Tack till dig som hjälpte mig när jag var i nöd

För flera år sedan bodde jag i en liten etta i en ruffig del av staden. Jag hade min son hos mig ungefär halva tiden och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Det var omöjligt att tänka att någonting skulle lösa sig, att min situation någonsin skulle kunna bli bättre. Vi trivdes inte där, det var fullt av familjer med djupa sociala problem, barn for illa och en massa saker hände som fick en att må dåligt: det var krossade glasrutor med splitter ingen plockade upp, slagsmål i lägenheterna, polisutryckningar, jag hittade ofta stulna, länsade handväskor i trapphuset. När jag skulle följa mitt barn till skolan kunde det ligga gubbar som sov ruset av sig i trappan som vi fick kliva över för att komma förbi, vodkaflaskan stod bredvid. Det var inget bullerbyhus precis, om ni förstår.

Jag avskydde att bo där men hade samtidigt väldigt lite förmåga att agera och se framåt. Jag anmälde i alla fall mitt intresse för att byta lägenhet inom samma fastighetsföretag, för jag visste ju att jag hade noll chans att få en lägenhet, med min ekonomi och situation, ute på bostadsmarknaden. Det kom inte in några bytesförslag och en dag när jag mådde lite bättre, ringde jag in till företaget för att fråga varför jag inte fått några förslag på nya lägenheter. Jag berättade hur vi hade det och den unga lägenhetsförmedlaren som svarade sa att jag skulle vänta lite, hon skulle kolla någonting och sedan ringa tillbaka. Hon gjorde som hon lovade, hon ringde snart och sa att hon hade en tvåa jag kunde få titta på redan i morgon, hon skulle bara visa den för mig och den låg mitt i stan! Jag var extatisk, det är så otroligt unikt att mötas av förståelse i min situation, särskilt när en ringer ett stort, vinstdrivande företag.

Jag visste att jag skulle tacka ja till lägenheten hur som helst, jag hade inga andra alternativ. När jag gick dit för att titta på den blev jag tyvärr ganska besviken då det inte var en tvåa i egentlig mening: den hade öppen planlösning och nåt kök var det egentligen inte tal om även om det fanns en spis. Men jag tog den. Den var milsvida mycket bättre än den jag hade för tillfället, det var ett säkert område och det låg en fin skola till mitt barn precis runt hörnet.

Nu har vi bott här i fem år, min son bor hos mig hela tiden, vi har det bra. Det har inte varit ett idealiskt boende för oss och nu är det dags att flytta igen. Jag har lyckats få en riktig tvåa genom den allmänna bostadskön i det kommunala fastighetsföretaget efter fyra års köande. Det är också ganska fantastiskt.

Jag glömmer aldrig den människa som hjälpte mig den gången, hon gjorde det för att hon tyckte att det var det rätta att göra, inte för att det tillhörde hennes uppgifter. Hon såg vår nöd och hon gjorde ett undantag från företagets policy och gav mig en lägenhet som passade oss bättre än den vi hade. Där mötte jag en människa som såg och som vågade. Hon hjälpte mig för all framtid, för jag blev varse om att sådant kan hända i vår värld och det är jag henne tacksam för.

/Jenny K Lundgren


Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst

Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.

Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.

Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.

Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.

Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.

Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.

Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.

Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.

Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.

Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.

På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.

Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.

Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.

/Jenny K Lundgren


Några små exempel på varför jag hatar detta samhälle

Paulina

Här följer några exempel på varför jag hatar detta samhälle.

Exempel nr: 1

Många äldre beräknas att få drygt 1000 kronor mindre av sin pension från KPA.

Folks reaktion:

Fy fan! Hur kan dom göra så här mot min älskade mamma/pappa som har bidragit hela sitt liv och betalat skatt. Hur kan politiker göra så här mot dom äldre, skamlöst. De har byggt upp detta samhälle vi nu lever i, så respektlöst. Att politikerna inte skäms? Hur ska nu alla pensionärer klara att betala sina räkningar?!

Exempel nr: 2

Mitt barn är i behov av assistans men försäkringskassan drar in och vill inte bevilja henne assistans längre. Hur ska vi klara oss nu? Vårt barn behöver bevakas 24 timmar om dygnet. Det är inte bara vi som drabbas, det är jättemånga familjer som är lidande just nu.

Folkets reaktion:

Fy fan, jävla politiker! Hur kan dom göra så här. Förstår dom inget!? Stackars alla familjer som är drabbade! Vad har hänt med Sverige? Jag har inte betalat skatt i detta land för att våra politiker skall behandla dom som är svagast så här! Vi är arga och kräver att ni gör något, och det är genast!

Exempel nr: 3

Det flyr hit en massa folk från krigsdrabbade områden. Svenska staten uppger att trycket är så stort att hela systemet havererar. Vårt system är inte uppbyggt för att hantera så stor inströmning av människor i ett land under så kort tid. Sverige tvingas stänga gränserna tillfälligt för att få någon ordning och kontroll på situationen.

Folkets reaktion:

Var fan har solidariteten tagit vägen? Vi bor i ett stort land med bra ekonomi så vi är skyldiga att ta ett ansvar och hjälpa alla. Vi måste vara medmänskliga och visa solidaritet. Varför gör politiker så här?!

Exempel nr: 4

Sveriges Television höjer radiotjänstavgiften med 5 kr/månad samt ändrar hela systemet så att alla i ett hushåll över 18 år nu ska betala via skatten istället.

Folkets reaktion:

Jävla politiker! Nu ska de debitera all över 18 år. Ja, förutom bidragstagarna för de slipper undan ju. Fy fan! Ingen rättvisa i detta land. Varför ska jag som har jobb och bra inkomst tvingas betala 5 kronor mer. Detta är oförskämt! Varför behandlar politiker oss så här? Vi som betalar skatt och bidrar. Alla jävla bidragstagare som inte ens betalar skatt eller deklarerar slipper (notera att detta påstående inte stämmer då jag bara skriver vad andra har tyckt) TV:n är ändå skit, varför inte bara skrota avgiften och SVT helt! Jävla skit politiker.

Här kommer nu mitt dilemma som jag delar med många idag i Sverige, sista exemplet nr: 5

Sjukskriven på grund av livslång sjukdom. Lever på sjukersättning. Kämpar varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Har aldrig råd till nöjen, kläder eller skor. Har råd att köpa busskort ibland. Får tacka nej till tandvård och ibland sjukvård på grund av ekonomiska prioriteringar. Allt blir dyrare varje år medan min inkomst ökar minimalt och absolut inte i takt med priser och andra höjningar i samhället. Detta betyder att för varje år blir det svårare att få det att gå ihop. Jag behöver stöd i min vardag samt i mitt liv för att ens ha en möjlighet att leva normalt liv. På grund av min psykiska sjukdom, mina psykiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionssätt. Jag vädjar om solidaritet, förståelse och ber om stöd för att förbättra stationen för mig och många andra i som befinner sig i samma dilemma.

Folkets reaktion:

Skaffa dig ett jobb! Va tacksam för att du har pengar din jävla parasit! Din jävla bidragstagare, du skall hålla käften för du har ingen rätt att kräva något! Du betalar inte ens skatt därför bidrar du aldrig till eller ens försöker göra detta samhälle en bättre plats! (vilket inte heller stämmer, vi betalar skatt). Håll käften på dig ditt jävla psykfall som bara lotsas att vara sjuk så du kan lura till dig massa bidrag som jag måste betala för varje månad av min lön. Var glad för de gratis pengar du har, jag måste minsann jobba för att få mina pengar varje månad. Fattar du inte!? Det är människor som du som tömmer vår stadskassa och förstör välfärden för oss andra, såna som du som bara kostar och ger aldrig något tillbaka. Jag betalar inte din lön för att du skall gnälla din otacksamma parasit!

SLUTSATS:

Jag känner mig inte behövd, inte uppskattad, inte prioriterad, jag känner mig värdelös och jag känner mig inte som en medborgare av detta samhälle. På grund av min sjukdom och mina svårigheter har jag kämpat hela mitt liv för att hitta en plats här. I ett samhälle som hatar mig, kallar mig för otacksam, ser på mig som en börda, kriminell parasit som bara tar. Vid det här laget ger jag upp på solidaritet och hoppas inte längre på en förändring!

Människor som vi, som är en minoritet i samhället och som är svårare för folk att relatera till, vi som inte är ett PK-ämne som flyter på tungan av alla debattörer på grund av heta trender i samhällsdebatten. Vi som knapp syns eller som inte gör våran röst hörd på grund av att vi är sjuka och orkar inte kämpa då vi är nedtryckta av samhället och myndigheterna.

Vi som blir bortglömda, vi som lider, vi som kämpar och svälter efter en gnutta solidaritet, medmänsklighet och förståelse.

Viktigt att poängtera är att ovanstående stycken om folkets reaktion handlar inte om mina åsikter. Det är saker jag fått höra av andra, läst om i tidningar, hört på TV, sett i debatter och läst i kommentarer på Facebook.

Jag vill inte heller förminska andra problem/dilemman i samhället. Jag förstår att alla lider och alla kamper är viktiga. Man kan inte göra skillnad på lidande och lidande, där folk lider måste man förbättra samhällsstrukturer, reformer och lagar för att underlätta livet för de olika individerna/grupperna i samhället. Det jag har svårt att förstå är varför människor inte tycks förstå hur den gruppen jag befinner mig i lider? Varför räcker inte förståelsen, solidariteten och medmänskligheten för såna som mig?

/Paulina Tarabczynska


God jul och Gott nytt år!

IMGP7205 (1)Jag vill önska alla i RSMH och våra samarbetspartners en riktigt god jul och ett gott nytt år! Tack för att ni finns och gör vår organisation så bra och levande med kamratstöd och aktiviteter!

Under jul och nyår får ni gärna tänka lite extra på er RSMH-kompis och slå en signal med en julhälsning. Det uppskattas alltid!

Ett annat tips är att besöka en lokalförening. I min lokalförening har vi öppet på julafton med gratis julmat och jag tänker besöka den under kvällen för att träffa mina RSMH-kompisar.

På nyår ordnar vi en fest som jag är ansvarig för. Då firar vi in det nya året med skål i Champis och tittar på stadens fyrverkerier.

Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhället ska förbättra levnadsvillkoren för oss med psykisk ohälsa, vad gäller bättre ekonomiska förutsättningar, meningsfull vardag och större inflytande inom vården och inom kommunernas insatser.

God Jul och Gott Nytt år!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

PS. Är du intresserad av att fira med RSMH? Här hittar du kontaktuppgifter till våra 117 lokalföreningar som finns över hela landet, varav flera har öppet på jul och nyår. DS.

 


Patientcentrerad vård – en skillnad?

Fredrik-allvarig1-låg1Inom psykiatrin talas det om att vården ska vara patientcentrerad. Det vill säga att patienten ska vara med och utvärdera sin vård. Om man drar resonemanget till sin spets kommer patienten att vara den som avgör om behandlingen fungerar eller inte. Det här får som jag ser det en rad följder på den psykiatriska vården av personer med psykisk funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa och psykiatriska ”sjukdomar” skiljer sig en hel del från kroppsliga tillstånd. I allmänhet är psykisk ohälsa mer eller mindre långvarig, och både vad som är orsak till tillståndet och vad som hjälper är ofta omdiskuterade.

Låt mig få ta ett exempel. Jag hamnar i en depression – jag får antidepressiva – jag blir bättre. Men samtidigt som detta är en långvarig behandling så träffar jag en partner och blir kär under behandlingen. Är det då behandlingen med antidepressiva som gjorde mig gladare eller är det faktumet att jag blev kär och träffade någon som hjälpte mig må bättre?

Eller ett annat exempel – jag får en depression och får antidepressiva och mår bättre. Men under den här behandlingen vann jag 50 miljoner på lotto och behöver inte längre bekymra mig om att få pengarna att räcka till och unnar mig en resa till Bahamas. Vad gjorde att jag blev gladare? Var det behandlingen eller att jag vann pengar och fick en chans till förbättrade livsmöjligheter?

Brukare inom psykiatrin talar inte ofta om att bli botade – man talar om att återhämta sig. Och när jag talar med återhämtade personer är det sällan en ensam sak som hjälpt dem utan ofta är det en rad faktorer som hjälper personer att återhämta sig. Det kan till exempel vara gemenskap, kärlek och besök på RSMH som har varit hjälpande och är anledningen till att personen har ett fungerande liv. För med återhämtning är inte bot det enda som hjälper utan brukaren vill ha ett fungerande liv. I korthet kan man säga att man vill göra saker som får en att må bättre.

Efter denna inledning kommer jag till kärnfrågan med patientcentrerad vård. Jag målar upp ett scenario. Tänk er ett psykiatriskt stödboende. Ska vården här vara inriktad på bot eller återhämtning? OM den ska vara återhämtningsinriktad och patientcentrerad ska den boende får ett bra liv och få göra saker som denne mår bra av enligt egen utsago samtidigt som det är en fördel om man har så lite symptom som möjligt. Tänk er en boende som säger: ”Jag går hemma med begränsad ekonomi och mår dåligt men jag fick följa med mina föräldrar på en resa till Italien och därnere glömde jag mina problem och mådde bättre. Än idag tänker jag på denna resa och blir glad”.

Så resan till Italien gjorde att denne mådde bättre, glömde symptomen och fick en gladare tillvaro även efteråt. Då blir frågan – ska vi med återhämtningsinriktat fokus låta resor vara en del av vården och tillhandahålla en resa för de boende? Exemplet är kanske inte helt lyckat men tanken kan väckas. Eller om jag mår bättre av att vinna 50 miljoner ska vi då ge alla 50 miljoner och därmed lösa stora delar av vårdbehovet på det sättet?

Tankeväckande att fråga vad som hjälper en att må bättre med psykisk ohälsa. Ett sådant exempel som prövas förut och inte är lika provocerande är kontakt med djur. Om man lider av psykisk ohälsa och får chansen att vara med djur till exempel vårdhund och man då mår bättre – ska vården tillhandahålla det?

En annan sak som slår mig är att det ofta menas att det ska finnas evidens på vården. Men om till exempel patienter menar att en viss terapi hjälper dem – ska vi då tillhandahålla terapin även om den anses ha lägre evidens är andra terapier?

Är det så att patientcentrerad vård ställer alla vårdbegrepp idag på huvudet? Och hur långt ska vi våga driva frågan?

/Fredrik Gothnier


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta