Psykiatrireformen – en god men förfelad tanke

Hannes 4Nyligen har vi genom SVT:s Uppdrag Granskning kunnat ta del av hur den gamla uppdelningen av psykiatri och beroendevård mellan två huvudmän (landsting och kommun) medför att svårt utsatta människor faller mellan stolarna och blir utan hjälp. Ingen av huvudmännen vill ta på sig ett helhetsansvar och därmed den huvudsakliga kostnaden.

Sedan psykiatrireformen genomfördes 1995 har en likartad situation uppstått i allmänpsykiatrin. Dåvarande medicinalrådet Karl Grunewald hade genomfört en reform i omsorgen av intellektuellt funktionsnedsatta (”utvecklingsstörda”) som innebar att institutionsvården avvecklades till förmån för mer samhällsnära omsorgsformer. Han ville därefter reformera även den psykiatriska vården på motsvarande sätt. Långtidsförvaringen av patienter vid mentalsjukhus skulle avvecklas, och med kommunernas stöd skulle dessa i stället återintegreras i samhället. En i sig mycket god tanke, som dessvärre har fått flera negativa konsekvenser.

Ett problem som Karl Grunewald och dåvarande politiker inte tog ställning till är, att situationerna för intellektuellt funktionsnedsatta och psykiatripatienter inte är analoga. Den förra gruppen är funktionsnedsatt i dess egentliga mening, medan psykiatripatienternas tillstånd är behandlingsbar ohälsa. Uppdelningen i medicinsk vård hos landstinget och social omsorg i kommunerna är därför inte förankrad i patienternas verklighet. Alla insatser bör innefatta både framåtsyftande vård och löpande stöd, och målsättningen bör alltid vara återhämtning och i bästa fall återgång till ett normalt liv.

De första åren efter psykiatrireformen klarade kommunerna inte att ta sin nya del av ansvaret för patienterna, bland annat på grund av ekonomisk kris i landet, och följden blev att många människor försattes i ensamhet och ren misär. Inte så få gick helt enkelt under i brist på stöd och socialt sammanhang.

Reformen har emellertid också fått andra förödande konsekvenser. När all psykiatri låg under en huvudman, landstinget, betraktades alla insatser som delar i en helhet. Socialpsykiatriska insatser var lika viktiga för behandlingen som de medicinska. Efter uppdelningen mellan kommuner och landsting hävdar man att socialtjänsten ansvarar för de socialpsykiatriska insatserna, medan landstingen svarar för den medicinska vården. Socialtjänsten anser sig dock inte ha något behandlingsansvar, utan enbart ansvar för omsorg och sysselsättning, och landstingen har i stort sett renodlat sin verksamhet till enbart medicinsk behandling. Sådana socialpsykiatriska insatser som psykoterapi, gruppterapi, miljöterapi osv. har förlorat sin hemvist och nästintill försvunnit. Ingen av huvudmännen vill ta ansvar för dem.

När man använde omsorgsreformen för intellektuellt funktionsnedsatta som modell för psykiatrireformen, slog man sönder helhetssynen på psykisk ohälsa och delade på ett konstlat och verklighetsfrämmande sätt upp insatserna i medicinsk behandling från landstingen och social omsorg från kommunerna. En sådan uppdelning passar möjligen för just funktionsnedsatta människor, men den är direkt destruktiv för människor med psykisk ohälsa. Vården av den senare gruppen behöver återföras till ett gemensamt huvudmannaskap. Jag är dock inte säker på att den medicinskt inriktade landstingsvården är rätt hemort. Psykiatrin skulle snarare med fördel helt kunna flyttas till kommunerna.

/Hannes Qvarfordt


Intressant ny bok om framtidens psykiatri!

model house (1)Förra våren blev jag ombedd av RSMH att skriva en text till en kommande bok. Där ville man berätta om hur vi brukare ser på psykiatrin och framtiden.

Det var ett intressant tema och jag ville vara lite positiv, ibland är det lätt att bara se det svåra och olika misslyckanden inom vård och omsorg. Och visst är utmaningarna många, men vi måste ju ändå inse att vi är lyckligt lottade som bor i detta välfärdsland Sverige. På en global nivå är ju svensk vård i toppklass jämfört med andra fattigare länder.

I oktober var jag på releasefesten på ABF-huset i Stockholm. Det var trevligt i all sin enkelhet. Missade du den kan du se på föreläsningen här om du har Facebook: https://rsmh.se/intressanta-talare-om-psykisk-ohalsa/

Nu har jag läst hela boken, som fick namnet ”Utan dig finns inget jag – en visionsbok om psykisk hälsa och psykiatri” och jag vill tipsa alla er om den. Förordet är skrivet av inte mindre än Susanna Alakoski, författare till bland annat boken Svinalängorna (som blev film med Ola och Noomi Rapace). Första kapitlet i ”Utan dig finns inget jag” är Emma Wiklunds sorgsna text om att vara tio år gammal och ha självskadebeteende.

Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, beskriver situationen för många av föreningens medlemmar på ett klokt sätt. Herman Holm, överläkare i psykiatri i Malmö, undervisar lite om tre viktiga män i medicinhistorien och Ullakarin Nyberg, suicidforskare och överläkare i psykiatri i Stockholm skriver väldigt bra om behandlarens roll och känslor när hon möter patienter som har funderingar om självmord eller som till och med har planerat suicid.

Lo Dacke är liksom Emma Wiklund en ung kvinna som känner sig sviken av barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och hon har gjort väldigt sorgsna och arga serieteckningar. De är drabbande och bra och en av bilderna pryder också omslaget. Gustav Avelin berättar också om sig själv, om att vara man och ha Asperger och ADD. Igenom hela boken finns strösslat dikter som lättar upp men ändå är fyllda av sorg. De är skrivna av Elin Engström som också varit redaktör för boken.

Sist men inte minst handlar den sista texten i boken, den som är skriven av mig, om framtiden. Jag ser på psykiatrin på ett mer positivt sätt och försöker göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att hända.

Det visionära anslaget i boken är fint. Visionerna vi har varierar från “ingen ska behöva vänta så länge på hjälp som jag har gjort”, “Att alla som mår dåligt vågar be om hjälp” till att personer med psykisk ohälsa har rätt till en helhetssyn där du inte förminskas till en diagnos, utan där det uppmärksammas att måendet också hänger ihop med en mängd andra orsaker, som ens sociala liv, ens boende och ekonomiska villkor. På så sätt kommer det i framtiden bli naturligt för kommunernas socialtjänst och psykiatrin att jobba tätare och tillfråga brukaren själv vad som behövs för att hen ska må bättre. Det är i varje fall Jimmie Trevetts förhoppning.

Vill du beställa boken från RSMH:s kansli så finns den billigt att få tag i om du klickar på länken ovan.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Varför ska jag vara medlem i RSMH?

Fredrik-allvarig1-lågJa – varför egentligen? Jag gick egentligen inte med för den goda kamratandan, inte för att bryta isolering, inte för att bli accepterad eller för att ha någonstans att gå eller göra aktiviteter.

Jag gick med för den konstiga åsikten att jag ville bedriva intressepolitik, alltså påverkansarbete. Jag hade valsat runt på olika slutenvårdsavdelningar där jag inte kände mig lyssnad på utan ofta ljugen för och där jag alltid behandlades som mindre vetande eller när jag sade att jag hade skapat något kreativt kunde få höra ”Det där har du nog inte gjort – du är inte kapabel till det”. Med det följde en total nedskrivning av psykiatrin om mina förmågor och hela min världsuppfattning ansågs tokig samtidigt som jag blev ifrågasatt när jag hade kreativt skapat något.

Jag hade bland annat gått på universitet och tagit en fil kand – har nu jobbat till och från i åtta år med undersökningar och kontorsjobb. Bara för att när jag nämnde för läkaren för någon månad sedan att jag sökte jobb, få höra att ”du ska jobba med att sätta fram varor på hyllorna i butiker eller jobba på lager och flytta kartonger. Kontorsjobb klarar du inte av.” Trots att jag har jobbat med det i åtta år nu, plus studerat på universitetet innan!!

Det jag vill säga är att när min och andras världsbild krockar totalt och man känner sig helt ensam och utlämnad så är det skönt att ha någonstans att gå där man inte betraktas som hispig. På min slutenvårdsturné i cirka 16 år har jag också sett andra behandlas illa inom vården där personal, även i de fallen, haft en annan syn på patienten än vad denne haft på sig själv. Missförstå mig inte – jag har haft en psykos, depressioner, nedstämdhet med mera. Jag kan nog betraktas som totalt tokig men man kan ju faktiskt ha ett bra liv trots det!

Efter att ha levt som jag gjort i många år och själv bevittnat många felgrepp inom vården, hörde jag år 2010 talas om att Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, arbetade för att förändra/ förbättra vården. Jag var 43 år och fick höra talas om detta för första gången. Jag tänkte att ”kan jag vara med och förändra vården så att andra skulle slippa uppleva vad jag upplevt och förändra vad jag sett andra utsättas för, så vill jag dra mitt strå till stacken”. Så jag gick med i RSMH.

Av någon oförklarlig anledning uppmärksammades jag av Stockholms distriktsstyrelse rätt snabbt och jag fick en chans att bli invald i styrelsen för att bedriva intressepolitik. Jag fick också en chans att jobba som Brukarinflytande samordnare, BISAM, på ett vikariat en kortare tid och där diskutera med andra som gjort en stor resa i livet och återhämtat sig från psykisk ohälsa. Jag läste på om diagnoser, andra föreningar, fick en chans att tala med andra egenerfarna, gick på seminarier och föreläste. Det blev en viktig lärdomsperiod eftersom jag inom RSMH inte bara representerade mig själv i olika råd utan brukare med alla diagnoser.

Innan jag gick med i RSMH var jag rätt så isolerad. Och jag ville inte umgås med vem som helst heller. Det var RSMH som nämnde att det var viktigt att bryta isolering, få kamratstöd och ha en meningsfull vardag. Jag hörde liknande resonemang redan av personalen inom slutenvården. De betonade ofta vikten av socialt liv och sysselsättning, men då de inte hade egen erfarenhet av psykisk ohälsa trodde jag att det inte gällde mig, utan jag hade uppfattningen att personalen inte kände mig utan kunde dra åt helvete med sitt teoretiska tjafs. När RSMH sa samma sak kände jag igen det teoretiska synsättet men det var först när jag i livet fick uppleva fördelarna av detta genom deltagandet i RSMH, och se att det förändrade vardagen för mig, som jag insåg vikten av det. Slagord i all ära men detta är en viktig del av livet.

Med medlemskap i RSMH såg jag alltså vad det innebar att bryta isoleringen. Det var inte bara det att jag inte var ensam utan jag fick bli en person som räknades och fick vänner och bekanta som inte betraktade mig som hispig. Jag hade haft en viss kontakt med andra tidigare då jag bland annat bott i psykiatriskt stödboende men att nu kunna välja vem jag umgicks med, få ha kul och göra meningsfullt intressepolitiskt arbete tillsammans började ge en annan mening åt livet.

Med medlemskap i RSMH och bedrivande av intressepolitik började jag uppleva fler fördelar med RSMH. Jag bröt min isolering, fick meningsfulla uppgifter och blev respekterad som jag var. När jag gjorde något bra för andra var det ingen som ifrågasatte mina kunskaper och vad jag gjorde. Och hela tiden förde vi en konkret dialog med andra brukare och professionen. Mötet med professionen gjorde att jag fick upp ögonen för att många inom vården menar väl och vill väl. Men sedan är det inte alltid som det leder till bra beslut för patienten. Det erkändes även av vården att det ibland skett mindre bra beslut, bemötande och behandlingar. Ofta på grund av okunskap om vad patienten behöver. Men bara det att de drevs av välvilja gjorde att det gick att ha en dialog med dem. Och de lyssnade när vi talade med dem.

Jag sökte arbete och gick utbildningar. De förut meningslösa årens upplevelser gav mig kunskap att arbeta för att söka förbättra livssituationen för andra med psykisk ohälsa. Vi förde intressanta och utvecklande samtal. På RSMH uppskattar jag också många aktiviteter som vi genomför tillsammans. Och vi är var alla välkomna med olika bakgrund och har kul tillsammans. Nu har åren inom RSMH gett mig meningsfull sysselsättning, vänner och arbete.

RSMH blev startpunkten inte bara för att söka mig ut i livet utan det gav mig också verktyg att ta steget ut i den stora världen. Jag har genom åren i mitt arbete på RSMH, bland annat i brukarrevisonsprojektet, träffat en mängd intressanta och roliga personer, som jag haft stort utbyte utav. Jag träffade också min flickvän i arbete under dessa åren. Hon betyder väldigt mycket för mitt välmående.

Jag kan bara säga att jag är ledsen att det dröjde så länge innan jag fick en chans till en meningsfull vardag. Jag kan också säga att jag tidigare i livet upplevt smärta i själen, en hopplös vardag som inte sågs ut att kunna förändras och självmordsförsök. RSMH var en början till en förändring av allt detta. Sitter du hemma med självmordstankar så varför inte gå till RSMH och få uppleva en lite bättre dag i glada vänners lag? Och sedan kanske en dag till…..och ytterligare än och så vidare. Åren går – jag lever ett bättre liv än jag gjort på många år. Varför dröjde det så länge innan jag prövade vingarna??

I RSMH räknas jag som någon. Och nu bara inte i andras ögon utan även i mina egna ögon, och min flickväns. Det går att få ett bra liv där inte allt handlar om psykiatri, utan ett liv som innebär vänner, familj och jobb också. Det går att leva ett bra liv även om jag betraktas som tokig! RSMH var det första steget ut i livet och förhoppningsvis har jag många steg kvar. Allt är inte psykiatri och behandling utan det går att njuta av livet också.

/Fredrik Gothnier