Vi är laglösa
Publicerat: januari 27, 2021 Sparat under: Övergrepp, Bemötande, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, Trauma Lämna en kommentarUppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena!
Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.
Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!
Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.
I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.
Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.
I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida? När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?
När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.
Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.
Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på.
Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.
Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!
/Paulina Tarabczynska
Min högkänslighet – en extra dimension
Publicerat: januari 25, 2021 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos Lämna en kommentarDenna gång tar jag upp ett ämne som är högaktuellt för mig just nu och som det pratas allt mer om – högkänslighet.
Jag har länge funderat på om jag kan vara högkänslig, även kallat Hsp – Highly sensitive person. Den vetenskapliga termen är sensory processing sensitivity (sensorisk bearbetningskänslighet). Jag har Aspergers syndrom och tror absolut jag fått rätt diagnos, men vissa av mina personlighetsdrag stämmer inte in på Aspergers syndrom, tycker jag. Det som jag funderar kring är min enorma känslighet och djupa bearbetning och att min hjärna alltid går på högvarv.
Ganska nyligen gick jag på Totum kroppsterapibehandling tre gånger, en djupgående massage som utgår från sambandet mellan kropp och psyke, och där konstaterade kroppsterapeuten att mitt nervsystem är extremt känsligt, vilket brukar vara ett bevis för att man är högkänslig. Jag frågade honom då om jag kan vara högkänslig. Han svarade att han absolut tror att jag är det och där lades den sista pusselbiten, äntligen.
Högkänslighet är varken en sjukdom, funktionsvariation eller diagnos utan ett personlighetsdrag och kan därför inte utredas och ingen diagnos kan ställas. Det gör det svårt, tycker jag, att ta reda på om man är högkänslig eller inte. Ett sätt kan vara att göra högkänslighetstestet som utformats av Elaine N Aron som även myntade begreppet högkänslig. Hon är amerikansk läkare, psykoterapeut och forskare och har skrivit flera böcker i ämnet. Andra sätt är att gå med i högkänsligas förening och delta i deras aktiviteter, läsa böcker och gå på Totum kroppsterapi. Sannolikt finns det fler sätt att ta reda på om man är högkänslig.
En tanke som tidigare har slagit mig är om det är möjligt att ha både Aspergers syndrom och högkänslighet just för att ett drag hos personer med Aspergers syndrom ofta är att de är mer logiska och lite ”stela” när det gäller känslor och sociala sammanhang medan högkänsliga personer känner väldigt mycket och starkare än gemene man och är extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö och bearbetar på en djupare nivå. En annan skillnad är att högkänsliga personer ser konsekvenser och vad som kan hända innan de agerar, de tänker ofta efter (för) noga innan de agerar, vilket gör att de kan verka ”trögstartade” ibland. Däremot har personer med Aspergers syndrom ofta svårt att se konsekvenser, helheter och sammanhang.
Fast jag har landat i att man kan ha båda två. Det är jag ett levande bevis på och jag har kommit fram till att Aspergers syndrom och högkänslighet även har likheter, till exempel att det är jobbigt för personer med båda tillstånden med stora sociala tillställningar såsom mingel och fester och platser med mycket folk och många intryck, exempelvis köpcentrum. Hjärnan blir snabbt överbelastad av alla intryck och vi blir överstimulerade och behöver längre tid och mer energi än genomsnittsbefolkningen för att smälta intryck. Det kan bero på att hjärnan är annorlunda kopplad, vilket är ännu en likhet liksom att båda grupperna ser fler detaljer än vad som är vanligt förekommande.
Båda mår ofta bättre av lugn & ro till exempel genom lugna & djupa samtal, inte bara kallprat, läsa, lyssna på sin favoritmusik, med flera lugna aktiviteter. Något som också är gemensamt är att båda har ett rikt inre liv då de funderar, bearbetar och känner intensivare än gemene man. Många som är högkänsliga är introverta och troligtvis är de flesta som har Aspergers syndrom också det och det bidrar också till det sistnämnda.
Givetvis har alla människor känslor och tankar och eftersom vi är individer upplever vi känslor på olika sätt, men så finns det en grupp på 15–20 procent av den globala befolkningen som känner starkare och bearbetar upplevelser djupare än gemene man och i regel har ett känsligare nervsystem – de högkänsliga. En liten del av dem är även sensationssökande, vilket betyder att man söker efter varierande, originella, komplexa och intensiva upplevelser.
Liksom personer med Aspergers syndrom kan högkänsliga personer vara en stor tillgång i arbetslivet. Förhoppningsvis ökar kunskapen så att arbetsgivarna blir bättre på att ta tillvara på denna resurs.
Det känns bra att veta att jag även är högkänslig, vilket underlättar för mig i min vardag och ökar förståelsen för mig själv, men även för min närmsta omgivning. Jag väljer att se det som en extra dimension att vara högkänslig – med andra ord kunna känna extremt intensivt och bearbeta på djupet.
Det är absolut varken något fel eller negativt med att vara högkänslig. Men kom ihåg att man först och främst är en värdefull och unik individ och har sin personlighet.
Omfamna din känslighet oavsett hur den ser ut!
/Caroline Nilsson
Oschysst bemötande på Samhall
Publicerat: januari 18, 2021 Sparat under: Jonas Andersson, Sysselsättning Lämna en kommentarHejsan igen alla läsare!
Idag kommer jag ta upp ett ämne som gör mig arg och ledsen. Jag har fått in många berättelser från personer som blir dåligt bemötta och inte känner sig värda något eller utnyttjade på Samhall. Jag tycker att det gamla tankesättet inte fungerar längre om att det ska vara en skyddad arbetsplats för de som har ett funktionshinder.
Jag har fått höra väldigt allvarliga berättelser som man inte ska acceptera i dagens samhälle. Bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte göra hur man vill med de här personerna och behandla dem hur som helst. Flera personer som jag har talat med berättar att de nästan känner sig mobbade av cheferna och att tempot de ska arbeta i är detsamma som på en vanlig arbetsplats. Då anser jag att man inte tar hänsyn till den anledningen som man har när man är på Samhall. Det gör mig så frustrerad och arg.
Ett exempel är när det har blivit bråk så har någon gått emellan för att stoppa bråket och då är det den personen som har fått sluta på Samhall. Vilka vibbar ger inte det kan man tycka. Då anser jag att man ska ta tag i de som slåss och inte de som försöker förhindra det.
Nu säger jag inte att det är så på alla Samhall men enligt de berättelser som jag har fått ta del av så är det en spridning i hela landet. Varför har det blivit så kan man fråga sig. Tar de in fel personer på de ansvariga posterna som inte vet mycket om olika funktionsnedsättningar eller har de en taskig attityd mot den här målgruppen och nedvärderar dem?
Jag har även fått in berättelser där det fungerade men det var ett fåtal om man ser till alla negativa berättelser som jag fått ta del av. Jag känner att det är för lätt att bete sig hur man vill mot de som kanske redan är svaga i samhället istället för att erbjuda dem en trygghet och förståelse.
Många av de personer som har ett funktionshinder kan vara en väldig resurs för samhället så ta vara på det istället för att sparka bort benen på dem. Om vissa av de sakerna hade hänt på en vanlig arbetsplats så hade man gått vidare med det till facket med mera. Men många i den här målgruppen orkar inte det och de tror att det är fel på dem som personer. Men så är det verkligen inte.
Jag tycker att vi nu i brukarrörelsen måste markera mot de här bristerna för gör vi inte det så kommer det bara att fortsätta och fler att bli utsatta för deras dåliga bemötande.
/ Jonas Andersson
Bipolär vardag
Publicerat: januari 11, 2021 Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, sjukdom, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Jag skäms.
Över mej själv…
Att jag skulle vara sämre på så många vis än de flesta andra omkring mej.
På grund av mina återkommande depressioner.
Det är främst för dem jag skäms….
Och jag skäms att jag skäms för det.
Förlåt mej.
Så ligger jag på soffan igen sen några dagar.
Nånstans mellan vaken och sömn är jag.
Nånstans mellan natt och dag är det.
Jag vet inte.
Jag vill inte ligga så här men förmår mej inte att komma upp.
Jag ser min familj otåligt trampa runtomkring lite uppgivna men accepterande att deppen tar plats och tid.
Jag vill skynda på…
Det funkar inte så.
Jag skäms och blir hatisk min obrukbara gestalt.
Fan!
Dottern har sin kompis hemma igen.
Jag låg tyst nedbäddad på soffan sist hon var här också.
Hon tänker väl att jag måste vara lataste morsan ever…
Förlåt.
Jag brukar kunna ha en massa energi.
Men när den sinar…
Ja då försvinner den helt.
Jag försöker att pressa fram styrka.
Men orkar inte ens titta upp att möta ditt ”hej”.
Jag skäms men försöker att intala mej att de säkert förstår…
Förstår vadå?!
Finns det ens nåt att förstå?
Jag undrar efter alla dessa deppskovs tid.
Om inte förståndet lämnats bredvid.
Nästa gång.
Snart.
Imorron.
Kanske det är annorlunda.
Det är det nog.
Då kanske jag sitter upp i soffan i alla fall.
I bättre fall.
Hoppas.
Jag vill visa att jag är bra.
För när jag ligger så här orkeslös inför livet då känner jag mej så otroligt dålig.
”känn inte så”
”tänk inte på det viset”
”så är det ju inte”
JO – exakt SÅ är det!
Värdelöst.
Och jag skäms hela tiden då depressionen känns som ett inre svek som sveper in och över mej.
Som får mej att framstå på visst sätt.
Det är inte rätt!
Jag skäms.
Men jag är glad att dotterns vän fortsätter att hälsa på.
Att jag inte skrämt bort hen.
Hen vet att jag kommer att sätta mej igen.
Det är onödigt många onda tankar jag lägger över mej själv när jag ligger så här.
Tynger ner det redan tunga.
Lägger börda över bröst och lunga.
Skäms.
Om den här skammen ändå inte vore så total.
Och vad bottnar den i?!
Kunde jag så satte jag skammen fri.
Förbi.
Jag har en bipolär sjukdom som går i skov.
Jag kan faktiskt vara riktigt rolig också.
Som om jag måste förklara det.
Ska det vara så…
Att jag behöver intyga min existens.
I de lägen där jag inte längre känns.
Förlåt mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Att skämmas hjälper inte.
Tvärtom.
Ändå är det vad jag gör.
Ligger tyst och dödar tiden.
Överbliven.
/Ylva Kristina Larsson
Världens ljus
Publicerat: januari 4, 2021 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, ensamhet, familj, Gästbloggare, Internet, Trauma Lämna en kommentarNär jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.
Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.
Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.
Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.
Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.
När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.
Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.
Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.
Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.
Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,
/Gästbloggare
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.