En för alla och alla för en

Jag har tänkt mycket den senast tiden på diskriminering. Man ser situationen i USA och över hela världen och jag får den där känslan av att bli illamående över hur människor behandlas. Eller rättare sagt över hur vissa människor kan tycka att det är okej att behandla andra människor på ett visst sätt. Det finns ingen logik, så som fallet är med alla fördomarna.

När jag tänker på diskriminering och fördomar är det svårt att inte tänka på sätten jag själv blivit diskriminerad på. Dels har jag ju blivit sedd på ett visst sätt för att jag är kvinna, men skillnaden där är att man har så många nu för tiden, i alla fall i Sverige, som står på ens sida när idiotin härskar. Det är värre när man har psykisk ohälsa, för vi vet ju hur det är, vi som lider av psykisk ohälsa. Vi vet hur det är när man går från att vara en människa av värde till någon som folk får behandla hur som helst i en annan människas ögon. Vi vet hur det är när diskrimineringen blir normaliserad, när det är en självklarhet att något som är totalt absurt ses som sanning.

Den mest omskakande gången som jag får uppleva att jag diskrimineras för att jag är psykiskt sjuk så är jag 18 år, det är ett år efter att jag fått min första diagnos. Jag har haft svårt med andningen ett par dagar och det har börjat samla ihop sig till en ordentlig astmaattack. Det piper när jag andas och bröstet känns tungt. Det är, vid den här tiden, det största astmaanfallet jag haft och jag har ingen medicin för att jag aldrig haft ett sådant anfall innan. Min mamma som har astma är rädd att jag ska få andnöd och packar in mig och min pappa i bilen och vi åker till akuten. Vi väntar som vanligt ett bra tag och när jag väl får komma till sjuksköterska så tackar jag nej till mamma när hon erbjuder sig att följa med. Jag är ju vuxen nu och jag är van vid läkare och sjuksköterskor på grund av all tid jag spenderar i behandling på psykiatrin. När jag kommer in får jag lägga mig på britsen och sjuksköterskan börjar ställa frågor medan hon knappar in min information i datorn. Hon börjar mäta EKG och syresättning och medan det får stå och ticka så fortsätter hon knappa in min information och ställa frågor till mig. Jag känner mig lugn, det finns inga tvivel hos mig att jag kommer få hjälp. Hon frågar mig vilka mediciner jag har och jag räknar upp dem och hon fortsätter sitt knappande. Hon ser att jag har en insomningsmedicin och frågar: ”Varför har du sömnmedicin? Du är ju jätteung för att ha det?” och jag svarar lugnt: ”För att jag är bipolär.” Hennes fingrar tvärstannar. Det är en så plötslig reaktion att jag förvånat tittar upp på henne. Hon står still med blicken stirrandes rakt ut i tomma intet, som om hon tänker väldigt intensivt, med händer fortfarande svävandes över tangentbordet.

Efter en paus när jag bara hört mina pipande andetag och ljudet från vad andra gör bortom draperiet i resten av salen, frågar hon med ett konstigt tonfall om jag någonsin haft en panikattack innan. Jag blir irriterad och håller en suck inne för att jag redan efter bara ett år som diagnosticerad är trött på förklarandet – det eviga övertydliga förklarandet som man ofta måste göra för att få folk att förstå att man inte är korkad för att man är sjuk – som vid denna tidpunkt snarare blivit ett deltidsjobb. Jag svarar: ”Ja, jag har haft panikattacker innan, men de känns inte så här, de ser inte ut såhär och förutom andningen så mår jag bra just nu.” Jag blir också konfunderad, hon hör ju hur det låter när jag andas? Utan ett ord så tar hon några steg bort från datorn, går fram till mig och börjar plocka av allt som ska mäta min EKG och andning med mera. ”Din EKG och din syresättning ser bra ut så om du får mer problem får du höra av dig till din vårdcentral,” säger hon med en form av stressad bryskhet och börjar visa mig ut ur rummet. Jag följer efter med pipljuden från mina andningsvägar och blir mer förvirrad för var sekund som går. Hela situationen känns väldigt overklig och jag kan inte riktigt ta in vad som händer. Oron stiger i mig och tankarna börjar rusa. Om jag får andnöd och jag inte har medicin, hur kommer det då gå? Hinner jag in till akuten i tid om jag slutar andas? Vi bor ju inte nära akuten och det är sent på natten. Jag minns att jag upplever en av de fåtal gånger under mina sena tonår där jag känner mig som ett hjälplöst barn som bara vill ha hjälp. Ingen hade lyssnat på mina lungor och jag var inte ens säker på att det hon sagt om mina värden stämde. Det var första gången jag upplevde att en person inte trodde på vad jag sa, att jag inte sågs som lika trovärdig som alla andra och där jag inte fick samma möjligheter för att jag var psykiskt sjuk. Jag blev nekad vård för att jag är bipolär och man då antog att jag var hypokondriker. Det skulle inte bli den sista gången.

Efter detta har diskriminering och fördomar förekommit så mycket att jag inte minns alla gånger, jag tror knappt jag känner någon som inte omedvetet eller för att hjälpa, sagt något som egentligen skulle klassas som stötande för en person som har psykisk ohälsa. Jag har lärt mig att man får stå ut med småsakerna och försöka angripa de stora sakerna istället för vi har inte nått platsen än där småsakerna kan prioriteras. Istället får vi angripa saker som bältning, vårdpersonal på psykmottagningar som gör sjuka saker, eller det som jag menar måste klassas som vår senaste vinst – att vi som har ADHD inte behöver ta regelbundna urinprov för att visa att vi inte missbrukar droger. Förstå mig inte fel, det är bra att de säger att vi inte ska behöva ta det men det finns också en hel del som jag saknar i deras uttalanden. Till exempel ett erkännande att det är diskriminering och fruktansvärt absurt och sjukt att man kan ta en grupp människor som ska ta en medicin för en diagnos och ta kontinuerliga prov på alla för att kontrollera att de inte missbrukar droger. Notera att provet inte säger något om medicinen du tar (bortsett från att du tar den) och det är inte meningen att provet ska göra det heller, det är bara till för att kontrollera om du missbrukar andra droger. Och det handlar inte om vilket prov som helst heller, nej det handlar om övervakade urinprov. Föreställ dig att vi skulle ta en grupp människor från vilken annan fysisk sjukdomsgrupp som helst och börja ta urinprov för att se till att de inte missbrukade, ett urinprov som övervakas av en sjuksköterska för att se till att de inte fuskade och använde någon annans urin, och om de vägrade att ta provet så fick de inte ta medicinen längre. Även om det var en beroendeframkallande medicin så tror jag att det skulle blivit ett väldigt liv. Men var jag än läser om det så nämner de att människor känt sig kränkta men ingen nämner att de hade vilken rätt som helst att känna så. Ingen tar upp att det som hänt var diskriminering och att man borde undersöka hur detta kunde få ske. Med detta sagt, har de sjuksköterskor som jag har varit i kontakt med gällande det här hatat detta och försökt ta sig runt det så långt det går. Denna diskriminering kom från långt högre upp än mottagningen jag befann mig på, det var staten och inte vårdpersonalen på en enskild mottagning som stod för diskrimineringen. Det gör egentligen saken ännu sjukare.

Det är ingen nyhet att människor med psykisk ohälsa ses som hypokondrier eller missbrukare eller liknande av vårdpersonal och andra. Jag menar inte att all vårdpersonal tänker så och det har blivit bättre de senaste åren, men problemet med fördomar är tillräckligt omfattande för att göra så att det är en 50/50 chans när jag söker hjälp hos vården att jag kommer få hjälp. Till och med läkare jag haft inom psykiatrin har misstänkt mig för att vara missbrukare, trots att det står i min journal att jag, på grund av att jag påverkats av andras missbruk i mitt liv, tar ett stort avstånd från både droger och alkohol. Om fördomar då finns bland de som är menade att hjälpa oss, hur påverkar det hur alla andra ser oss?

Jag oroa mig ibland över hur fel det kan gå på grund av fördomar om psykiska besvär. Vad hade hänt om jag hade fått andnöd den där gången? Om vi hade kommit hem och jag hade slutat andas? Jag oroar mig också för alla andra saker som skulle kunna hända på grund av fördomar kring psykisk ohälsa; bältning, missförstånd med polisen, att någon skulle beskylla mig för något de gjort och lyckas, att inte få jobb trots att jag har utbildning…det kan påverka nästan allt i livet. Jag är absolut inte ensam i det här och personer med psykisk ohälsa är inte de enda som påverkas. Människor lever varje dag med att de blir sedda som något de inte är på grund av saker de inte rår för. Jag ser vad som händer i USA, jag ser vad som händer i Sverige, jag ser hur nästan alla grupper av människor någon gång får uppleva någon form av missuppfattning eller fördom. Det har skapat en slags konstant frustration i mig över att vilja hjälpa men inte veta hur. Man känner sig upprörd och otillräcklig.

Jag har länge försökt hitta någon form av lösning och grunnat på vad det egentligen är som får oss att fortsätta ha fördomar. Jag är inte någon speciell person med ovanligt hög intelligens och jag har ingen utbildning, så med andra ord förväntar jag mig inte att jag ska komma på någon spektakulär lösning. Men det stör mig att detta fortsätter och jag kan inte släppa det.   En sak som jag lärde mig för länge sedan är att det inte hjälper att bli arg på personer som har fördomar. Ren ilska på individnivå fungerar inte. Att skrika eller bli arg på en individ kommer bara få den individen att bli defensiv, någon som jag tror de flesta vet, även om det tog mig x antal misslyckade försök innan det gick upp för mig. När jag var ung började jag prova diskussioner (ilske-fria sådana) för att vända en väns synsätt när det kom till personer av annat ursprung än hen själv. Jag insåg att även om mina lugna diskussioner påverkade dem och att de till slut ändrade sig så var det processen inom dem i relation till mitt förhållningssätt i resten av vardagen som påverkade dem mest, inte mina lugna diskussioner. Detta betyder (utifrån mina begränsade kunskaper) att för att förändra andras synsätt så måste vi leva som vi lär. Vi måste också leva utan någon form av fördom, då varje fördom vi har blir en ursäkt för någon annan att hålla fast vid sina fördomar. Varför ska de ändra sitt synsätt om vi inte ändrar våra?

Sanningen är att vi alla har någon form av fördomar eller missuppfattningar om någon i samhället i olika grad. Detta påverkar inte bara hur vi ser andra utan även hur andra ser oss och hur de ser på varandra i en ond cirkel. Varje fördom eller missuppfattning man har själv möjliggör alla fördomar som man har emot sig. Det räcker inte med att enbart arbeta mot diskriminering av personer med psykisk ohälsa, enbart mot diskriminering av HBTQ-personer eller enbart mot rasism. Det hjälper inte att enbart arbeta mot diskriminering av kvinnor eller enbart mot diskriminering av män. Det hjälper inte att kämpa enbart mot fördomar mot en del inom en grupp eller att kämpa för en grupp i samhället men inte för helheten. Vi måste alla vända våra blickar inåt och se vad vi själva behöver jobba på. Vi måste se alla människor som lika värda och allas svårigheter som lika viktiga och vi måste börja inse att det som görs mot en grupp slutligen kommer att vändas mot en annan. Om en grupp är fängslad går ingen fri. Ingen förtjänar att behandlas på de sätt vi ser idag och det är dags att få slut på allt detta onödiga, skrämmande och förkrossande lidande. Om en fördom finns kvar så finns alla fördomar kvar och vi måste stå enade en gång för alla. Det är så vi får bort fördomar, både de mot oss med psykisk ohälsa och de mot alla andra. Vi måste börja idag och vi måste göra det tillsammans. En för alla och alla för en.

/Lovisa Rydén


Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt

anne-sofie2FÄRG
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).

Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.

Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.

Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.

Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.

Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.

Det  handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.

Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.

Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.

Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.

/Ann-Sofie Höij


Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan

Mental Helse-lågHej!
Vi representerar en norsk medlemsorganisation som heter Mental Helse Ungdom. Vi är en intresseorganisation för barn och unga upp till 30. Vi jobbar för ökad öppenhet om psykisk hälsa, förebyggande av psykiska plågor och för bättre hälsotjänster. Våra värdeord är mod, öppenhet och människors lika värde.

Vi har haft turen att få skriva om vår och våra medlemmars upplevelser av psykiatrin i Norge på RSMH-bloggen.

Upplevelser av brukarinflytandets effekt på psykisk hälsa

Personer som kämpar med psykisk ohälsa, kan uppleva ökad grad av makt, både individuell och systematisk. När vi upplever psykisk ohälsa så förlorar vi mer eller mindre kontroll över sidor hos oss själva. Att inte kunna styra känslor, bli överväldigad av sorg, ångest, ilska eller mista lust och energi är alla olika former av att tappa kontrollen. Precis som att förlora arbetsförmåga, vänskap och stigmatisering ifrån samhället kan upplevas som orimliga konsekvenser utanför personens kotroll.
Det viktigaste sättet att bearbeta psykiska hälsoplågor är därför att återupprätta vår upplevelse av mästrande och kontroll över eget liv.

Med tanke på detta så kanske det inte är så konstigt att personer som får möjlighet att medverka och påverka sin behandling, upplever ökad grad av välbehag. Eftersom de får känna att deras kunskap och insats faktiskt betyder något. Detta kommer fram i rapport ”Fra erfaring til kompetanse” som Mental Helse Ungdom utarbetat i samarbete med Nordlandsforskningen. Resultaterna pekar på att brukarinflytade i sig själv har en positiv inverkan på vår psykiska hälsa. Rapporten bygger på information från medlemmar i organisationerna Mental Helse Ungdom, Barn av Rusmissbrukare och Landsforeningen for Barnevernsbarn som nästan alla har upplevt psykisk ohälsa. Resultaten i rapporten pekar i riktningen mot att deltagarens medverkande har, i sig självt, varit med och stärkt respondentens psykiska hälsa. Det är alltså vår uppfattning att ökad brukarinflytande i psykiatrisk behandling inte bara bör präglas av medverkan som ett medel för att förbättra behandlingar och tjänster, men också som ett medel i sig själv.

Effekten av brukarinflytande i utformande av behandling

Brukarinflytande är en prinicip som bör behandlas med försiktighet när det ska implementeras i tjänster och behandling. Det ska behandlas med försiktighet eftersom det är väldigt lätt att säga att det ska göras, men inte alltid lika lätt att genomföra det.
Vi vet ifrån undersökningar gjorda på personer som lider psykiskt att upplevelsen av att inte bli sedd på som en människa kan vara väldigt skadligt.
Det händer ofta om brukarens medverkan inte blir införd på riktigt. Om behandling och tjänster inte planerar att brukaren ska delta personligt i förändringar och utvecklingsprocesser, så ignorerar man att brukaren är ett handlade och självständigt individ.
Om en tjänst har som mål att hjälpa personen med en given problematik, så är det helt nödvändigt att förhöra sig med dem som har erfaring med själva problematiken. Gör man inte det, så vill tjänsten enbart basera sig på teorier och antaganden om vad som hjälper eller inte hjälper, men det vill aldrig kunna ge ett konkret svar.
Därför blir brukarinflytande meningslöst om det bara förblir ett princip som inte förverkligas på riktigt.

Med utgångspunkt i detta vill vi gärna uppmana läsarna till att kommentera på hur brukarinflytande inom psykiatrin i Sverige upplevs. Genomförs den på riktigt?

Med det så säger vi gratulerar till både den internationella dagen mot trans- och homofobi och till den norska grundlagsdagen!

Glada 17 maj – hälsningar från Mental Helse Ungdom i Oslo 😊

/Terje Reed och Thisbe Verner- Carlsson

 


Använd din makt

Anne Sofie HöijNu är det strax val. Använd din röst för det är din rättighet.

Jag var så stolt när jag röstade för första gången som 21 åring och är fortfarande glad att kunna gå och rösta som snart 71 åring.

Det är synd att många med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning inte tar sig möjligheten att rösta. Vi får ofta inte gehör i vardagen fast vi har laglig rätt till det. Därför är det extra viktigt att ta vara på sin möjlighet till inflytande när vi väl får chansen.

I år erbjuder många kommuner valskjuts och ambulerande valombud för att underlätta för personer som behöver hjälp för att kunna delta i valet. Ta med dig legitimation och rösta på det du tror på för det är din valfrihet.

Du är en maktfaktor. Använd din makt. Den är din.

Kram och tack! Var rädd om dig!

/Anne-Sofie Höij


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Som ett rö för myndighetsvinden

Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.

I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.

Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.

Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.

Så mycket låter de dig i alla fall få veta.

/Jenny K Lundgren


Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier