Jag är både skör och stark 

En smärtsam påminnelse från svunna tider uppenbarar sig för mig. Saker jag trodde var bearbetade och inte längre påverkar mig.  
Men tydligen var det inte så. Det är jobbigt att bli påmind om det som har varit. Jag vill leva mitt liv och inte hållas kvar av det förflutna. Men det finns en osynlig kedja som binder mig till mitt förflutna.  

Min psykiska ohälsa består till stor del av depression och prestationsångest.  Det har blivit en självuppfyllande profetia, jag är värdelös och misslyckad. Dessa tankar är så oerhört jobbiga att tampas med. Om min uppväxt varit annorlunda kanske jag hade sluppit må så dåligt.  
Men samtidigt har det gjort mig stark och orädd. Jag prövar gärna nya saker och går min väg.  

Hur jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det som har varit.  Frågan är om jag egentligen vill det. Det har ju gjort mig till den jag är idag. En stark men ändå skör kvinna.  

/Lindha Holmqvist 


Mobbningen förstörde mitt liv 

När jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade. 

När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”. 

Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra. 

Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig. 

Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din  j..la glasögonorm”. . 

Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen. 

Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok. 

Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta. 

Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården. 

Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen. 

Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite. 

Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig. 

Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar. 

/Maria Fradelos


Har samhället råd med våldsverkare?

anne-sofie2FÄRGJag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.

Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.

Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.

Som reumatiker tar  jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.

Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.

Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.

Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.

De som har gett domarna, utredningarna, straffen  verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?

Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.

Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!

/Anne-Sofie Höij


Elchocker är psykiatrins återuppståndna quick-fix

Hannes 4Under en ganska lång period för några decennier sedan hamnade den psykiatriska behandlingen elchocker (ECT) i mycket berättigat vanrykte, både för sin långsiktigt bristfälliga effektivitet, men också för att patienter skadades och fick bestående minnesstörningar. I någon liten mån lyckades man minska de skadliga biverkningarna, genom att placera elektroderna högt på pannan och på ena tinningen, i stället för på vardera tinningen, men det dåliga ryktet kvarstod ändå. Under trycket av hårdbantade budgetar och förkortade vårdtider har psykiatrins intresse för denna skenbara quick-fix återuppväckts, och idag elchockas människor i stor omfattning [1].

Det har också bildats en löst sammanhållen lobby, som propagerar för ECT-behandling i både allmänna medier och facktidskrifter. Journalisten Niklas Ekdal skrev en bok om sin fysiska skallskada [2] med efterföljande, depressionsliknande tillstånd, som behandlades med elchocker. Utan någon vanlig bakgrund med psykisk ohälsa hyllar han denna behandling, som i hans fall måhända inte alls hade behövts för att han skulle kunna återkomma till sitt gamla liv. I Nerikes Allehanda berättas ”solskenshistorien” om Patrik, som fick ett ”nytt liv” efter 32 elbehandlingar [3]. Ett sista exempel (i detta blogginlägg) är ST-psykiatrikern Adel Abu Hamdeh [4], som i Dagens Medicin lyriskt propagerar för den effektiva och problemfria behandlingen ECT – som han själv påstår sig vilja ha, om han någon gång ”får svår psykotisk depression”.

Vad som sällan förmedlas i dessa förskönande beskrivningar är att ECT-behandlingen, vid verklig depression och psykisk ohälsa, har mycket dålig beständighet. Den måste ofta upprepas, gång på gång, eller följas upp med psykofarmaka-behandling [5, 6, 7]. Än mindre talas det om de mycket allvarliga biverkningar elchockerna kan föra med sig. Främst handlar det om minnesstörningar, som både kan bli allvarliga och beständiga [8, 9], men det kan också röra sig om personlighetsförändringar och framkallad psykisk ohälsa, exempelvis bipolärt syndrom [10]. Även beskrivet i studien ECT-induced Mania [11]. Hundratals patienter har kunnat vittna om sådana skador och att de har fått hela sina liv förstörda, exempelvis i ett flertal Facebook-grupper [12]. De allvarliga följderna erkänns inte av den psykiatriska forskningen, och drabbade människor har varken fått upprättelse eller ekonomisk ersättning.

Det finns också en uppsjö av forskningsstudier som påvisar de skadliga effekterna, men psykiatrin förnekar dem eller låtsas som om de inte existerar. Ur den stora mängden länkar jag direkt till en av dessa studier [13] och till en skrivelse av den amerikanska psykiatrikern och forskaren Peter R Breggin till amerikanska Food and Drug Administration (FDA, ungefär motsvarande svenska Läkemedelsverket) med begäran om testning av ECT-apparaters säkerhet [14]. Jag rekommenderar också varmt studier av dr. Breggins referenslista [15] och av en litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall [16].

/Hannes Qvarfordt

Referenser:

  1. Pressmeddelande: Socialstyrelsen kartlägger ECT-behandling inom vården, 2009.
  2. Mind Forum: Livet blev bättre efter sjukdomen.
  3. Nerikes Allehanda: 32 elbehandlingar av hjärnan gav Patrik ett nytt liv, 2018.
  4. Dagens Medicin: ”Ge mig ECT om jag får svår psykotisk depression”, 2018.
  5. Kliniska riktlinjer om ECT: 8.3 Vidmakthållande av behandlingseffekt, 2014.
  6. Kvalitetsregister ECT, Årsrapport: Förnyad ECT/Återinläggning efter ECT, 2016.
  7. PubMed: The sham ECT litterature: implications for consent to ECT, 2006.
  8. Socialstyrelsen: Viktigt följa upp minnesstörningar efter ECT, 2016.
  9. Nature: ECT damage is easy to find if you look for it, 2000.
  10. Tidskriften ETC: Elchockbehandlingarna blir allt fler i Sverige, 2015.
  11. NCBI: ECT-induced Mania, 2014.
  12. Facebook: Surviving Electroshock.
  13. PubMed: The cognitive effects of electroconvulsive therapy in community settings, 2007.
  14. Peter R Breggin: The FDA should test the safety of ECT machines, 2010.
  15. Dr. Peter Breggins referenslista.
  16. Litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall.

 

 


Inför sms-påminnelser!

JimmieTrevett-leende-beskurenHar du psykisk funktionsnedsättning eller mår psykiskt dåligt kan det vara svårt att komma ihåg möten. Därför vore det bra om sms-påminnelser inte bara ges inom tandvården utan även i till exempel socialtjänst och psykiatrin.

För personer med psykisk ohälsa kan ha 100 möten per år, allt från träffar med kronofogden, skatteverket, arbetsmiljöverket och en mängd olika personer inom psykiatrin och socialtjänst, vilket tas upp i rapporten ”Psykisk Funktionsnedsättning och Kommunikation” som gjorts av Kungliga Teknikska Högskolan, KTH, Funka och RSMH.

Det är mycket att hålla reda på, vilket inte alltid är det lättaste när du mår psykiskt dåligt och brottas med en mängd andra tankar. Att inte dyka upp på ett möte är alltså mycket sällan illvilja eller ointresse. Personen kan verkligen vilja gå och dessutom vara beroende av mötet för att få fortsatt försörjning, men ofta tycks frånvaron från möten tolkas som en bekräftelse på att individen inte ville komma – som om du har ett helt fritt val när du har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Att utebli från möten kan i vissa fall vara förödande. Du riskerar att inte bli kallad en extra gång. Det kan också leda till att avgiften för mötet skickas som en faktura per post. Bor du inte på adressen som du är folkbokförd på eller har en annan adress än vad som finns i myndighetens luntor riskerar fakturan leda till en påminnelse, som sedan till slut hamnar hos kronofogden.

Det är alltså djupt olyckligt att hänsyn inte tas till att de funktionsnedsättningar som personer med psykisk ohälsa kan ha när det gäller att minnas möten.

Därför är det hög tid att införa sms-påminnelser både inom psykiatrin och socialtjänst. Självklart endast om individen vill och önskar det, men det borde vara något som alla tillfrågas om.

Varför finns det inte när sms fungerar utmärkt hos exempelvis tandläkaren?

Våra grupper har behov av detta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Befriande minneslappar

khai-bild-bloggShakespeare lär ha sagt att pennan är vassare än värjan. Men nu menar jag att pennan kombinerat med papper är ett mycket effektivt hjälpmedel för minnet. Det är också något magiskt när man har fått ner någonting på pränt, det består nästan för evigt, och tanken känns mer tydlig, den förvandlas.

Det är inte så ofta som jag kan komma på vettiga saker att göra eller också kommer jag på dem vid fel tidpunkt, mitt i natten eller så. Och när morgonen kommer, så har jag glömt dem.

Jag har i långa perioder haft en Dagsminneslapp, som jag har med i fickan när jag går ut. Där brukar det stå nästan allt som jag vill göra under dagen. Skulle bli väldigt vilsen/funktionshindrad, om jag glömde lappen en dag.
Jag skriver också lappar hemma, kortsiktiga lappar och långsiktiga lappar, som alltså står för kortsiktiga respektive långsiktiga mål.
Det är så skönt/befriande att skriva lappar: man behöver inte tänka på saken, men man glömmer inte det i alla fall.

/Khai Chau


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Barnet och badvattnet

Hannes 4I dagarna har journalisten Dan Josefssons dokumentär om den kombinerade psykoterapin och polisutredningen av den påstådda seriemördaren Thomas Quick sänts i SVT, med efterföljande debatt mellan Göran Lambertz, å ena sidan, och Josefsson och Leif G W Persson å den andra. Ord står mot ord, och ståndpunkterna är starkt polariserade. Av allt att döma har grova, rättsliga missgrepp skett, understödda av en psykologisk teoribildning med svagt vetenskapligt stöd. En av grundbultarna i denna teoribildning är att traumatiska upplevelser kan undanträngas från medvetandet, som en psykologisk överlevnadsreaktion, och att de kan återhämtas till medvetandet med olika metoder, exempelvis psykoterapi, besök på den geografiska plats där upplevelserna inträffade och så vidare. I modern teoribildning förkastas ofta denna tanke – och mer därtill. Den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus anser sig i ett känt experiment ha belagt, att falska minnen kan inplanteras i människor via exempelvis ledande frågor i psykoterapi.

Det förefaller i och för sig helt rimligt, att starkt traumatiska upplevelser snarare är svåra att göra sig fri från, än möjliga att förtränga. I synnerhet som den då dominerande terapeuten vid Säters sjukhus, där Thomas Quick behandlades – Margit Norell – ansåg sig kunna återkalla minnen från så tidigt som ettårsåldern. Samtidigt blir det orimligt att påstå att bortträngning av minnen över huvud taget inte är möjligt, eftersom det faktiskt skulle innebära att glömska inte finns. En nyligen genomförd tysk-amerikansk studie har också visat, att vårt minne ”taggas” vid den geografiska plats där vi har upplevt något, vilket alltså innebär att minnen återkallas när vi återkommer till den platsen. Ett forskningsresultat som i någon mån står i strid med det nutida förkastandet av bortträngda minnen.

Våra världsåskådningar tenderar ofta att svänga mellan ytterlighetslägen. Risken med den uppdagade skandalen kring Thomas Quick och hans behandling är att vi kastar ut barnet med badvattnet och hamnar i föreställningen, att glömska och förnekelse av obehagliga upplevelser över huvud taget inte finns, att människor som utsatts för övergrepp enbart har fått minnen ”inplanterade” och att samtliga dömda för övergrepp egentligen är oskyldiga. Det vore ett lika stort rättshaveri, som behandlingen av och justitiemordet på Thomas Quick uppenbarligen är.

/Hannes Qvarfordt