Härda ut en minut till – livet kan bli bättre

På nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.

Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.

Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.

Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.

Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.

Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.

Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.

Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.

Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.

/Fredrik Gothnier

Om du mår dåligt och behöver prata med någon finns nummer dit du kan ringa här


Relationer är något av det viktigaste vi har

Relationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.

Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.

För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.

Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.

Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.

Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…

Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.

Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.

Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.

Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera.  Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.

En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.

Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.

Ta hand om varandra & Gott nytt år!

/Caroline Nilsson


Singeljul med katten

I år blir det en singeljul. Det är jag och katten. Coronasmittan gör ju mig och alla andra mer eller mindre isolerade. Men det är inte synd om mig. Jag är van att isolera mig när själen psykiskt sviker. För omväxlings skull är jag inte så deprimerad i år, vilket är skönt.

Jag beställer varor en gång i veckan och får de ställda på hallgolvet betalar via kort, har handsprit och visir. Kissen och jag har vant oss vid det här sättet att leva Han är mycket kelen och go. Men fodrande också på mat och uppmärksamhet. Att vara behövd av ett djur är skönt.

Mina barn och jag gör så att vi ringer varje dag till varandra. Jag har också två goda vänner som jag kan tala bort upp till en timme om dagen med. Så jag känner mig inte ensam.

Facetime är en ny erfarenhet. Att se mina sötnosar till barn som närmar sig 50 och som är 50 men som fortfarande är mina små, det är underbart. Vi pratar om våra djur, om vad vi lagar för mat, om vad vi gör med våra kompisar, vädret och allt möjligt. Jag har fast pris på min telefon så det kostar inte mer än vanligt.

Julmaten är viktig. Jag planerar att lägga in sill, göra Kajsa Wargs kryddskinka och köttbullar. Det här med bak blir nog inte så mycket med, mandelformar och havrekex. Jag är ju diabetiker och bör inte äta så mycket sånt, jag mår ju bäst så.

Att sitta och mysa med adventsljusstaken och stjärnan tänd är mysigt och skönt. Det är mysigt att ha ljus tända i skymningen.

Det känns viktigt att förstora det positiva i tillvaron.  Det har jag inte alltid orkat eller kunnat. KBT-terapins tekniker har gett mig den möjligheten liksom mindfulness. Jag är inte botad från psykisk ohälsa som jag haft sedan 1953, men dagarna är bättre. Jag har hittat verktyg att påverka mig själv. Att göra miraklet, att styra över mig istället för att bli styrd av psykisk ohälsa.

Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och hittar dina verktyg. Kom ihåg att det är en daglig kamp, ofta flera gånger om dagen, att hitta det positiva och förstora det, men det är värt det.

TV:n och bingolotto blir mitt sällskap i jul och lite CD-skivor med julmusik. Plus den vanliga 60-tals musiken som jag älskar.

Det enda vi människor kan göra mot varandra är att vara sjysta och omtänksamma, men det ger väldigt mycket och är värt det.

Ha en så bra jul du förmår och kan. Ta vara på dig – det är ditt ansvar och din möjlighet. Livet är värdefullt när man känner så.

Många kramar, god jul och gott nytt 2021!
Lev på dina villkor, de är dina villkor och din frihet. Var rädd om dig.

önskar

Ann Sofie Höij


Det lider mot jul

Middagens bestyr är avklarade och jag har hamnat i min favoritposition i fåtöljen.
En för mej mycket trivsam plats varifrån jag skriver eller tecknar och annat.
Jag är kreativ till sinnet vill jag påstå.
Några utställningar har jag haft och varje motiv har sin egen historia.
Bilderna talar för sig själv för den som vill lyssna.

Men nu sitter jag lite rastlöst och obekvämt med andan i halsen.
Inte alls lika chill som oftast annars. 


Det lider mot jul.
Och ja – jag lider. 

Jag är en bland så många andra som tycker att julen är jobbig och kravfylld.
Det är så mycket som bara ”ska vara”.
Vara vaddå?!?
Roligt?!?
Hur kul är det att gå bankrutt över en julskinka och nån klapp?

Det ska pyntas glatt och trevligt med tomtar och ljus.
Det ska lukta julgran och saffran och korinter hemma och spelas julvisor på radion.
Ska ska ska…
Säg mej vad i allt detta som är bra?!?

Många tycker ju att det är helt fantastiskt också.
Traditioner.
Men många är också väldigt ensamma.
Och i år är covid-19 närvarande så pass att det separerar oss ytterligare åt.
Distans.
För många ingen märkbar skillnad. 
Men kanske ändå för de flesta plötsligt en jättestor sorg och saknad.
Just i Juletid.
Distansen. 

Det lider mot jul.
Inget kul.

Men… blir inte väldigt mycket ändå vad man gör det till?!?
Visst är vi människor väldigt bundna vid traditioner och dess normer.
Men det finns fler former!!!
Det finns!
Bara fantasin sätter gränser.
Och den negativa tanken.

Jag skall göra mitt bästa i alla fall.
Bättre kan jag inte.
Först och främst skall jag ställa bort dessa osynliga krav som jagar och stressar mej.
”Ska vara”
Det behöver inte alls vara så.
Det kan vara Jul ändå. 

I år blir det nog en alternativ Julafton för de flesta på grund av corona.
Så lägg alla borden och måsten åt sidan.
Ta en skumtomte och ett glas must ändå.
Och Kalle lär ju gå.
Inget som står i vägen för den ankan.
Inget som står i vägen för dej heller.
Om du vågar släppa det invanda mönstret och välkomna en ny variation.
Det är okej.

Det är inte samma sak.
Men det hade inte blivit detsamma oavsett.
Det tror vi bara utan att egentligen reflektera.
Vi borde ge oss tid att vara mera.
Oss själva.
I tiden.
Nu. 

Det lider mot jul.
Och längs den sträckan är det alltid nåt strul.
Men väl i mål och timmarna där efteråt.
Kan en andas ut.
Och inom kort skall granen dansas ut. 

Tiden går så fort. 

Men jag önskar att jag ändå i denna brådskande hektiska juletid finner lite julefrid.
En varsin gåva till mina barn och nåt gott.
Jag för egen del krävs inte mycket.
Nästan ingenting.
Men visst vore mysigt om där fanns någonting. 

Det lider mot jul. 

/Ylva Kristina Larsson



Ett inlägg i debatten om mediciner

Hej på er alla!

Nu är jag tillbaka igen med ett blogginlägg till er. Idag kommer jag ta upp ett laddat ämne och det är mediciner. Många är för mediciner och många är emot mediciner. Jag själv kan tycka att det är bra med mediciner i det akuta skedet, men sen så ska de trappas ner så fort det bara går så man har så liten dos som det bara går.

Jag har egen erfarenhet av när det inte fungerade och jag fick bara en massa nya mediciner samtidigt som man tog inte bort någon. Det slutade med att jag blev sjuk av alla mediciner och biverkningar som jag fick av dem. Det höll på tills jag fick en ny läkare som jag sa till att det inte fungerade mer och att jag inte klarade av min vardag för att jag var så medicinerad som jag var.

Jag sa att jag bara ville ha det absolut viktigaste medicinerna och att man skulle ta bort alla andra. Jag hade 15–20 tabletter om dagen då och nu har jag en medicin som jag tar på morgonen och en behovsmedicin för sömnen, men det var länge sedan som jag tog den och det är skönt. Jag började fungera igen och tänka klart och jag blev mycket piggare också. Men det viktigaste är att jag mår så mycket bättre nu med den lilla medicin som jag har.

Sen är det en sak som jag ofta tänker på och det är de tunga mediciner man använder allt längre ner i åldrarna på barn och ungdomar. Det kan inte vara bra för deras utveckling och man måste samtidigt med mediciner även sätta in andra behandlingsformer. När jag arbetade med detta så fick jag cirka två samtal i veckan från förtvivlade föräldrar som berättade att deras barn bara låg där och inte klarade av att göra något för att de hade så mycket mediciner.

Jag efterlyser att läkare följer upp när man får mediciner och gör en hälsokontroll per år. Jag säger det för det finns så många följdsjukdomar med de här medicinerna. Jag kan se att många går upp i vikt och det kan leda till andra allvarliga sjukdomar som problem med hjärtat och diabetes. Sen vet jag av egen erfarenhet att de här medicinerna tar väldigt hårt på ens tänder för man blir oftast torr i munnen och då får man hål eller som det blev för mig att jag tappade mina tänder.

Min erfarenhet är att sjukvården är väldigt dålig på att informera om olika biverkningar. Jag har själv läst mig till det gällande mina mediciner, men det finns personer som kanske inte orkar eller kan göra det. Jag kan tycka att det skulle vara läkarnas skyldighet att ta upp det när de sätter in olika mediciner.

Har man mediciner som påverkar ens tandhälsa på olika sätt, kan man få ett intyg om att få billigare tandvård. Jag betalar exempelvis bara 200 kronor per gång och har frikort inom sjukvården så det kostar mig inget att gå till tandläkaren. Men tyvärr är vården också väldigt dåliga på att informera om detta. Det borde vara extra viktigt då vi vet att personer med psykisk ohälsa oftast inte har en bra ekonomi och då väljer bort saker som dyra tandläkarbesök.

Varför behövs det så mycket tunga mediciner inom psykiatrin? Kan man inte i alla fall dels lösa det på något annat sätt? Jag fick själv en hel del mediciner och var tvungen att äta extra mediciner för att jag fick så mycket biverkningar av dem jag redan åt. Hur fel låter inte bara   det kan man tycka. Jag vet att jag alltid kommer att behöva en liten dos medicin för att kunna fungera som jag vill och kan göra så det har jag inget emot alls. Det är bara att inse att jag behöver dem för att kunna må bra och inte insjukna så ofta som jag har gjort innan.

Min syn på medicinering är inte att man inte ska ta någon medicin alls för det kommer man sällan ifrån. Men det ska vara i rimliga proportioner så att man kan fungera så bra det bara går och få ett så bra liv som möjligt. Sen är det mycket viktigt med riktiga uppföljningar och hälsoundersökningar varje år.

/ Jonas Andersson