Psykos behöver inte vara skrämmande

Fredrik-allvarig1-låg1Det är konstigt, annorlunda och kan vara idéer som är helt uppåt väggarna. Psykoser är ett svårt ämne. Hur ökar man andras kunskap? I den här texten använder jag både mina och andras erfarenheter av psykos, och för att inte hänga ut någon säger jag att upplevelserna är mina egna.

Men först ett citat av Elisabet Kvist, Brukarstödjare Stadsledningskontoret (Stockholms kommun), som skrivit följande:
”Psykos har aldrig skrämt mig. Förmodligen eftersom min mamma, då jag var liten, berättade på ett oerhört positivt sätt om en släkting som hade diagnosticerats med schizofreni. Mamma sa att personen ifråga var smart, kunde många språk och att det helt enkelt bara hade ”slagit över”, blivit för mycket för honom. Det kunde jag förstå.

Vad som hade hänt? Jo, vid något tillfälle trodde G att han var Karl den 12:e och badade i en fontän. Men eftersom jag var knappt en meter lång på den tiden och nyligen börjat att utforska världen ”by foot” såg jag bara denna mans ”bus” som hur coolt som helst. G blev cool, och psykos kändes inte läskigt (en uppfattning som fick följa med mig in i vuxenlivet). Idag är jag 31 år gammal. Har arbetat inom landstinget i 3,5 år, samt för kommunen och det har inte förändrat mina tankar om psykos. Mamma lyckades ge mig fin mjukvara inför livet om någonting väldigt viktigt och därför finns en önskan att nå ut till så många som möjligt och berätta att det faktiskt är viktigt vad barn får lära sig. Samt hur. De klarar oftast att höra svåra saker men behöver ett lättsamt sätt som beskriver det.”

Psykoser är en beteckning på vad man idag stämplar som vanföreställningar. Det behöver inte innebära att hela världsuppfattningen består av vanföreställningar utan det kan också röra sig om konstiga idéer på vissa områden. En psykos kan man få en gång och sedan inte uppleva det något mer. Eller flera gånger, eller vara idéer som sitter i hela livet. Ibland går det att medicinera bort psykoser och ibland går det inte.

Ett exempel på psykos är när jag plötsligt fick för mig att det fanns jättespindlar i taket som ville äta upp mig. Som alla förstår är detta inte en behaglig upplevelse som jag skulle tendera att ignorera. Alltså sprang jag ut ur lägenheten och ville inte gå in. Efter ett tag kom det personal inom psykiatrin som skulle dela ut medicin till mig på medicinrundan och såg mig ute. Det var personal som inte hade någon förståelse för psykoser. ”Vad gör du ute?” vrålade de. ”Det är sent – gå in och lägg dig!” Jag, som var helt övertygad om att det fanns jättespindlar i taket hemma var förstås högst ovillig att gå in.. Personalen blev allt mer upprörd då jag inte ville följa deras uppmaning och fortsatte skrikande med sina uppmaningar. Jag blev allt mer övertygad om att de som ville att jag skulle gå in hade en skruv lös, alltså att personalen var heltokig. Det är inte roligt att bli skriken på och när personalen mer handgripligt försökte få mig att gå in tänkte jag att jag likt Sam Gangi, svärdsförsedd och som ska tampas med jättespindlar i ”Sagan om Ringen”, kanske kunde försöka gå in om jag hade någon form av tillhygge att slåss med.

Jag vet inte hur ni kära läsare upplever det, men att bli skriken på av upprörd personal som försöker mota in en och då få för sig att leta efter ett tillhygge, tas normalt inte emot så bra av personalen. ”Du får inte ha något vapen eller tillhygge” skriker de. ”Gå in!”. Jag som ser mig själv som den dödsdömde på väg mot sin avrättning är naturligt nog inte så pigg på det hela. Till slut kommer jag inomhus. Men är livrädd. Nåväl – inga jättespindlar tog död på mig och jag lever än. Med mediciner försvann också tankar och bilder av jättespindlar. Vad jag vill säga är att det hade varit bättre om jag blivit bemött  med förståelse för de tankar jag hade.

Ett annat exempel är att när jag får mina skov så målar jag. Mycket. När jag bodde i boende så blev jag pigg på att måla. En dag vaknade jag tidigt och satte mig för att måla mellan 8.00-8.30. Personal gick till jobbet och såg mig sitta där och måla. Efter en målningspaus på cirka åtta timmar kom lusten över mig att måla igen. Jag satte mig att måla mellan 16.30-17.00. Det var när personalen gick hem. De såg mig sitta där och måla. När detta upprepats i två dagar och personalen såg mig sitta och måla morgon och kväll så beslöt de sig för att jag målat hela dagarna i två dagar och antog att jag var inne i ett skov. De tillkallade läkare och vips blev jag trots mina förklaringar tvångsintagen på heldygnsvård. Jag blev intagen i en månad med medicinförändringar som följd, och som det tog tid att återhämta sig från. I boendet, där vi kunde utsättas för den här typen av beteenden fanns det bland oss boende en viss galghumor som gjorde att vi bara skrattade åt eländet.

/Fredrik Gothnier

 


Valpterapi

anna iKan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson


Att se livet med nya ögon!

fredrikLivskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.

Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.

Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.

Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.

Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.

Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.

/Fredrik Gothnier


Behöver livskriser bli psykiatri?

Elisabeth

Antalet människor som söker psykiatrisk vård ökar. Kanske beror det på att folk mår sämre i dagens samhälle eller på en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa som gör att fler vågar söka hjälp. Beror ökningen på detta så är det helt rätt och då bör också psykiatrin få avsevärt mer resurser för att klara att ge en god vård till samtliga sökande.

Men jag funderar över om inte en del av ökningen kan bero på en psykiatrisering av det normala. Jag menar livskriser och beteenden som man förr pratade med en vän eller anhörig om, eller som man vände sig till en präst eller diakon med. Finns det en tendens i dagens samhälle att sjukförklara livshändelser som tillfälligt oroar sinnet? Finns det en andlig tomhet som en aktiv tro skulle kunna fylla?

Jag tycker dessa frågor är viktiga att ställa. Det är inte önskvärt att fler än nödvändigt hamnar inom sjukvården. Att bli patient skapar på sätt och vis en ny identitet, man börjar se sig som sjuk. Inte heller tror jag att mediciner är den bästa boten mot en livskris. Samtal är en mycket bättre hjälp när det gäller en skilsmässa, en uppsägning eller en längtan efter mer mening i livet. Dessa samtal bör gå att få utanför sjukvården, i något ”friskt” sammanhang.

Kanske kommunen kunde samarbeta med kyrkan och skapa en ”samtalsakut” på ett flertal orter i Sverige och se vilken effekt det får? På en samtalsakut kan medmänniskor lyssna till den som är i kris. Inga läkare bedömer diagnos, inga mediciner skrivs ut, inga journaler förs. Bara en möjlighet att få berätta och reflektera kring sin situation tillsammans med en medmänniska som bryr sig.

Hur väl en samtalsakut skulle fungera behöver utvärderas av de människor som tar del av en sådan verksamhet. Det kommer inte att kunna ersätta psykiatrisk vård för verkliga psykiska sjukdomar, men kanske kan det hjälpa människor med livskriser utan att de blir patienter.

Med varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce