Elchocker är psykiatrins återuppståndna quick-fix

Hannes 4Under en ganska lång period för några decennier sedan hamnade den psykiatriska behandlingen elchocker (ECT) i mycket berättigat vanrykte, både för sin långsiktigt bristfälliga effektivitet, men också för att patienter skadades och fick bestående minnesstörningar. I någon liten mån lyckades man minska de skadliga biverkningarna, genom att placera elektroderna högt på pannan och på ena tinningen, i stället för på vardera tinningen, men det dåliga ryktet kvarstod ändå. Under trycket av hårdbantade budgetar och förkortade vårdtider har psykiatrins intresse för denna skenbara quick-fix återuppväckts, och idag elchockas människor i stor omfattning [1].

Det har också bildats en löst sammanhållen lobby, som propagerar för ECT-behandling i både allmänna medier och facktidskrifter. Journalisten Niklas Ekdal skrev en bok om sin fysiska skallskada [2] med efterföljande, depressionsliknande tillstånd, som behandlades med elchocker. Utan någon vanlig bakgrund med psykisk ohälsa hyllar han denna behandling, som i hans fall måhända inte alls hade behövts för att han skulle kunna återkomma till sitt gamla liv. I Nerikes Allehanda berättas ”solskenshistorien” om Patrik, som fick ett ”nytt liv” efter 32 elbehandlingar [3]. Ett sista exempel (i detta blogginlägg) är ST-psykiatrikern Adel Abu Hamdeh [4], som i Dagens Medicin lyriskt propagerar för den effektiva och problemfria behandlingen ECT – som han själv påstår sig vilja ha, om han någon gång ”får svår psykotisk depression”.

Vad som sällan förmedlas i dessa förskönande beskrivningar är att ECT-behandlingen, vid verklig depression och psykisk ohälsa, har mycket dålig beständighet. Den måste ofta upprepas, gång på gång, eller följas upp med psykofarmaka-behandling [5, 6, 7]. Än mindre talas det om de mycket allvarliga biverkningar elchockerna kan föra med sig. Främst handlar det om minnesstörningar, som både kan bli allvarliga och beständiga [8, 9], men det kan också röra sig om personlighetsförändringar och framkallad psykisk ohälsa, exempelvis bipolärt syndrom [10]. Även beskrivet i studien ECT-induced Mania [11]. Hundratals patienter har kunnat vittna om sådana skador och att de har fått hela sina liv förstörda, exempelvis i ett flertal Facebook-grupper [12]. De allvarliga följderna erkänns inte av den psykiatriska forskningen, och drabbade människor har varken fått upprättelse eller ekonomisk ersättning.

Det finns också en uppsjö av forskningsstudier som påvisar de skadliga effekterna, men psykiatrin förnekar dem eller låtsas som om de inte existerar. Ur den stora mängden länkar jag direkt till en av dessa studier [13] och till en skrivelse av den amerikanska psykiatrikern och forskaren Peter R Breggin till amerikanska Food and Drug Administration (FDA, ungefär motsvarande svenska Läkemedelsverket) med begäran om testning av ECT-apparaters säkerhet [14]. Jag rekommenderar också varmt studier av dr. Breggins referenslista [15] och av en litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall [16].

/Hannes Qvarfordt

Referenser:

  1. Pressmeddelande: Socialstyrelsen kartlägger ECT-behandling inom vården, 2009.
  2. Mind Forum: Livet blev bättre efter sjukdomen.
  3. Nerikes Allehanda: 32 elbehandlingar av hjärnan gav Patrik ett nytt liv, 2018.
  4. Dagens Medicin: ”Ge mig ECT om jag får svår psykotisk depression”, 2018.
  5. Kliniska riktlinjer om ECT: 8.3 Vidmakthållande av behandlingseffekt, 2014.
  6. Kvalitetsregister ECT, Årsrapport: Förnyad ECT/Återinläggning efter ECT, 2016.
  7. PubMed: The sham ECT litterature: implications for consent to ECT, 2006.
  8. Socialstyrelsen: Viktigt följa upp minnesstörningar efter ECT, 2016.
  9. Nature: ECT damage is easy to find if you look for it, 2000.
  10. Tidskriften ETC: Elchockbehandlingarna blir allt fler i Sverige, 2015.
  11. NCBI: ECT-induced Mania, 2014.
  12. Facebook: Surviving Electroshock.
  13. PubMed: The cognitive effects of electroconvulsive therapy in community settings, 2007.
  14. Peter R Breggin: The FDA should test the safety of ECT machines, 2010.
  15. Dr. Peter Breggins referenslista.
  16. Litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall.

 

 


Jag – ett av katastrofens offer?

PaulinaVi har haft en ovanligt varm sommar inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa, det har nog inte passerat någon förbi. Djuren stod på kö till slakthusen och skördar torkade bort i hettan. Skogar brann febrilt över hela Sverige, Europa och USA.

Förr kunde man med all säkerhet veta att följden av torkan vi har fått bevittna skulle varit svält och säker död för många.

Regeringen reagerade genom att ge bidrag till utsatta bönder. Det är bra även om reaktionen kom för sent och många skördar förstördes och djur fick slaktas. I bästa fall har bönderna fått lite pengar att i framtiden kunna investera tillbaka i sina skördar och djur genom att köpa frön och foder från andra länder.

Men jag har en klump i magen, en klump jag inte kan bli av med som växer mer och mer för varenda dag.

På söndag är det val i Sverige och miljö har kommit upp som en valfråga efter den varma sommaren.

Men det finns en sak ingen tycks ha tänkt på. När katastrofen slår oss alla, när medelklassens ekonomi skakas kraftigt till följd av de höga matpriserna kommer det finnas en grupp människor i Sverige som kommer lida mer än någon annan. När priset på grönsakerna redan har höjts och när nästa steg blir en prishöjning på kött kommer vårt land delas i två.

Vad skall människor som inte har extra pengar göra? Vilka kläder, skor eller nöjen ska de prioritera bort när deras vardag redan handlar om att vända på varenda krona?

Vad ska man ta pengar från när det inga pengar finns?

Klumpen i min mage växer när jag tänker på att jag tillhör den gruppen!

Jag vet att om jag går till socialen och ber om hjälp får jag inget för de har riktlinjer de följer. Riktlinjer som inte gäller i ett läge där vi har tvingats höja matpriser till följd av en katastrof.

Jag tänker på alla sjukpensionärer och pensionärer som främst är fattiga kvinnor.

Vad ska de prioritera bort i sin vardag där allt redan är bortprioriterat?

Vem ska hjälpa oss, vem ska skjuta till så vi inte dör av näringsbrist eller stress till följd av sömnlösa nätter? Jag har inte hört någon politiker prata om detta, har någon ens funderat på det?

Jag pratade med min syster idag. Hon gick till affären för att köpa grönsaker för att koka soppa. Soppa är fattigmansmat, något man kan leva på och spara pengar med. Om man till exempel behöver köpa ett par nya skor. Soppa har varit ett bra alternativ att spara några kronor här och där för eventuella extra avgifter. Min syster berättade att grönskaspriserna redan har skjutit i höjden och grönsakssoppa har nu blivit något vi fattiga äter för att unna oss. Då har inte priset på köttet höjts än. Jag pratande en stund med min syster och kom fram till att bästa sättet att överleva är att tömma frysen och bara fylla den med kött inför framtiden nu medan priset är lågt. Jag känner den där klumpen i magen igen när jag tänker på detta, för jag vet att busskort, som är en stor fråga för mig, är något jag då kommer behöva prioritera bort! Jag kan drömma om bussresor och råd att färdas med lokaltrafik i en kris som kommer kosta mig de extra kronor som jag i vanliga fall lägger undan på buss.

Det är valår och jag önskar att mitt hopp och tro på politiker fanns där, men deras lovord och lögner inför val är en säker strategi för att vinna röster. Jag vill inte ha massa tomma lovord för löften sätter inte mat på mitt bord! Jag vill sätta igång en diskussion, öppna upp ögonen för detta så att alla förstår att det finns folk i Sverige 2018 som redan sliter dag in och dag ut för att sätta mat på bordet!  Jag behöver konkreta åtgärder inte vallöften som kommer och går som vinden.

Kan någon ens börja prata om detta? Om någon ens kan tänka så här långt, vad är lösningen i så fall?

Jag vill inte behöva ha en insamling på Facebook för busskort igen, jag vill inte heller tigga om pengar från min familj som redan sliter själv.

Jag vänder mig till er politiker. Katastrofen har bara börjat och något måste göras för att Sverige inte ska delas i två.

Vem skall hjälpa oss fattiga när vi redan anses ha för mycket pengar för att söka extra bidrag hos socialen?

Vem skall betala för vår mat så vi kan fortsätta leva?

En sak är säker, jag är mycket orolig och klumpen i min mage slutar inte pulsera medan jag skriver detta blogginlägg.

Vi kan nog komma överens om en sak. Denna sommar har kostat oss mycket redan och hela Sverige kommer att få betala för framtidens extremväder. Men vissa av oss har inte råd som det redan ser ut, så vem tar notan i de hushåll där pengar är ett problem varenda dag?

/Paulina Tarabczynska