Bemötande viktigare än evidens
Publicerat: oktober 26, 2016 Sparat under: Bemötande, Evidensbaserad, Fredrik Gothnier, Henrik Larsson 4 kommentarerIdag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som 
gjorts och inte på hur dessa har utfallit.
Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då
klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.
Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner. Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?
Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.
Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.
/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier
Är vi lika inför lagen?
Publicerat: oktober 20, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, Socialförsäkringen 2 kommentarerFår du den hjälp du behöver av socialtjänsten? Är du lika inför lag? Det finns fakta som visar att socialtjänsten behandlar oss olika – trots att vi har samma behov, samma
inkomst, samma förutsättningar. Det vill säga om vi inte hävdar vår rätt till likabehandling! Men samtidigt ska bistånd beviljas individuellt, för vi har ju alla olika villkor och förutsättningar.
2012 orkade jag inte begära det som heter ’bistånd över norm’. Då hade jag haft höga kostnader för nya glasögon, mediciner, hemtjänst, färdiglagad mat och dyra sjukhuskostnader (jag låg inlagd sex veckor för sjukhussjukan). Jag var tvungen att ta banklån, och betalar fortfarande av varje månad för det. Det här är inget ovanligt. Vi är många som gör det – om vi nu får låna alls. Andra har fått kronofogden efter sig, och ibland även förlorat bostad och annat.
En sak som alltid varierar är ju vilken hyra du har. Du kanske har hyresbidrag på halva hyran som jag? Har du äganderätt på ditt boende eller en hyresrätt, bor du ensam som jag eller har du sambo och har kanske barn? Eller en sjuk anhörig som kanske har flyttat in för att de inte haft råd med hyran i sitt tidigare boende. Du har kanske jobb på deltid, men dåligt betalt så du inte kommer upp i bruttonormen, när skatten är betald. Du kanske inte kan lägga om dina lån för att få lägre kostnader, eftersom du tjänar för dåligt. Kanske behöver du bil till jobbet då inga kommunikationer fungerar, på dina arbetstider? Du kanske har ångest så du inte kan åka kommunalt, men heller inga läkarintyg som ger dig rätt till färdtjänst.
Vi får inte den socialbidragsnorm vi ska ha vid samma behov, till exempel får invandrare ofta lägre än den av staten bestämda normen. Och, skulle jag förmoda, även vi med psykisk ohälsa får inte heller rätt hjälp.
Räknar verkligen biståndsbedömaren in dina vård- och hjälpmedelskostnader? De kan bli höga på en och samma månad. Det är inte frivilligt att behöva vare sig vård, medicin, hjälpmedel eller inläggning på sjukhus. Vi har faktiskt rätt till bistånd över norm, de där dyrare gångerna om året. Upp till högkostadsnivårerna, och ofta även varje månad … Kom ihåg att ange merkostnader! Du har inte valt att behöva vård. Du har enligt lag rätt få bistånd över norm. Vet du om det? Socialtjänstemännen och andra sparivrare på kommunerna verkar inte alltid veta detta.
Jag har varit förbannad på mig själv för att jag inte orkade be om hjälp 2012. För man får ju skylla sig själv… Jag har slutat med det nu. Och jag vägrar skämmas! Undvik att komma i samma situation om du kan.
Lycka till och vara rädd om dig!
Kram
/Anne-Sofie Höij
World Mental Health Day 10 oktober 2016
Publicerat: oktober 10, 2016 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin Lämna en kommentar
Världsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.
Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.
Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.
Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.
Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.
Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.
Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.
Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.
I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.
RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.
Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här
