Patientcentrerad vård – en skillnad?

Fredrik-allvarig1-låg1Inom psykiatrin talas det om att vården ska vara patientcentrerad. Det vill säga att patienten ska vara med och utvärdera sin vård. Om man drar resonemanget till sin spets kommer patienten att vara den som avgör om behandlingen fungerar eller inte. Det här får som jag ser det en rad följder på den psykiatriska vården av personer med psykisk funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa och psykiatriska ”sjukdomar” skiljer sig en hel del från kroppsliga tillstånd. I allmänhet är psykisk ohälsa mer eller mindre långvarig, och både vad som är orsak till tillståndet och vad som hjälper är ofta omdiskuterade.

Låt mig få ta ett exempel. Jag hamnar i en depression – jag får antidepressiva – jag blir bättre. Men samtidigt som detta är en långvarig behandling så träffar jag en partner och blir kär under behandlingen. Är det då behandlingen med antidepressiva som gjorde mig gladare eller är det faktumet att jag blev kär och träffade någon som hjälpte mig må bättre?

Eller ett annat exempel – jag får en depression och får antidepressiva och mår bättre. Men under den här behandlingen vann jag 50 miljoner på lotto och behöver inte längre bekymra mig om att få pengarna att räcka till och unnar mig en resa till Bahamas. Vad gjorde att jag blev gladare? Var det behandlingen eller att jag vann pengar och fick en chans till förbättrade livsmöjligheter?

Brukare inom psykiatrin talar inte ofta om att bli botade – man talar om att återhämta sig. Och när jag talar med återhämtade personer är det sällan en ensam sak som hjälpt dem utan ofta är det en rad faktorer som hjälper personer att återhämta sig. Det kan till exempel vara gemenskap, kärlek och besök på RSMH som har varit hjälpande och är anledningen till att personen har ett fungerande liv. För med återhämtning är inte bot det enda som hjälper utan brukaren vill ha ett fungerande liv. I korthet kan man säga att man vill göra saker som får en att må bättre.

Efter denna inledning kommer jag till kärnfrågan med patientcentrerad vård. Jag målar upp ett scenario. Tänk er ett psykiatriskt stödboende. Ska vården här vara inriktad på bot eller återhämtning? OM den ska vara återhämtningsinriktad och patientcentrerad ska den boende får ett bra liv och få göra saker som denne mår bra av enligt egen utsago samtidigt som det är en fördel om man har så lite symptom som möjligt. Tänk er en boende som säger: ”Jag går hemma med begränsad ekonomi och mår dåligt men jag fick följa med mina föräldrar på en resa till Italien och därnere glömde jag mina problem och mådde bättre. Än idag tänker jag på denna resa och blir glad”.

Så resan till Italien gjorde att denne mådde bättre, glömde symptomen och fick en gladare tillvaro även efteråt. Då blir frågan – ska vi med återhämtningsinriktat fokus låta resor vara en del av vården och tillhandahålla en resa för de boende? Exemplet är kanske inte helt lyckat men tanken kan väckas. Eller om jag mår bättre av att vinna 50 miljoner ska vi då ge alla 50 miljoner och därmed lösa stora delar av vårdbehovet på det sättet?

Tankeväckande att fråga vad som hjälper en att må bättre med psykisk ohälsa. Ett sådant exempel som prövas förut och inte är lika provocerande är kontakt med djur. Om man lider av psykisk ohälsa och får chansen att vara med djur till exempel vårdhund och man då mår bättre – ska vården tillhandahålla det?

En annan sak som slår mig är att det ofta menas att det ska finnas evidens på vården. Men om till exempel patienter menar att en viss terapi hjälper dem – ska vi då tillhandahålla terapin även om den anses ha lägre evidens är andra terapier?

Är det så att patientcentrerad vård ställer alla vårdbegrepp idag på huvudet? Och hur långt ska vi våga driva frågan?

/Fredrik Gothnier


Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?

Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.

Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.

Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.

Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.

Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.

Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.

Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.

Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?

Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.

Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.

Fram för fler möjligheter!

/Fredrik Gothnier

PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS


Personligt ombud är en funktionsrätt

Personligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har Fredrik-allvarig1-låg1en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.

Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.

Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.

Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?

Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!

Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.

Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?

Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!

/Fredrik Gothnier


Bemötande viktigare än evidens

Idag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som regngjorts och inte på hur dessa har utfallit.

Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då

Fredrik-allvarig1-låg1

klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.

Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner.  Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?

Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.

Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.

/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier

 


Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier


Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?

Fredrik-allvarig1-låg1Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.

Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:

A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.

B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.

C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.

Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)

Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.

För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.

Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.

Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.

Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?

/Fredrik Gothnier


Utvecklande skrivarkurs för oss bloggare

PaulinaDen 3:e oktober samlades ett gäng från RSMHbloggen för att ha en gemensam skrivarkurs ledd av journalisten och skrivarläraren Marie Kronmarker. Vi gjorde några övningar som skulle hjälpa oss med skrivandet. Att skriva är inte alltid så enkelt och vi hade alla våra egna hinder att handskas med.

Jag har under många år, eller så länge jag kan minnas skrivit för att bearbeta. När jag mår dåligt skriver jag massa dikter. När jag är arg skriver jag blogginlägg eller insändare till tidningen. När jag är glad skriver jag barnböcker som jag sedan lägger på hög. Mitt skrivande är verkligen kopplat direkt till min själ. Det är som en snabb inblick i vad som händer djupt därinne. Men jag har aldrig sett mig själv som en professionell skrivare.

Därför bestämde jag mig för att delta, jag ville putsa lite på mina skrivarkunskaper. Det tog inte lång stund innan jag insåg att vi var en väldigt begåvad grupp individer som ville utvecklas.

Dagen bjöd på några övningar. Bland annat så fick alla en kopia av samma foto och till bilden fick vi ta varsin lapp där det stod ett ord som beskrev en känsla. Sen skulle vi utgå utifrån denna känsla försöka skriva en kort text så att man kunde gissa vilken känsla man skulle förmedla. Det var verkligen jättekul! Jag trodde aldrig att man kunde vara så kreativ på så kort tid, övningarna var jätteroliga att genomföra.

På slutet fick vi en övning som skulle gå ut på att vi skulle beskriva vår omgivning med form av de olika sinnena som vi besitter. Det är väl inte så svårt att beskriva sin omgivning med ljud, syn, lukt, känsel – men prova beskriva den med smak. Först blev jag arg över att jag fick smak, men det tog inte långt tid för mig att inse att det var exakt det jag behövde! För det blev en utmaning för mig.

Så nu när jag tittat bakåt är jag lycklig över att jag fick just smak. För det fick mig att tänka efter och skriva på ett sätt jag kanske inte alltid gör. Det enda negativa med kursen är att den varade för kort stund. Men nu är vi lite bättre på att skriva och jag tror att det kommer märkas på våra bloggar framöver.

/Paulina Tarabczynska

IMGP4497Bloggkurs2015-liten

Här bjuds på tre texter från skrivarkursen. I den första beskriver Paulina Tarabczynska, utifrån smaksinnet, Sveavägen där skrivarkursen hölls i ABF-huset:

Smak – Hur smakar längtan?

Hur smakar hösten? Den måste smaka bittert, som ett maskrosblad. Den smakar ångest. Ångest av bladens bittra kroppar som långsamt faller ner till marken mot den kalla betongen.

Men hur smakar längtan? Jag känner efter, den fyller munnen med saliv, ivrig efter att snart få tugga, snart får jag smaka. Den hungriga magen hoppar lyckligt av längtan, är det så träden längtar? Dom huttrar genom vintern och längtar efter våren så som tungan längtar efter maten när magen kurrar.

Plötsligt brinner det till i halsen. En parfym, avgas och cigarettodör fyller munnen. Hela tungan rycker till, fy vad äckligt det smakar.

Där i hörnet minns jag den bortglömda människan. Den som tvingas tigga för att överleva. Jag biter mig i tungan och en blodsmak fyller munnen.

Är det så här ilska smakar?

Av Paulina Tarabczynska

—————————————–

En annan av uppgifterna var att skriva en bakgrund till notis där en 19-åring hamnat i gängbråk och sedan slog sönder bilars backspeglar på en gata och därefter blev gripen av polis. Här kommer två texter på samma övning, skrivna av Fredrik Gothnier respektive Anne-Sofie Höij:

Kära dagbok!

Jag hatar våld. Verkligen. Våld i alla dess former är mig helt emot. Detta har gått så långt att det har börjat påverka min kroppsuppfattning.

Jag älskar verkligen min kropp. Den är inte speciellt vältränad men den är min egen. Jag äger min kropp. Tanken på att utsätta den för våld är mig helt emot. Självskadebeteende är mig främmande. Varför förstöra något som jag ska använda hela livet? Alltså min kropp. Jag vill vara nöjd med hur jag ser ut. Verkligen.

Mode är viktigt. Tja, alltså inte tanken på mode i sig utan tanken på att utmärka sin personlighet, sin livsstil i kläder är viktig. Jag kan vara unik. Det är bara jag som komponerar sina kläder som jag. Det är en form av konst som jag gillar. Det ska helst vara mycket kläder.

Att gå på en badstrand gillar jag inte. Dels för att jag inte kan simma och dels för att ingen ser på kläderna vem jag är i badbyxor. Det är då fritt för alla att själva göra sig en bild om hur jag är utan att jag kan påverka det.

Ta bara det vanliga sommarsurret som exempel. Det är varmt. Ca 30 grader. Man är genomvarm och har hängt i glasskiosker hela dagen. Nu däremot framåt klockan ett är det mycket barnfamiljer på stranden. Som alla vet vill alla barn ha glass när det är varmt. Följden blir självklart att glassen tar slut. För den som vill söka svalka återstår då bara vattnet.

Det djupa, ruggiga vattnet. Jag kan som sagt inte simma så det blir att gå ut på det grunda, lägga sig i vattnet och njuta av svalkan. Det är bara det att på grunt vatten finns ett orosmoln. Det kallas barn. Eller snarare barnens föräldrar. Utan kläder som definierar vem jag är kan man råka ut för det mest simpla och oförutsägbara missförstånd.

Att gå på det grunda med barn i hasorna har den effekten att föräldrar till barnen inte tror att jag promenerar omkring på det grunda med en massa barn efter mig. De tror ju självklart att jag promenerar omkring på det grunda för att jag gillar barn. Framför allt deras barn. Efter att ha gått omkring ett tag så börjar föräldrarna skruva på sig, sådär lite obesvärat. Varför förföljer han mitt barn?

Jag säger inte att det alltid händer -men det kan hända, eller det är mycket troligt att det händer, att de tror att man är en förrymd fånge som är pedofil- med sikte på just deras barn. Att då oförhappandes gå omkring och roa sig i vattnet kan lätt medföra en kontakt med någon upprörd förälders knytnäve som dessutom skriker åt mig att jag minsann inte ska komma åt deras barn. De har ju just sett hur man förföljer deras försvarslösa barn i en halvtimme. Och allt detta bara för att man inte har kläder på kroppen och kan identifieras som en harmlös person. Sanning och säga är ju en förutsättning för pedofili att man inte har några kläder på sig.

Att bada med minimalt med kläder kan alltså medföra ovanstående situation. Detta hände mig just idag. Jag fick fortsätta dagen med en blåtira runt ögonen. Alltså besinningslöst våld som ger märken på just min kropp. Jag står inte ut med att se på mig själv längre. Men dagen fortsätter.

Framåt kvällen träffar jag på mer besinningslöst våld. På Larmtorget ser jag ett ungdomsgäng sparka på en katt. Då jag inte tycker om våld så vill jag bespara katten onödigt lidande så jag går fram till ungdomsgänget, plöjer min väg fram- och slår ihjäl katten. Denna barmhärtiga gest imponerar dock inte på ungdomsgänget. Jag har ju förstört deras nöje. Så bråk uppstår än en gång. För andra gången denna dag. Kläderna mina blir sönderrivna och jag får fler märken på kroppen. Och jag som inte tål självskadebeteende.

Jag skyndar därför hemåt. Men se min fasa då jag upptäcker en mängd bilar parkerade på Södra Långgatan. Om det nu bara vore bilarna vore det inte så farligt men de har ju backspeglar också. I dessa ser jag min lekamen. Nästan utan kläder och med sår över hela kroppen. Jag står inte ut naturligtvis längre. Med en nästan osynlig gest så far handen upp och hindrar denna hemska bild på mig från att synas mera.

Jag krossar backspeglarna naturligtvis. En efter en för att hindra denna hemska bild av mig själv på näthinnan. Detta leder naturligtvis till missförstånd det också. Lagen om allting naturliga djävlighet.

Utan kläder tas jag naturligtvis för en vandal. Att påpeka faktum hjälper inte. Polisen som kommer ser inte en modemedveten självsäker man som ser bra ut utan någon som de tar för en kriminell.

Aldrig har jag trott att kläder var så viktigt.

Av Fredrik Gothnier

—————————————

Samma notis men bakgrunden till händelseförloppet beskrivs utifrån Anne-Sofie Höijs fantasi:

Inte för nöjes skull

Sparka på backspeglar gör jag inte för nöjes skull – det bara blev så. Känner mig värdelös, utanför och ensam. Har nog alltid varit detta. Ingen tycker om mig, ingen bryr sig om mig, utan säger att du är dum ful, dålig och värdelös. Att leva på socialt bistånd gör det ju inte lätt att gå ut och träffa vänner eller göra något kul.

Har vistas flera gånger på fosterhem och vårdas under paragrafen Lagen Vård av Unga med tvång. Mina föräldrar älskar mig inte heller. Har alltid känt att ingen behöver mig, ingen älskar mig, ingen tycker jag är viktig – ingen vill ha mig i sin närhet – om jag inte är hård tuff och farlig och då är man rädd för mig – det ger ju mig ett sorts värde.

Men ingen älskar mig. Tror ingen gjort det över huvud taget – kommer nog aldrig att ske – vem behöver mig.

Lärde mig att jag är en värsting på dagis för det sade personalen när jag var knappt fyra år. Så det är ju också ett sätt att ha ett värde – ett sätt att få respekt av de andra barnen. Det var mig de bad om att slåss och hota för att få godis, de som bestämde när någon hade pengar eller godis. De stal ju själva ibland. Frökens änglar, de skyllde ju alltid på mig och blev trodda.

Jag stal cyklar för att åka på. Pengar till sådant fanns ju inte.

Som tioåring gick jag ärenden åt langarna i kvarteret för skolan skolkade jag ju från. De lovade mig ju pengar som jag sällan fick de arslena – men de slog mig om jag inte lydde. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD, SÅ HATISK MOT ALLT OCH ALLA. INGEN TYCKER OM MIG – INGEN BRYR SIG OM MIG.

Sparkade på backspeglarna för att andra har bilar och inte jag. Andra har egen lägenhet och jobb – andra har tjejer – andra har ett bra liv – måste avreagera mig ilskan. Den är så stark. Det är ju bättre än att skada människor i alla fall – fast jag ångrar mig ju också – inget blev ju bättre av det här. Åkte ju fast också.

Vill inte bli inlåst igen. Tvingas gå ärenden för de som styr – värst är ju när min ända inte får vara ifred. Jag är ju ingen bög för helvete.

Och morsan och farsan är besvikna igen. Liksom övervakaren. Allt är pest.

Fy fan.

Av Anne-Sofie Höij