarknaden samt ACT-team (Assertive Community Treatment) som testas just nu i Malmö.
Det är glädjande att se att intresset för konferensen är stort från flera håll och förhoppningsvis leder det till ett ökat intresse och stöd också för föreningens övriga verksamhet.
Tack RSMH Malmö för fina konferensdagar!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Det psykiatriska gen-spöket går igen
Publicerat: mars 18, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 17 kommentarer
Eftersom det inte minst den senaste tiden har regnat ned forskningsstudier, som vill nagla fast den psykiska ohälsan i det genetiska sjukdomsspektrumet, finns det anledning att åter granska hur stabil grund man har för sina påståenden. Bland de nya studier som har refererats i medierna finns den som hävdar, att flera av de vanligaste, psykiatriska tillstånden har gemensamma, genetiska orsaker, och den som gör gällande, att en särskild genvariant ligger bakom psykos hos bipolära patienter. Ger då fynden grund för att uttrycka sig på det beskrivna sättet. Jag påstår att de inte gör det och att forskarna gör övertolkningar, som passerar gränsen för vad som kan kallas vetenskap.
De studier som på löpande band presenteras har i stort sett alla samma karaktär. Man upptäcker någon eller flera oftast mycket vanligt förekommande genvarianter, som i olika grad är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa av något slag. Därur drar man slutsatsen, att genvarianterna markerar sårbarhet för att utveckla psykisk sjukdom. Det händer till och med att man påstår, att fynden visar att generna orsakar sådan sjukdom. Låt oss då se om de har rätt.
Genvarianterna är, som sagt, oftast mycket vanligt förekommande i befolkningen. Det innebär att det blir svårt att beskriva dem som ”genetiska avvikelser” som ”predisponerar” för psykisk sjukdom. Det handlar snarare om genetiska uttryck inom den mänskliga normalvariationen, som därmed kan avspegla normala och kanske till och med viktiga egenskaper hos stora delar av befolkningen. Om egenskaperna inte självklart kan betraktas som ”sjukliga”, är det heller inte givet att de bör motverkas med biokemisk behandling.
Vidare är korrelationen mellan genvarianterna och psykisk ohälsa ofta relativt svag, vilket innebär att det finns många människor med generna men utan ohälsa och likaså många människor utan generna men med ohälsa. Annorlunda uttryckt är genvarianterna varken tillräckliga eller nödvändiga för att ohälsan skall uppstå. Det krävs andra påverkansfaktorer, vare sig en människa har generna eller inte. Det betyder – strikt logiskt – att generna inte är orsaken till ohälsan!
Den slutsats man möjligen kan dra av studier av det här slaget är att helt vanliga människor av olika skäl – bland annat genetiska – är olika känsliga för påverkan från destruktiva krafter i miljön. Därmed borde forskningen huvudsakligen inriktas mot att identifiera dessa miljöfaktorer, snarare än att upptäcka ”riskgener” inom den mänskliga normalvariationen.
/Hannes Qvarfordt
Trött på psykisk ohälsa
Publicerat: mars 15, 2013 Sparat under: Min berättelse, Paulina Tarabczynska Lämna en kommentar
Det är inte förrän nu som jag börjar inse vad jag har gett mig in på.
En bit in i projektet när benen skriker och hjärnan håller på att stänga av inser jag att det kanske inte var det bästa av alla tillfällen att göra detta. Jag befinner mig just nu på en mycket skör plats i mitt liv. Nästan allt ser kaotiskt ut omkring mig och det är till och med svårt att sortera mina tankar. Nu inser jag när jag lyfter upp kameran att hela kroppen värker och jag vill bara sova. Men vi är för nära slutet av projektet och jag tänker inte ge upp! Samtidigt som jag känner mig mer slut än någonsin kan jag inte låta bli att undra hur långt vi kan gå. Var kommer detta projektet att leda oss?
Jag ser sjukt mycket fram mot resultatet och utställningen. Det enda som gnager på mig lite är en rädsla att jag inte ska ha bra bilder nog, eller inte tillräckligt många. Det är en bit frustration som bryter ut lite då och då mellan mig och Ida. Vi är nog rätt så trötta båda två kan jag tänka mig. Och det är i sådana stunder som det är som svårast att ta upp kameran. Idag hade vi ett litet kiv med varandra, inget allvarligt men det var ett gyllene tillfälle för att fotografera och istället missade jag det.
Att leta svagheter och ömma punkter hos den andra individen är inte så enkelt som det kanske låter. Vad triggar ingång dina tankar, ångest och oro? Och hur skall du kunna fånga det på ett kort utan att få förklara eller skriva? På något sätt måste ögonblicket fångas så att man tydligt kan se alla känslor om speglas i ditt ansikte, bilden måste i sig själv ge en känsla. Det är verkligen en utmaning!! Jag skulle aldrig gissa mig fram till hur svårt det skulle vara. Samtidigt måste jag erkänna att leva så nära inpå en annan människa lär mig mycket om mina egna gränser och svårigheter. Att öppna mig fullt ut är kanske inte min stora utmaning men att inte hålla igen det har visat sig vara svårt.
Ibland blir jag så trött på psykisk ohälsa! Var tar människan vägen? Det är så enkelt att gömma sig bakom diagnoser, mediciner och läkare och glömma att det finns mer till än det. Att jag är en individ med drömmar och rädslor precis som vem som helst. Och ju närmare slutet vi kommer desto mer inser jag att den gränsen som finns där mellan psykisk hälsa och ohälsa, den där röda linjen den sätter vi själva. Det är vi själva som är det största hindret i slutändan och ingen mindre än vi själva kan bryta oss loss från dessa kedjor.
Läs gärna Idas blogg:http://valfardssamhallet.se/author/idaknudsen/
Som vanligt! Massor med stoora kramar till er alla.
/Paulina Tarabczynska
På bilden är det jag, Ida och elefanten Ellis
Studierna ökar inom RSMH!
Publicerat: mars 13, 2013 Sparat under: Internet, Jimmie Trevett, utbildning 1 kommentarFör en tid sedan skrev jag här på bloggen om svårigheterna som följer av att många människor med psykisk ohälsa inte har tillgång till Internet. Detta är verkligen ett bekymmer för många och det är därför extra glädjande att se RSMHs studiestatistik för år 2012. Av ca 130 föreningar har hela 93 stycken haft någon form av studieaktivitet och vi ökar alla former av folkbildningsverksamhet, såväl studiecirklar som föreläsningar och annan folkbildning. Och den verksamhet som verkligen ökat är just studiecirklar i data. Under 2012 har ett projekt för datastudier pågått inom organisationen vilket lett till många cirklar i datoranvändning och Internet som verktyg genomförts på flera platser runt om i landet.
Studieverksamheten genomförs i samarbete med folkhögskolor och med ABF-avdelningar runt om i landet. Från RSMHs sida vill vi rikta ett tack till de som stöttar våra föreningar i sin studieverksamhet. Men jag vill också passa på att uppmuntra RSMHare att fortsätta folkbilda sig. Och har ni inte kommit igång ännu är det bara att sätta igång. Kontakta den lokala ABF-avdelningen för starthjälp.
En folkbildande vår önskar jag er!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Kvinnan i mitt liv
Publicerat: mars 7, 2013 Sparat under: Min berättelse, Paulina Tarabczynska 1 kommentarIdag är det den internationella kvinnodagen som ni alla kanske vet. Jag satt länge och funderade på om jag skulle passa på att hylla någon speciell kvinna i mitt liv som har betytt mycket för mig. Det finns många författare, poeter, filosofer och kämpar som står där ute vid fronten och bekämpar dag in och dag ut alla orättvisor som vi kvinnor får möta i våra liv. Detta är en tid då männen styr och bestämmer, det har länge varit så. Nu mer än någonsin börjar kvinnor få nog. Vi är trötta på att bli tagna förgivet och bli klappade på axeln och kallade för lilla gumman.
Jag tänker inte ens gå in på vad mina tankar om dagens samhälle och synen på kvinnor är. Finns inte tillräckligt mycket plats på den här bloggen för det. Jag blir ofta kallad för feminist, något jag inte föredrar att kalla mig själv. För mig är det självklart att båda kön skall ha samma rättigheter. För, jag är inte blind när det gäller orättvisor, snälla jag kan inte ens hålla truten när jag ser dom utan attackerar som en haj direkt. Jag kanske anser att det är min gudomliga rätt. Jag skall bära barn, jag kommer uppfostra dom och så skall jag jobba samtidigt som jag skall vara vacker och på toppen ha en arbetskarriär. Som om inte enbart en av dessa var slitsamt nog.
Vem vill jag välja att lyfta upp en dag som denna? Vem har betytt mycket för mig? Jag har tänkt mycket och länge på detta och har kommit fram till att jag skulle vilja tacka en speciell kvinna i mitt liv. En kvinna som betyder allt för mig. Denna kvinna har varit där för mig när inte ens mitt tålamod har räckt till. Hon har fått höra det ena och det andra. Men utan henne så är inte mitt liv värt att leva. Nu måste ni alla undra vem det är jag väljer att lyfta upp. Det är ingen mindre än min älskade syster!
Hon har berikat mitt liv på mer än ett sätt och ingen kvinna förtjänar lyftas upp så mycket i mitt liv som hon gör. Idoler har vi så det räcker och tro mig om jag säger att dom är beundrade av många människor. Ibland letar vi efter det stora men glömmer det som är närmast och som faktiskt gör en skillnad i våra liv. Ingen idol har någonsin fått stå ut med mina humörsvängningar, ilskeutbrott och tårar så som min syster har. Därför är det för mig självklar att välja henne!
Jag beundrar dig för ditt mod, tålamod och vishet. Utan dig är mitt liv bara en oklar saga som väntar på att bli berättad, en bortglömd bok som står i hörnet och samlar damm. Du gör min saga värld att berätta. Vi kompletterar varandra så bra. Och även fast vinden blåser så hårt ibland att mina blad rivs sönder så finns du alltid där och skriver nya rader. Du är en del av min berättelse jag älskar dig min kära syster! Tack från djupet av mitt hjärta!
Som vanligt vill jag tack er för att ni läser min blogg men idag vill jag skicka några extra kramar till alla kvinnor där ute.
Bilden:Här är en bild jag som jag målade för rätt länge sedan men jag anser att den passar bra i sammanhanget.
/Paulina Tarabcynska
ECT-behandling sker i det fördolda
Publicerat: mars 7, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett | Tags: ECT 6 kommentarerSocialstyrelsen uppmärksammade igår i ett pressmeddelande att inte ens hälften av alla ECT- behandlingar rapporteras till Socialstyrelsens patientregister. ECT, eller elektokonvulsiv behandling innebär att man framkallar ett epileptiskt anfall hos patienten med hjälp av elektricitet. Det låter obehagligt. Dessutom kan behandlingen ge allvarliga biverkningar som exempelvis allvarlig minnesstörning.
Att så riskfyllda behandlingar kan ske i det fördolda är skrämmande. Det innebär att biverkningar inte går att kartlägga och heller inte anledningen till att ECT sattes in. Detta skapar otrygghet för patienter och deras anhöriga och kunskapsluckor om ECTs verkningar och biverkningar i stort. Utifrån RSMHs samlade erfarenheter finns anledning att ifrågasätta huruvida ETC endast används för de diagnosgrupper där det finns evidens för att behandlingen fungerar.
Att sedan uppgiften att utföra ECT-behandling kan delegeras till ”någon som har tillräcklig kompetens och erfarenhet” låter ytterst godtyckligt. Kanske behöver regelverket kring vem som får utföra ECT stramas upp samtidigt som man inför tydligare bestämmelser om att alla ECT-behandlingar ska rapporteras till Socialstyrelsen, även de som inte utförts av läkare.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Psykiatrin skrämmer bort patienterna
Publicerat: mars 5, 2013 Sparat under: Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Tvångsvård 3 kommentarerFör två dagar sedan tittade jag på Agenda på SVT1 och såg inslaget om dom alarmerande siffrorna att varannan person som bältesläggs i psykiatrin är en kvinna under 34 år. Detta är inga nyheter för min del. Jag själv har aldrig varit utsatt för detta men jag har många vänner och framför allt en som nyligen har råkat ut för vårdens bestraffningssystem. Hon är en av mina närmaste vänner som har blivit så illa behandlad att mitt hjärta brister. Detta ska inte förekomma! Jag vill helt förbjuda bältesläggning. Man kan komma långt genom att lyssna och prata med människor. Varför ska unga kvinnor med självskadebeteende betala priset för att samhället inte räcker till eller förstår.
Många läkare erkänner att dom står hjälplösa inför unga tjejers självskadebeteende, som ibland är så allvarligt att man vet inte vad man skall göra. Och det är en bra bit på vägen att inse och erkänna att man inte vet hur man skall handskas med dessa män men framför allt kvinnor. Att man faktiskt erkänner att det idag inte finns hjälp och vård som är bra eller anpassad. Läkarna har gjort sitt, nu är det politikernas tur att ta sitt ansvar.
Jag skulle vilja få en önskan uppfylld. Hur hårt det än låter. Om alla politiker fick spendera 10 minuter i en bältessäng så kanske deras beslut skulle se annorlunda ut, den politiska viljan att agera snabbare skulle födas.
För Linda Ledéus sade i reportaget att hon är livrädd för att bli sjuk igen. Hon är alltså livrädd att hamna på sjukhuset igen. Jag känner igen mig i hennes ord. Alla i min omgivning vet att när jag blir sjuk igen tänker jag inte lägga in mig! Jag tar hellre livet av mig. Varför skall jag vara inlagd på en enhet, bli förvarad utan behandling för att så småningom komma ut och må värre?
Vår psykiatri fungerar inte så bra som den skulle kunna, det finns mycket kvar att göra. Jag måste poängtera är att jag förstår att saker ibland tar tid att förändra, men här är det faktiskt frågan om människor och deras liv. Då är det bråttom. Och inte förrän dina egna barn eller du fastnar i ett system som vill väl men inte räcker till på grund av byråkrati, lagar och regler. Inte förrän då när allt går fel, inser du att detta är ett system som inte fungerar, men skall det behöva gå så långt?
Istället för att beröras i efterhand, kan vi inte visa en gnutta empati och beröras innan och tänka, tänk om det var jag som fick ligga i bältessängen så som Linda gjorde.
Detta är lite tankar kring reportaget som gick på agenda om Linda Ledéus på SVT. Dela gärna med dig av dina tankar om du vill.
Hoppas du får en bra dag och som alltid.
Massa kramar från mig:)
/Paulina Tarabczynska
Kränkningarna måste upphöra
Publicerat: mars 5, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett, Självskadebeteende, Tvångsvård 3 kommentarerI söndagens avsnitt av Agenda i SVT avslöjades att unga kvinnor med självskadebeteende är den patientgrupp som i högst utsträckning utsätts för bältesläggning inom psykiatrin, och de senaste åren har bältesläggningarna ökat. Att behovet av att spänna fast kvinnor med självskadebeteende kan vara så stort är obegripligt och det är lätt att börja spekulera om maktutövning från vårdens sida. Eller möjligen att bältesläggning är ett snabbt och effektivt sätt att få lugn och ro och då spelar den kränkning som patienten utsätts för mindre roll.
I inslaget på Agenda togs även upp hårresande exempel på vårdinrättningar där bältesläggning använts som bestraffning eller som ett sätt att skapa förändring i patientens beteende.
Att SKL har dragit igång ett stort självskadeprojekt är kanske bra, men att inga förändringar kan genomföras förrän är slutfört tyder på nonchalans. Det leder till att en mängd individer alldeles i onödan blir kränkta av psykiatrin och därmed tappar förtroendet för den vilket i sin tur kan leda till att de aldrig får den hjälp de så väl behöver.
RSMH efterfrågar, liksom Sofia Åkerman i inslaget, en betydligt snabbare förändring och en ordentlig genomlysning av psykiatrin för att få bort kränkande behandling av kvinnor med självskadebeteende. Det finns ingen tid att förlora, tvärtom har det gått alldeles för lång tid utan något gjorts.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.