Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Publicerat: mars 11, 2024 Sparat under: Barn, Diagnos, familj, Jonas Andersson Lämna en kommentar
Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”
2024-03-03
Hejsan alla läsare
Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid.
Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till.
Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot.
Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr.
Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa.
/ Jonas Andersson
RSMH är på rätt väg att åter bli ledande inom psykisk hälsa
Publicerat: maj 16, 2023 Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, RSMH Lämna en kommentarInlägg 3 av 3 från RSMH:s kongress 2023. Läs de tidigare inläggen här och här.
Hejsan igen!
Nu är jag på väg hem från Stockholm och kongressen är slut. Jag vill tacka för en givande kongress och det blev många bra beslut som togs under helgen tycker jag. Som jag sa innan så blev jag glad över inriktningen med ungdomar som var under helgen. Det är något som jag har efterlyst i så många år inom RSMH men som har tyvärr uteblivit under många år.
Men nu tar vi nya tag. Jag är så glad över att RSMH unga var med på kongressen och gjorde ett så bra arbete under helgen, tack för det. Det sådde återigen ett frö hur viktiga de unga är för verksamheten och organisationens framtid och det gör mig glad att se. För vi som organisation är inget utan de unga och det är bara för oss att acceptera.
Som jag skrivit innan så ska det nu tillsättas ett ungdomsutskott och de kommer ha en viktig roll i det här arbetet. Vi arbetade med ett kongressutlåtande om att få in psykisk hälsa på schemat i skolan och att bli en bra satsning för det kommer vara så viktigt, och det kommer att bli ett bra startskott för det som komma ska inom ett år. I den frågan måste vi vara en drivande organisation tycker jag.
För det som Lasse Matilla tog upp med diagnoser och medicinbehandlingar är fruktansvärt skrämmande men samtidigt inget som förvånar mig. Men det är en fråga som vi i RSMH måste ta ställning till och arbeta med nu. Tar vi inte tag i det nu så kommer det inte bli bra, för det kommer bara bli fler som mår dåligt och inte kommer att må så bra. Om vi nu ska arbeta med att få fler att må bra så måste vi börja där och förebygga det redan i ung ålder, annars så kommer det bara att fortsätta kan jag anse.
Sen tycker jag att det togs väldigt bra beslut under kongressförhandlingarna. Till exempel med stadgarna för att förtydliga olika saker så att det blir lättare att tolka vad det egentligen betyder och innebörden med dem. Sen tog vi beslut om viktiga inriktningar i vårt principprogram och verksamhetsplan för den kommande kongressperiod.
Det verkade som att om man lyssnar på de olika diskussioner som uppkom, så vill vi samma sak i grunden, men som naturen är så vill vi kanske göra det på olika sätt. Men det är naturligt i en organisation som vår.
Jag har nog inte varit med på alla mina år att förhandlingarna har fungerat så bra som de gjorde under den här helgen. Men det betyder i grunden enligt mig att vi vill uppnå samma mål och det är så himla positivt. Men visst finns det många tankar och kommande lösningar i alla de diskussioner som har varit. Men nu handlar det om att sammanslå de här tankarna, diskussioner och visioner till något som fungerar. Kan vi klara av det så har vi kommit en bra bit på vägen till att lyckas.
För att åter den framgång till att bli den stora organisation som vi har varit innan, en ledande organisation inom psykisk ohälsa, så är vi på rätt väg, känns det som. För vi är ingen diagnosorganisation och vi tar alla till oss. Därför är vårt krav att vi ska vara ledande organisation i de här frågorna. Vi har så mycket kunskap inom det här området och har den helhetsbild som inte många andra organisationer har och det är det som är vår styrka i samhället.
Nu vill jag bara tacka förbundet för en bra och givande kongress och det tror jag alla ombud håller med om. Jag hoppas att vi alla snart kommer att ses igen för det är så givande att träffa er.
// Jonas Andersson
Skrivet på kvällen, söndag 14 maj 2023
Söndag på RSMH-kongressen: Fyra intressanta och viktiga år ligger framför oss
Publicerat: maj 14, 2023 Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, RSMH 4 kommentarerRapport från RSMH-kongressen, dag 3. Lördagens inlägg finns här.
Hejsan alla RSMH-are!
Nu går vi in på den sista dagen här på Hagaberg. Igår var det en dag där det hände mycket men förhandlingarna är klara nu. Så nu får man se vad som står på programmet för idag. Vi kommer att samlas igen idag söndag klockan 9. Gårdagen avslutade vi med en trevlig middag och bra musik innan vi åkte till hotellet vi som bodde där.
Jag tror att de flesta var rätt så trötta efter gårdagen. Men nu är det bara att ta nya tag innan vi alla ska dela på oss och åka hem till vårt och våra lokalföreningar och informera de om vad som har kommit fram under helgen.
Som kongressombud så är det viktigt att informera vidare till våra medlemmar om vad som har hänt och vilka viktiga beslut som vi ha tagit under helgen. Jag försöker skriva lite här på bloggen om vad som har hänt under hela helgen men jag hinner inte med att få med allt, långt därifrån.
Idag kommer vi ombud att diskutera RSMH:s framtid och vi kommer att arbeta med det. Då tänker jag hur man ska förankra det på alla nivåer i organisationen från lokalförening, distrikt och upp genom förbundet. Där kommer man att ta upp hur kan vi få in nya medlemmar till våra föreningar och vad behöver vi föreningar göra för att det ska fungera. Hur behöver vi tänka för att det ska bli en positiv utveckling som genererar fler medlemmar?
Vad behöver föreningarna för hjälp och stöd för att klara av den här utvecklingen. Hur kan distrikt och förbund göra för att klara av att ge det stödet? Det är många intressanta och viktiga frågor som kommer tas upp. Hur tar vi oss an framtiden och drar åt samma håll?
Nu sitter vi och gör en framtidsövning med kanslichefen och här kommer det upp många intressanta och viktiga tankar på hur vi ska komma vidare. Men även vad vi redan gör i vår verksamhet som är bra. Jag tror att det är viktigt att se vad vi redan gör som är bra, för det måste vi ta med oss för det är väldigt mycket som redan är bra.
Sen en fråga som har pratats om är målgruppen unga och det gör mig så glad att den frågan har börjat att komma upp på dagordningen. RSMH behöver unga för sin överlevnad men frågan är vad de unga behöver av RSMH för att vilja vara med? Där har vi en viktig fråga som måste lösas inom kort, men även en långvarig lösning som fungerar över tiden. Ett bra beslut som vi tog igår var att man ska tillsätta ett ungdomsutskott och det kommer att vara viktigt i det här arbetet.
Det är fyra intressanta viktiga år som ligger framför oss nu. För vi ska klara av att vara den stora organisation vi är och stå upp för våra medlemmar som vi alltid gör. Så nu tar vi alla RSMH-are nya tag och fortsätter att göra ett lika bra arbete som vi alltid gör för vi kan det vet vi. Jag kan se här på alla ombud vilka resurser som finns inom RSMH så de personerna måste vi ta vara på.
Jag vill nu bara avsluta med att tacka alla för en mycket intressant helg och jag hoppas på att vi snart ses igen.
//Jonas Andersson
Publicerat söndagen den 14 maj klockan 11.02
Lördag på RSMH-kongressen: Delaktighet gör vården mycket bättre
Publicerat: maj 13, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, Läkemedelsbolag, RSMH Lämna en kommentarHejsan igen!
Nu sitter jag här på RSMH:s kongress och det är dag två av tre. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater som jag hade när jag arbetade här i Stockholm för cirka 14 år sedan. Idag är det förhandlingar hela dagen med olika intressanta punkter som vi ska gå igenom.
Det kommer även att vara lite olika föreläsningar under dagen som alltid är trevligt att kunna lyssna på. Ikväll blir det kongressmiddag när dagens förhandlingar är över. Sen blir det att åka över till hotellet och bara koppla av och ladda upp för morgondagen, och sen hemresan.
Jag kommer att driva frågan om organisationens utveckling och hur man ska göra för att få in yngre personer i verksamheten. Det blir ett måste nu för att verksamheten ska utvecklas i den linje som man vill. Men det kommer att vara ett stort och intressant arbete och där är mycket som måste göras nu och inte senare. Det man säger och vill måste man verkställa och ta tag i och inte flytta fram det. Jag har haft den frågan på min agenda i så många år och påtalat det här problemet utan det har tagits på allvar, tyvärr. Men vi är där nu i vår verksamhet som jag sa att skulle hända.
Det som man hör i diskussioner är att man vill få in nya målgrupper till verksamheten och organisationen, men man är rädd för att ändra sin verksamhet för att den ska passa in till alla. Där har vi det stora problemet som vi måste lösa, för det är inte så svart eller vitt. Man kan ha både och men man kan höra att om de unga ska komma in så ska inte de gamla kunna vara kvar. Det gör mig så arg för vill man så kan båda vara med i organisationen. För man kan ha enskild verksamhet för de unga men även gemensamma verksamheter för alla.
I skrivande stund pågår en föreläsning om personcentrerad vård och delaktighet, och det är intressant. Där tar man även upp frågan om diagnoser men även ökningen vi har hos våra unga medborgare när man kommer in på medicinering. Det är en helt sjuk ökning som det är, och det måste man ta tag i anser jag, för den ökningen kan inte fortsätta. Det viktiga är att man utgår från vilka svårigheter våra barn har och hjälper dem med den biten. Man måste utgå från de andra behandlingsalternativen som finns istället för att fylla våra barn och ungdomar med mediciner. I många fall gör medicinen bara att man lägger locket på istället för att ta tag i problemet, anser jag.
Det är många som känner att de inte får vara delaktiga i sin vård och det skrämmer mig väldigt mycket. Finns det en skillnad mellan psykiatrin och den somatiska vården? Personligen tror jag att man får vara mindre delaktig i sin vård inom psykiatrin än inom den somatiska vården. Men vi vet sedan länge att om får man var delaktig i sin vård så blir slutresultatet så mycket bättre. För hur man än väljer så är det vi som kan oss själva och vet hur vi själva fungerar bäst. Sen har vi kanske inte den medicinska kunskapen som behövs och det är då viktigt att man samarbetar med vården.
De olika behandlingsmetoderna måste bli tillgängliga för alla och det ska inte vara en ekonomisk fråga. Ekonomin ska inte avgöra vilken behandling man ska kunna få. Men så anser jag att det är i vårt samhälle i dagsläget.
Nu kommer dagens förhandlingar att snart igång och det kommer bland annat handla om stadgar, olika motioner och verksamhetsinriktning. Det är frågor som ofta kan väcka lite debatt så vi få se vad det är som händer.
Jag återkommer imorgon igen om vad som händer här på Hagaberg!
/ Jonas Andersson
Skrivet lördag 12 maj klockan 11.34
Engagera fler unga för att behålla RSMH:s styrka
Publicerat: maj 5, 2023 Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH Lämna en kommentarNu kommer jag ta upp en viktig fråga som jag har haft aktiv under väldigt många år inom RSMH både som förbund och lokalt. Medlemmarna i vår organisation blir inte yngre och det kommer bli ett problem till sist i vår verksamhet. Det finns RSMH Unga på få platser men vi behöver det i hela landet för att vår underbara verksamhet ska överleva.
RSMH Unga finns på vissa platser i landet men det är tyvärr inte alls många. Jag har själv påtalat det i en del föreningar men man kan få en känsla av att man är lite rädd för att få in de unga för då ställs det andra krav kanske, eller man får ändra aktiviteterna som man gör så att det ska passa alla. Jag vet inte varför det är så. Det skrämmer mig att det motståndet finns och det är inget nytt. Redan när jag arbetade och slutade på förbundet för cirka 14 år sedan fanns det där.
Där finns en del verksamhet för ungdomar i RSMH Unga och det görs en del men det behövs mer. Man måste få en jämn fördelning i hela landet och inte bara på få platser.
Vad kan man göra tillsammans för att man ska få igång den delen i vår organisation? Vi alla måste gå ihop för att vi ska knäcka nöten. Ska det finnas en ren ungdomsdel i RSMH nu menar jag inte ett eget förbund utan en mer ren del för ungdomar. Ska förbundet få in personal som enbart arbetar med den utvecklingen? Ja, jag vet inte och det jag vet är att det måste hända något och den satsningen kommer kosta. Men det är verkligen en stor inventering för RSMH:s framtid.
Vårt stora och viktiga förbund ska ligga i framkant med den här frågan men det anser jag att vi inte gör nu och det gör mig ledsen. Spontant känner jag att vi ska satsa mer på att utveckla RSMH Unga i hela landet och få igång mer lokala verksamheter som passar de unga i våra ordinarie verksamheter.
Den psykiska ohälsan blir inte bättre för våra unga, tvärtom: den är sämre och där har vi i vårt förbund ett ansvar att driva de här frågorna framåt på olika sätt. Hela samhället går ut på att värna och få in unga i olika verksamheter för att det ska finnas en framtid. Vi måste inse att det är en väldigt viktig fråga. Men vi har tappat det tänket någonstans på vägen, och det anser jag är väldigt farligt om vi fortfarande ska vara det stora, stabila och starka förbund som vi är just nu.
Jag kommer att närvara på kongressen som äger rum den 12–14 maj 2023 och jag kommer att diskutera frågan med andra ombud, om vad vi kan göra gemensamt för att lösa det här problemet.
/ Jonas Andersson
Äntligen kongress!
Publicerat: april 27, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH Lämna en kommentarHejsan alla!
Snart är det äntligen tid för RSMH-kongressen 2023. Jag vet hur nervös jag själv var på min första kongress. Att man skulle träffa många nya personer som man inte visste vem det var och vad de skulle tänka om mig, med mera. Det var många olika tankar som snurrade i huvudet hur det skulle vara att resa till Stockholm och mycket mer. Men det är nu cirka 30 år sedan och det var min första kongress på RUS som skulle vara när det skulle startas upp igen.
Det slutade med att jag blev invald som förbundsordförande och kongressen var nog det roligaste jag har gjort. Det var så trevligt att träffa alla de här nya personerna som vill göra så mycket tillsammans och utveckla vår verksamhet som var. Så jag ångrar verkligen inte att jag åkte den första gången: sen där efter har jag varit på sex kongresser med Rus och jag tror det blir min fyra med RSMH nu och det ser jag så fram emot.
Bland RSMH-vännerna finns det en sådan värme och alla pratar med alla fast man kanske inte tycker lika om alla beslut men det tillhör. Det är viktigt att alla som vill få komma till tals för det är då som man utvecklar verksamheten. Jag ska inte skönmåla det här med kongresser med att det bara är en rolig sak att vara på.
Det är många handlingar som man ska gå igenom med, till exempel verksamheten, framtiden, motioner och ekonomin, med mera. Men jag måste säga att det är så intressant och man lär sig så mycket av det samtidigt. Så man ska känna sig hedrad om man har blivit utvald som ombud av sin förening. Jag såg att förbundet skulle ha något nu innan kongressen om hur det fungerar på en kongress via nätet. Har ni inte varit med innan så kan jag rekommendera att ni är med och lyssnar på det för där får man lite mer insyn om vad det handlar om. (För mer info eller anmälan, kontakta Jennie Åhlén på RSMH:s förbundskansli, jennie.ahlen@rsmh.se).
Sen finns vi som har varit med länge och vi hjälper er som inte har varit med innan det är en självklarhet. Vi alla är där för att få en gemensam underbar trevlig och lärorik helg tillsammans.
Men samtidigt så händer det väldigt roliga saker på kvällarna med goda middagar ibland någon aktivitet och många roliga och intressanta diskussioner kommer spontant och det är så viktigt och det ska man inte underskatta.
Sen kan jag bara också säga att man får vänner för livet måste jag säga för den vänskapen som finns där är guld värd. Jag har vänner kvar än från min första kongress efter så många år sedan. Kamratstödet som vi pratar mycket om kommer verkligen fram här måste jag säga och det är jag så glad över.
Jag ser fram emot att träffa er alla som ska vara med på kongressen och jag önskar er alla varmt välkomna så ses vi.
/ Jonas Andersson
RSMH Kristianstad
Ge oss en andra chans!
Publicerat: juli 4, 2022 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Sysselsättning, upprättelse Lämna en kommentarHej igen!
En intressant fråga nu till valet i höst är att utöka och satsa på lärlingsplatser igen. Det finns så många personer som skulle gynnas av det utbildningssättet. Enligt min mening kan man inte få en bättre utbildning i ett yrke än den man kan få när man får lära sig på en fungerande arbetsplats.
Jag vet efter alla mina arbetsamma år att skolan verkligen inte fungerar för alla, för en del har stora problem just med att sitta och studera i skolbänken. Men de är himla duktiga på att lära sig på ett praktiskt sätt, så varför inte ge de personerna den chansen då?
Jag hade väldigt gärna kunnat hoppa på en lärlingsutbildning för det skulle underlätta mina chanser till en hel utbildning. Alla personer har inte det läshuvudet som man behöver av olika orsaker och olika svårigheter i livet.
Vad händer om man nu inte klarar av att få en utbildning? Jo, man får väldigt svårt att komma ut i arbetslivet och det finns en stor risk för att man hamnar i en långvarig arbetslöshet. Där vet vi vad det kan göra med en person. Man kan förlora den sociala biten för man har inga pengar så att man kan följa med sina vänner på olika saker som de ska göra. Men det kan gå så långt att man känner sig mindre värd som människa och hamnar i en depression med tiden.
Då kan man se vad inte det kostar samhället i längden och får man en diagnos så kan jag själv se att det är mycket svårare att komma ut i arbetslivet om man har fått vara en del sjukskriven. Jag själv kan känna av det att jag har svårt att få ett arbete för nu har jag varit sjukskriven i flera år. Men jag är verkligen redo för att komma ut och arbeta igen för jag har kontroll över sjukdomen nu och det är inget hinder för mig som det är nu.
Men det känns som att samhället är så rädda för att ge personer en andra chans i livet. De anser väl att en gång sjuk alltid sjuk men så är det inte. Fast jag har varit väldigt sjuk så kan jag återhämta mig så att jag kan klara av ett arbete igen. För det är en sak som verkligen har drivit mig i min återhämtning just att mitt mål har varit att klara av att få ett arbete igen.
Jag har verkligen fått lära mig den tuffa vägen och det är inga dåliga arbeten som jag har haft. Det har varit verksamhetschef, brukarinflytandesamordnare, verksamhetsansvarig, vårdare, med mera. Så jag har ändå en bred kunskap och det har jag verkligen RSMH:s förbundskansli att tacka för. De har verkligen arbetat med att lära upp mig så att jag har klarat av att de här yrkena. Det har blivit som en lärlingsplats för mig och jag har lärt mig så mycket på det och det är kunskap som verkligen sitter kvar hos mig. Sen har jag fått lära mig så mycket som jag inte skulle kunnat lärt mig i en skolbänk.
Så min förhoppning är verkligen att lärlingsplatser verkligen kommer tillbaka som förr och det skulle hjälpa många i vår målgrupp.
/ Jonas Andersson
Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier
Publicerat: maj 30, 2022 Sparat under: Anhöriga, Internet, Jonas Andersson, självmord, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarHej igen!
I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år.
Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar.
Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år.
Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare.
Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete?
Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt.
Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där.
Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället.
/ /Jonas Andersson
Tänderna är en del av kroppen
Publicerat: september 13, 2021 Sparat under: biverkningar, ekonomi, Jonas Andersson, Medicin, Tandvård 1 kommentar
Hejsan igen!
Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.
Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.
Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.
En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.
Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?
Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.
Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.
Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Resor mellan olika psykiatriavdelningar
Publicerat: juli 5, 2021 Sparat under: Bemötande, Det är vi som bloggar!, heldygnsvård, Jonas Andersson, makt, Polisen, Psykiatri 1 kommentarHejsan alla bloggläsare!
Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.
Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.
Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.
Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.
Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?
Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.
Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.
Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.
Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.
Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.
/ Jonas Andersson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.