Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Rädslan för att ryckas upp med rötterna

Det finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.  
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.  
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.  
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.  
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.  
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.  
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.  
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.  
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.  
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.  
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.  
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.  
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.  

//Lindha Holmqvist


Döden och jag.

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  

Tvärtom.  

Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  

Dråpförsök.  

Självmordsförsök.  

Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  

Borta.  

Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  

Betraktar.  

Blundar.  

Vill inte.  

Vill.  

Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 

Förvirrad.  

Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  

Död 

Död 

Död 

Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson


The cave you fear to enter…

Part One

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.  

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters. 

Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.  

When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind. 

 For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive. 

In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.  

My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust. 

Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.  

Part Two of Lovisa’s story is released on the 14th of February.


Otroheten – en implicit gränsdragning

Det går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.

Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om. 

För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet. 

/Livya Nordberg


Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg 


Är jag hög eller död?

***Triggervarning***
Texten innehåller väldigt starka beskrivningar av självmordstankar så läs inte om du själv känner dig skör.

Bild på Amanda AskerTankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka.

Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet.

Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.

Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden – bipolär sjukdom och borderline och allt däremellan på samma gång. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egen uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. De har aldrig känt den tomheten jag har känt. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just mina tankar.  Givetvis blir det svårt att förstå… När inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning tycker jag. Det känns som att det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man ser allt i svart eller vitt. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så…

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Du påbörjar olika projekt, får nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen du redan har kan du bli expert på, det blir svårt att hålla reda på och sortera allt du vill göra, en del kanske du slutför, annat inte. Du sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Du kan tjata hål i huvudet på alla. Du ser ingenting annat än just det du blivit manisk/hypomanisk för.  Samtidigt kan du handla upp alla dina pengar, köpa ”onödiga” saker som du bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar… Du känner dig som världens bästa, vill fixa dig, sminka dig och göra dig fin, samtidigt som du har oerhört bra självförtroende.

Du kan göra och säga saker som om du aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer bli konsekvenser av dem… Du kan börja med droger, alkohol, ta olika piller, och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande. Du gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att vara kapabel till att bry sig. Du tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det du gör. Som om du vore i en tunnel och allt du ser är det som är längst bort. Du kan sluta med din medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för du tror att du inte är sjuk längre. ”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, tänker du inte på konsekvenserna…

Ibland kan det vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig.

Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner du att hela världen är helt underbar, livet är underbart, det finns inga problem. I all kaos och eufori känner du dig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, kan inte hjälpa hur du beter dig mot människor i din omgivning. Du kan börja skrika mot en person helt utan anledning på grund av din ilska. Du kan börja gråta för minsta lilla, då du fortfarande känner dig ledsen inombords, men det döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och din utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll…
Du börjar känna att sinnesstämningen mörknar, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då du enbart tittar ut i intet och inte tänker på någonting, du bara finns, fast ändå känner du inte att du existerar, och det spelar ingen roll. Du orkar inte bry sig om något, INGET alls… du isolerar dig, vill inte vara en börda gentemot andra. Till slut faller du ner i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att kunna göra någonting åt det. Du börjar få dåligt självförtroende och självkänsla, får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Du ångrar saker som du gjort i det hypo/maniska skovet, utan att tänka klart i stunden… Du tänker för dig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihop. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.” 

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv. Slå huvudet i väggen, misshandlar sig själv, slår sig själv, river sig själv, skär sig själv…

Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. ”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan… man orkar inte svara folk, man orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv.

Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan skingra de mörka tankarna. Det är här kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister.

Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. De tror att man är lat… Men jag undrar verkligen, vem VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat bra liv?

Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta.

Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100 procent, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig svänger det ibland flera gånger bara över en dag. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det.

Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma… men jag vet att det oftast känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är också trött på att skämmas över hur jag mår.
Jag har nu kommit i gång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här bloggtexten. Oftast är det otroligt svårt att komma i gång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något jag kommer behöva göra för resten av mitt liv.

Bara för att man piffar upp sig, ler, skrattar betyder det inte att det inte gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se… så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del.

Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att den som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor hen bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet, att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå 

  • då blir allting plötsligt lite lättare och man känner sig inte lika ensam.
  • För vi är inte ensamma.
  • Vi står enade tillsammans.
  • Vi är en 💓

Tack till alla som läste. 

Styrkekramar, kärlek & omtanke till er!


Vi är laglösa

Bild på PaulinaUppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena! 

Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.

Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!

Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.

I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.

Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.

I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida?  När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?

När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.

Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.

Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på. 

Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.

Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!

/Paulina Tarabczynska


Storebror – håll mej inte så hårt

Polisen är lite av en taxi till psykakuten numer. De får ofta ta psykiatriärenden på sina utryckningar. Men alla har inte utbildning i psykisk ohälsa eller kan bemöta människor i kris. Det talas om övervåld. Ja, hur hanterar man en hysterisk själ? Är det ett medvetet övervåld eller är det desperata tag av okunskap?
Jag undrar.

Den första gången var jag bara 18–19 år och bodde på ett behandlingshem utanför Stockholm. Att bo på HVB är påfrestande i sig. Det är inget hotell utan snarare ett fängelse. Och det är min personliga åsikt efter fem olika behandlingshem genom åren.
Men åter till ämnet ….

Det utbröt tumult av missförstånd och jag drabbades av panik som jag ofta gjorde då i olika händelsers centrum. Jag var livrädd helt enkelt.
Personalen hade kommit fram till att ringa efter polisen om mej. Jag sprang iväg från köket där det började och upp på mitt rum. Därifrån kom jag inte längre. Jag ställde byrå, skrivbord och en stol emot den låsta dörren. Öppnade fönstret. Jag hade aldrig tidigare ens tittat ut där och insåg att det inte var någon möjlig flyktväg (träd, buskar och en brant backe).
Panik.

Jag minns att hjärtat slog hårt och kinderna liksom hettade medan jag gick runt i cirklar. Jag insåg snabbt att jag var körd, men jag visste inte på vilket sätt. Bara att polisen skulle komma och att det aldrig brukar leda till nåt bra.
Stressad.

Jag hörde bestämda snabba steg från trappen, över det knirrande allrumsgolvet mot mitt håll. De knackade på dörren. Jag höll andan. De ryckte i dörrhandtaget och ropade på mej att jag skulle öppna dörren. Jag fick inte fram ett ljud. De började att trycka upp dörren som jag ställt möbler för. Dörren glipade plötsligt och nu hörde jag deras röster inne i mitt rum. De var verkligen där. De kom in.
Jag tänkte att jag måste ta mej därifrån, men hur?!?

Jag klättrade upp och ställde mej på bordet med en tändare i handen …. ”bra å ha”. Jag pressade tillbaka dörren med benen så hårt jag bara kunde men insåg att det inte var nån idé med nånting. Dörren sköts upp så pass att två poliser kom in i rummet (en personal stod bakom och tittade).

Jag ställde mej upp och hotade med tändaren att de skulle backa ifrån mej.
De tog ett steg närmre. Jag hotade att bränna mej själv istället. De stannade inte upp. Jag hoppade från bordet rakt ut och på den ena polisen och grät förtvivlat.
Skrek.

De tog tag i mej direkt och det gjorde ont. En polis vred om min arm när hen tvingade mej upp på benen. Den andra polisen tog ett grepp om min nacke och började fösa mej framför sej. Jag ville bara att de skulle sluta, att de skulle släppa mej.

Polisen släppte nacken och tog ett hårt grepp med hela sin arm runt min hals. Det blev ganska snabbt trångt för mina andetag, dels av ångest men mest för att jag inte nådde golvet längre utan jag hängde hjälplös i det hårda taget. Hen bar mej på det viset ner för trappen. Luften började ta slut och det gjorde ont i halsen. Det dundrade som av blodstopp i ansiktet och jag började att må illa.
Jag blundade.

Några steg kvar sen måste jag väl få andas igen? Det fick jag inte – inte riktigt än. Jag drogs ut av båda poliserna ur huset till bilen och de höll mig i varsin arm så trycket om strupen släppte. Jag varken sa eller gjorde någonting. Jag förstod inget. Jag skulle uppenbart på en biltur i alla fall.

De satte mej i baksätet och fällde ner framsätet över mej i baksätet. Jag blev pressad mellan två stolar. En polis satte sej bredvid mej, den andra sa nåt snabbt till personalen och sen bar det iväg. Någonstans. Jag fick inte prata. De avbröt och höjde rösterna över min. De berättade aldrig vart vi skulle, men jag visste att det inte skulle bli bra.
De verkade inte vilja veta av mej, behandlade mej inte mänskligt. Allt var så overkligt att jag började fundera på om det ens hände mej. Jag började gråta där inklämd mellan sätena.
Blundade.

Jag åkte med dem mot min vilja och utan information om någonting. Bilen stannade inne på akutintaget till akutpsykiatrin (såklart). Jag kände mej likgiltig, som om jag inte fanns för det är exakt så det känns.
Vårdpersonal pratade med poliserna utanför bilen och jag bara var där. Ingen hade ens presenterat sig och ingen hade frågat hur det var med mej.

Bildörren öppnades och de båda poliserna tog fasta grepp om mina armar. Jag gjorde inget motstånd. Hade ingenstans att ta vägen, så de drog in mej i en korridor med britsar och en vårdpersonal kom med en spruta.
Då kom paniken i full fart utan förvarning och jag lyckades slita mej loss. Inte så länge dock. Jag tänkte att nu ger jag mej inte fastän jag visste att det var omöjligt att komma loss.
Sen blev det svart ….

Jag vaknar upp i en säng på sjukhuset och bara tittar i taket. Jag har liksom givit upp – igen. Jag måste bara stå ut nu, finna mej i behandlingen så det går fort vad än de tänkt göra med mej. Jag underkastar mej helt. Det gör mest ont inuti fastän jag fått små blånader på kroppen. Det gör ont för att jag tycker att jag har svikit mej själv igen. Ont för att jag aldrig blir bemött som en individ utan som en sak mer …. en sak som saknar värde eller är oönskad. Bara i vägen.

Polisen hade kallats till ännu en situation de inte bemästrade. De såg inte eller förstod att jag plågades. De skulle se till att jag inte kunde skada något. De vidtog de åtgärder de har, hårda tag och ett övervåld fastän situationen kunde hanterats på ett helt annat sätt om de börjat med att vilja nå mej. De kunde ha börjat med att presentera sig, att bryta den spända stämningen och min känsla av att vara ett objekt. De kunde ha pratat med mej och jag skulle fått förstå. De hade kunnat erbjuda sig att hjälpa mej istället för att ta för givet att jag var ett problem.
Ja, jag tror på kommunikation och polisen behöver lära sig vårt sårbara språk som vi talar i utsatta stunder.

Trots allt tror jag att polisen både vill ha och behöver vägledning i att bemöta en människa i kris i sitt arbete och jag tror på ett samarbete med brukare som ju faktiskt är experterna här. Vore det så omöjligt då?

Jag vet logiskt att polisen är bra och att den behövs på sina områden, men psykiatrin är inte ett av dem. Jag tror jag på psykiatriambulanser som faktiskt finns, om än i liten skala ännu.

Poliskåren behöver nog också, i den mån de ska fortsätta rycka ut i psykiatriärenden, för egen del lite verktyg i att ta hand om sig själva efter destruktiva ingripanden och så vidare. Och eftersom utryckningarna är så ofta så borde det vara en självklarhet att få kunskap på området.
Vi måste börja våga prata med varandra i förebyggande syfte!
Inte om, eller i stunden. Inte sen.
Det krävs tydlighet och närvaro i situationen för att skapa en kontakt istället för konflikt.

/Ylva Kristina Larsson


Livet kan vända – trots psykisk ohälsa

Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Lovisa Rydén