Resor mellan olika psykiatriavdelningar

Hejsan alla bloggläsare!

Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.

Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.

Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.

Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.

Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?

Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.

Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man   nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.

Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.

Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.

Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.

 / Jonas Andersson