Inför sms-påminnelser!

JimmieTrevett-leende-beskurenHar du psykisk funktionsnedsättning eller mår psykiskt dåligt kan det vara svårt att komma ihåg möten. Därför vore det bra om sms-påminnelser inte bara ges inom tandvården utan även i till exempel socialtjänst och psykiatrin.

För personer med psykisk ohälsa kan ha 100 möten per år, allt från träffar med kronofogden, skatteverket, arbetsmiljöverket och en mängd olika personer inom psykiatrin och socialtjänst, vilket tas upp i rapporten ”Psykisk Funktionsnedsättning och Kommunikation” som gjorts av Kungliga Teknikska Högskolan, KTH, Funka och RSMH.

Det är mycket att hålla reda på, vilket inte alltid är det lättaste när du mår psykiskt dåligt och brottas med en mängd andra tankar. Att inte dyka upp på ett möte är alltså mycket sällan illvilja eller ointresse. Personen kan verkligen vilja gå och dessutom vara beroende av mötet för att få fortsatt försörjning, men ofta tycks frånvaron från möten tolkas som en bekräftelse på att individen inte ville komma – som om du har ett helt fritt val när du har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Att utebli från möten kan i vissa fall vara förödande. Du riskerar att inte bli kallad en extra gång. Det kan också leda till att avgiften för mötet skickas som en faktura per post. Bor du inte på adressen som du är folkbokförd på eller har en annan adress än vad som finns i myndighetens luntor riskerar fakturan leda till en påminnelse, som sedan till slut hamnar hos kronofogden.

Det är alltså djupt olyckligt att hänsyn inte tas till att de funktionsnedsättningar som personer med psykisk ohälsa kan ha när det gäller att minnas möten.

Därför är det hög tid att införa sms-påminnelser både inom psykiatrin och socialtjänst. Självklart endast om individen vill och önskar det, men det borde vara något som alla tillfrågas om.

Varför finns det inte när sms fungerar utmärkt hos exempelvis tandläkaren?

Våra grupper har behov av detta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Befriande minneslappar

khai-bild-bloggShakespeare lär ha sagt att pennan är vassare än värjan. Men nu menar jag att pennan kombinerat med papper är ett mycket effektivt hjälpmedel för minnet. Det är också något magiskt när man har fått ner någonting på pränt, det består nästan för evigt, och tanken känns mer tydlig, den förvandlas.

Det är inte så ofta som jag kan komma på vettiga saker att göra eller också kommer jag på dem vid fel tidpunkt, mitt i natten eller så. Och när morgonen kommer, så har jag glömt dem.

Jag har i långa perioder haft en Dagsminneslapp, som jag har med i fickan när jag går ut. Där brukar det stå nästan allt som jag vill göra under dagen. Skulle bli väldigt vilsen/funktionshindrad, om jag glömde lappen en dag.
Jag skriver också lappar hemma, kortsiktiga lappar och långsiktiga lappar, som alltså står för kortsiktiga respektive långsiktiga mål.
Det är så skönt/befriande att skriva lappar: man behöver inte tänka på saken, men man glömmer inte det i alla fall.

/Khai Chau


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Barnet och badvattnet

Hannes 4I dagarna har journalisten Dan Josefssons dokumentär om den kombinerade psykoterapin och polisutredningen av den påstådda seriemördaren Thomas Quick sänts i SVT, med efterföljande debatt mellan Göran Lambertz, å ena sidan, och Josefsson och Leif G W Persson å den andra. Ord står mot ord, och ståndpunkterna är starkt polariserade. Av allt att döma har grova, rättsliga missgrepp skett, understödda av en psykologisk teoribildning med svagt vetenskapligt stöd. En av grundbultarna i denna teoribildning är att traumatiska upplevelser kan undanträngas från medvetandet, som en psykologisk överlevnadsreaktion, och att de kan återhämtas till medvetandet med olika metoder, exempelvis psykoterapi, besök på den geografiska plats där upplevelserna inträffade och så vidare. I modern teoribildning förkastas ofta denna tanke – och mer därtill. Den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus anser sig i ett känt experiment ha belagt, att falska minnen kan inplanteras i människor via exempelvis ledande frågor i psykoterapi.

Det förefaller i och för sig helt rimligt, att starkt traumatiska upplevelser snarare är svåra att göra sig fri från, än möjliga att förtränga. I synnerhet som den då dominerande terapeuten vid Säters sjukhus, där Thomas Quick behandlades – Margit Norell – ansåg sig kunna återkalla minnen från så tidigt som ettårsåldern. Samtidigt blir det orimligt att påstå att bortträngning av minnen över huvud taget inte är möjligt, eftersom det faktiskt skulle innebära att glömska inte finns. En nyligen genomförd tysk-amerikansk studie har också visat, att vårt minne ”taggas” vid den geografiska plats där vi har upplevt något, vilket alltså innebär att minnen återkallas när vi återkommer till den platsen. Ett forskningsresultat som i någon mån står i strid med det nutida förkastandet av bortträngda minnen.

Våra världsåskådningar tenderar ofta att svänga mellan ytterlighetslägen. Risken med den uppdagade skandalen kring Thomas Quick och hans behandling är att vi kastar ut barnet med badvattnet och hamnar i föreställningen, att glömska och förnekelse av obehagliga upplevelser över huvud taget inte finns, att människor som utsatts för övergrepp enbart har fått minnen ”inplanterade” och att samtliga dömda för övergrepp egentligen är oskyldiga. Det vore ett lika stort rättshaveri, som behandlingen av och justitiemordet på Thomas Quick uppenbarligen är.

/Hannes Qvarfordt