Personligt ombud är en funktionsrätt

Personligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har Fredrik-allvarig1-låg1en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.

Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.

Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.

Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?

Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!

Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.

Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?

Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!

/Fredrik Gothnier


Bemötande viktigare än evidens

Idag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som regngjorts och inte på hur dessa har utfallit.

Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då

Fredrik-allvarig1-låg1

klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.

Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner.  Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?

Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.

Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.

/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier

 


Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier


Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?

Fredrik-allvarig1-låg1Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.

Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:

A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.

B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.

C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.

Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)

Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.

För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.

Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.

Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.

Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?

/Fredrik Gothnier


Utvecklande skrivarkurs för oss bloggare

PaulinaDen 3:e oktober samlades ett gäng från RSMHbloggen för att ha en gemensam skrivarkurs ledd av journalisten och skrivarläraren Marie Kronmarker. Vi gjorde några övningar som skulle hjälpa oss med skrivandet. Att skriva är inte alltid så enkelt och vi hade alla våra egna hinder att handskas med.

Jag har under många år, eller så länge jag kan minnas skrivit för att bearbeta. När jag mår dåligt skriver jag massa dikter. När jag är arg skriver jag blogginlägg eller insändare till tidningen. När jag är glad skriver jag barnböcker som jag sedan lägger på hög. Mitt skrivande är verkligen kopplat direkt till min själ. Det är som en snabb inblick i vad som händer djupt därinne. Men jag har aldrig sett mig själv som en professionell skrivare.

Därför bestämde jag mig för att delta, jag ville putsa lite på mina skrivarkunskaper. Det tog inte lång stund innan jag insåg att vi var en väldigt begåvad grupp individer som ville utvecklas.

Dagen bjöd på några övningar. Bland annat så fick alla en kopia av samma foto och till bilden fick vi ta varsin lapp där det stod ett ord som beskrev en känsla. Sen skulle vi utgå utifrån denna känsla försöka skriva en kort text så att man kunde gissa vilken känsla man skulle förmedla. Det var verkligen jättekul! Jag trodde aldrig att man kunde vara så kreativ på så kort tid, övningarna var jätteroliga att genomföra.

På slutet fick vi en övning som skulle gå ut på att vi skulle beskriva vår omgivning med form av de olika sinnena som vi besitter. Det är väl inte så svårt att beskriva sin omgivning med ljud, syn, lukt, känsel – men prova beskriva den med smak. Först blev jag arg över att jag fick smak, men det tog inte långt tid för mig att inse att det var exakt det jag behövde! För det blev en utmaning för mig.

Så nu när jag tittat bakåt är jag lycklig över att jag fick just smak. För det fick mig att tänka efter och skriva på ett sätt jag kanske inte alltid gör. Det enda negativa med kursen är att den varade för kort stund. Men nu är vi lite bättre på att skriva och jag tror att det kommer märkas på våra bloggar framöver.

/Paulina Tarabczynska

IMGP4497Bloggkurs2015-liten

Här bjuds på tre texter från skrivarkursen. I den första beskriver Paulina Tarabczynska, utifrån smaksinnet, Sveavägen där skrivarkursen hölls i ABF-huset:

Smak – Hur smakar längtan?

Hur smakar hösten? Den måste smaka bittert, som ett maskrosblad. Den smakar ångest. Ångest av bladens bittra kroppar som långsamt faller ner till marken mot den kalla betongen.

Men hur smakar längtan? Jag känner efter, den fyller munnen med saliv, ivrig efter att snart få tugga, snart får jag smaka. Den hungriga magen hoppar lyckligt av längtan, är det så träden längtar? Dom huttrar genom vintern och längtar efter våren så som tungan längtar efter maten när magen kurrar.

Plötsligt brinner det till i halsen. En parfym, avgas och cigarettodör fyller munnen. Hela tungan rycker till, fy vad äckligt det smakar.

Där i hörnet minns jag den bortglömda människan. Den som tvingas tigga för att överleva. Jag biter mig i tungan och en blodsmak fyller munnen.

Är det så här ilska smakar?

Av Paulina Tarabczynska

—————————————–

En annan av uppgifterna var att skriva en bakgrund till notis där en 19-åring hamnat i gängbråk och sedan slog sönder bilars backspeglar på en gata och därefter blev gripen av polis. Här kommer två texter på samma övning, skrivna av Fredrik Gothnier respektive Anne-Sofie Höij:

Kära dagbok!

Jag hatar våld. Verkligen. Våld i alla dess former är mig helt emot. Detta har gått så långt att det har börjat påverka min kroppsuppfattning.

Jag älskar verkligen min kropp. Den är inte speciellt vältränad men den är min egen. Jag äger min kropp. Tanken på att utsätta den för våld är mig helt emot. Självskadebeteende är mig främmande. Varför förstöra något som jag ska använda hela livet? Alltså min kropp. Jag vill vara nöjd med hur jag ser ut. Verkligen.

Mode är viktigt. Tja, alltså inte tanken på mode i sig utan tanken på att utmärka sin personlighet, sin livsstil i kläder är viktig. Jag kan vara unik. Det är bara jag som komponerar sina kläder som jag. Det är en form av konst som jag gillar. Det ska helst vara mycket kläder.

Att gå på en badstrand gillar jag inte. Dels för att jag inte kan simma och dels för att ingen ser på kläderna vem jag är i badbyxor. Det är då fritt för alla att själva göra sig en bild om hur jag är utan att jag kan påverka det.

Ta bara det vanliga sommarsurret som exempel. Det är varmt. Ca 30 grader. Man är genomvarm och har hängt i glasskiosker hela dagen. Nu däremot framåt klockan ett är det mycket barnfamiljer på stranden. Som alla vet vill alla barn ha glass när det är varmt. Följden blir självklart att glassen tar slut. För den som vill söka svalka återstår då bara vattnet.

Det djupa, ruggiga vattnet. Jag kan som sagt inte simma så det blir att gå ut på det grunda, lägga sig i vattnet och njuta av svalkan. Det är bara det att på grunt vatten finns ett orosmoln. Det kallas barn. Eller snarare barnens föräldrar. Utan kläder som definierar vem jag är kan man råka ut för det mest simpla och oförutsägbara missförstånd.

Att gå på det grunda med barn i hasorna har den effekten att föräldrar till barnen inte tror att jag promenerar omkring på det grunda med en massa barn efter mig. De tror ju självklart att jag promenerar omkring på det grunda för att jag gillar barn. Framför allt deras barn. Efter att ha gått omkring ett tag så börjar föräldrarna skruva på sig, sådär lite obesvärat. Varför förföljer han mitt barn?

Jag säger inte att det alltid händer -men det kan hända, eller det är mycket troligt att det händer, att de tror att man är en förrymd fånge som är pedofil- med sikte på just deras barn. Att då oförhappandes gå omkring och roa sig i vattnet kan lätt medföra en kontakt med någon upprörd förälders knytnäve som dessutom skriker åt mig att jag minsann inte ska komma åt deras barn. De har ju just sett hur man förföljer deras försvarslösa barn i en halvtimme. Och allt detta bara för att man inte har kläder på kroppen och kan identifieras som en harmlös person. Sanning och säga är ju en förutsättning för pedofili att man inte har några kläder på sig.

Att bada med minimalt med kläder kan alltså medföra ovanstående situation. Detta hände mig just idag. Jag fick fortsätta dagen med en blåtira runt ögonen. Alltså besinningslöst våld som ger märken på just min kropp. Jag står inte ut med att se på mig själv längre. Men dagen fortsätter.

Framåt kvällen träffar jag på mer besinningslöst våld. På Larmtorget ser jag ett ungdomsgäng sparka på en katt. Då jag inte tycker om våld så vill jag bespara katten onödigt lidande så jag går fram till ungdomsgänget, plöjer min väg fram- och slår ihjäl katten. Denna barmhärtiga gest imponerar dock inte på ungdomsgänget. Jag har ju förstört deras nöje. Så bråk uppstår än en gång. För andra gången denna dag. Kläderna mina blir sönderrivna och jag får fler märken på kroppen. Och jag som inte tål självskadebeteende.

Jag skyndar därför hemåt. Men se min fasa då jag upptäcker en mängd bilar parkerade på Södra Långgatan. Om det nu bara vore bilarna vore det inte så farligt men de har ju backspeglar också. I dessa ser jag min lekamen. Nästan utan kläder och med sår över hela kroppen. Jag står inte ut naturligtvis längre. Med en nästan osynlig gest så far handen upp och hindrar denna hemska bild på mig från att synas mera.

Jag krossar backspeglarna naturligtvis. En efter en för att hindra denna hemska bild av mig själv på näthinnan. Detta leder naturligtvis till missförstånd det också. Lagen om allting naturliga djävlighet.

Utan kläder tas jag naturligtvis för en vandal. Att påpeka faktum hjälper inte. Polisen som kommer ser inte en modemedveten självsäker man som ser bra ut utan någon som de tar för en kriminell.

Aldrig har jag trott att kläder var så viktigt.

Av Fredrik Gothnier

—————————————

Samma notis men bakgrunden till händelseförloppet beskrivs utifrån Anne-Sofie Höijs fantasi:

Inte för nöjes skull

Sparka på backspeglar gör jag inte för nöjes skull – det bara blev så. Känner mig värdelös, utanför och ensam. Har nog alltid varit detta. Ingen tycker om mig, ingen bryr sig om mig, utan säger att du är dum ful, dålig och värdelös. Att leva på socialt bistånd gör det ju inte lätt att gå ut och träffa vänner eller göra något kul.

Har vistas flera gånger på fosterhem och vårdas under paragrafen Lagen Vård av Unga med tvång. Mina föräldrar älskar mig inte heller. Har alltid känt att ingen behöver mig, ingen älskar mig, ingen tycker jag är viktig – ingen vill ha mig i sin närhet – om jag inte är hård tuff och farlig och då är man rädd för mig – det ger ju mig ett sorts värde.

Men ingen älskar mig. Tror ingen gjort det över huvud taget – kommer nog aldrig att ske – vem behöver mig.

Lärde mig att jag är en värsting på dagis för det sade personalen när jag var knappt fyra år. Så det är ju också ett sätt att ha ett värde – ett sätt att få respekt av de andra barnen. Det var mig de bad om att slåss och hota för att få godis, de som bestämde när någon hade pengar eller godis. De stal ju själva ibland. Frökens änglar, de skyllde ju alltid på mig och blev trodda.

Jag stal cyklar för att åka på. Pengar till sådant fanns ju inte.

Som tioåring gick jag ärenden åt langarna i kvarteret för skolan skolkade jag ju från. De lovade mig ju pengar som jag sällan fick de arslena – men de slog mig om jag inte lydde. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD, SÅ HATISK MOT ALLT OCH ALLA. INGEN TYCKER OM MIG – INGEN BRYR SIG OM MIG.

Sparkade på backspeglarna för att andra har bilar och inte jag. Andra har egen lägenhet och jobb – andra har tjejer – andra har ett bra liv – måste avreagera mig ilskan. Den är så stark. Det är ju bättre än att skada människor i alla fall – fast jag ångrar mig ju också – inget blev ju bättre av det här. Åkte ju fast också.

Vill inte bli inlåst igen. Tvingas gå ärenden för de som styr – värst är ju när min ända inte får vara ifred. Jag är ju ingen bög för helvete.

Och morsan och farsan är besvikna igen. Liksom övervakaren. Allt är pest.

Fy fan.

Av Anne-Sofie Höij


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier