Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Som ett rö för myndighetsvinden

Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.

I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.

Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.

Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.

Så mycket låter de dig i alla fall få veta.

/Jenny K Lundgren


Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Vardagskatastrofer

anna iÄr det någon som känner igen sig?

Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!

När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.

Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.

Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.

Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.

Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.

Må väl.

/Anna Isaksson