Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar
Publicerat: mars 4, 2024 Sparat under: Depression, Diagnos, Gemenskap, Lindha Holmqvist, makt, utbildning Lämna en kommentar
Jag tror starkt på påståendet att kunskap är makt och att okunskap leder till fördomar och diskriminering. Jag jobbar stenhårt för att sprida kunskap om npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och psykisk ohälsa.
Visst har vi kommit en bit på väg, men vi får aldrig sluta kämpa för dem som inte själva kan göra sig hörda. Med kunskap ökar förståelsen för olikheter och att man kan må dåligt även om det inte syns på utsidan. Lika väl som vi aldrig skulle säga till en person i rullstol att resa på sig ska vi inte heller be någon med till exempel depression att skärpa till sig.
Tyvärr drar vår riksdag och regering ner på bidrag till folkbildning, vilket leder till att många studieförbund tvingas lägga ner. Utan folkbildning är det svårare att sprida kunskap och utan kunskap fortsätter samhället vara fördomsfullt och inte till för alla. Mitt och andras arbete med att sprida kunskap försvåras om folkbildning försvinner.
Jag är rädd att vi går tillbaka till en tid när annorlunda människor skulle hållas inlåsta på institutioner och inte synas ute i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det? Ska okunskap och fördomar få styra samhället?
Vi behöver kunskap för att kunna skapa ett samhälle där alla är välkomna.
/Lindha Holmqvist
Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Publicerat: januari 22, 2024 Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin Lämna en kommentar
Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.
Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.
Varför känner människor oro?
De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.
Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år
Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.
Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”
Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.
Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband
Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.
En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.
Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?
Det handlar om att omfördela resurser
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.
För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.
/Jenny W
Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash
Vi patienter är inte hjälplösa, vi är tillgångar i samhället
Publicerat: januari 2, 2024 Sparat under: brukare, brukarinflytande, makt, Maria Nilsson, Vård 2 kommentarer
Jag vill förklara varför patientperspektivet behövs och varför vi patienter behövs i vårdens jobb och i samhället. Varför vi patienter behövs i debatten och varför vi behöver bli tillfrågade. Varför vi inte ska vara avundsjuka på den som orkar ta sig igenom, på att andra med funktionshinder kanske blir lyssnad på, eller för att en del kan klara sej bra inom vård och/eller samhälle trots att de har funktionshinder.
Jag vet inte hur det är med er, men livet är inte som att glida fram på en räkmacka direkt. Har man funktionshinder känns det stundtals mer som att gå på taggtråd. Men det kanske bara är jag? I alla fall jag är med om, eller hör talas om funkofobi och blir behandlad märkligt på grund av mitt funktionshinder varje vecka. Patientperspektivet och det egenupplevda perspektivet behövs! Men det kanske bara är jag?
Patientperspektivet behövs:
- Så länge det finns läkare som tar beslut att barn med funktionshinder lider i sin grunddiagnos och därför väljer att inte sätta in behandling när barnet kommit in på sjukhus vid infektion eller annan skada. Risken är att barnet avlider och därför behövs patientperspektivet och vår kompetens
- När människor som har funktionshinder inte får jobb som handläggare inom socialtjänsten med motiveringen att det skulle inte gå med tanke på funktionshindret. Då behövs funktionsperspektivet!
- När personal inom skolan tror att man får stöd från Socialtjänsten bara man ansöker om det och inte vet att det är en kamp och överklaganden ända upp i rätten att få igenom ansökningar. Då behövs brukarperspektivet och vi som visar på bristerna. För att det ska kunna bli någon förändring?
- När patienter får som kommentar från läkare att du är ju ändå inte ute i arbetslivet, så dej behöver vi inte behandla. Då behövs brukarperspektivet och vi som påminner om att vi ska räknas med!
- När förutsättningarna för att kunna jobba efter sjukskrivning är som att gå vilse i en snårig skog när man har med Försäkringskassan och vården att göra så behövs vår kompetens och våra erfarenheter!
Så låt oss se verkligheten för vad den är, som en påminnelse till oss. Det finns ett helt hav med funkofobi och särbehandling där ute som vi behöver kämpa för att förändra och det räcker för oss alla! Låt vår levda kompetens och vår vilja att ha ett socialt hållbart samhälle. Gör så att vi går från att vara en grupp stackars funktionshindrade till människor bakom funktionshinder som har både bra och dåliga sidor, men vi är inte hjälplösa miffon! Vi är tillgångar! Det är bara att kavla upp ärmarna och börja!
/Maria Nilsson
Mobbningen förstörde mitt liv
Publicerat: oktober 23, 2023 Sparat under: makt, Maria Fradelos, minne, Trauma, upprättelse, Uppväxtvillkor, Våld 2 kommentarer
När jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade.
När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”.
Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra.
Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig.
Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din j..la glasögonorm”. .
Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen.
Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta.
Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården.
Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen.
Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite.
Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig.
Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar.
/Maria Fradelos
Våga vara ärlig och berätta hur du mår
Publicerat: juni 26, 2023 Sparat under: Återhämtning, Depression, makt, Marina Sångängel 1 kommentar
Det var länge sedan jag skrev på RSMH-bloggen.
Det har hänt så mycket att allt bara förvandlats från kaos till harmoni till kaos igen. Nu har jag väl nått en jämvikt på något sätt.
Förut skulle jag börja skolan och trodde att jag skulle klara det men insåg att jag hela livet levt i förnekelse hur tufft mitt liv har varit och att detta gett konsekvenser. Detta resulterade i en mycket tung depression och särskilt som mina verktyg jag haft att ta mig igenom detta inte funkade, nämligen destruktiviteten. Jag hade fina vänner i skolan, så när jag insåg att jag skulle falla mer i en depression som jag inte skulle klara på egen hand, valde jag att berätta för min bästa vän i skolan. Jag bjöd hem henne till mig så att hon skulle förstå, att även om jag skulle bli mycket dålig skulle jag ändå ha hjälp hemma som jag behövde. Då skulle hon inte behöva vara orolig för mig.
Jag valde också att åka till en församlingsdag som min kyrka anordnade, och jag fick så mycket stöd! Barnen blev inte skrämda utan lärde sig att man ibland mår dåligt och inte orkar prata, utan att man nästan bara gråter. Deras böner har burit mig och jag är dem evigt tacksam att jag orkat fram till idag. Omgivningens stöd överlag har varit enastående! Bara för att jag vågar vara ärlig att våga säga hur dåligt jag mår utan att skämmas.
Jag tvingades sluta skolan, men någonstans var jag i det läget att jag förstått det redan när min lärare och kurator kallade in mig för att säga att det inte funkade med min frånvaro. Skolan hade ju lagt ned så mycket resurser på att det skulle funka, de hade till och med anställt en resurs speciellt för mig! Ingen tidigare skola har gett mig så stora chanser att lyckas så jag förebrår dem inte det minsta.
Numera lever jag ett liv som är mycket mer anpassat efter det tuffa liv jag levt och jag bloggar för att inspirera andra att våga göra samma resa. Läs min blogg ”Leva med tung ryggsäck” här.
Dessutom håller jag på att lära mig bli redaktör på Vox Vigor som är en nättidning för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har fått mycket bättre självförtroende genom detta. Jag känner att mina nya kontakter kan se min kapacitet istället för bara mina brister. Särskilt tack till Monica Atterberg och Marja Beckman för underbart stöd!
Så nu har livet blivit bättre även om det tagit en annan vändning. Har nog blivit tvungen att acceptera livet som det är för jag har det liv jag har och det måste jag vara rädd om.
/Marina Sångängel
Jag vill kunna ge mina barn ett riktigt sommarlov
Publicerat: juni 13, 2023 Sparat under: ekonomi, fattigdom, makt, sjukskrivning, Ylva Kristina Larsson 2 kommentarer
Det har börjat bli sommar och skolorna slutar.
Sommarlov.
Jag tycker det är svårt, väldigt svårt.
Med kraven och pressen.
Den oändliga stressen.
Alla pratar om sin semester, stugor och resor.
Jag sitter tyst.
Funderar mer på hur jag skall få min fjuttiga sjukpension att räcka till en mjukglass åt barnen.
Nån semester lär vi aldrig få.
Men det blir ju sommar ändå.
Fläktarna på i vår bastulika lägenhet konstant.
Det ångar från asfalten utanför.
Och det är långt till närmsta badplats.
Busspriserna är för höga att vi ska kunna ta oss iväg ens.
Men vi är vana.
(tyvärr)
Att ha det ”så här”.
Det är som det är.
Vi gör vad vi kan och har liksom aldrig klagat eller gnällt över situationen.
Drömmar i tystnad.
Om nåt annat, nåt annat än det här.
Sen gör vi det vi brukar och skakar av oss tanken på nån semester från vardagen.
Det finns alltid nåt att göra.
Men jag som ensamstående mamma här känner ju såklart en stor skuld och skam att jag inte kan ge mina barn en upplevelse.
Jag vill kunna!
Och önskar att jag kunde.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Beroende av Försäkringskassan som är snåla och dessutom nu kräver pengar tillbaka, pengar som inte finns.
Det handlar om några tusen, egentligen ingenting.
Men det är allting, när kronan inte finns.
Sommarlov med bad och glass är bara att glömma, än mindre ett äventyr.
Jag är ledsen att jag är sjuk och inte förmår så mycket som andra kan.
Ledsen att bidraget är så tight att det inte tillåter nån guldkant på tillvaron.
Ja, det är svårt med denna samvetets skuld som slår hårt emot mej att inte kunna ge det jag vill till mina fina barn.
Som dessutom själva kämpar med sina måenden i dagsläget.
En semester för oss tre kanske skulle vara det absolut bästa för oss just nu.
Att få ett miljöombyte och vara tillsammans att utforska nånting nytt.
Tänk om ….
Jag tror tyvärr vi alla tre är lite avtrubbade i våra drömmar på grund av vetskapen om hur omöjligt det är.
Det är synd.
Drömmar är viktiga!
Jag är ledsen att jag inte kan boosta deras drömmar och framtidstro.
De känner som jag att samhället sviker.
På många olika plan.
Men vi finner oss i det och vår verklighet fungerar på sitt märkliga vis ändå.
Det bara är så.
Ja, nu är den förbannade sommaren här!
Det är nu vi sprudlande glada skall smida planer över olika aktiviteter och resor.
Det blir inte alltid som man tänkt sej.
Att få en psykiatrisk diagnos känns många gånger som ett straff, berövad på livets guldkorn.
Måendet sviker, ekonomin krisar och solen bränner.
Det är så mycket som jag känner.
Hela tiden.
Det är lätt att falla i mörka tankar tyvärr.
Att liksom fastna där.
Men jag skall fokusera på det som är bra.
Överleva.
Det är väl ändå det viktigaste tänker jag.
Och kanske får jag doppa tårna i vattenbrynet en dag.
//Ylva Kristina Larsson
Pernilla drar igång i Perstorp!
Publicerat: maj 11, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Gemenskap, Kamratstöd, makt, RSMH Lämna en kommentar
Pernilla Molnar har återstartat föreningen RSMH Perstorp Kamratstöd efter att den legat vilande ett tag. Hon har egen erfarenhet av psykisk ohälsa med sig som expertis vilket kan vara en stor fördel för den som vill starta en RSMH-förening eftersom man då oftast har kunskap om situationen för personer med psykisk ohälsa och rätt typ av nätverk, men för mig som stått utanför processen har det sett så lätt och lustfyllt ut och jag är nyfiken på om vi kan lära oss något av Pernilla.
Vi träffas en solig vårdag för att prata om hur hon har gått till väga.
Först undrar jag varför du gick med i RSMH från början?
– Jag gick med när jag blev sjuk och upptäckte nästan genast att det är trevligt med kontinuiteten och den sociala samvaron. Man mår bra av att träffas och laga mat och umgås regelbundet med någon.
Vad fick dig att bestämma dig för att just du skulle ta ansvar för att det finns en RSMH-förening i Perstorp?
– Jag har varit med sedan 2002, och jag fick klump i magen när jag fick höra att vi skulle lägga ner föreningen. Jag kände genast att jag ville se om det gick att lösa, och eftersom jag varit med så länge kände jag att jag vågade. Man behöver inte ha så höga krav på sig själv, det är bara att prova, och jag märkte ganska fort att jag kunde. Det blir inte svårare än man gör det.
Vad krävs för att man ska kunna starta en förening?
– Det enda man behöver egentligen är att hitta människor som vill vara med. Det kan vara vänner, familj, eller helt okända människor.
Pernilla säger sedan att det var enklare för henne eftersom hon byggde vidare på något som redan fanns, men för mig som först träffade henne på ett möte för att lägga ner föreningen och som följt processen är det tydligt att det som redan fanns var Pernilla. Hon stoppade nedläggningen på ett möte genom att själv ta på sig allt ansvar att bygga upp föreningen från ingenting.
– Jag har också fått hjälp av ABF i Perstorp som genom sitt föreningslivsnätverk hjälpt mig med lokal och gett mig tillgång till olika resurser. Biblioteket i Perstorp har också varit ett stort stöd i informationsspridning, och de har varit väldigt uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade några träffar först för att hitta folk. Nästa steg är att bilda en styrelse, så vi hade ett möte där vi valde styrelsen, och sedan är man igång.
Hur hittade du de där människorna som kom på träffarna?
– Man måste våga fråga i sitt nätverk, prata med människorna man träffar var det än är. Jag satte upp lappar på bibliotek och hos en vän som har företag, hos ABF, på kommunala verksamheter, och utomhus, och på mataffären. Jag var också med på ett återhämtningskafé och så kontaktade jag anhörigkonsulenten på kommunen, och hon ville bli medlem.
Det låter som du jobbat mycket med detta. Hur många måste man vara?
– Man måste bara vara tre för att starta en studiecirkel, eller fem för att bilda en förening. Det är lätt att komma igång om man vill, men jag tycker det är roligare när man är fler.
Så hur många blev ni?
– Nu är vi 13 aktiva medlemmar i RSMH Perstorp Kamratstöd.
Så himla bra jobbat, och vad fort det gick. Vilka tips har du till den som funderar på att starta en förening på sin ort?
– Använd dina nätverk och prata med alla du kan. Lita på att det funkar och ge inte upp. Och använd just dina styrkor, och gör det du är bra på och tycker är kul. Det finns inga regler om vad man ska göra när man träffas. Ta vara på framgångar också, fira när något går bra.
Hur har det varit hittills att dra igång en förening och vara ordförande?
– Förvånansvärt lätt. Det har varit roligt att hålla i det, och att få prata med alla människor.
Intervju: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Engagera fler unga för att behålla RSMH:s styrka
Publicerat: maj 5, 2023 Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH Lämna en kommentar
Nu kommer jag ta upp en viktig fråga som jag har haft aktiv under väldigt många år inom RSMH både som förbund och lokalt. Medlemmarna i vår organisation blir inte yngre och det kommer bli ett problem till sist i vår verksamhet. Det finns RSMH Unga på få platser men vi behöver det i hela landet för att vår underbara verksamhet ska överleva.
RSMH Unga finns på vissa platser i landet men det är tyvärr inte alls många. Jag har själv påtalat det i en del föreningar men man kan få en känsla av att man är lite rädd för att få in de unga för då ställs det andra krav kanske, eller man får ändra aktiviteterna som man gör så att det ska passa alla. Jag vet inte varför det är så. Det skrämmer mig att det motståndet finns och det är inget nytt. Redan när jag arbetade och slutade på förbundet för cirka 14 år sedan fanns det där.
Där finns en del verksamhet för ungdomar i RSMH Unga och det görs en del men det behövs mer. Man måste få en jämn fördelning i hela landet och inte bara på få platser.
Vad kan man göra tillsammans för att man ska få igång den delen i vår organisation? Vi alla måste gå ihop för att vi ska knäcka nöten. Ska det finnas en ren ungdomsdel i RSMH nu menar jag inte ett eget förbund utan en mer ren del för ungdomar. Ska förbundet få in personal som enbart arbetar med den utvecklingen? Ja, jag vet inte och det jag vet är att det måste hända något och den satsningen kommer kosta. Men det är verkligen en stor inventering för RSMH:s framtid.
Vårt stora och viktiga förbund ska ligga i framkant med den här frågan men det anser jag att vi inte gör nu och det gör mig ledsen. Spontant känner jag att vi ska satsa mer på att utveckla RSMH Unga i hela landet och få igång mer lokala verksamheter som passar de unga i våra ordinarie verksamheter.
Den psykiska ohälsan blir inte bättre för våra unga, tvärtom: den är sämre och där har vi i vårt förbund ett ansvar att driva de här frågorna framåt på olika sätt. Hela samhället går ut på att värna och få in unga i olika verksamheter för att det ska finnas en framtid. Vi måste inse att det är en väldigt viktig fråga. Men vi har tappat det tänket någonstans på vägen, och det anser jag är väldigt farligt om vi fortfarande ska vara det stora, stabila och starka förbund som vi är just nu.
Jag kommer att närvara på kongressen som äger rum den 12–14 maj 2023 och jag kommer att diskutera frågan med andra ombud, om vad vi kan göra gemensamt för att lösa det här problemet.
/ Jonas Andersson
Äntligen kongress!
Publicerat: april 27, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH Lämna en kommentarHejsan alla!
Snart är det äntligen tid för RSMH-kongressen 2023. Jag vet hur nervös jag själv var på min första kongress. Att man skulle träffa många nya personer som man inte visste vem det var och vad de skulle tänka om mig, med mera. Det var många olika tankar som snurrade i huvudet hur det skulle vara att resa till Stockholm och mycket mer. Men det är nu cirka 30 år sedan och det var min första kongress på RUS som skulle vara när det skulle startas upp igen.
Det slutade med att jag blev invald som förbundsordförande och kongressen var nog det roligaste jag har gjort. Det var så trevligt att träffa alla de här nya personerna som vill göra så mycket tillsammans och utveckla vår verksamhet som var. Så jag ångrar verkligen inte att jag åkte den första gången: sen där efter har jag varit på sex kongresser med Rus och jag tror det blir min fyra med RSMH nu och det ser jag så fram emot.
Bland RSMH-vännerna finns det en sådan värme och alla pratar med alla fast man kanske inte tycker lika om alla beslut men det tillhör. Det är viktigt att alla som vill få komma till tals för det är då som man utvecklar verksamheten. Jag ska inte skönmåla det här med kongresser med att det bara är en rolig sak att vara på.
Det är många handlingar som man ska gå igenom med, till exempel verksamheten, framtiden, motioner och ekonomin, med mera. Men jag måste säga att det är så intressant och man lär sig så mycket av det samtidigt. Så man ska känna sig hedrad om man har blivit utvald som ombud av sin förening. Jag såg att förbundet skulle ha något nu innan kongressen om hur det fungerar på en kongress via nätet. Har ni inte varit med innan så kan jag rekommendera att ni är med och lyssnar på det för där får man lite mer insyn om vad det handlar om. (För mer info eller anmälan, kontakta Jennie Åhlén på RSMH:s förbundskansli, jennie.ahlen@rsmh.se).
Sen finns vi som har varit med länge och vi hjälper er som inte har varit med innan det är en självklarhet. Vi alla är där för att få en gemensam underbar trevlig och lärorik helg tillsammans.
Men samtidigt så händer det väldigt roliga saker på kvällarna med goda middagar ibland någon aktivitet och många roliga och intressanta diskussioner kommer spontant och det är så viktigt och det ska man inte underskatta.
Sen kan jag bara också säga att man får vänner för livet måste jag säga för den vänskapen som finns där är guld värd. Jag har vänner kvar än från min första kongress efter så många år sedan. Kamratstödet som vi pratar mycket om kommer verkligen fram här måste jag säga och det är jag så glad över.
Jag ser fram emot att träffa er alla som ska vara med på kongressen och jag önskar er alla varmt välkomna så ses vi.
/ Jonas Andersson
RSMH Kristianstad
Allt jag önskar mig i jul är en ny kultursyn
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, Forskning, makt Lämna en kommentarLångt innan det fanns försäkringskassor och kronofogdar fanns det poesi och teater. Innan det fanns stater fanns det musik. Till och och med innan människan blivit människa skapade neandertalarna grottmålningar som vi än idag kan uppskatta.
Kulturen är det äldsta vi har. Vårt behov av att uttrycka oss och dela vårt inre föregår allt annat. Därför är det inte konstigt att kultur och hälsa hänger ihop. Vi behöver olika sätt att uttrycka oss för att må bra, och vi behöver olika sätt att förstå varandra. Det har bedrivits mycket forskning på ämnet de senaste decennierna och det är helt fastställt att kulturvanor har stor inverkan på både kropp och själ. Det finns till och med forskare som påstår att våra kulturvanor påverkar vår hälsa lika mycket som våra motionsvanor. Ändå är kulturen märkligt frånvarande i alla satsningar.
I början av nittonhundratalet skrev Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa. En av landets mest framstående författare anlitades för att skriva en läsebok i geografi. Vid nittonhundratalets mitt anlitades Stig Dagerman av Trafikverket för att med hjälp av novellen Att döda ett barn få ner hastigheten i trafiken. Jag har svårt att se någon myndighet idag skulle ge nobelpristippade författare fria händer på ett ämne för att nå ut med en fråga. Kultursynen har förändrats. Den betraktas mer som nöje än som en integrerad och nödvändig del av samhället.
Samtiden verkar bara kunna analysera värde i ekonomiska termer, och då blir det ovärderliga värdelöst. Det mjuka och mer komplexa trängs ut. Det djupa, motstridiga, ogripbara förlorar sin självklara plats i centrum. Kultur blir medelklassens guldkant och inte ett livsavgörande sökande efter mening och gemenskap. Det påverkar vår förståelse av oss själva, och det påverkar vår hälsa.
Det går såklart inte att säga att fler människor drabbas av psykiska sjukdomar bara för att kultursynen förändrats, men jag tror att vi för vår hälsas skull måste uppvärdera det ovärderliga. Människan har alltid behövt skapande och kreativitet för att må bra, det är en del av vad vi är.
Om jag fick önska mig en sak i julklapp skulle det vara en stor nationell satsning på kultur och hälsa. En möjlighet att skapa bättre förståelse för oss själva och varandra.
/Anna-Maria Olsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.