Vi är också lyckade

Anne-SofieJag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.

Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).

Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.

Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”

Var stolt över dig själv och ta vara på dig.

Kram

/Ann-Sofie Höij


Till politikerna i Västernorrland!

Anne-SofieHur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?

Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.

Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.

Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.

/Anne-Sofie Höij


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Unga i skugga

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTill psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.

Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.

Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.

Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.

Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.

Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Kvalitetsregister – för vem?

Hannes 4Som ett led i arbetet för att förbättra kvaliteten i vården införs nu på bred front, i Sveriges kommuners och landstings (SKL) regi, så kallade kvalitetsregister på lokal, regional och nationell nivå. Avsikten med dessa register är givetvis god, men de för också med sig flera allvarliga risker och alldeles särskilt då inom den psykiatriska vården. Jag nöjer mig med att uppmärksamma tre av de viktigaste.
Integritetskänsliga uppgifter
De uppgifter som samlas in rör diagnoser, insatta behandlingar, skattade eller uppmätta behandlingseffekter och mycket, mycket annat. Registreringen sker på individnivå, vilket betyder att uppgifterna blir oerhört integritetskänsliga, i synnerhet för patienter inom psykiatrin. Riskerna handlar inte bara om att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer, exempelvis hos arbetsgivare, försäkringsbolag och liknande, utan också att de kan missbrukas av enskilda myndighetsanställda eller andra myndigheter, som begär ut dem. Vad som skulle kunna hända i ett politiskt skymningsläge i landet vågar man knappt tänka på. Det räcker att minnas situationen i Tyskland under trettiotalet.

Vad händer med det omätbara?
Kvalitetsregistren förutsätter att de uppgifter som samlas in kan generaliseras, standardiseras och mätas på ett eller annat sätt. Det låter sig ofta göras i den kroppsliga sjukvården, men svårigheterna är mångfaldigt större i psykiatrisk vård, där både ohälsan i sig och effekterna av behandlingsinsatserna är mer eller mindre omätbara. Som exempel är det omöjligt att betrakta psykoterapi som en standardiserad metod, eftersom behandlingseffekten – kanske till och med i första hand – är beroende av den unika relationen mellan terapeut och patient. Om det då inrapporteras blandade resultat av psykoterapi till ett kvalitetsregister, kan terapin bli bedömd som en otillförlitlig eller till och med dålig metod, trots att den med en god terapeut och terapirelation kanske är den bästa insatsen för en enskild patient. På samma sätt riskerar de viktiga relationerna mellan patient och avdelningspersonal att bli osynliga i det standardiserade kvalitetsregistret.

Brukarens inflytande kan minska
Som en direkt följd av att det unika och individuella faller mellan maskorna i kvalitetsregistren, riskerar den enskilda brukarens inflytande över sin vård att minska. Registren sorterar fram de behandlingar som i någon mening kan mätas och som därför kommer att betraktas som ”evidensbaserade”. Andra behandlingar rensas ut som skadliga eller undermåliga. Vården schabloniseras och brukarens valmöjligheter minskar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte beskrivas vara till patientens bästa.
Som patient har du rätt att säga nej till registrering i kvalitetsregister, och du kan också begära att alla personuppgifter om dig raderas. Det finns goda skäl för oss brukare att fundera både en och två gånger på den möjligheten!
/Hannes Qvarfordt