Ge oss en andra chans!

Publicerat: juli 4, 2022 | Författare: | Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Sysselsättning, upprättelse | Lämna en kommentar

Hej igen! 

En intressant fråga nu till valet i höst är att utöka och satsa på lärlingsplatser igen. Det finns så många personer som skulle gynnas av det utbildningssättet. Enligt min mening kan man inte få en bättre utbildning i ett yrke än den man kan få när man får lära sig på en fungerande arbetsplats. 

Jag vet efter alla mina arbetsamma år att skolan verkligen inte fungerar för alla, för en del har stora problem just med att sitta och studera i skolbänken. Men de är himla duktiga på att lära sig på ett praktiskt sätt, så varför inte ge de personerna den chansen då? 

Jag hade väldigt gärna kunnat hoppa på en lärlingsutbildning för det skulle underlätta mina chanser till en hel utbildning. Alla personer har inte det läshuvudet som man behöver av olika orsaker och olika svårigheter i livet. 

Vad händer om man nu inte klarar av att få en utbildning? Jo, man får väldigt svårt att komma ut i arbetslivet och det finns en stor risk för att man hamnar i en långvarig arbetslöshet. Där vet vi vad det kan göra med en person. Man kan förlora den sociala biten för man har inga pengar så att man kan följa med sina vänner på olika saker som de ska göra. Men det kan gå så långt att man känner sig mindre värd som människa och hamnar i en depression med tiden. 

Då kan man se vad inte det kostar samhället i längden och får man en diagnos så kan jag själv se att det är mycket svårare att komma ut i arbetslivet om man har fått vara en del sjukskriven. Jag själv kan känna av det att jag har svårt att få ett arbete för nu har jag varit sjukskriven i flera år. Men jag är verkligen redo för att komma ut och arbeta igen för jag har kontroll över sjukdomen nu och det är inget hinder för mig som det är nu. 

Men det känns som att samhället är så rädda för att ge personer en andra chans i livet. De anser väl att en gång sjuk alltid sjuk men så är det inte. Fast jag har varit väldigt sjuk så kan jag återhämta mig så att jag kan klara av ett arbete igen. För det är en sak som verkligen har drivit mig i min återhämtning just att mitt mål har varit att klara av att få ett arbete igen. 

Jag har verkligen fått lära mig den tuffa vägen och det är inga dåliga arbeten som jag har haft. Det har varit verksamhetschef, brukarinflytandesamordnare, verksamhetsansvarig, vårdare, med mera. Så jag har ändå en bred kunskap och det har jag verkligen RSMH:s förbundskansli att tacka för. De har verkligen arbetat med att lära upp mig så att jag har klarat av att de här yrkena. Det har blivit som en lärlingsplats för mig och jag har lärt mig så mycket på det och det är kunskap som verkligen sitter kvar hos mig. Sen har jag fått lära mig så mycket som jag inte skulle kunnat lärt mig i en skolbänk. 

Så min förhoppning är verkligen att lärlingsplatser verkligen kommer tillbaka som förr och det skulle hjälpa många i vår målgrupp. 

/ Jonas Andersson 

Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier

Publicerat: maj 30, 2022 | Författare: | Sparat under: Anhöriga, Internet, Jonas Andersson, självmord, Uppväxtvillkor | Lämna en kommentar

Hej igen! 

I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år. 

Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar. 

Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år. 

Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare. 

Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete? 

Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? 

Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt. 

Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där. 

Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället. 

/ /Jonas Andersson

Tänderna är en del av kroppen

Publicerat: september 13, 2021 | Författare: | Sparat under: biverkningar, ekonomi, Jonas Andersson, Medicin, Tandvård | 1 kommentar


Hejsan igen!

Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.

Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.

Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.

En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.

Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?

Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.

Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.

Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson

Resor mellan olika psykiatriavdelningar

Publicerat: juli 5, 2021 | Författare: | Sparat under: Bemötande, Det är vi som bloggar!, heldygnsvård, Jonas Andersson, makt, Polisen, Psykiatri | 1 kommentar

Hejsan alla bloggläsare!

Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.

Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.

Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.

Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.

Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?

Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.

Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man   nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.

Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.

Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.

Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.

 / Jonas Andersson

Försvunnen

Publicerat: mars 22, 2021 | Författare: | Sparat under: Jonas Andersson, självmord | 2 kommentarer

Hej igen!

Nu kommer jag att skriva om något hemskt som gör mig så arg när jag fick höra det. 40 procent av de som försvinner utan anledning har någon form av psykisk ohälsa i livet. Varför det är ett så högt procentantal som det är kan man fråga sig. Handlar det om personer som skäms över att ha en psykisk sjukdom? Eller har de försvunnit för att avsluta sina liv? Eller är det för de inte vill vara till besvär för sin familj eller omgivning?

Ja det kan finnas hur många orsaker som helst till deras försvinnande. Men sen kan det även handla om personer som försvinner mot sin egen vilja. Det gör det väldigt svårt i den situationen som uppstår vid ett försvinnande.

Är man lika aktiv i sökandet när man vet att det är en person med psykisk ohälsa som när det handlar om att en 17 årig flicka är borta? Vad jag personligen tror så blir det inte samma nivå och omfattning i letandet efter någon av oss med psykisk ohälsa, tyvärr. Jag vet att vi med psykisk ohälsa inte har samma status i samhället fast det är år 2021 nu.

Det är en sak som gör mig arg och ledsen för i den tiden vi lever nu så anser jag att alla ska få samma förutsättningar och att alla ska vara lika mycket värda i vårt samhälle. Man ska inte bli dömd för det man har med sig i sin ryggsäck eller efter vilken sjukdom man har i sitt liv.

Sen är det inte bara den personen som är försvunnen som drabbas av det hela. Den försvunne kanske tror till 100 procent att hen har tagit rätt beslut med att förvinna. Man tror kanske att man bara hjälper sin familj och nära vänner och att man inte kommer belasta dem mer genom att försvinna.

Men det är så fel att tänka så och jag vet hur det är, av egen erfarenhet, för jag har också varit i den situationen. Jag vet nu efteråt att jag inte är någon belastning för min familj. De skulle sakna en i resten av sina liv och sen ha svårt att förlåta sig själva för att de inte räckte till i den sjukes liv. Det kan vara svårt att inse det just då, men man är ofta väldigt uppskattad och älskad av sin familj fast man inte tror det.

Min fundering är att av de 40 procent som har psykisk ohälsa, hur många av dem hittar man vid liv? Och vilka faktorer gör att man inte hittar dem vid liv? Har det med det människovärdet man tillskriver målgruppen att göra? Ställer inte lika många upp och letar efter de här människorna eller vad beror det på? Jag tycker faktiskt att det är en fråga som RSMH ska undersöka mer för det är en så viktig sak att få veta varför det är så.

Sen måste vi själva ställa oss frågan om vad vi som invånare kan göra tillsammans för att få personer i vårt gemensamma samhälle att se människor med psykisk ohälsa som vilka personer som helst och sudda ut alla idiotiska fördomar och okunskap som finns på detta  område i samhället.

/ Jonas Andersson

Psykiatriambulans borde finnas i hela landet

Publicerat: februari 22, 2021 | Författare: | Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Polisen, Psykiatri, Stöd | 1 kommentar

Hej alla RSMH:are!

Idag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.

Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.

Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.

Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.

Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.

Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.

Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.

Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.

Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.

/Jonas Andersson

Oschysst bemötande på Samhall

Publicerat: januari 18, 2021 | Författare: | Sparat under: Jonas Andersson, Sysselsättning | Lämna en kommentar

Hejsan igen alla läsare!
Idag kommer jag ta upp ett ämne som gör mig arg och ledsen. Jag har fått in många berättelser från personer som blir dåligt bemötta och inte känner sig värda något eller utnyttjade på Samhall. Jag tycker att det gamla tankesättet inte fungerar längre om att det ska vara en skyddad arbetsplats för de som har ett funktionshinder.

Jag har fått höra väldigt allvarliga berättelser som man inte ska acceptera i dagens samhälle. Bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte göra hur man vill med de här personerna och behandla dem hur som helst. Flera personer som jag har talat med berättar att de nästan känner sig mobbade av cheferna och att tempot de ska arbeta i är detsamma som på en vanlig arbetsplats. Då anser jag att man inte tar hänsyn till den anledningen som man har när man är på Samhall. Det gör mig så frustrerad och arg.

Ett exempel är när det har blivit bråk så har någon gått emellan för att stoppa bråket och då är det den personen som har fått sluta på Samhall. Vilka vibbar ger inte det kan man tycka. Då anser jag att man ska ta tag i de som slåss och inte de som försöker förhindra det.

Nu säger jag inte att det är så på alla Samhall men enligt de berättelser som jag har fått ta del av så är det en spridning i hela landet. Varför har det blivit så kan man fråga sig. Tar de in fel personer på de ansvariga posterna som inte vet mycket om olika funktionsnedsättningar eller har de en taskig attityd mot den här målgruppen och nedvärderar dem?

Jag har även fått in berättelser där det fungerade men det var ett fåtal om man ser till alla negativa berättelser som jag fått ta del av.  Jag känner att det är för lätt att bete sig hur man vill mot de som kanske redan är svaga i samhället istället för att erbjuda dem en trygghet och förståelse.

Många av de personer som har ett funktionshinder kan vara en väldig resurs för samhället så ta vara på det istället för att sparka bort benen på dem. Om vissa av de sakerna hade hänt på en vanlig arbetsplats så hade man gått vidare med det till facket med mera. Men många i den här målgruppen orkar inte det och de tror att det är fel på dem som personer. Men så är det verkligen inte.

Jag tycker att vi nu i brukarrörelsen måste markera mot de här bristerna för gör vi inte det så kommer det bara att fortsätta och fler att bli utsatta för deras dåliga bemötande.

/ Jonas Andersson

Ett inlägg i debatten om mediciner

Publicerat: december 7, 2020 | Författare: | Sparat under: biverkningar, Jonas Andersson, Medicin, vikt | Lämna en kommentar

Hej på er alla!

Nu är jag tillbaka igen med ett blogginlägg till er. Idag kommer jag ta upp ett laddat ämne och det är mediciner. Många är för mediciner och många är emot mediciner. Jag själv kan tycka att det är bra med mediciner i det akuta skedet, men sen så ska de trappas ner så fort det bara går så man har så liten dos som det bara går.

Jag har egen erfarenhet av när det inte fungerade och jag fick bara en massa nya mediciner samtidigt som man tog inte bort någon. Det slutade med att jag blev sjuk av alla mediciner och biverkningar som jag fick av dem. Det höll på tills jag fick en ny läkare som jag sa till att det inte fungerade mer och att jag inte klarade av min vardag för att jag var så medicinerad som jag var.

Jag sa att jag bara ville ha det absolut viktigaste medicinerna och att man skulle ta bort alla andra. Jag hade 15–20 tabletter om dagen då och nu har jag en medicin som jag tar på morgonen och en behovsmedicin för sömnen, men det var länge sedan som jag tog den och det är skönt. Jag började fungera igen och tänka klart och jag blev mycket piggare också. Men det viktigaste är att jag mår så mycket bättre nu med den lilla medicin som jag har.

Sen är det en sak som jag ofta tänker på och det är de tunga mediciner man använder allt längre ner i åldrarna på barn och ungdomar. Det kan inte vara bra för deras utveckling och man måste samtidigt med mediciner även sätta in andra behandlingsformer. När jag arbetade med detta så fick jag cirka två samtal i veckan från förtvivlade föräldrar som berättade att deras barn bara låg där och inte klarade av att göra något för att de hade så mycket mediciner.

Jag efterlyser att läkare följer upp när man får mediciner och gör en hälsokontroll per år. Jag säger det för det finns så många följdsjukdomar med de här medicinerna. Jag kan se att många går upp i vikt och det kan leda till andra allvarliga sjukdomar som problem med hjärtat och diabetes. Sen vet jag av egen erfarenhet att de här medicinerna tar väldigt hårt på ens tänder för man blir oftast torr i munnen och då får man hål eller som det blev för mig att jag tappade mina tänder.

Min erfarenhet är att sjukvården är väldigt dålig på att informera om olika biverkningar. Jag har själv läst mig till det gällande mina mediciner, men det finns personer som kanske inte orkar eller kan göra det. Jag kan tycka att det skulle vara läkarnas skyldighet att ta upp det när de sätter in olika mediciner.

Har man mediciner som påverkar ens tandhälsa på olika sätt, kan man få ett intyg om att få billigare tandvård. Jag betalar exempelvis bara 200 kronor per gång och har frikort inom sjukvården så det kostar mig inget att gå till tandläkaren. Men tyvärr är vården också väldigt dåliga på att informera om detta. Det borde vara extra viktigt då vi vet att personer med psykisk ohälsa oftast inte har en bra ekonomi och då väljer bort saker som dyra tandläkarbesök.

Varför behövs det så mycket tunga mediciner inom psykiatrin? Kan man inte i alla fall dels lösa det på något annat sätt? Jag fick själv en hel del mediciner och var tvungen att äta extra mediciner för att jag fick så mycket biverkningar av dem jag redan åt. Hur fel låter inte bara   det kan man tycka. Jag vet att jag alltid kommer att behöva en liten dos medicin för att kunna fungera som jag vill och kan göra så det har jag inget emot alls. Det är bara att inse att jag behöver dem för att kunna må bra och inte insjukna så ofta som jag har gjort innan.

Min syn på medicinering är inte att man inte ska ta någon medicin alls för det kommer man sällan ifrån. Men det ska vara i rimliga proportioner så att man kan fungera så bra det bara går och få ett så bra liv som möjligt. Sen är det mycket viktigt med riktiga uppföljningar och hälsoundersökningar varje år.

/ Jonas Andersson

Corona och psykisk ohälsa

Publicerat: juni 7, 2020 | Författare: | Sparat under: Arbetsmarknad, Depression, fattigdom, Jonas Andersson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, självmord | Lämna en kommentar

Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.

Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.

Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.

Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.

Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.

Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.

Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.

Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.

Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson