30 år som återfallsfri!

Snart firar jag 30-årsjubileum som återfallsfri, då det var sista inläggning i Uppsala mitt under studietiden. 

Vägen har varit lång, samtidigt som det också har gått fort, känns det som – nu efteråt med facit i hand! Inte kunde jag lova på rak arm, den dagen jag fattade beslutet, att aldrig mer bli inlagd … 

Min taktik har bland annat varit som så att jag köpte en årskalender, och bläddrade fram till den 25 november …1994, där jag skrev återfallsfri – och målet då, var alltså att klara av ett år i taget. 

Och så har jag gjort, varje år, sedan dess och än idag. 

Jag har också fått acceptera att medicin måste man ha, om inte mycket så lite grann, bara så att man har något slags skydd i sig, som min läkare uttryckte det hela. 

Det har också gått åt pengar, i klarspråk: mestadels till min stora hobby, bowling. Det är inte gratis att bowla, men det behövde jag väl inte säga? Eller!? 

Det verkar som om till exempel Försäkringskassan utgår från att jag ska kunna återhämta mig, med en tom plånbok!!? Vilket är helt absurt!! 

Med det menar jag att det borde finnas någon form av återhämtningsbidrag, alltså avsatta pengar för att bekosta återhämtning! 

Jag ska även nämna min andra stora livlina genom åren: Jag blev engagerad i RSMH, som jag egentligen också kom i kontakt med genom en slump. Kamratstödet där och mina förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare, har varit till stor hjälp. Jag har kommit på att det mesta i mitt liv har hänt av en slump! 

Upplysningsvis, kan jag avsluta med att berätta att denna lilla bloggtext har jag suttit och knåpat ihop under tiden som jag sitter och ”hänger” i bowlinghallen. Vilket jag gjort i 26 (!) års tid. 

Så. Återhämtning är möjlig: med lite tur i livet, och man får komma in meningsfulla sammanhang och absolut med hjälp av pengar, i klarspråk! Glöm aldrig det! 

Trevlig höst! 

/Khai Chau


Pernilla drar igång i Perstorp!

porträtt på glad kvinna med brun- och vitprickig blus (Pernilla, RSMH Perstorp).

Pernilla Molnar har återstartat föreningen RSMH Perstorp Kamratstöd efter att den legat vilande ett tag. Hon har egen erfarenhet av psykisk ohälsa med sig som expertis vilket kan vara en stor fördel för den som vill starta en RSMH-förening eftersom man då oftast har kunskap om situationen för personer med psykisk ohälsa och rätt typ av nätverk, men för mig som stått utanför processen har det sett så lätt och lustfyllt ut och jag är nyfiken på om vi kan lära oss något av Pernilla.  

Vi träffas en solig vårdag för att prata om hur hon har gått till väga.  

Först undrar jag varför du gick med i RSMH från början? 

– Jag gick med när jag blev sjuk och upptäckte nästan genast att det är trevligt med kontinuiteten och den sociala samvaron. Man mår bra av att träffas och laga mat och umgås regelbundet med någon. 

Vad fick dig att bestämma dig för att just du skulle ta ansvar för att det finns en RSMH-förening i Perstorp? 

– Jag har varit med sedan 2002, och jag fick klump i magen när jag fick höra att vi skulle lägga ner föreningen. Jag kände genast att jag ville se om det gick att lösa, och eftersom jag varit med så länge kände jag att jag vågade. Man behöver inte ha så höga krav på sig själv, det är bara att prova, och jag märkte ganska fort att jag kunde. Det blir inte svårare än man gör det. 

Vad krävs för att man ska kunna starta en förening? 

– Det enda man behöver egentligen är att hitta människor som vill vara med. Det kan vara vänner, familj, eller helt okända människor. 
 
Pernilla säger sedan att det var enklare för henne eftersom hon byggde vidare på något som redan fanns, men för mig som först träffade henne på ett möte för att lägga ner föreningen och som följt processen är det tydligt att det som redan fanns var Pernilla. Hon stoppade nedläggningen på ett möte genom att själv ta på sig allt ansvar att bygga upp föreningen från ingenting.  

– Jag har också fått hjälp av ABF i Perstorp som genom sitt föreningslivsnätverk hjälpt mig med lokal och gett mig tillgång till olika resurser. Biblioteket i Perstorp har också varit ett stort stöd i informationsspridning, och de har varit väldigt uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade några träffar först för att hitta folk. Nästa steg är att bilda en styrelse, så vi hade ett möte där vi valde styrelsen, och sedan är man igång.  

Hur hittade du de där människorna som kom på träffarna? 

– Man måste våga fråga i sitt nätverk, prata med människorna man träffar var det än är. Jag satte upp lappar på bibliotek och hos en vän som har företag, hos ABF, på kommunala verksamheter, och utomhus, och på mataffären. Jag var också med på ett återhämtningskafé och så kontaktade jag anhörigkonsulenten på kommunen, och hon ville bli medlem. 

Det låter som du jobbat mycket med detta. Hur många måste man vara? 

– Man måste bara vara tre för att starta en studiecirkel, eller fem för att bilda en förening. Det är lätt att komma igång om man vill, men jag tycker det är roligare när man är fler. 

Så hur många blev ni? 

– Nu är vi 13 aktiva medlemmar i RSMH Perstorp Kamratstöd. 

Så himla bra jobbat, och vad fort det gick. Vilka tips har du till den som funderar på att starta en förening på sin ort? 

– Använd dina nätverk och prata med alla du kan. Lita på att det funkar och ge inte upp. Och använd just dina styrkor, och gör det du är bra på och tycker är kul. Det finns inga regler om vad man ska göra när man träffas. Ta vara på framgångar också, fira när något går bra. 

Hur har det varit hittills att dra igång en förening och vara ordförande? 

– Förvånansvärt lätt. Det har varit roligt att hålla i det, och att få prata med alla människor. 

Porträtt Anna-Maria Olsson, kvinna med brunt hår och glasögon

Intervju: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 


Julen är (inte längre) någon katastrof

Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva? 

För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.  

Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan. 

Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer. 

Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.  

Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag. 

I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra. 

Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende. 

En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt. 

Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke. 

Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt. 

/Marina Sångängel 


Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?

Jag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.  
 

Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.  
 

Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.  
 

Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.  
 

Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad. 
 

Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda. 

//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 


Fyra saker jag vill lyfta inför riksdagsvalet

Den 11 september 2022 är det riksdagsval i Sverige. Här är fyra saker som jag önskar att politikerna ska göra inom området psykisk hälsa. 

  1. Mer pengar till psykiatrin. I alla 21 regioner pågår en diskriminering när det gäller finansiering av psykisk ohälsa. Nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige beror på psykisk ohälsa (enligt en rapport från Skandia, bland annat). Ändå satsas bara en spottstyver av den sammanlagda vårdbudgeten på psykisk hälsa. Historiskt sett får psykiatrin alldeles för lite pengar på grund av stigma och attityder. Därför anser jag att regionerna bör steppa upp och ge mer pengar till psykiatrin. 
  1. Arbeta för att ändra attityderna till psykisk ohälsa. Attityderna till psykisk ohälsa bygger fortfarande på en föråldrad syn på psykiatrin, som tyvärr är utbredd i det svenska samhället. Det finns fortfarande mycket rädslor. För att ändra attityderna skulle vi till exempel kunna prata mer om psykisk ohälsa i skolor och på arbetsplatser. Då skulle fler våga prata och inte känna sig så ensamma i sitt psykiska mående. 
  1. Mer peer support. Anställ fler människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men som nu är återhämtade, så kallad peer support eller professionella kamratstödjare.  Peer support förekommer i flera regioner, men jag tycker att den anställningsformen borde finnas överallt. De som arbetar som kamratstödjare kan få en annan typ av kontakt med patienterna och vara en tillgång för personalen. 
  1. Mer personcentrerad vård. Arbetet med personcentrerad vård och ett återhämtningsinritat arbetssätt bör utvecklas. Om du som patient får vara med och besluta om insatsen blir det ofta bättre resultat. Brukarens erfarenheter och val bör väga lika tungt som läkarens.  

//Jimmie Trevett 


Brukarinflytande i vardagen


Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.

Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.

Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.

Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.

Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.

Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.

Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.

Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.  

/Jimmie Trevett


Lär av pandemin

Det är en märklig tid och trots att vi förhoppningsvis snart kan se slutet på pandemin kommer det nog dröja tills vi har en normal vardag igen. Kanske blir det ett nytt ”normalt” för visst har vi lärt oss mycket under denna svåra tid. Många är ni, som trots knepiga förutsättningar, hållit i gång föreningsaktiviteter på olika kreativa sätt för att undvika smitta, och som ändå fortsatt med det så viktiga kamratstödet.

Många föreningar har haft aktiviteter utomhus, några på distans med hjälp av dator och telefon, andra har delat ut mat till medlemmar och ytterligare några har ringt sina medlemmar för att hålla kontakten. En del föreningar har kunnat hålla öppet med restriktioner, handsprit och avstånd. Det finns en vilja att fortsätta även när det är tufft och den viljan ska vi ta vara på.

En glad nyhet är att förbundet blivit beviljat medel från Folkhälsomyndigheten för att stötta aktiviteter i våra föreningar. Det kan röra sig om utflykter, friluftsliv, matleveranser eller insatser för att öka den digitala kunskapen i föreningen. Medlen ska dessutom gå till att sprida kunskap om vaccination mot Covid19 och för att sprida goda exempel på verksamhet inom hela organisationen. Ansökan kommer att gå ut via RSMH-nytt och på rsmh.se, så håll utkik! Kansliet vill ha er ansökan senast 1 september. Medlen från Folkhälsomyndigheten kan redan brukas nu i sommar och efteranmälas till förbundet. Passa på att ta chansen att utveckla er fina, smittsäkra verksamhet ytterligare.

Mycket har vi, som sagt, lärt oss under pandemin, inte minst vad gäller hygien och smittsäkerhet, men även hur vi håller kontakt när vi inte kan träffas fysiskt. Handtvätt, spritande, munskydd och avstånd är det bästa skyddet mot Covid19 och har gjort att de vanliga säsongssmittorna minskat markant. Låt oss fortsätta hålla i de nya hygienrutinerna även när pandemin avtar. Även magsjukor och influensor kan drabba människor hårt. Håll också kvar i vanan att ringa eller på annat sätt hålla kontakt med de medlemmar som inte kan komma till föreningen! Ett telefonsamtal eller SMS kan betyda så mycket.

Slutligen vill jag med några tips för att hålla hälsan i värmen önska er en riktigt fin sommar!

Barbros sommartips

  • Åk på utflykter, umgås ute och ha trevligt! Är du osäker på hur många som kan umgås, håll koll på Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Kanske finns det någon annan RSMH-förening som tar emot besök?
  • Kom ihåg att vara försiktig med solen och drick mycket vätska. Det är bra med lite extra salt om du svettats mycket.
  • Vaccinera dig mot Covid 19 så fort du får chansen. Ta hjälp av en kamrat om du har svårt att boka vaccinationstid.
  • Vaccinera dig även mot TBE om du vet att du kommer vara där det finns fästingar som bär smittan.
  • Njut, vila och återhämta dig.

Återhämtning är A och O

Jag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.

Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.

Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.

Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt. 

Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.

/Jimmie Trevett


En hoppfull midsommarhälsning

Det är en långt ifrån en vanlig midsommar utan en midsommar när social distansering och handtvätt är viktigare än någonsin. Ändå tror och hoppas jag att vi lyckas fira en högtid som kännetecknas av inkludering, värme och hopp. Traditioner kan i sin bästa form bidra till att samla människor och att skapa någon slags normalitet mitt uppe i det undantagstillstånd som coronapandemin innebär.

I min lokalförening kommer vi till exempel för första gången att ha en midsommarfest. Det blir sill, färskpotatis och jordgubbar och en massa musik. Ingen dans, vi håller avstånd – åtta croissanters mellanrum mellan varje person – men räkna med allsång då vi kommer att spela många sommarvisor som Idas sommarvisa, glada melodier som väcker minnen.

Jag vill också dela med mig av en hoppfull känsla efter förbundsstyrelsens rundringning till alla lokalföreningar. Vi fick tag på 94 av 104 lokalföreningar och det visade sig att dessa i mycket högre grad än vad vi vågat hoppas och tro, kunnat träffas och haft möten. Över 70 lokalföreningar har lyckats upprätthålla styrelsemöten på distans med verktyg som teams och telefonkonferenser. Och lokalföreningarna har mejlat, ringt och sms:at medlemmar, vilket känns extra viktigt nu när många känner sig ensamma och isolerade.

Det sker förvisso mycket mindre medlemsaktiviteter ute i lokalföreningarna, men det finns samtidigt positiva exempel som några lokalföreningar som lagar och kör ut mat till medlemmar för en billig penning, däribland RSMH Backe i Jämtland som kör ut 60-talet matlådor dagligen. Och lokalföreningarna uttrycker att det finns en stor framtidspotential att kunna växa och göra fler aktiviteter framåt.

Samtidigt tar jag med mig att många medlemmar uttrycker att ensamheten känns mer påtaglig nu när coronapandemin pågått i flera månader. Min förhoppning är att behovet av sträng social distansering kommer att vara över efter sommaren och att det finns någon slags tidsram, om än tentativ, kanske gör det lite lättare att orka. Samtidigt vill jag uppmana alla som kan att höra av sig lite extra till vänner, bekanta, släktingar och grannar som ni vet är ensamma och isolerade.

Slutligen önskar jag er alla en riktigt lugn och härlig midsommar, att ta det lugnt med alkoholen, undvika droger och äta riktigt mycket sill, potatis och jordgubbar.

Håll avstånd – men håll ihop!

/Barbro Hejdenberg Ronsten


Min Återhämtning

Hej alla läsare

I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.

Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.

Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.

Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:

RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.

Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?

RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…

På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.

Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?

Tack för ordet

/Khai Chau