Döden och jag.

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  


Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  



Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  


Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  



Vill inte.  


Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 


Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  




Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson

The cave you fear to enter…

Part One

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.  

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters. 

Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.  

When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind. 

 For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive. 

In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.  

My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust. 

Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.  

Part Two of Lovisa’s story is released on the 14th of February.

Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade

Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.  

Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi. 

Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du  saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten. 

Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.

När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.

Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades. 

Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar. 

Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde. 

Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.

Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv.  Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen… 

Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.

Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd. 

För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här

/Ulrika Westerberg

Din mörkaste avgrund

Resan som jag genomgått sedan jag fick PTSD i januari 2019 har varit världsomvälvande. För första gången i mitt liv var det världen som var galen och inte jag, något jag snabbt insåg är mycket värre än när problemet enbart ligger hos mig. Det första 1,5 året var i princip bara smärta. Behandling och smärta. Man måste inse vad som hänt, acceptera det som hänt. Världen tvingar dig att vakna och se den för vad den är. Din roll i det hela har varit personen som gör allt för att begrava huvudet i sanden. Problemen uppstår för att du inte vill se, för att du blundat så länge att du börjat tro att dina drömmar är verkliga. Du vill att de ska vara verkliga. Men världen tillåter inte drömmande för evigt. Man måste vakna och se, vilket PTSD ser till. Flashbacks, minnesbilder – du lever i traumat dygnet runt. När du inte är fångad i flashbacks, känner du situationen fysiskt hela tiden. Minut efter minut, timme efter timme. Kroppen spelar upp de reaktioner du hade när traumat hände till en så stark grad att du skulle kunna vara där. Du kan inte fly, du kan inte gömma dig eller blunda. Din väckarklocka har ringt.

Den aktiva PTSD:n behandlas med KBT. Det innebär att du tvingas möta det som PTSD:n vill visa. Du går dit, du berättar om och om igen om vad det var som hände och din uppgift är att försöka minnas så mycket som möjligt. Du går hem med hemuppgifter och sen börjar proceduren om igen. Det är en nödvändig skärseld som fungerar, men det är fortfarande en skärseld. Jag har aldrig haft problem med att göra jobbiga, smärtfulla saker för att lösa problem. Min filosofi har varit att om jag kan skada mig själv för att bli av med smärta så kan jag genomlida terapigrejen också. Den sistnämnda smärtan löser åtminstone problemet. Detta innebar inte att jag ville anmäla mig för behandling eller att jag inte fick tvinga mig till mottagningen varje gång. Jag har aldrig känt ett sådant motstånd till behandling tidigare. Men det fungerade och den aktiva PTSD:n, den biten som jag levde med varje minut, avtog. Jag blev bättre och behandlingen avslutades. Jag upplevde cirka två månader där allt kändes bra och jag trodde att problemen var förbi, innan verkligheten krossade mig under dess vikt.

Den svåraste biten för mig med att gå igenom dessa två år var egentligen inte den aktiva PTSD:n, även om det var en skärseld. Den jobbigaste perioden kom efter att symptomen avtagit. För vanligtvis när det gäller psykiska problem så vaknar man, i alla fall jag, förr eller senare upp till en verklighet som är annorlunda än den jag upplevt när jag är sjuk. När depressionen avtar så inser jag att det visst finns en framtid, att jag har det rätt bra, att människorna runt mig älskar mig och att jag är mer kompetent än min sjukdom velat låta mig tro. Men PTSD är annorlunda.

PTSD uppkommer när en person utsätts för en situation som står i sådan kontrast till deras världsbild att de inte kan acceptera verkligheten. Den saken som ”aldrig skulle hända mig” inträffar och hjärnan kan inte sätta ihop de nya pusselbitarna. Man kan inte förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Och i mitt fall så gömde hjärnan traumat, förvred minnet så att det som hänt förvandlades till en helt annan situation som inte var lika hotfull. Som inte var lika hemsk. Som inte förstörde den världsbilden jag hade. Detta gjorde min hjärna under 10 år, medan jag upplevde en smärta och en rädsla som jag inte förstod. Och sen bestämde sig världen för att det var dags för mig att vakna. Men inte till en situation där det min sjukdom hade sagt till mig var fel, utan till en verklighet där mardrömmen var sann.

Att omforma sin världsbild tar tid och är smärtsamt. Det är en situation som för med sig en rädsla som konstant vilar i bakhuvudet. Tanken att ”Om detta kunde hända, vad mer kan hända som jag inte trott kan hända?” och svaret som ekar tillbaka ”Allt. Allt kan hända. Allt har alltid kunnat hända, du visste bara inte om det.” Att lära sig förhålla sig till detta är svårt. Att veta när man ska vara rädd och när man inte behöver vara det. Man hade ju fel förra gången och man befinner sig i den nya verkligheten för att man missat något då. Eller? Sen jag blev kristen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns, men jag har stundtals tvivlat på om han är på min sida eller inte. De senaste två åren har varit den största påfrestelse min tro någonsin utsatts för. Den händelsen som skapade mitt trauma var nämligen den situation som varit min största rädsla sedan jag var liten. Det var den situation som jag räknat med att Gud och alla andra krafter i universum skulle skydda mig mest i från. Det skapade en ilska och ett förakt i mig som jag aldrig upplevt innan. Känslor som lätt lockar dig in i mörkret om du låter dem rota sig allt för väl och allt för länge. Jag älskar mina nära och kära för att de stått ut med mig de senaste två åren, det har inte varit lätt. För när man är arg på Gud, universum och själva verkligheten som den är, och ilskan är ett okontrollerat raseri som inte kan nå sin måltavla, så läcker ilskan ut och alla påverkas. Ilskan är också ihopblandad med en rädsla som kommer från de djupaste delarna av ens medvetenhet. Från barnet i dig som står inför det monster som du varit mest rädd för, men är för litet för att försvara sig eller fly. Du vill att någon ska rädda dig, men den enda som kan rädda dig är du. Att veta att du har styrkan gör dig nästan tröttare än du var från början. Men du hittar kraften så småningom och du börjar kämpa. Du skriker och plågas och lever i den storm ditt liv blivit. Du ser på när den river ner den värld du byggt upp för att ersätta den med en annan. Du håller tag med allt du har och väntar på att stormen ska lugna sig. Det tar tid, men sakta men säkert blir vindarna allt lugnare. Det blir bättre om du ger det tid.

Runt årsskiftet hände något intressant. Jag hade kommit långt nog i mitt läkande att den värsta smärtan var över, men var fortfarande sjukskriven då jag hade en bra bit kvar att läka. Trots detta var det mycket som hände runt mig, som stressade mig. Jag hade redan börjat triggats några månader tidigare av min farmors bortgång och av att arbeta alldeles för hårt på min bok för att släppa den i tid, trots att den enda som jag behövde förhålla mig till var mig själv. Efter x-antal förseningar och diskussioner med Amazon om att omslaget på den fysiska boken inte blev som det skulle (den kampen är fortfarande inte över även om e-boken lyckades släppas i tid) hade jag pressat mig alldeles för hårt och min bipolära sjukdom triggades. Det var då det konstigaste hände. Den depressiva episoden som inträffade var den första episoden jag haft sen 2018, och jag har aldrig känt mig mer som mig själv än när jag gick runt i lägenheten i all den smärta som bara depression kan skapa. Det var den första situationen på två år där jag kände igen mig själv och på något sätt var detta starten för att pusselbitarna skulle falla på plats. Sen min PTSD hade startat hade jag inte haft en enda episod, vilket hade varit till stor förvirring för mig och bidragit ännu mer till att världen kändes overklig. Bipolär sjukdom var den chock som krävdes för att jag skulle kunna se verkligheten som den är och ändå känna att jag hör hemma i den. Tydligen så är verkligheten alltid verklig så länge jag är bipolär. Det var räddningen jag behövde och det fick mig att reflektera över min sjukdom, och minnas vad den egentligen betytt för mig.

Jag valde titeln på min bok, From the Fire Within, för att jag skrev en fiktiv bok som skulle beskriva hur det är att vara psykisk sjuk och om styrkan som man får av att vara psykisk sjuk. Att psykisk ohälsa gör dig stark, samtidigt som du får genomlida smärta som många inte förstår djupet av. Från den inre elden som vi alla har, som skiner starkast hos dem av oss som trotsat den djupaste smärtan, finner vi en styrka som kan flytta berg. Jag valde den titeln för att boken handlar om en karaktär som är bipolär, men boken nämner aldrig det högt, för att läsarna ska kunna relatera till karaktären utan att ordet ”bipolär” eller ”psykisk ohälsa” hindrar dem (ni vet hur det är). Jag valde titeln för att understryka vad boken egentligen handlar om. Att vår sjukdom också är vår styrka och exakt hur stark den kan göra oss. Jag läste boken om och om igen, jag läste titeln om och om igen, under åren jag led igenom min PTSD. Men jag hade glömt det underliggande budskapet, och spenderade stora delar av dessa år med att känna skam. Att jag skulle vara ensam resten av mitt liv. Vem skulle vilja ge sig in i det som blivit mitt liv? Jag tyckte synd om mig själv, stod inte upp för mig själv och såg min sjukdom som något att skämmas för. Jag hade glömt, men jag är påmind nu. Tack och lov att jag är bipolär. Tack och lov att den förbannelse som sjukdomen kan vara, gjort mig stark nog att genomlida de senaste två åren. Att denna förbannelse med all sin smärta hjälper mig komma ihåg vem jag är, hur vilse jag än är. Bipolär sjukdom är den livslånga prövning som tränat mig att resa mig upp vad som än händer. Som har varit med i bilden så länge att den med sin skarpa smärta alltid påminner mig vem jag är och vem jag varit. Detta är något som varit extra viktigt nu, då inte bara traumat utan alla mina minnen innan traumat blivit grumliga. Jag kommer aldrig ursäkta eller skämmas för den igen.

Jag har fortfarande en bit kvar på vägen att gå, men det är inte lika långt kvar. Jag kommer alltid få leva med det som hänt, med min PTSD och med min bipoläritet, men det är okej för jag är stark nog. Jag är säker nu på att Gud, universum, eller vad vi nu vill kalla det, hade något syfte med allt som hänt, även om vi aldrig kommer vara överens om val av metod (jag har ADHD, jag ”respekterar inte auktoriteter” blink blink!). Jag sitter här och väntar på det som lurar någonstans i mitt undermedvetna, på att skrivfebern ska ge med sig och att jag ska få ett sånt där djupt meddelande som bara smärtfulla händelser kan ge. Kanske blir det en ny bok. Kanske är det redan på väg att lossna. Kanske kommer det bara förse mig med en ny metod för att borsta tänderna.

Jag vet inte vad du går igenom just nu och än har jag ingen uppenbarelse att dela med mig av. Det enda jag kan erbjuda är en påminnelse om något som vi alla vet men lätt glömmer. Din sjukdom, din kamp, är din största styrka. Den stärker dig genom att utmana dig konstant. Den bygger upp dig genom att riva ner dig och sedan tvinga dig att sätta ihop dig själv igen med allt starkare material. Du har kämpat med den länge och mot alla odds har du nått ända hit. Du är stark, även när du inte vill vara stark. Du klarar vad som helst och mer ändå. Du kan falla ner i din mörkaste avgrund och klättra upp igen. Jag vet det, för jag har gjort det. Och du är minst lika stark som jag.

/Lovisa Rydén

Vi är laglösa

Bild på PaulinaUppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena! 

Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.

Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!

Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.

I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.

Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.

I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida?  När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?

När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.

Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.

Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på. 

Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.

Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!

/Paulina Tarabczynska

Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén   

Den livsviktiga andningen

Varför är andningen viktig? Att inte förstå och uppleva hur ett normalt andetag uttrycks i kroppen kan leda till ohälsa. Utan att förstå nackdelarna med att hålla in magen för att se smal ut begränsade jag min hälsa. Inte heller insåg jag att trauman uttrycktes i hur jag andades – med små in och utandningar genom bröstkorgens framsida. Med medveten närvaro och kunskap om andningens normala förlopp förlöstes de tillbakahållna reaktionerna från mitt traumatiska förflutna och tillfrisknandet kunde börja.

Med hämmad andning utvecklas ångest, dissociation och tillståndet freeze som djur och människor använder för att undkomma död. Trauma kan påverka andningen i decennier eller tills du är trygg nog att våga möta reaktioner och upptäcka att alla reaktioner kommer och går. Som liten höll jag omedvetet andan när någon skrek eller bråkade och slogs, kanske i föreställningen att jag inte existerade eller kunde synas när jag inte andades och jag överlevde mentalt på det sättet.

Med yoga och fokus på andningen, meditation och acceptans över alla känslor en människa kan bära har jag tagit kontrollen över depression, trauma och ME/CFS. Med den kontrollen har jag återfått tron om att kunna må bättre och återfått hoppet om att kunna fylla livet med något meningsfullt. Jag har till och med lärt mig att livet inte ens behöver vara meningsfullt för att leva ett fullt ut, i medveten närvaro.

Läkare har hånat mig när jag försökt beskriva mina besvär med andningen då jag försökt beskriva den med ”att jag har svårt att få luft”, varpå de testat syresättningen och påstått att det inte var något fel på mig. Som den dumbom jag var trodde jag dem och kallade mig själv för inbillningssjuk istället för att ta mig på allvar. Istället fortsatte jag att gå med hämmad andning i decennier tills en fysioterapeut berättade att jag hade väldigt tight andningsmuskulatur och att det var ett resultat av att jag inte andats rätt i decennier – trots att jag alltid gillat att träna och dessutom har tränat mycket i mer än ett decennium.

Fysioterapeuten konstaterade att de små musklerna i buken var svaga trots mina synliga starka och smidiga yttre muskler. Jag började med mediyoga, yin yoga, restorative yoga och kundaliniyoga som jag under lång tid försämrades av för att mina trauman bidrog till upplevelser av skräck, dissociation och sjukdom – utan att jag kunde uttrycka det. Utan traumainformerad personal kan yoga bli en trist upplevelse men jag visste att jag var något på spåret och har återkommit till övningarna och lärt mig att intuitivt lyssna på kroppen för att inte drabbas av dissociation och på så sätt sakta bygga motståndskraft (resiliens) och slippa återtraumatisering. Ibland möter jag så kallade professionella som uppmanar till övningar jag inte är beredd att utforska för stunden och kan då helt enkelt låta bli.

Den som kan yoga vet att det inte är en tävling med andra utan en inkännande aktivitet för att utforska och fördjupa kontakten med kroppen och sinnena. Det har lett till att jag har en stark och uthållig kropp och samtidigt lärt mig hantera mina upplevelser genom att kunna känna igen dem, acceptera dem och reglera styrkan på dem när jag behöver – genom långa och lugna utandningar.

Att andas lugnande kan börja med att ligga på rygg och att observera andningen och sen pröva att expandera nedre buken och fortsätta med en vågrörelse mot nyckelbenen samtidigt som du expanderar sidorna och bakre bröstkorgen ända till nedre delen av halsen – långsamt. Lungorna fylls väl men inte maximalt för att kort hålla andan och sen dubbelt så långsamt andas ut genom näsan, för att i slutet hosta till eller dra in anus och dra in naveln. Släpp sen all ansträngning och låt inandningen komma spontant. Det finns många andningsövningar att välja mellan för att djupandas

Jag andas
jag känner
jag lever
nu återfödd

I utmanande miljöer med buller och många samtidiga intryck eller skrämmande miljöer kan jag fokusera med andningsövningar och på så sätt inte bli så mottaglig för yttre eller ens inre stress och med den här kunskapen har livet blivit enormt annorlunda. Jag vet bättre om mina gränser och kan avgöra när andra lägger sig i eller beter sig illa, tror på vad jag upplever utan tvivel och med det kan jag skydda mig, med min personliga mentala ryggsäck.

Till en början hade jag bråttom och ville bli frisk snabbt och trodde det skulle bli bättre genom att träna ofta, men det blev kontraproduktivt med obehandlade trauman. Vården hade inget att bidra med inom psykiatrin utan det var en för mig välkänd, välutbildad och tålmodig fysioterapeut som visade vägen, liksom mina kontakter bland annat med en traumainformerad yogaterapeut i Los Angeles som kunde tipsa om rätt sorts yogaövningar att börja med – tills jag hade lärt mig att lyssna på kroppen, utveckla min intuition och resiliens.

I yogan fanns inslag av meditation och den väckte nyfikenhet som jag använder för att finna närvaro i kroppen och fortsätta lära känna mig själv allt bättre. Dåliga dagar har jag bara fokus på andningen så länge det finns utrymme på morgnarna men inte heller för länge och sämre dagar använder jag andningsövningar eller kombinerar yoga med andningsövningar. Bra dagar kan jag nyfiket betrakta olika stadier av andningen, känna tacksamhet över livet i stort och smått, nära vänlighet till mig och andra, uppleva lugn och glädje eller leka med föreställningar som att flytta klot av värme i kroppen med kroppslig närvaro och vilja. Meditation och yoga kommer jag att fortsätta med till mina sista andetag.

/Ulrika Westerberg



Det är skumt. Jag tror inte att det finns ett annat ord för det. Situationen vi befinner oss i, världen som den ser ut för tillfället; det är skumt, allt är skumt. Som ett grått moln hänger den över mig vad jag än gör. Det är klart att man på något sätt vänjer sig, men varje gång som jag ser på nyheterna, eller något nytt händer, så är det som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag vet aldrig riktigt om det är okej att slappna av så länge jag följer alla rekommendationer eller om jag egentligen borde vara helhypokondriker konstant.

Våren är generellt sett alltid en svår period för mig. Min största depression sker på våren och jag är allmänt upp och ner. Det är svårt att hålla rutiner, jag tål ingen stress och min bipolaritet går bananas. Inte lika bananas som den gjorde innan min medicinering blev komplett, men jag är ändå sjukskriven nu. Jag klarar inte av att plugga på våren, jag får inte in något i huvudet hur mycket jag än försöker, vilket leder till stress som triggar depressionen. Även om antidepressiva tar den största biten av smärtan, så blir det fortfarande omöjligt för mig att avsluta saker eller få mig själv att göra något användbart överhuvudtaget. Och med corona hängande över oss alla så blir det sista droppen som får bägaren att inte göra något alls, för halvdeprimerade bägare har inte motivationen att rinna över. Istället spenderar jag och min bägare våra dagar med att försöka göra en massa av allt som vi absolut inte behöver göra medan vi stirrar på det tomma dokumentet på datorn som om vi förväntar oss att det ska börja skriva sig själv, eller snarare som att jag lever på hoppet att min hjärna helt plötsligt ska bli samarbetsvillig. Hoppet är ju det sista som lämnar kroppen.

Den här våren hade varit ovanligt svår även om Covid-19 inte hade existerat. Jag går igenom en terapi nu som nog är den jobbigaste terapin jag någonsin genomfört, trots att jag gått i terapi sedan jag var 15 år. Traumat jag arbetar mig igenom nu är inte det första, jag har så många nu att jag ofta glömmer bort vissa när jag ska räkna upp dem i början av någon behandling, men jag hoppas att det ska vara det sista jag behöver gå terapi för. Hittills är det nog det största traumat jag upplevt.

Man vet inte alltid hur mycket en händelse som skedde för länge sedan kan påverka en genom hela livet. Så har det varit för mig med detta. Jag överdriver inte när jag säger att den dagen det hände så dog hälften av den personen jag var. Jag var 16 år, jag var en extrovert och självsäker tjej med alldeles för mycket att säga och som trodde att jag visste allt om det mesta. Världen var svartvit, mina föräldrar hade fel om allt och de bästa personerna att få råd från var mina vänner som hade lika stor koll på livet som jag. Jag trodde på mig själv och litade på min förmåga att försvara mig själv och andra och även om bipolär sjukdom, ADHD och PMDS fick mina sömmar att brista, så ansåg jag att jag var värd att försvara och att stå upp för. Jag var aldrig rädd för att gå in i ett rum och möta hundra personer; de som gillade mig var sjysta och de som inte gillade mig brydde jag mig inte om. När jag minns den människan så saknar jag henne.

Idag har jag haft social ångest i flera år. Ett tag var det så illa att jag knappt kunde träffa mina släktingar. Under två år umgicks jag till största del med min familj och två av mina närmsta vänner. Det gick så långt att vissa av mina andra vänner började tro att jag inte ville umgås med dem även om det inte var sant. Jag hade också agorafobi, vilket är en blandning av dödsskräck och social ångest, vilket gör att man i princip inte vågar gå ut. Jag var rädd hela tiden. Jag fick problem med någon form av mild ansiktsblindhet vilket har gjort och fortfarande gör att jag inte alltid känner igen personer när jag ser dem i nya sammanhang. Det har lett till att jag nuförtiden aldrig tittar på människor jag går förbi. Jag räknar mer eller mindre med att människor jag känner ska ta tag i mig och säga: ”Jorden till Lovisa. Hallå? Hej, hur mår du?” och jag har gått förbi familjemedlemmar och vänner utan att märka dem för att jag inte hört dem för musiken i mina öron och inte sett dem för att jag går runt i min egen lilla icke-tittande värld. Att jag inte vågade se på människor gjorde den sociala ångesten värre och vice versa. Jag förstår nu att det berodde på att jag var trasig, att händelsen förstört vissa delar av mig och att det påverkat hela mitt liv, varje relation och de flesta av mina val.

Under terapins gång har jag ifrågasatt allt från gud och universum till mig själv och jag försöker fortfarande lista ut vilken världsbild jag har. Vissa dagar är jag glad och energisk, andra dagar sjunker jag ner i deppighetsträsket, så som processen brukar se ut när man bearbetar något jobbigt. Jag försöker hitta någon form av lösning, jag gillar att ha lösningar på saker så att jag vet hur jag ska hantera olika situationer i framtiden. Ofta är det rörigt i huvudet och osäkerheten kommer och går vilket skapar förvirring både hos mig och hos de i min närhet. Men jag vet att det kommer bli bättre, det är därför jag går i terapi, det har alltid blivit bättre förut. Jag kanske aldrig blir den människan jag var igen och även om det är sorgligt så är det okej. ”Allting har sin gång,” som min mamma brukar säga. Jag tvekar ibland på om jag kommer kunna resa mig överhuvudtaget, men innerst inne så vet jag att jag kommer göra det. Ett av de största irritationsmomenten i mitt liv har varit att jag alltid reser mig, även när jag inte vill. Jag tror inte att det, som vissa av mina nära och kära ibland sagt, beror på att jag är starkare än någon annan. Jag tror snarare att det handlar om att jag inte har tålamodet att ligga kvar. Och ju mer man går igenom, desto lättare blir det att ställa sig upp igen. Kanske har allt jag gått igenom fram tills nu hänt för att jag skulle ha förmågan att ställa mig den här gången också.

Jag träffar ofta både nära och kära och nya bekantskaper som jag inser skulle behöva söka hjälp. De gör det inte för att det är jobbigt, för att de redan har så mycket de stressar över, eller för att det känns som att man behöver vara mer ”skadad” för att gå i terapi. Det kan också kännas skrämmande att stå öga mot öga med det som man försöker glömma och att hitta saker inom sig som man inte vill se. Ofta när jag försökt prata med dem om det och försökt visa dem att terapi skulle kunna hjälpa dem så har jag tagit upp den terapi jag gått igenom av den anledningen att de ska förstå att det går att få det bättre. Att det finns en väg ut ur allt det jobbiga där man kan lämna mörkret bakom sig. När jag pratat med dem har de ofta använt: ”Du är starkare”-argumentet och om de inte sagt det högt har jag sett det i deras ögon. Argumentet går ut på att jag är starkare så det är enklare för mig, att jag på något sätt är annorlunda än dem och därför så klarar jag det men de gör det inte. Jag förstår varför de gör det; tanken på hur jobbigt det kan bli kan vara skrämmande och de är helt enkelt inte redo. Men jag kan inte låta bli att bli frustrerad när personer i min omgivning inte förstår att de kan göra precis samma sak som jag, de är lika starka som jag – de flesta av dem är mycket starkare. Saker man går igenom i livet som är traumatiska eller påverkar en negativt skapar ringar på ytan som breder ut sig över stora delar av ens liv och som kan komma att påverka på sätt som man själv inte ser eller förstår. Jag hade ingen aning om hur mycket mitt trauma påverkade mig förrän jag började terapin som jag nu går, men det påverkade allt. Jag visste inte var min sociala ångest kom ifrån, jag visste inte varför jag hade agorafobi eller helt plötsligt inte kände igen människor, jag visste inte varför många av sakerna som hände i mina relationer hände i varje relation eller varför jag hade svårt att hantera vissa saker eller att prata om vissa saker högt. Jag förstod inte varför något som verkade som en liten sak ständigt dök upp i mina tankar. Jag förstod inte förrän jag började få flashbacks och insåg precis hur stor saken varit och hur mycket jag hade tryckt undan.

Det är jobbigt, det är svårt och det är orättvist att vi möter saker som vi måste söka hjälp för. Vi vill låtsas att det inte hänt och gå vidare utan att tänka på det. Men ringarna bildas och sprider sig vare sig vi vill det eller inte, de följer oss var vi än går. Att inte möta det svåra gör inte att det försvinner, det gör att det är med överallt i varje stund och när det står obehandlat får det plats att växa sig större. Men det kan bli bättre om vi bara vågar möta det. Att gå i terapi betyder inte att man är svag eller galen, det betyder att man är smart. Man löser problemen. Och generellt sett är det inte så jobbigt som man fasar över att det ska vara, även om det inte alltid är lätt. Det är som att dra ut en sticka ur foten, det gör ont att dra ut den men det är värre att gå runt med den konstant. Det är viktigt för oss alla som mår dåligt, vare sig det är coronatider eller inte, att vara noggranna med att ta hand om oss själva och att söka hjälp om vi behöver det, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Det som påverkar oss påverkar alla runtom oss och vi förtjänar alla att må bra. Och det finns ingen som inte är stark nog att klara det, vi har alla mycket mer styrka än vi tror.

Tusen kramar på två meters avstånd,

/Lovisa Rydén

Låt oss pröva neurofeedback

Ulrika Bäst1 PS beskurenEfter flera sexuella övergrepp och ett flertal olyckor med fysiska besvär som följd har jag inte behandlats med rätt insatser. Jag är terapiresistent och har prövat allt från biverkningsstinn medicinering med antidepressiva till neuroleptikapreparat.

Min kropp reagerar ständigt på möjliga hot 24-7, och mitt vardagliga liv har krympt. Jag undviker grupper av främlingar, miljöer med flera ljudkällor och andra stressande faktorer, såsom människor som inte har förståelse för mina begränsningar, våld på film eller nyheter. Stunderna av djup avslappning är få. Skyddar jag mig inte påverkar det mig till ytlig andning, värk, oförmåga att somna eller slappna av och social isolering.

Fram till 2017 trodde jag att läkare visste bäst men när resultat uteblev och deras så kallade vård dessutom bidrog till vårdskada började jag söka svar på egen hand via privatläkare. Jag har kommit långt med funktionsmedicin men att påverka ett dysreglerat nervsystem är en för stor uppgift för mig. Under tiden har jag sökt svar på egen hand och då har neurofeedback fångat mitt intresse. Neurofeedback används i bland annat USA och forskningsstudier visar snabbt resultat.

Boken ”Kan neurofeedback hjälpa hjärnan” är skriven av leg psykolog, klinisk specialist och neuropsykolog Pia Ahlstrand med flera (2018). Titeln på boken är blygsam med tanke på alla positiva upplevelser som beskrivs. Inom området neurofeedback är det speciellt metoden ILF som lyfts i boken vilken ”… kan leda till förbättrad koppling mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex …” vilket ökat blodflöde i nämnda funktioner antas vara ett bevis på.

Hittills har forskning visat att behandlingseffekten är oproportionerligt långsammare vid PTSD och CPTSD, vilket talat för att behandlingen bör fokuseras på att stärka nätverket runt personen. Hjärnan kan med neurofeedback hjälpa en drabbad individ att återskapa eller återta en mer adaptiv aktivering för att korrigera dysfunktion och på så sätt slippa att triggas av externa stimuli. I behandlingen instrueras individen att tänka på en triggande situation och därefter på en annan situation som är lugnande. Behandlaren får på så sätt feedback via sin mätutrustning och dialog som lär individen till snabbare, effektiv känsloreglering. Behandlingen ökar självkontrollen liksom minskar behovet av symtomdämpande medicinering. Det författarna inte nämner i sammanhanget är samhällskostnaderna för samtalsterapi för både individ och samhälle när behandlingar delvis felaktigt sätts in eller när rätt behandling saknas som alternativ till en grupp som är kraftigt eftersatt i den offentliga vården.

Antalet behandlingar för en individ beror på traumatillståndets komplexitet. En behandlares observationer efter olika försökspersoners behandling var att de bättre mindes sina drömmar, upplevde större lugn och hade rikare upplevelser i sitt vardagliga liv, som i samtal med andra och i fysiska aktiviteter.  En patient beskriver:

”Jag har aldrig tidigare kunnat blicka framåt eller leva i nuet. Jag kan tänka klarare och tänka mindre och bara låta tankarna finnas där utan att älta dem. Jag litar på mig själv nu. Ångesten är inte heller konstant”.

Enligt författarna visar studierna tydliga positiva resultat som behöver placebostuderas. I privat vård finns redan neurofeedback i Sverige för den som har råd och bor i de större städerna och framförallt i Stockholm. De individer som vill delta i experimentella studier borde få göra det, på samma sätt som exempelvis evidenssvag ECT-behandling används på svårt deprimerade personer, istället för att lämnas till sitt eget öde.

Idag scannas inte patienter tillräckligt effektivt. Där är jag ett exempel, som sökt hjälp så länge som från treårsåldern av olika anledningar, exempelvis återkommande stark magvärk fram till åttaårsåldern, återkommande depressioner och under perioden 2010-2018 med klassiska PTSD-symtom. Ingen tog sig tiden och gjorde skillnad för att scanna min historia och jag tror att de jag mött helt enkelt inte haft kompetensen då trauma är ett eftersatt område i Sverige.

Nu är det upp till beslutsfattare att bestämma om hur de ska finna de traumatiserade i primärvården. Gruppen traumatiserade är inte oansenlig. Obehandlad leder trauma inte enbart till psykisk sjukdom utan korrelationen är också hög med fysiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ätstörningar, stroke och astma.

Det lidande individ, anhöriga, vänner och samhälle erfar i social isolering, andra sjukdomar, för tidig död och ekonomisk belastning har de insatta inte missat, men politikers handlande för effektiv traumabehandling är hittills svag.

/Ulrika Westerberg