Bemötande viktigare än evidens

Idag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som regngjorts och inte på hur dessa har utfallit.

Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då

Fredrik-allvarig1-låg1

klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.

Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner.  Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?

Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.

Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.

/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier

 


Reglerna kring vårdintyg borde ändras!

Henrik LarssonJag såg på nyheterna häromdagen att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.

En annan regel som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regeln om vårdintyg.

Jag är nyfiken på patienträtten vid utförandet av vårdintyg för tvångsvård. Varför får klienten frågan om hon vill ha vård om utfallet ändå blir det samma vad hon än svarar. För svarar hon att hon inte vill ha vård så är det skäl nog i sig att skriva vårdintyg för tvångsvård.

Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på? Om man sätter detta i ett bemötandeperspektiv så ser man genast att det är käpprätt galet. Hur skall klienten få förtroende för en vård med ett sådant bemötande?

Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så ska de inte bara uppge att de har kommit på grund av alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i vad som ligger bakom situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.

Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet.

Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom tvångsvården. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.

/Henrik Larsson


Tvångsvården måste förändras!

Anne-SofieLäste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.

Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.

Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.

Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!

Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.

Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!

FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.

Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.

Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.

/Anne-Sofie Höij

 


Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Hej! Jag är ny här på RSMHbloggen!

model house (1)Hej på er!

Jag är ny på RSMHbloggen och det känns ärofyllt att få vara här. Jag heter Pebbles och det heter jag för att jag är döpt efter seriefiguren i Familjen Flinta (ni vet hon lilla rödhåriga bebisen med ett ben i håret). Jag är 46 år och min diagnos är schizoaffektivt syndrom. Jag har skrivit två böcker, en biografi om att leva med psykisk sjukdom och en ”blok”, som härstammar ur min blogg på 1177 Vårdguiden. Där finns jag under vinjetten Vid vansinnets rand .

Jag har funderat mycket på hur vi med psykisk hälsa har det och hur vi ska kunna påverka i samhället. Många av oss är eller har varit för sjuka för att kunna åstadkomma större förändringar eller ens orkat bry oss. Vi med psykisk sjukdom är den grupp som har det allra sämst i samhället sett både till livslängd och ekonomisk inkomst. Och vi skvalpar runt mellan socialtjänsten (kommunalpolitik), psykiatrin (landstingspolitik) och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen (rikspolitik).

I de politiska partierna finns ingen särskild plan för oss och ingen har riktigt helikoptervy över vad som händer när man ändrar olika beslut som rör oss. Och vi vet väl inte alltid heller hur alla problem ska lösas. Så min önskan är att jag på den här bloggen kan få ha en dialog med allt och alla som har någon sorts input när det gäller den här frågan.  Skriv gärna kommentar här i botten på inlägget!

Jag är också ny som brukarrevisor här på RSMH, ett jobb som innebär att man frågar brukare/patienter/deltagare vad de tycker om sin vårdenhet eller sysselsättning eller annan instans. Det är vårdenheten eller den kommunala verksamheten som beställer en brukarrevision för att få reda på vad personer som går där tycker. Då är det en stor fördel att ha egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eftersom det är lättare att ställa relevanta frågor och förstå intervjuobjektens problematik och synpunkter. Det är svårt när personal själva ställer frågor eftersom den de frågar ibland är i beroendeställning på ett sätt och dessutom inte kan vara anonym. Det arbetet tänkte jag också skriva om här på bloggen. Fast jag har ju tystnadsplikt såklart och diskuterar inte enskilda personer eller så.

Är det något annat ni undrar över så svarar jag gärna på frågor här i kommentarsfältet och har ni idéer om vad ni tycker att jag ska skriva om så hör gärna av er!

/Pebbles Karlsson Ambrose


Inför nolltolerans mot övergrepp inom psykiatrin

NYbild[8]aI måndags sände Kaliber ett program där de tog upp hur psykiatrin inte kunde skydda unga tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp i psykiatrin av andra patienter. Idag träffade jag och Pauline Östner, styrelseledamot i RSMH med starkt engagemang för unga, Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, där vi bland annat pratade om detta.

Det är helt oförsvarbart att sexuella övergrepp har inträffat på avdelningar. Något annat som är helt oförsvarbart är personalens slapphet vad gäller att strunta i att anmäla händelserna. Det är inte deras sak att avgöra huruvida övergreppet faktiskt har inträffat eller allvarlighetsgraden i det. Det är polisens sak. Ingen annan ska besluta om huruvida ett brott har begåtts eller inte. Personalen måste alltid utgå från att det patienten säger är sant.

Dessutom ska det vara en självklarhet att psykiatrin anmäler sig själva till Inspektionen för Vård och Omsorg varje gång ett övergrepp har inträffat.

I morse uttalade sig psykiatripersonal om att det inte fanns några riktlinjer kring att de ska anmäla denna typ av händelser. Men det kan de inte skylla på! Det finns inget försvar för att man inte har tagit dessa händelser på allvar.

Det ska självklart vara nolltolerans på avdelningar mot sexuella övergrepp. Både för att skydda den som är utsatt och för att skydda den som i sjukdomstillstånd begår brottet. Annars finns risken att föräldrar inte vågar hjälpa sitt barn att få vård.

En mamma som intervjuas nämner att hennes dotter blivit utsatt för tafsande, och när de säger till personalen om detta får de höra att dottern ska gå och sätta sig någon annanstans. Det är ett förhållningssätt som är förkastligt. Då skuldbelägger man den unga flickan, istället för att göra något åt honom som tafsar.

Hos Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, tog vi upp detta och han höll med om att personalen självklart måste anmäla vid misstanken om att sexuella övergrepp har begåtts. Vi pratade även om de övergrepp som pågår på Hem för Vård och Boende, HVB-hem, där ungdomar har kunnat sälja sig, händelser som personalen inte har märkt för att de har varit för liten personalstyrka eller för att de har sett mellan fingrarna. Vi lyfte att RSMH vill ha en nollvision vad gäller tvång inom psykiatrin och först ut bör barn och ungdomspsykiatrin vara, något som faktiskt Västra Götaland har beslutat om att genomföra.

Barnombudsmannen nämnde att mycket har hänt sedan deras uppmärksammade rapport kom ut 2014, bland annat är departementspromemorian från samma år ett steg i rätt riktning. Men fortfarande är unga allt för utsatta i dagens psykiatri. Det måste bli en ändring!

/Jimmie Trevett

 


Inför sms-påminnelser!

JimmieTrevett-leende-beskurenHar du psykisk funktionsnedsättning eller mår psykiskt dåligt kan det vara svårt att komma ihåg möten. Därför vore det bra om sms-påminnelser inte bara ges inom tandvården utan även i till exempel socialtjänst och psykiatrin.

För personer med psykisk ohälsa kan ha 100 möten per år, allt från träffar med kronofogden, skatteverket, arbetsmiljöverket och en mängd olika personer inom psykiatrin och socialtjänst, vilket tas upp i rapporten ”Psykisk Funktionsnedsättning och Kommunikation” som gjorts av Kungliga Teknikska Högskolan, KTH, Funka och RSMH.

Det är mycket att hålla reda på, vilket inte alltid är det lättaste när du mår psykiskt dåligt och brottas med en mängd andra tankar. Att inte dyka upp på ett möte är alltså mycket sällan illvilja eller ointresse. Personen kan verkligen vilja gå och dessutom vara beroende av mötet för att få fortsatt försörjning, men ofta tycks frånvaron från möten tolkas som en bekräftelse på att individen inte ville komma – som om du har ett helt fritt val när du har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Att utebli från möten kan i vissa fall vara förödande. Du riskerar att inte bli kallad en extra gång. Det kan också leda till att avgiften för mötet skickas som en faktura per post. Bor du inte på adressen som du är folkbokförd på eller har en annan adress än vad som finns i myndighetens luntor riskerar fakturan leda till en påminnelse, som sedan till slut hamnar hos kronofogden.

Det är alltså djupt olyckligt att hänsyn inte tas till att de funktionsnedsättningar som personer med psykisk ohälsa kan ha när det gäller att minnas möten.

Därför är det hög tid att införa sms-påminnelser både inom psykiatrin och socialtjänst. Självklart endast om individen vill och önskar det, men det borde vara något som alla tillfrågas om.

Varför finns det inte när sms fungerar utmärkt hos exempelvis tandläkaren?

Våra grupper har behov av detta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH