Patientcentrerad vård – en skillnad?

Fredrik-allvarig1-låg1Inom psykiatrin talas det om att vården ska vara patientcentrerad. Det vill säga att patienten ska vara med och utvärdera sin vård. Om man drar resonemanget till sin spets kommer patienten att vara den som avgör om behandlingen fungerar eller inte. Det här får som jag ser det en rad följder på den psykiatriska vården av personer med psykisk funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa och psykiatriska ”sjukdomar” skiljer sig en hel del från kroppsliga tillstånd. I allmänhet är psykisk ohälsa mer eller mindre långvarig, och både vad som är orsak till tillståndet och vad som hjälper är ofta omdiskuterade.

Låt mig få ta ett exempel. Jag hamnar i en depression – jag får antidepressiva – jag blir bättre. Men samtidigt som detta är en långvarig behandling så träffar jag en partner och blir kär under behandlingen. Är det då behandlingen med antidepressiva som gjorde mig gladare eller är det faktumet att jag blev kär och träffade någon som hjälpte mig må bättre?

Eller ett annat exempel – jag får en depression och får antidepressiva och mår bättre. Men under den här behandlingen vann jag 50 miljoner på lotto och behöver inte längre bekymra mig om att få pengarna att räcka till och unnar mig en resa till Bahamas. Vad gjorde att jag blev gladare? Var det behandlingen eller att jag vann pengar och fick en chans till förbättrade livsmöjligheter?

Brukare inom psykiatrin talar inte ofta om att bli botade – man talar om att återhämta sig. Och när jag talar med återhämtade personer är det sällan en ensam sak som hjälpt dem utan ofta är det en rad faktorer som hjälper personer att återhämta sig. Det kan till exempel vara gemenskap, kärlek och besök på RSMH som har varit hjälpande och är anledningen till att personen har ett fungerande liv. För med återhämtning är inte bot det enda som hjälper utan brukaren vill ha ett fungerande liv. I korthet kan man säga att man vill göra saker som får en att må bättre.

Efter denna inledning kommer jag till kärnfrågan med patientcentrerad vård. Jag målar upp ett scenario. Tänk er ett psykiatriskt stödboende. Ska vården här vara inriktad på bot eller återhämtning? OM den ska vara återhämtningsinriktad och patientcentrerad ska den boende får ett bra liv och få göra saker som denne mår bra av enligt egen utsago samtidigt som det är en fördel om man har så lite symptom som möjligt. Tänk er en boende som säger: ”Jag går hemma med begränsad ekonomi och mår dåligt men jag fick följa med mina föräldrar på en resa till Italien och därnere glömde jag mina problem och mådde bättre. Än idag tänker jag på denna resa och blir glad”.

Så resan till Italien gjorde att denne mådde bättre, glömde symptomen och fick en gladare tillvaro även efteråt. Då blir frågan – ska vi med återhämtningsinriktat fokus låta resor vara en del av vården och tillhandahålla en resa för de boende? Exemplet är kanske inte helt lyckat men tanken kan väckas. Eller om jag mår bättre av att vinna 50 miljoner ska vi då ge alla 50 miljoner och därmed lösa stora delar av vårdbehovet på det sättet?

Tankeväckande att fråga vad som hjälper en att må bättre med psykisk ohälsa. Ett sådant exempel som prövas förut och inte är lika provocerande är kontakt med djur. Om man lider av psykisk ohälsa och får chansen att vara med djur till exempel vårdhund och man då mår bättre – ska vården tillhandahålla det?

En annan sak som slår mig är att det ofta menas att det ska finnas evidens på vården. Men om till exempel patienter menar att en viss terapi hjälper dem – ska vi då tillhandahålla terapin även om den anses ha lägre evidens är andra terapier?

Är det så att patientcentrerad vård ställer alla vårdbegrepp idag på huvudet? Och hur långt ska vi våga driva frågan?

/Fredrik Gothnier


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


Bemötande viktigare än evidens

Idag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som regngjorts och inte på hur dessa har utfallit.

Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då

Fredrik-allvarig1-låg1

klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.

Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner.  Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?

Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.

Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.

/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier

 


Reglerna kring vårdintyg borde ändras!

Henrik LarssonJag såg på nyheterna häromdagen att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.

En annan regel som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regeln om vårdintyg.

Jag är nyfiken på patienträtten vid utförandet av vårdintyg för tvångsvård. Varför får klienten frågan om hon vill ha vård om utfallet ändå blir det samma vad hon än svarar. För svarar hon att hon inte vill ha vård så är det skäl nog i sig att skriva vårdintyg för tvångsvård.

Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på? Om man sätter detta i ett bemötandeperspektiv så ser man genast att det är käpprätt galet. Hur skall klienten få förtroende för en vård med ett sådant bemötande?

Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så ska de inte bara uppge att de har kommit på grund av alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i vad som ligger bakom situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.

Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet.

Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom tvångsvården. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.

/Henrik Larsson


Tvångsvården måste förändras!

Anne-SofieLäste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.

Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.

Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.

Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!

Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.

Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!

FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.

Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.

Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.

/Anne-Sofie Höij

 


Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij