Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang

Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier. 

Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem. 

Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang. 

I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.  

Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en. 

Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället? 

//Jimmie Trevett


Stöd ditt parti med din kunskap om psykisk ohälsa

Valet närmar sig med stormsteg och vi möter dagligen vallöften och slogans från partierna.  
Det finns så mycket jag vill göra och förändra i samhället. Jag lider själv av psykisk ohälsa, är anhörig och förälder inom NPF. Mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Jag vill ha ett samhälle där alla är välkomna och har möjlighet att delta.  
Alla som kan ska jobba, ja självklart. Men vi måste ställa krav på arbetsgivare om att anpassa och dessutom ge arbetsgivare verktygen de behöver för det extra jobb det medför.  
Skolan behöver mer resurser i form av viktiga vuxna som kan möta barnen och ungdomarna där de befinner sig. Det behövs också resurser till att erbjuda en meningsfull fritid för alla. Plånboken ska inte avgöra om du kan ha fritidsaktiviteter. 

Sverige har bestämt att vi ska ha en nationell anhörigstrategi, det är toppen och nu ska politiken se till att det blir verklighet också.  

Jag vill uppmana alla som får och kan rösta att göra det. Vad du än väljer att rösta på så är det viktigt att värna om demokratin i vårt land. Har du kunskap och erfarenhet kring psykisk hälsa som kan berika och utveckla ”ditt” parti; engagera dig, berätta att du finns! 

Jag följer aktivt debatter och utfrågningar och är själv idag kandidat för Socialdemokraterna till kommunfullmäktige i min hemkommun Oskarshamn.  
Och även om det är både en förmån och lite jobbigt att sitta på två stolar så känner jag att diskussionerna där jag har förmånen att få vara med ger utrymme för verklig erfarenhet och kunskap. Så snälla, stöd ditt parti med din kunskap och erfarenhet och låt oss mötas i en dialog om verkligheten för människor med psykisk ohälsa. Alldeles för många pratar om annat. 
 


Varför är det synd om mig?

Detta är Marina Sångängels första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till bokstaven S).

Marina Sångängel porträtt

Hej på er! Jag är ny på bloggen men ser fram emot att skriva och berätta hur det är att leva med en bunke diagnoser. 

Många har åsikter om sådant de egentligen inte vet något om. 

De flesta anser att man till varje pris ska bo i helt egen lägenhet där man blir ensam och otrygg. För mig har detta aldrig funnits i min begreppsvärld.  

Givetvis finns det skitdåliga boenden, och jag skulle tro att mitt nuvarande boende är unikt men man behöver inte automatiskt utgå ifrån att inget boende håller måttet. 

Vägen till mitt nuvarande boende var nära att ta slut eftersom jag hann bli väldigt sjuk innan platsen erbjöds mig. Jag förstod själv inte vilket omfattande vårdbehov jag hade men oroade läkare förstod till slut. 

Hemma hos mig har vi personal dygnet runt men med sovande vak 22–06. Miljön är underbar och lugn och ro har vi massor av. Vi grannar är mer än bara grannar, vi peppar varandra och vår gemenskap är så stark för våra funktionsvariationer är mycket varierande men vi visar hänsyn och empati för varandra. Jag har lärt mig massor! 
 

Om det är prat om att ni kan få plats på boende så kolla på alternativen först. Ni kanske tror att ni aldrig mer kommer att ha ett självständigt liv men hur självständigt är ett liv som till viss del är på psykiatrin. Jag vet av erfarenhet att om man accepterar att man kanske har ett stort vårdbehov får man chans till trygghet som man aldrig känt.  
 

När man bor på boende kan man ha ett värdigt och fantastiskt liv och det kan ju inte kallas att det är synd om mig i det läget eller hur? 

Nu kommer en dikt som jag har skrivit: 

Testa att gå en bit i mina skor 

Då kanske du får nya insikter och vidgade vyer 

Mitt liv är annorlunda 

Men inte mindre värt 

Hindren är fler för mig 

Och jag måste vara expert på att bemästra 

Vartenda hinder som dyker upp 

Om du kommer med lösningar 

Och serverar dem åt mig 

Är det lösningar för dig 

Men för min autisthjärna blir det bara  

Ett hinder till 

Förutom de jag redan har 

Ibland behöver jag tid 

Tid att hitta lösningar 

Tid att hitta mig själv 

Så ser mitt liv ut och för mig är det ok 

Du tycker kanske att jag vill ha hjälp  

Och kanske tycker synd om mig 

Men utan ditt kritiska sätt att se på mig 

Skulle mitt liv bli mycket enklare 

När jag behöver hjälp ber jag om det 

Kram Marina Sångängel 


Brukarinflytande i vardagen


Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.

Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.

Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.

Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.

Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.

Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.

Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.

Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.  

/Jimmie Trevett


Resor mellan olika psykiatriavdelningar

Hejsan alla bloggläsare!

Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.

Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.

Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.

Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.

Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?

Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.

Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man   nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.

Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.

Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.

Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.

 / Jonas Andersson


En för alla och alla för en

Jag har tänkt mycket den senast tiden på diskriminering. Man ser situationen i USA och över hela världen och jag får den där känslan av att bli illamående över hur människor behandlas. Eller rättare sagt över hur vissa människor kan tycka att det är okej att behandla andra människor på ett visst sätt. Det finns ingen logik, så som fallet är med alla fördomarna.

När jag tänker på diskriminering och fördomar är det svårt att inte tänka på sätten jag själv blivit diskriminerad på. Dels har jag ju blivit sedd på ett visst sätt för att jag är kvinna, men skillnaden där är att man har så många nu för tiden, i alla fall i Sverige, som står på ens sida när idiotin härskar. Det är värre när man har psykisk ohälsa, för vi vet ju hur det är, vi som lider av psykisk ohälsa. Vi vet hur det är när man går från att vara en människa av värde till någon som folk får behandla hur som helst i en annan människas ögon. Vi vet hur det är när diskrimineringen blir normaliserad, när det är en självklarhet att något som är totalt absurt ses som sanning.

Den mest omskakande gången som jag får uppleva att jag diskrimineras för att jag är psykiskt sjuk så är jag 18 år, det är ett år efter att jag fått min första diagnos. Jag har haft svårt med andningen ett par dagar och det har börjat samla ihop sig till en ordentlig astmaattack. Det piper när jag andas och bröstet känns tungt. Det är, vid den här tiden, det största astmaanfallet jag haft och jag har ingen medicin för att jag aldrig haft ett sådant anfall innan. Min mamma som har astma är rädd att jag ska få andnöd och packar in mig och min pappa i bilen och vi åker till akuten. Vi väntar som vanligt ett bra tag och när jag väl får komma till sjuksköterska så tackar jag nej till mamma när hon erbjuder sig att följa med. Jag är ju vuxen nu och jag är van vid läkare och sjuksköterskor på grund av all tid jag spenderar i behandling på psykiatrin. När jag kommer in får jag lägga mig på britsen och sjuksköterskan börjar ställa frågor medan hon knappar in min information i datorn. Hon börjar mäta EKG och syresättning och medan det får stå och ticka så fortsätter hon knappa in min information och ställa frågor till mig. Jag känner mig lugn, det finns inga tvivel hos mig att jag kommer få hjälp. Hon frågar mig vilka mediciner jag har och jag räknar upp dem och hon fortsätter sitt knappande. Hon ser att jag har en insomningsmedicin och frågar: ”Varför har du sömnmedicin? Du är ju jätteung för att ha det?” och jag svarar lugnt: ”För att jag är bipolär.” Hennes fingrar tvärstannar. Det är en så plötslig reaktion att jag förvånat tittar upp på henne. Hon står still med blicken stirrandes rakt ut i tomma intet, som om hon tänker väldigt intensivt, med händer fortfarande svävandes över tangentbordet.

Efter en paus när jag bara hört mina pipande andetag och ljudet från vad andra gör bortom draperiet i resten av salen, frågar hon med ett konstigt tonfall om jag någonsin haft en panikattack innan. Jag blir irriterad och håller en suck inne för att jag redan efter bara ett år som diagnosticerad är trött på förklarandet – det eviga övertydliga förklarandet som man ofta måste göra för att få folk att förstå att man inte är korkad för att man är sjuk – som vid denna tidpunkt snarare blivit ett deltidsjobb. Jag svarar: ”Ja, jag har haft panikattacker innan, men de känns inte så här, de ser inte ut såhär och förutom andningen så mår jag bra just nu.” Jag blir också konfunderad, hon hör ju hur det låter när jag andas? Utan ett ord så tar hon några steg bort från datorn, går fram till mig och börjar plocka av allt som ska mäta min EKG och andning med mera. ”Din EKG och din syresättning ser bra ut så om du får mer problem får du höra av dig till din vårdcentral,” säger hon med en form av stressad bryskhet och börjar visa mig ut ur rummet. Jag följer efter med pipljuden från mina andningsvägar och blir mer förvirrad för var sekund som går. Hela situationen känns väldigt overklig och jag kan inte riktigt ta in vad som händer. Oron stiger i mig och tankarna börjar rusa. Om jag får andnöd och jag inte har medicin, hur kommer det då gå? Hinner jag in till akuten i tid om jag slutar andas? Vi bor ju inte nära akuten och det är sent på natten. Jag minns att jag upplever en av de fåtal gånger under mina sena tonår där jag känner mig som ett hjälplöst barn som bara vill ha hjälp. Ingen hade lyssnat på mina lungor och jag var inte ens säker på att det hon sagt om mina värden stämde. Det var första gången jag upplevde att en person inte trodde på vad jag sa, att jag inte sågs som lika trovärdig som alla andra och där jag inte fick samma möjligheter för att jag var psykiskt sjuk. Jag blev nekad vård för att jag är bipolär och man då antog att jag var hypokondriker. Det skulle inte bli den sista gången.

Efter detta har diskriminering och fördomar förekommit så mycket att jag inte minns alla gånger, jag tror knappt jag känner någon som inte omedvetet eller för att hjälpa, sagt något som egentligen skulle klassas som stötande för en person som har psykisk ohälsa. Jag har lärt mig att man får stå ut med småsakerna och försöka angripa de stora sakerna istället för vi har inte nått platsen än där småsakerna kan prioriteras. Istället får vi angripa saker som bältning, vårdpersonal på psykmottagningar som gör sjuka saker, eller det som jag menar måste klassas som vår senaste vinst – att vi som har ADHD inte behöver ta regelbundna urinprov för att visa att vi inte missbrukar droger. Förstå mig inte fel, det är bra att de säger att vi inte ska behöva ta det men det finns också en hel del som jag saknar i deras uttalanden. Till exempel ett erkännande att det är diskriminering och fruktansvärt absurt och sjukt att man kan ta en grupp människor som ska ta en medicin för en diagnos och ta kontinuerliga prov på alla för att kontrollera att de inte missbrukar droger. Notera att provet inte säger något om medicinen du tar (bortsett från att du tar den) och det är inte meningen att provet ska göra det heller, det är bara till för att kontrollera om du missbrukar andra droger. Och det handlar inte om vilket prov som helst heller, nej det handlar om övervakade urinprov. Föreställ dig att vi skulle ta en grupp människor från vilken annan fysisk sjukdomsgrupp som helst och börja ta urinprov för att se till att de inte missbrukade, ett urinprov som övervakas av en sjuksköterska för att se till att de inte fuskade och använde någon annans urin, och om de vägrade att ta provet så fick de inte ta medicinen längre. Även om det var en beroendeframkallande medicin så tror jag att det skulle blivit ett väldigt liv. Men var jag än läser om det så nämner de att människor känt sig kränkta men ingen nämner att de hade vilken rätt som helst att känna så. Ingen tar upp att det som hänt var diskriminering och att man borde undersöka hur detta kunde få ske. Med detta sagt, har de sjuksköterskor som jag har varit i kontakt med gällande det här hatat detta och försökt ta sig runt det så långt det går. Denna diskriminering kom från långt högre upp än mottagningen jag befann mig på, det var staten och inte vårdpersonalen på en enskild mottagning som stod för diskrimineringen. Det gör egentligen saken ännu sjukare.

Det är ingen nyhet att människor med psykisk ohälsa ses som hypokondrier eller missbrukare eller liknande av vårdpersonal och andra. Jag menar inte att all vårdpersonal tänker så och det har blivit bättre de senaste åren, men problemet med fördomar är tillräckligt omfattande för att göra så att det är en 50/50 chans när jag söker hjälp hos vården att jag kommer få hjälp. Till och med läkare jag haft inom psykiatrin har misstänkt mig för att vara missbrukare, trots att det står i min journal att jag, på grund av att jag påverkats av andras missbruk i mitt liv, tar ett stort avstånd från både droger och alkohol. Om fördomar då finns bland de som är menade att hjälpa oss, hur påverkar det hur alla andra ser oss?

Jag oroa mig ibland över hur fel det kan gå på grund av fördomar om psykiska besvär. Vad hade hänt om jag hade fått andnöd den där gången? Om vi hade kommit hem och jag hade slutat andas? Jag oroar mig också för alla andra saker som skulle kunna hända på grund av fördomar kring psykisk ohälsa; bältning, missförstånd med polisen, att någon skulle beskylla mig för något de gjort och lyckas, att inte få jobb trots att jag har utbildning…det kan påverka nästan allt i livet. Jag är absolut inte ensam i det här och personer med psykisk ohälsa är inte de enda som påverkas. Människor lever varje dag med att de blir sedda som något de inte är på grund av saker de inte rår för. Jag ser vad som händer i USA, jag ser vad som händer i Sverige, jag ser hur nästan alla grupper av människor någon gång får uppleva någon form av missuppfattning eller fördom. Det har skapat en slags konstant frustration i mig över att vilja hjälpa men inte veta hur. Man känner sig upprörd och otillräcklig.

Jag har länge försökt hitta någon form av lösning och grunnat på vad det egentligen är som får oss att fortsätta ha fördomar. Jag är inte någon speciell person med ovanligt hög intelligens och jag har ingen utbildning, så med andra ord förväntar jag mig inte att jag ska komma på någon spektakulär lösning. Men det stör mig att detta fortsätter och jag kan inte släppa det.   En sak som jag lärde mig för länge sedan är att det inte hjälper att bli arg på personer som har fördomar. Ren ilska på individnivå fungerar inte. Att skrika eller bli arg på en individ kommer bara få den individen att bli defensiv, någon som jag tror de flesta vet, även om det tog mig x antal misslyckade försök innan det gick upp för mig. När jag var ung började jag prova diskussioner (ilske-fria sådana) för att vända en väns synsätt när det kom till personer av annat ursprung än hen själv. Jag insåg att även om mina lugna diskussioner påverkade dem och att de till slut ändrade sig så var det processen inom dem i relation till mitt förhållningssätt i resten av vardagen som påverkade dem mest, inte mina lugna diskussioner. Detta betyder (utifrån mina begränsade kunskaper) att för att förändra andras synsätt så måste vi leva som vi lär. Vi måste också leva utan någon form av fördom, då varje fördom vi har blir en ursäkt för någon annan att hålla fast vid sina fördomar. Varför ska de ändra sitt synsätt om vi inte ändrar våra?

Sanningen är att vi alla har någon form av fördomar eller missuppfattningar om någon i samhället i olika grad. Detta påverkar inte bara hur vi ser andra utan även hur andra ser oss och hur de ser på varandra i en ond cirkel. Varje fördom eller missuppfattning man har själv möjliggör alla fördomar som man har emot sig. Det räcker inte med att enbart arbeta mot diskriminering av personer med psykisk ohälsa, enbart mot diskriminering av HBTQ-personer eller enbart mot rasism. Det hjälper inte att enbart arbeta mot diskriminering av kvinnor eller enbart mot diskriminering av män. Det hjälper inte att kämpa enbart mot fördomar mot en del inom en grupp eller att kämpa för en grupp i samhället men inte för helheten. Vi måste alla vända våra blickar inåt och se vad vi själva behöver jobba på. Vi måste se alla människor som lika värda och allas svårigheter som lika viktiga och vi måste börja inse att det som görs mot en grupp slutligen kommer att vändas mot en annan. Om en grupp är fängslad går ingen fri. Ingen förtjänar att behandlas på de sätt vi ser idag och det är dags att få slut på allt detta onödiga, skrämmande och förkrossande lidande. Om en fördom finns kvar så finns alla fördomar kvar och vi måste stå enade en gång för alla. Det är så vi får bort fördomar, både de mot oss med psykisk ohälsa och de mot alla andra. Vi måste börja idag och vi måste göra det tillsammans. En för alla och alla för en.

/Lovisa Rydén


Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt

anne-sofie2FÄRG
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).

Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.

Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.

Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.

Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.

Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.

Det  handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.

Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.

Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.

Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.

/Ann-Sofie Höij


Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan

Mental Helse-lågHej!
Vi representerar en norsk medlemsorganisation som heter Mental Helse Ungdom. Vi är en intresseorganisation för barn och unga upp till 30. Vi jobbar för ökad öppenhet om psykisk hälsa, förebyggande av psykiska plågor och för bättre hälsotjänster. Våra värdeord är mod, öppenhet och människors lika värde.

Vi har haft turen att få skriva om vår och våra medlemmars upplevelser av psykiatrin i Norge på RSMH-bloggen.

Upplevelser av brukarinflytandets effekt på psykisk hälsa

Personer som kämpar med psykisk ohälsa, kan uppleva ökad grad av makt, både individuell och systematisk. När vi upplever psykisk ohälsa så förlorar vi mer eller mindre kontroll över sidor hos oss själva. Att inte kunna styra känslor, bli överväldigad av sorg, ångest, ilska eller mista lust och energi är alla olika former av att tappa kontrollen. Precis som att förlora arbetsförmåga, vänskap och stigmatisering ifrån samhället kan upplevas som orimliga konsekvenser utanför personens kotroll.
Det viktigaste sättet att bearbeta psykiska hälsoplågor är därför att återupprätta vår upplevelse av mästrande och kontroll över eget liv.

Med tanke på detta så kanske det inte är så konstigt att personer som får möjlighet att medverka och påverka sin behandling, upplever ökad grad av välbehag. Eftersom de får känna att deras kunskap och insats faktiskt betyder något. Detta kommer fram i rapport ”Fra erfaring til kompetanse” som Mental Helse Ungdom utarbetat i samarbete med Nordlandsforskningen. Resultaterna pekar på att brukarinflytade i sig själv har en positiv inverkan på vår psykiska hälsa. Rapporten bygger på information från medlemmar i organisationerna Mental Helse Ungdom, Barn av Rusmissbrukare och Landsforeningen for Barnevernsbarn som nästan alla har upplevt psykisk ohälsa. Resultaten i rapporten pekar i riktningen mot att deltagarens medverkande har, i sig självt, varit med och stärkt respondentens psykiska hälsa. Det är alltså vår uppfattning att ökad brukarinflytande i psykiatrisk behandling inte bara bör präglas av medverkan som ett medel för att förbättra behandlingar och tjänster, men också som ett medel i sig själv.

Effekten av brukarinflytande i utformande av behandling

Brukarinflytande är en prinicip som bör behandlas med försiktighet när det ska implementeras i tjänster och behandling. Det ska behandlas med försiktighet eftersom det är väldigt lätt att säga att det ska göras, men inte alltid lika lätt att genomföra det.
Vi vet ifrån undersökningar gjorda på personer som lider psykiskt att upplevelsen av att inte bli sedd på som en människa kan vara väldigt skadligt.
Det händer ofta om brukarens medverkan inte blir införd på riktigt. Om behandling och tjänster inte planerar att brukaren ska delta personligt i förändringar och utvecklingsprocesser, så ignorerar man att brukaren är ett handlade och självständigt individ.
Om en tjänst har som mål att hjälpa personen med en given problematik, så är det helt nödvändigt att förhöra sig med dem som har erfaring med själva problematiken. Gör man inte det, så vill tjänsten enbart basera sig på teorier och antaganden om vad som hjälper eller inte hjälper, men det vill aldrig kunna ge ett konkret svar.
Därför blir brukarinflytande meningslöst om det bara förblir ett princip som inte förverkligas på riktigt.

Med utgångspunkt i detta vill vi gärna uppmana läsarna till att kommentera på hur brukarinflytande inom psykiatrin i Sverige upplevs. Genomförs den på riktigt?

Med det så säger vi gratulerar till både den internationella dagen mot trans- och homofobi och till den norska grundlagsdagen!

Glada 17 maj – hälsningar från Mental Helse Ungdom i Oslo 😊

/Terje Reed och Thisbe Verner- Carlsson

 


Använd din makt

Anne Sofie HöijNu är det strax val. Använd din röst för det är din rättighet.

Jag var så stolt när jag röstade för första gången som 21 åring och är fortfarande glad att kunna gå och rösta som snart 71 åring.

Det är synd att många med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning inte tar sig möjligheten att rösta. Vi får ofta inte gehör i vardagen fast vi har laglig rätt till det. Därför är det extra viktigt att ta vara på sin möjlighet till inflytande när vi väl får chansen.

I år erbjuder många kommuner valskjuts och ambulerande valombud för att underlätta för personer som behöver hjälp för att kunna delta i valet. Ta med dig legitimation och rösta på det du tror på för det är din valfrihet.

Du är en maktfaktor. Använd din makt. Den är din.

Kram och tack! Var rädd om dig!

/Anne-Sofie Höij


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH