Behöver livskriser bli psykiatri?
Publicerat: augusti 29, 2013 Sparat under: Elisabet Alphonce, livskriser, Samtalsakut 1 kommentar
Antalet människor som söker psykiatrisk vård ökar. Kanske beror det på att folk mår sämre i dagens samhälle eller på en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa som gör att fler vågar söka hjälp. Beror ökningen på detta så är det helt rätt och då bör också psykiatrin få avsevärt mer resurser för att klara att ge en god vård till samtliga sökande.
Men jag funderar över om inte en del av ökningen kan bero på en psykiatrisering av det normala. Jag menar livskriser och beteenden som man förr pratade med en vän eller anhörig om, eller som man vände sig till en präst eller diakon med. Finns det en tendens i dagens samhälle att sjukförklara livshändelser som tillfälligt oroar sinnet? Finns det en andlig tomhet som en aktiv tro skulle kunna fylla?
Jag tycker dessa frågor är viktiga att ställa. Det är inte önskvärt att fler än nödvändigt hamnar inom sjukvården. Att bli patient skapar på sätt och vis en ny identitet, man börjar se sig som sjuk. Inte heller tror jag att mediciner är den bästa boten mot en livskris. Samtal är en mycket bättre hjälp när det gäller en skilsmässa, en uppsägning eller en längtan efter mer mening i livet. Dessa samtal bör gå att få utanför sjukvården, i något ”friskt” sammanhang.
Kanske kommunen kunde samarbeta med kyrkan och skapa en ”samtalsakut” på ett flertal orter i Sverige och se vilken effekt det får? På en samtalsakut kan medmänniskor lyssna till den som är i kris. Inga läkare bedömer diagnos, inga mediciner skrivs ut, inga journaler förs. Bara en möjlighet att få berätta och reflektera kring sin situation tillsammans med en medmänniska som bryr sig.
Hur väl en samtalsakut skulle fungera behöver utvärderas av de människor som tar del av en sådan verksamhet. Det kommer inte att kunna ersätta psykiatrisk vård för verkliga psykiska sjukdomar, men kanske kan det hjälpa människor med livskriser utan att de blir patienter.
Med varma hälsningar,
/Elisabet Alphonce
Torsdagsaktionen
Publicerat: augusti 28, 2013 Sparat under: Diskriminering, Jimmie Trevett, Tillgänglighet Lämna en kommentar
Nu har RSMH också formellt anslutit sig till Torsdagsaktionen som startades av DHR (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder). Bakgrunden är att i november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte.
Torsdagsaktionen finns på plats utanför Rosenbad inför varje regeringssammanträde, för att påminna regeringen om att tiden går.
Bristande tillgänglighet innebär en stor skada för samhället och den växande del av befolkningen som drabbas. När alla medborgares varierande behov inkluderas i samhällsplaneringen ökar tillgängligheten för alla. RSMH anser att det är självklart att bristande tillgänglighet ska omfattas av Svensk diskrimineringslagstiftning. Från ord till handling! Regeringen måste komma till skott med lagstiftning och sluta att dra frågan om tillgänglighet i långbänk.
Vi syns på torsdagar utanför Rosenbad mellan 8.00 – 9.00.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande
Schizofrenidiagnos efter urinvägsinfektion
Publicerat: augusti 26, 2013 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Diagnos, Min berättelse Lämna en kommentar
I mars i år blev jag mer förvirrad än vad jag vanligen är. Jag blev det som en följd av en urinvägsinfektion. Jag blev väldigt rädd och jag var inte ”jag”. Jag visste inte vilken dag det var, vilken månad och så vidare. Det var skrämmande att uppleva. I vanliga fall är det sådant som jag inte har några som helst svårigheter att veta vid min normala affektiva störning och återkomande ångstattacker, kallad psykisk neuros av vården, samt återkommande höst- och vinterdepressioner.
Men de senaste åren har jag kryat på mig psykiskt. Jag klarar bättre att hantera mina dagar. Jag funderar till exempel aldrig på att skada mig själv eller att inte leva längre. Det är väldigt skönt att slippa ha tvångstankar om att behöva och vilja skada sig själv på grund av att livet är outhärdligt och jag inte vet hur jag ska orka leva vidare.
Så här gick det till med urinvägsinfektionen. Den 26 november 2012 opererades min högra höft. Operationen gick bra, men jag fick två sorters stafylokocker i såret och fick ligga inne på Sundsvalls sjukhus från 25 november till 3 januari. Därefter fick jag fick fortsätta att medicinera i hemmet till 25 april 2013 för att få bukt med infektionen. I början av mars fick jag även urinvägsinfektion som jag var för dålig för att själv lägga märket till. Jag blev förvirrad av infektionerna och orkade inte äta och glömde att ta mina mediciner som jag ska. Två vänner kom hem såg hur det var fatt och kallade på ambulans som körde in mig till sjukhuset där låg inne ett dygn. Först kom jag hem utan åtgärd eftersom dibetesproverna var bra vid medicinering. Något urinprov tog man inte alls… Ett par dagar senare kom min vän och hälsade på igen och upptäckte att jag sov. Jag var lika förvirrad fortarande. Jag hade inte ätit, klätt mig eller medicinerat. Min vän skjutsade ner mig till vårdcentralen och jag fick en akut tid hos distriktsläkare som skrev inläggningsintyg för utredning på Sundsvalls sjukhus. På akutmotagnigen konstaterades urinvägsinfektion och jag blev inlagd en vecka och fick ytterligare en antibiotikakur för detta.
Nu var jag inte förvirrad längre men helt slut i kroppen och psyket. Villkoren för att jag skulle få komma hem var fyra besök dagligen från hemtjänsten som skulle värma mat, ta prover och ge medicin. Det behövde jag faktiskt. Det blev dyrt, men vad skulle jag göra??
Men se upp, du med kan bli förvirrad av en urinvägsinfektion. För min del ledde det till att jag för första gången i mitt liv fick diagnosen schizofreni av en distriktsläkare, en sjukdom jag alltså inte har. Jag visste inte man kunde få det som en tillfällig diagnos. På psyket där jag går på behandling sedan 1960-talet är de överens om att schizofreni inte är min riktiga diagnos. Frågan är nu hur jag får bort den?
Var rädda om er där ute.
/Anne Sofie
Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?
Publicerat: augusti 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen 3 kommentarer
Nu är Ulf Kristersson, regeringens minister för socialförsäkringen, på TV igen. Med sig har han både staplar och grafer i svala blå färger. Någonstans i hans drivna presentation bubblar några obehagliga fakta fram i förgrunden av hans makro-systemanalyser av statistik över sjukfrånvaro och ersättningsuttag ur våra socialförsäkringar. Försäkringskassan larmar om att anslagen inte räcker då sjukfrånvaron ökar igen. Bakom ökningen finns framförallt stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning som bipolär sjukdom och återinsjuknande i depressioner.
Ministerns snabba och handlingskraftiga respons är att med fast röst och blicken rakt i kameran berätta att Försäkringskassan nu ska få ytterligare ett analys- och utredningsuppdrag. Om detta kan man tänka och tycka lite olika. Mer kunskap är ju inte fel. Beslut ska definitivt vara underbyggda av en korrekt bild av verkligheten för att inte göra ont värre.
Men, när RSMH de senaste fem åren kritiserat Alliansens reform av sjukförsäkringssystemet är det huvudsakligen för att man med ofullständiga underlag, i trots mot förutsägbara risker och i brist på kompletterande satsningar på effektiv och strukturerad rehabilitering extremt fort forcerar igenom en samhällsomstöpning i våra gemensamma trygghetssystem som vi inte sett maken till i Sverige på ett halvt århundrade. Nu när systemskiftets barnsjukdomar börjar bli kroniska är det inte bråttom längre?
Låt oss återvända ett ögonblick till läget då behovet, nödvändigheten och riktigheten av en reform konstaterades för ett drygt decennium sedan. Sjukfrånvaron var hög, samhällsekonomin pressad och den demografiska kurvan oroväckande för hur arbetskraftsutbudet skulle stå sig framöver. Men, var detta nu för att lata och arbetsskygga levde högt på socialförsäkringen eller fanns där andra förklaringar?
En kunskapsöversikt över läget då det begav sig från Arbetslivsinstitutet, Den galopperande sjukfrånvaron – Sken, fenomen och väsen (Larsson, Marklund & Westerholm, Arbetslivsinstitutet 2005), ger en bild befriad från politiska skygglappar. Det man fann här var att, bortsett från en betydande ökning av psykiska utmattningsdepressioner, så var diagnospanoramat ungefär som det varit i alla tider. Men, situationen för de rehabiliteringsansvariga hade drastiskt förändrats till det sämre under 1990-talet. Människor fick inte i samma utsträckning som tidigare individualiserade, sammanhållna och fokuserade insatser från det allmänna till stöd för sin rehabilitering då deras arbetsförmåga sviktade på grund av ohälsa. Många av RSMH:s medlemmar kan också vittna om bristerna i rehabilitering under perioden och ett tryck mot förtidspensionering snarare än konkret stöd till återhämtning vid psykisk ohälsa.
Har då Alliansen under dess tid vid makten på allvar intresserat sig för rehabiliteringsfrågan? Detta med socialförsäkringssystemet kommunicerande kärl. Inte på allvar och inte på ett genomtänkt sätt är det intryck man får. När såg man senast en gemensam presskonferens med både Ulf Kristersson och Göran Hägglund där de tillsammans fick beskriva analysen, planen och visionen för ett samhälle där man vågar bli sjuk, har råd att bli frisk och får tillgång till ett arbete man orkar med?
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Material ska inspirera fler till delat beslutsfattande
Publicerat: augusti 22, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Jimmie Trevett, Samverkan 1 kommentar
Nu är semestrarna slut och aktiviteterna drar igång på allvar igen. Igår deltog jag i ett möte på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Syftet med mötet var att prata om delat beslutsfattande inom vården och målet med övningen är att det om en månad ska finnas ett inspirationsmaterial om delat beslutfattande. Materialet riktar sig till vården och kommer bland annat att innehålla exempel från verksamheter där delat beslutfattande används.
Det är ett framsteg att SKL tar detta initiativ och förhoppningsvis leder det till att delat beslutfattande som metod sprider sig till flera vårdenheter så att fler patienter och deras närstående kan få ett ökat inflytande över vården. Det kan leda till bättre resultat för vården och betydligt bättre förutsättningar för återhämtning för patienten.
På mötet deltog representanter från hela landet och psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren konstaterade inför församlingen att efterfrågan på ett material om delat beslutfattande är stort.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
(Ny)liberalismen är fascismens demokratiska kusin
Publicerat: augusti 12, 2013 Sparat under: Demokrati, Hannes Qvarfordt Lämna en kommentar
Låt oss först som sist slå fast att det finns väsentliga skillnader mellan liberalism och fascism. Liberalerna bekänner sig till den demokratiska parlamentarismen och accepterar inte våld som konfliktlösningsmetod. I varje fall inte under fredstid. Fascismen är i stället en totalitär ideologi med våldsromantiserande inslag. Om vi sedan jämför liberalismen som samhällssystem med den klassiska (italienska) fascismen finner vi också avgörande skillnader. I det liberala samhället skall staten vara så liten som möjligt och medborgarna och det civila samhället skall vara så fria att styra sig själva som möjligt. I det fascistiska samhället är staten stark och det civila samhället en del av statsapparaten (så kallad korporativism).
När vi har konstaterat dessa viktiga olikheter finns det emellertid också skäl att granska de likheter, som motiverar blogginläggets rubrik. Fascismen och liberalismen är i praktiken båda elitistiska ideologier. De hyllar styrka och framgång och föraktar svaghet. Skillnaden ligger i att fascismen aktivt gynnar de starka, friska och privilegierade grupperna i samhället, medan liberalismen genom att minska statens makt och understödja de fria marknadskrafterna ger samma grupper större svängrum på de försvagades bekostnad. Man låter djungelns lag regera mer eller mindre fritt.
Till skillnad från fascismen driver givetvis inte liberalerna medvetet fascistoida idéer. De säger sig i stället vilja ge varje individ så stor frihet att forma sitt liv som möjligt, utan statlig inblandning. Vad de då emellertid bortser från är att individerna i samhället har getts helt olika förutsättningar att slåss för sin tillvaro och skapa sig ett gott liv. Det gäller allt från kulturella och socioekonomiska förhållanden i den grupp individen tillhör, till den enskildes kroppsliga, psykologiska och intellektuella förutsättningar. Ju mindre reglerade de olika marknadskrafterna är, desto större fördel får den starka, friska, begåvade och kanske redan välbeställda individen och desto tyngre blir kampen för den i något avseende försvagade individen.
När liberalen säger sig ”tro på individens förmåga” gör han sig dels skyldig till att sätta sina egna förutfattade åsikter framför respekten för den enskildes egen upplevelse av sin förmåga, dels tvingas han se på den som misslyckas med förakt. Om den misslyckade nämligen har en sådan förmåga som liberalen ”tror på”, kan misslyckandet endast bero på att han inte har ”ansträngt sig tillräckligt” eller inte insett vilken förmåga han har. Båda synsätten är elitistiska och svaghetsföraktande, dvs. i grunden fascistoida. Detta är bakgrunden till den nedmontering av välfärden och de ökade samhällsklyftor, som den nyliberala vågen över västvärlden har medfört.
/Hannes Qvarfordt
Musik
Publicerat: augusti 5, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentar
Varför skulle jag inte ta med ett avsnitt om musik? För mig har musiken betytt oerhört mycket i många avseenden! För det första är det rogivande, kul helt enkelt, eller hur?
Sedan brukar jag lyssna extra på vissa texter, för att känna tröst, lära mig, få förståelse mm.
Texterna måste vara genomtänkta av en annan människa och inte vilken människa som helst – de är proffs på att formulera sig också! De är en sorts författare, fast i miniatyrform. Det är också lättare att ta till sig budskap i form av musik, jämfört med bokform, därför att den är omvandlad/omgjord/anpassad, när man inte orkar smälta hur mycket som helst. Jag har alltid ångrat att jag inte gick och lärde mig spela något instrument, när jag var mindre…
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.