Fördubblad förskrivning av kognitiva hjälpmedel

Från 2009 till 2011 fördubblades förskrivningen av kognitiva hjälpmedel  i de tre län som var modell landsting i det nyligen avslutade projektet” Hjälpmedel i fokus –för personer med psykiska funktionsnedsättningar”. Förskrivningen inom dessa tre landsting ökade från 636 stycken 2009 till 1 142 stycken  år 2011. Härtill kommer en markant ökning även av arbetsförmedlingens förskrivningar.

En väsentlig orsak till denna utveckling är naturligtvis projektet. Men brukarorganisationernas arbete har också varit betydelsefullt. Kunskaperna om hjälpmedel i olika personalgrupper har ökat och 14% av dem som svarat i utvärderingen av projektet anger att de fått kännedom om kognitiva hjälpmedel genom brukare!

Av utvärderingen kan man också se att den del av projektets kostnader som avser informations – och utbildningskostnader i modell landstingen avsevärt understiger  de beräknade samhällsekonomiska intäkterna på grund av de förskrivna hjälpmedlen. Projektet som sådant har alltså varit mycket lönsamt förutom alla andra goda effekter.

Informations – och utbildningsinsatser har genomförts även i övriga landsting och där har också förskrivningen ökat om än något mindre än i modell landstingen. Totalt har 12 000 personer ur berörda personalgrupper deltagit i projektets utbildningar och informationsinsatserna har nått cirka 50 000 personer bland annat politiker och andra beslutsfattare. Kunskaperna om hjälpmedel vid psykiska funktionsnedsättningar har ökat betydligt liksom medvetenheten om dess nytta. Detta lovar gott för framtiden men kräver också att brukarorganisationerna driver på så att utvecklingen inte avstannar.

En glädjande utveckling således. Men det finns ändå stora brister i hjälpmedelsförsörjningen :  den stora regionala skillnaden i förskrivningen av hjälpmedel – om du får hjälpmedel beror på var du bor; ett sammelsurium av regelsystem – det är svårt att få reda på hur man får hjälpmedel; olika regionala/kommunala regler för kostnader för hjälpmedel. Det politiska mod som behövs för att bringa reda i detta saknas sedan länge.

/Hans Kihlström

Mobilen som kognitivt hjälpmedel

Handatorn, t ex Handi eller dess mobiltelefonvariant Handifon, är mångsidiga och utmärkta hjälpmedel för människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Priset gör att landstingen/kommunerna kan vara ovilliga att förskriva dem som hjälpmedel eftersom de flesta av de funktioner som ryms i dem också kan fås i en mobiltelefon/smartphone.

För somliga kan det räcka med en vanlig mobiltelefon. I de flesta mobiltelefoner finns  användbara funktioner som standard t ex Kalender, Röstanteckningar,SMS-påminnelser,Timer,GPS-funktion,Adressbok.

Med en mer avancerad mobiltelefon kan man också få sådana speciella funktioner som finns i t ex Handi . Dessa smartphones  kan anpassas med små program, så kallade appar.

Den som redan har en smartphone kanske själv kan skaffa lämpliga appar, annars bör man kunna få hjälp av en arbetsterapeut på samma sätt som vid förskrivning av hjälpmedel (fråga på vårdcentral eller hjälpmedelscentral).

Värre är det för den som på grund av dålig ekonomi inte har råd att själv skaffa smartphone och abonnemang. eftersom dessa för närvarande inte förskrivs som hjälpmedel. Pröva gärna med att söka försörjningsstöd (fd socialbidrag). Också här går vägen via en arbetsterapeut som kan intyga behovet av smartphone som hjälpmedel. Socialnämnden ska verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (Socialtjänstlagen 5 kap 7 §). Om det finns särskilda skäl, till exempel om någon av medicinska skäl behöver dyrare kost eller har en funktionsnedsättning som medför högre levnadsomkostnader kan bidrag ges med högre belopp än riksnormen.

/Hans Kihlström

Kognitiva hjälpmedel? Det beror på var du bor

Hur bär man sig åt för att få ett kognitivt hjälpmedel? Det är en fråga som många ställer sig. Kan man få ett bolltäcke? En handifon?  Kostar det något? Svaret på alla dessa frågor blir: Hjälpmedelscentralen eller vårdcentralen kan svara på hur det fungerar där du bor. Den klinik där du eventuellt är patient bör också kunna hjälpa till.

Hjälpmedelsverksamheten inom ett landsting kan alltså var ordnad i stort sett hur som helst och reglerna för förskrivning av hjälpmedel kan också variera avsevärt. Hjälpmedel som man kan få gratis i ett landsting kan man få betala hyra för i annat och i ett tredje kan man inte få det alls. Landstingen har i regel listor över de hjälpmedel som man inom landstinget har beslutat att tillhandahålla. Behöver man ett hjälpmedel som inte finns på listan kan man i de flesta fall göra en särskilda ansökan om att få det hjälpmedel  man behöver.

Om man då frågar  hur  det kan vara på det här viset, blir svaret att detta är reglerat i Hälso –och sjukvårdslagen (HSL).  Där står det nämligen:

Landstinget skall erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade till  dem som är bosatta inom landstinget och stadigvarande vistas där,.

Landstingets ansvar omfattar dock inte hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för.

Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen skall ha ansvar för hjälpmedel för funktionshindrade.

Vissa hjälpmedel tillhandahålls alltså av kommunen och andra av landstinget. Bedömning av ditt behov av kognitiva hjälpmedel och förskrivning av ett sådant görs i regel av en arbetsterapeut.  Blir du missnöjd med resultatet kan du inte överklaga eftersom du inte har någon rättighet till hjälpmedel men landstinget har alltså en skyldighet att kunna tillhandahålla sådana. Klaga kan du förstås göra t ex till arbetsterapeutens chef och begära ny bedömning.

Landstingen (regionerna) och kommunerna har information om hjälpmedelsförsörjningen på sina hemsidor. Den är inte alltid, eller snarare sällan, särskilt lättillgänglig. Pröva att söka på Google med t ex landstingets namn + hjälpmedel (eller kognitiva hjälpmedel)

Landstingen och kommunerna är inte de enda aktörerna på hjälpmedelsområdet. Arbetshjälpmedel hanteras av försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Man kan få bidrag till hjälpmedel på arbetet genom försäkringskassan om man har en funktionsnedsättning som gör det svårt att klara av arbetet eller deltar i rehabilitering eller behöver hjälp att kunna återgå i arbete. Arbetsförmedlingen har ansvar för de arbetshjälpmedel man behöver för att kunna ta ett nytt arbete om man har en funktionsnedsättning.  

/Hans Kihlström

Utjämna funktionsskillnaderna

Häromdagen läste jag en artikel där författaren hade börjat tröttna på begrepp som funktionshinder och funktionsnedsättning. Varför inte tala om funktionsskillnader i stället? Funktionsskillnader finns mellan oss alla. Mellan vissa är det väldigt stora skillnader och då kan man behöva göra något för att den som har den sämre funktionen skall kompenseras.

Tag t ex syn och hörsel. Den ene kanske inte kan se alls medan den andre ser som en örn, en kanske inte hör alls medan en annan hör minsta susning i löven. För att utjämna skillnaden finns glasögon, punktskrift, speciella dataprogram och hörapparater, texttelefon , teckenspråk mm. På så sätt kan man utjämna (en del av) funktionsskillnaderna . Livsmöjligheterna  blir mer jämbördiga. Jämlikheten ökar.

Egentligen är det inte konstigare än att människor är olika och mycket av olikheten beror på att de funktioner som vi behöver för att klara våra liv av en eller annan anledning inte är exakt lika hos olika personer. I regel är skillnaderna så små att en något sämre funktion inte betraktas som en olägenhet. Alla ”normalhörande” hör inte lika bra och alla med ”normal” syn ser inte lika bra.

Det man ser och hör skall sedan processas i hjärnan och dessa tankeprocesser är beroende av de funktioner i hjärnan som hjälper oss att förstå, bearbeta, lagra och använda information. Och här finns också funktionsskillnader. Minnet fungerar inte lika bra hos alla, inlärningsförmågan kan vara olika, initiativförmågan kan vara nedsatt och stresskänsligheten kan vara större. Tidsuppfattning är en  funktion där skillnaderna kan vålla problem och så är det också med förmågan att förstå abstrakta begrepp. Uttrycket ” att hoppa över middagen” inser de flesta innebär att låta bli att äta middag men några ser framför sig ett skutt över ett middagsbord. Dessa kan mycket väl vara docenter i matematik, begåvade människor som saknar just förmågan att förstå idiom, liknelser, taluttryck och i stället tolkar allt bokstavligt. Förmågan kan ha förlorats genom en psykos.

I dag vet vi att många av dessa funktionsskillnader kan utjämnas med hjälp av kognitiva hjälpmedel – bolltäcke, påminnelse- och tidshjälpmedel, handdator (eller mobiltelefon), GPS osv. Vad vi kan göra för att bidra till att utjämna dessa skillnader och öka jämlikheten är att arbeta för att kognitiva hjälpmedel verkligen kom dem till del som behöver det. Hjälpa dem att upptäcka att hjälpmedlen finns, motivera dem att begära hjälpmedel, driva på beslutsfattare och handläggare att se till att hjälpmedel finns och får förskrivas, driva på för ett förbättrat regelsystem.

Vi kan också sätta oss in i vad det här med kognitiva funktionsskillnader är för något och hur de kan påverka människor. Då kan vi ta hänsyn till att sådana skillnader finns och bemöta människor för vad de är. Vanliga, hyggliga personer som kanske har någon eller några funktioner som inte fungerar så bra, vilket är något de själva inte kan rå för. De är (oftast) inte slöa, lata, slarviga, ointresserade.

/Hans Kihlström