Systemfelet som drabbar Sanne måste rättas till

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Dokumentären om 29-åriga Sanne, som Uppdrag Granskning visade 7 november, är en skakande skildring av en människa som varken får den hjälp hon behöver mot sitt missbruk eller mot sin svåra psykiska ohälsa. Sanne utsattes för övergrepp som 14-åring och idag lever hon i misär med allvarliga drogproblem och psykoser.

Problematiken som Sanne drabbas så oerhört hårt av är att det inte går att få behandling mot både drogerna och den psykiska ohälsan samtidigt. Detta är en allmän problematik, som många av RSMH:s medlemmar kan känna igen sig i och som likt Sanne bollas mellan kommunens ansvar för beroendevården och landstingets/psykiatrins ansvar för sjukvården och den psykiska hälsan.

Detta är ett systemfel som gör att människor far mycket illa, och som i de värsta fallen också leder till mycket tragiska dödsfall. Sverige ligger högt, sett i ett europeiskt perspektiv, när det gäller tyngre droger och människor som dör i förtid på grund av utebliven missbruksvård.

Självklart borde det gå att kunna få hjälp mot sin psykiska ohälsa och sitt missbruk samtidigt. Det är ett politiskt ansvar att se till att detta fungerar, att systemfelet rättas till.

En viktig poäng här är att se, att ett missbruk i sig är en form av psykisk ohälsa. Jag har aldrig träffat en person som är fast i ett missbruk och samtidigt är lycklig eller mår psykiskt bra med detta. Med den utgångspunkten borde det inte gå att neka en person vård och behandling på grund av att den befinner sig i ett aktivt missbruk. Tvärtom måste vården ta sitt ansvar för att avhjälpa också denna form av psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoUnder flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.

Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.

Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.

Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.

Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.

Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.

Vad väntar politikerna på?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH