Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 2

Publicerat: juli 7, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri, Tvångsvård, Vård | 1 kommentar

Detta är del 2 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. Läs del 1 här.
 

Om jag minns rätt ville Socialdemokraterna på 1930-,1940- och 1950-talen att staten skulle ta en del av ansvaret för att vårda sjuka och gamla människor. Äldre och sjuka flyttades från sina hem till boenden och institutioner för att avlasta familjen. Utvecklingen har gått mot att vi svenskar allt oftare anser att blir man dålig eller äldre ska staten ta över ansvaret. Vården av sjuka flyttas till boenden och vårdinrättningar (där besöken från anhöriga kan vara mer sällsynta). Vi har störst andel ensamhushåll i världen. Vi ska klara oss själva. 

Nu följer några exempel på där mina åsikter skiljer sig från psykiatrimodellens. 

En brukare bor ensam i sitt boende. Umgås inte mycket med andra. Tar medicin, är isolerad i hemmet och får hjälp med städ, disk och handling. Personen åker då och då in på heldygnsvården på LPT (tvångsvård). Har tidigare haft humörsvängningar men dessa har medicinerats bort. Psykiatrin anser det vara en framgång då symptom på psykisk ohälsa är få och det basala fungerar. Då personen är isolerad erbjuds stödsamtal av psykiatrin en gång i veckan. I mitt liv har jag träffat på många liknande fall och det anses som normalt och god behandling och personen anses ha det bra. 

Min syn 

Då personen intas på LPT på slutenvården och tvångsmedicineras är det naturligt att bli arg. Det är också naturligt att ha svängningar i humöret. Men inom psykiatrin anses ofta humörsvängningar som symptom på psykisk ohälsa. Att bli arg på slutenvården rekommenderas verkligen inte utan det kan resultera i ökade medicindoser. Blir man en känslomässigt död zombie eller sitter och bara stirrar men är lugn anses detta av psykiatrin som en förbättring då symptomen försvinner. 

Att bli arg ibland över sådant här är adekvata reaktioner på en hård verklighet. Det är inget fel. Och att ha känslor är också naturligt. Medicinerar man mot känslor försvinner ofta inte bara oönskade känslor utan alla. Att medicinera mot psykos och ångest och annat kan också resultera i försvunnet känsloliv. Det är bara det att man är oförmögen att reagera på det. För alla normala personer – vilket val skulle ni göra? Att bli av med alla känslor eller ha kvar symptom på psykisk ohälsa? Är man inte farlig för sig själv eller andra kan det vara att föredra att ha symptom på psykisk ohälsa. 

Jag vet att innan mediciner introducerades gav sig patienter inom psykiatrin på varandra och efter medicinernas intåg spelade de volleyboll tillsammans istället. Det är dock också så att ungefär lika många återhämtar sig från svår psykisk ohälsa före medicinernas intåg som efteråt. Och mediciner kan orsaka metabola syndrom och för tidig död. Långtidseffekter av medicinering undersöks för lite. Att medicinera mot alla möjliga symptom med symptom som enda variabel oavsett konsekvenser borde inte anses acceptabelt enligt min åsikt. De måste finnas utrymme för mänskliga behov och livskvalité måste beaktas. 
 

Social kontakt är viktigt 

Vidare erbjuds personen stödsamtal. Det är bra. Men varför har personen inga vänner? Det funderas det inte alls över. Om personen hade vänner som umgicks med denne bara för att de så önskade och inte var deras jobb så hade personen haft ett fungerande socialt liv. Lika viktigt som att samtala och få stöd är att kunna ge något tillbaka. Att bli uppskattad för den man är. Uppnås ett sådant liv så minskar inläggningar på grund av ensamhet. Att bli erbjuden social kontakt av psykiatrin enbart för att man saknar socialt liv är inte en ok livssituation. Att få möjlighet till en partner, att känna sig älskad och uppskattad, ha en, familj och fysisk samvaro eller sexliv borde ingå i konceptet hur man kan leva ett bättre liv. Att få insatser som substitut visar att det tänks fel. 

Min flickvän Elisabet påpekade något för mig som också är relevant. Många samtal om personen i detta exempel kretsar kring mediciner, socialtjänst, Försäkringskassa och mående. En person som inte tillhör psykiatrin talar normalt om intressen, idéer, händelser och personer. För att personen i vårt exempel ska kunna umgås på liknande sätt krävs social träning (om man talar om sin livssituation och händelser i livet och dessa är inskränkta till psykiatri är det svårt att finna någon som är intresserad av att lyssna) och steget att hitta en  kompis utanför psykiatrin betyder att perspektivet på samtalsämnen måste vidgas.  

Jag tror att gå på träfflokal kan ge ett socialt liv, där samtalsämnena kan vara sådana som personen är van vid och en drös nya. Om träfflokaler stängs kan personer få svårt att hitta någon att tala med, då samtalsämnena kan vara så olika för vår person och personer utanför psykiatrin. Det behövs träning för att samtala om annat. 

Personer med psykisk ohälsa som blivit LPT:ade (tvångsvårdade) några gånger, och bor på boende, är ofta i behov av att få känna att deras åsikt räknas igen och att de får självbestämmandet tillbaka. En bra boendestödjare i en sådan situation frågar ”Vad vill du göra idag?˚ och anpassar insatsen efter svaret. Samtidigt som stödet som behövs utförs. Att själv få vara med och få kontroll över insatser och bestämma vad som ska göras – även roliga saker – samt diskutera drömmar, få möjlighet att använda sina styrkor och förmågor, är viktigt för att bli en person som trivs med sig själv och sitt liv. Boendestödjare bör tänka på om de tycker att brukaren ska få fatta beslut även om denne fattar dåliga beslut. 

 
Ta hänsyn till mänskliga behov 

Enligt min syn på psykiatri ska frågan som ska styra psykiatrin vara:  ”Vad kan vi göra för att du ska få det lite bättre?” 

Här måste man ta hänsyn till mänskliga behov såsom behov av kärlek, sex, omtanke, mat, bostad och något meningsfullt att göra på dagarna. Det kan inkludera studier, arbete, sysselsättning eller endast fritidsintressen. Och att få en ekonomi som fungerar. Att ständigt behöva oroa sig för att få ekonomin att gå ihop gynnar inte den psykiska  hälsan. 

Det är OK att ta mediciner och att psykiatrin är en del av ens liv. Men det är också viktigt att få ett liv utanför psykiatrin och att psykiatri inte blir hela ens liv och livsåskådning. Det är OK att bo i boende, ha sysselsättning och vänner. Men personen måste uppleva att det känns bra, att personen har livskvalité och ett meningsfullt liv. 

Människor har behov av kärlek, omtanke, närhet till andra och något meningsfullt att göra som inte skadar andra människor. Har man stöd och hjälpbehov ska man få dessa tillgodosedda. Krävs mediciner för att det som gör ont inuti en själv ska försvinna eller hållas på en acceptabel nivå ska man få det. Behövs samtal med psykolog eller psykoterapi eller DBT eller traumabehandling eller annat ska människan få det. Det sägs att psykologbehandlings evidens är svår att mäta med vardagsförnuftet säger en att det hjälper att prata med någon. Det hjälper förhoppningsvis mer om personen man talar med är utbildad. För psykoterapier har jag läst någonstans att det är relationen mellan psykoanalytiker och patient som gör det hjälpande. Detta spelar större roll än vilken psykoterapi som används. Nog om det. 

Se till att människor får livskvalité

Allt ovan ska vara en hjälp i livet. Inte hela ens liv. Människan bör inte tas ur samhället och parkeras på någon bakgata utan även om hjälp fås vara en del av samhället och kunna ta del av dess utbud. Behovet av social kontakt och umgänge bör tillgodoses av vänner, partners, familj, barn och kamrater utanför psykiatrin. Meningsfull sysselsättning bör innefatta intressen eller studier och arbete eller volontärarbete. Inkomsten bör vara god, ha täckning för mat och hyra mm. Och vara tillräcklig för att kunna få göra det lilla extra varje månad och få lite pengar över. 

Insatser från kommun och region samt lagstiftning bör vara inriktade på att tillhandahålla tjänster som hjälper människan att vara en del av samhället (om människan själv vill det). Att denne får sina behov tillgodosedda. Man bör ta en helhetsbild på psykiatri och samhälle. Och se till att människor får livskvalité. 

Det är också så att bemötandet är en del av behandlingen i möten med människor som mår dåligt. Forskning om slutenvård visar att patienten upplever minskat tvång (och mår bättre, min anteckning) när denne känner att personal och läkare menar väl. Och mer tvång om inte så är fallet. Det finns också de läkare som får bättre resultat med placebo än de som använder riktiga mediciner om de har ett bra bemötande. 

/Fredrik Gothnier 

---