Ojämlik och tillitsovärdig vård
Publicerat: mars 8, 2022 Sparat under: Återhämtning, Forskning, Medicin, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
(Detta inlägg publicerades första gången 2022-02-07 på bloggen Livslust med bagage)
En bra konsekvens av pandemilagen och samhällsrestriktionerna är att fler insett att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, något som förhoppningsvis minskar fördomarna om vem som kan drabbas. Vi påverkas nämligen av varandras synsätt likväl som att vi är beroende av varandra. Psykologiprofessorn Karin Brocki från Uppsala universitet kommenterade pandemins följder i en tv-intervju med att ”vi sitter i samma båt – vi är beroende av varandra och av att ha en socialt meningsfull kontext”. Utan social kontext av arbetslöshet, familjelöshet, sjukdom och märkt av psykiatrisk diagnos slår det hårt mot oss drabbade.
Andras, likväl som egna stigmatiserande föreställningar om personer med psykiatrisk diagnos, ackompanjerad med utanförskap och isolering, är kärnan av försämrad psykisk ohälsa. Det räcker därför inte med att minska fördomar om psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten gjort genom att studera folks uppfattningar kring psykisk ohälsa. Att bara visa folks uppfattning om psykisk ohälsa ifrågasätter inte och befäster rådande kunskapssyn. Det är ängsligt av Folkhälsomyndigheten att begränsa sitt arbete kring psykisk ohälsa till stigma när de också skulle kunna bidra med nya sätt att se på och lösa psykisk ohälsa.
Dra lärdom av de vårdskadade och felbehandlade
Fler borde få komma till tals och få utrymmet att påverka om vad som är hjälpsamt för att förbättra den egna återhämtningen. Fråga oss vårdskadade vad vi inte fått, varför vården misslyckades och följa upp ett systematiskt sätt som alla som gjort anmälan via Patientnämnden. Även fast Patientnämnden gör små insatser som att sammanfatta kritik från psykiatrin är förändringsarbetet så långsamt, så långsamt att flera av oss och däribland jag tappat hoppet om tillfrisknande.
Rättighetsbaserad vård
Den personcentrerade och rättighetsbaserade vården är A och O för återhämtning. Om jag inte får den vård jag efterfrågar, exempelvis inte kan välja bort medicin för att få terapi eller uppleva att rätten är på min sida vid vårdskada, blir utbudet inte tillitsvärdigt. När vården inte matchar behoven är också risken stor att patienter lämnar vården och självmedicinerar. Det egna experimenterandet med hälsan kan få konsekvenser som exempelvis destruktiv självreglering av självmedicinering, träning, mat eller undvikande, som självvald isolering. Konsekvenser som slår tillbaka på vården och samhället i stort då patienterna återkommer och inte blir friskare.
Minska stigman genom att ta bort diagnoser och bredda synen på psykiatriska besvär
Psykisk ohälsa är inte alltid livslånga problem och diagnos är inte med självklarhet ett statiskt tillstånd. Psykiatrin behöver starkt ifrågasättas för sitt sätt att ställa diagnos och vidga perspektiv av hälsa som av funktionsmedicinskt tänk. Att få ett piller begränsat terapiutbud och en stämpel i form av diagnos är inte på långa vägar vad jag kallar orsaksbehandling och återhämtning. Att jag inte är ensam om uppfattningen att psykiatrin saknar helhetsperspektiv och effektiva behandlingar vittnar arbeten i FN, WHO, Psykologförbundet, regeringen och intresseorganisationer som FAP tydligt om.
Den idag dominerande modellen av diagnoser och mediciner med biverkningar har svag vetenskaplig evidens. Ändå fortsätter läkare på vårdcentraler och specialistenheter att pumpa ut mediciner utan biomarkörer. Utöver akuta tillstånd som mediciner lugnar med själsdödande neuroleptika ska medicin vara en sista lösning. Otillräcklig uppföljning av medicinering har dessutom lett till ovärdiga, känsloflacka liv av biverkningar och liv i samhällets bakgårdar livet ut.
Att psykiatriska diagnoser ställs utifrån symtom och inte av orsaker leder det ibland till att en patient får än fler diagnoser i försök att förklara besvären. Men tro inte att fler diagnoser underlättar för vare sig vård eller patient. Fler diagnoser leder inte sällan till sämre vård på grund av fördomar och ingen tar på sig huvudansvaret för uppföljning. Vårdcentralernas läkare vill gärna inte agera huvudman i psykiatriatriska frågeställningar och de har inte ens någonstans att skicka vissa patienter på grund av resursbrister.
Diagnos kan bytas ut av redan existerande alternativ
Diagnoser förskjuter också kunskaper om orsakerna till lidande, som när en familj inte ser egna beteenden som del i problemen, klasskamrater mobbar, chefer projicerar sina svagheter på personalen och alltför många män betraktar kvinnor som svaga. Diagnos patologiserar patienters helt normala reaktioner av själsliga, sociala och strukturella problem som mäns våld. Diagnos I kombination med läkare som förringar speciellt kvinnors besvär även inom forskning där kvinnor är underrepresenterade, får många av oss gå hem utan förbättring. Idag finns redan alternativ till diagnoser som det brittiska psykologförbundet presenterat i ramverket ”The Power Threat Meaning Framework”.
Vi behöver ett nationell definition av återhämtning
Återhämtning är långt mer än att en patient inte längre söker vård och jag undrar varför det saknas en nationell definition av begreppet som skulle kunna bli grundvalen i vården för hur tillfrisknande kan gå till. Många har inte lärt sig ta hand om sig själva och därför skulle Folkhälsomyndigheten exempelvis kunna bidra med mycket i frågan tillsammans med forskare för att finna kontrollinstrument för god återhämtning. Maria Borelius bok Hälsorevolutionen skulle kunna vara en inledande orientering hos varje kommun och regionanställd. Särskilt beslutsfattare som älskar mediciner men inte förstår varför den biomedicinska modellen är otillräcklig och ibland försämrande behöver en populärversion i ämnet.
KBT-terapier passar inte alla
Det smala utbudet av terapiformer lämnar några utan behandling. Till och med regeringen har insett att evidens inte alltid räcker till för god vård och argument som att KBT-terapierna har god vetenskaplig evidens behöver inte utesluta annat. Att mäta patienters nöjdhet med insatsen och följa upp de som faller bort eller återkommer till vården är ett sätt. De terapier som erbjuds med evidens passar inte alla och därför missar vården patienter som inte är inskrivna i program när de inte svarat på behandlingen. De som inte passar in i ramen för vad de flesta får hjälp av – får därmed ingen hjälp alls.
Metoderna för att skapa insikter finns i grupp-, familje-, kreativa former som bild-, musik-, djur- och naturunderstödda terapier, dans och rörelseterapi, biblioterapi, gestaltterapi etcetera. I rådande psykiatri bör inte minst livsstilens betydelse som utgångspunkt för återhämtning lyftas och följas upp med biomarkörer initialt för att utesluta nutritionsbrist, födoämneskänslighet, hormonella obalanser, mitokondriella problem, gifter, svamp och mögel. Gluten kan som exempelvis orsaka depressiva besvär, hormonella besvär bör behandlas i en bättre kvinnohälsa än som erbjuds idag och oxidativ stress bör mätas för att avgöra om insatserna ger effekt.
Vidga kunskapssynen om psykisk ohälsa
Kunskapssynen på metoder för att minska psykisk ohälsa bör breddas med kontextuella förklaringar som av våld, trauma och systematisk skillnader som kvinnosyn och mäns våld. Kunskapssynen av hur trauma påverkar individer och samhällen bör också tas med i beräkningen av vad psykisk ohälsa orsakas av. Omfattande studier som ACE visar hur stora konsekvenserna blir av obehandlade trauman fysisk och mentala besvär. Det finns redan åtskilliga verktyg för den som förstått vad som behövs och kan söka sig till alternativ behandling likväl med risken av att försämras.
Dagens villkorade vård bidrar inte till tillfrisknande för alla
Varför är psykiatrin så anorektiskt byggd och dessutom med tvingande medel som jag hört patienter berätta att läkare sagt, som att ”tar du inte medicin får du ingen terapi”? Det är ingen nyhet att människor som själva får vara delaktiga och besluta om sin egen vård, får bättre utfall vid behandling. För att leva upp till andemeningen i bland annat papperprodukterna ”personcentrerad vård” och ”delat beslutsfattande” bör även medicinfri vård erbjudas. Medicinfri vård finns redan lagstadgat i Norge sen 2015 och utövas både privat och i offentlig vård. Även vid svår psykisk ohälsa och psykos lyfts medicinfri vård av den norska patientorganisationen, Hvite Örn. Varför är Sveriges beslutsfattare så ovilliga till att folk ska få må bättre när det till och med genererar samhällsvinster?
Oerkänd vårdskada försämrar tillfrisknandeprocessen
Att inte heller ha ett trovärdigt klagomålsförfarande som ger patienter rätten att bli utredda vid vårdskada på ett objektivt sätt hindrar flera av oss att sluta anmäla eller undviker att anmäla. Alla insatta vet att dokumenterad vårdskada är detsamma som förlängt vårdförlopp, delvis ett resultat av en kontraproduktiv kunskapssyn. Betänk därav hur långa vårdförlopp det blir för oss som inte får sin vårdskada bekräftad eller av oss som inte är beredd att anmäla den verksamhet vi är beroende av? Vem inbillar sig att Patientnämnden är till för annat än vårdutveckling allena så länge vården utreder sig själv, via läkarkollegiet?
Med mig som exempel har vårdskadan aldrig lösts och liksom andra har jag fått ett torrt svar om att vården ”djupt beklagar det inträffade”. Efter läsning i min journal för tiden av vårdskadan uttrycktes mina reaktioner som normala utifrån min dåvarande diagnos, tillsammans med bortförklaringar som att ”ansvarig läkare inte längre arbetar i landet”. Tror någon att en anklagad skulle vinna med så svaga argument i vilken annan brottsutredning som helst? Diagnosen var inte ens rätt och har tagits bort men ersatts av CPTSD som inte jag får rätt behandling för, annat än där allt mitt hopp står till, i det underfinansierade privata initiativet WONSA. Jag har aldrig satt min fot i slutenvården sedan 2017 och det är inte ett uttryck för att jag har tillfrisknat.
—
Texten är inspirerad av remissyttrande och arbete utfört via:
Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP): www.alternativ-till-psykofarmaka.se. www.lassemattila.com.
—
World needs “revolution” in mental health care. United Nations Human Rights – Office of the High Commissioner, 2017. https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21689.
Guidance on community mental health services: Promoting person-centred and rights-based approaches. World Health Organization (WHO), 2021-06-09. https://www.who.int/publications/i/item/9789240025707.
Power Threat Meaning Framework. The British Psychological Society, 2018. https://www.bps.org.uk/power-threat-meaning-framework.
Adverse Childhood Experiences (ACEs). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), 2020. https://www.cdc.gov/violenceprevention/aces/index.html.
Traumamedveten omsorg (TMO) – Stöd till barn som upplevt svåra händelser. Rädda Barnen, 2018. https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/tmo/.
Medikamentfri behandling for psykisk psyke i alle helseregioner. Norska Regeringen, 26 november 2015. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/medikamentfri-behandling-for-psykisk-syke-i-alle-helseregioner/id2464240/.
Recovery: veileder for psykose – En medikamentfri tilnærming. Hvite Örn, 2020. http://www.alternativ-till-psykofarmaka.se/unik-vagledning-lyfter-medicinfria-interventioner-vid-psykos/.
Att arbeta evidensbaserat. Socialstyrelsen, 2019. https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/arbeta-evidensbaserat/.
Tillitsreform, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/tillitsreformen
Tillitsdelegationens slutbetänkande, https://tillitsdelegationen.se/wp-content/uploads/2019/10/med-tillit-fljer-bttre-resultat-tillitsbaserad-styrning-och-ledning-i-staten.-sou-2019_43.pdf.
—
/Ulrika Westerberg
.
Att orka när orken inte finns?
Publicerat: december 27, 2021 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, ensamhet, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida. Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.
/Lindha Holmqvist
Missbrukaren
Publicerat: september 27, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, Missbruk, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.
Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?
Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.
Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.
Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu
Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.
Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.
/Ylva Kristina Larsson
Brukarinflytande i vardagen
Publicerat: juli 26, 2021 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Gemenskap, Jimmie Trevett, Kamratstöd, makt 1 kommentar
Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.
Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.
Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.
Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.
Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.
Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.
Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.
Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.
/Jimmie Trevett
Då jag erkände mitt missbruk
Publicerat: juni 28, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, heldygnsvård, Medicin, Missbruk, Psykiatri, Stöd, Ylva Kristina Larsson 1 kommentarDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.
Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.
Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.
Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.
Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.
Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.
Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.
Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.
Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.
Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.
Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.
Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.
Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.
Det bästa som hänt mej!
De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!
Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.
Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.
Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.
Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.
/Ylva Kristina Larsson
Om förväntningar och återhämtning
Publicerat: juni 21, 2021 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, Medicin, Psykiatri, Ulrika Westerberg, Vård 1 kommentar Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.
Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp.
Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade.
Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess.
Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.
Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?
/Ulrika Westerberg
Din mörkaste avgrund
Publicerat: juni 14, 2021 Sparat under: Ångest, Återhämtning, Depression, Diagnos, Lovisa Rydén, Terapi, Trauma 1 kommentar
Resan som jag genomgått sedan jag fick PTSD i januari 2019 har varit världsomvälvande. För första gången i mitt liv var det världen som var galen och inte jag, något jag snabbt insåg är mycket värre än när problemet enbart ligger hos mig. Det första 1,5 året var i princip bara smärta. Behandling och smärta. Man måste inse vad som hänt, acceptera det som hänt. Världen tvingar dig att vakna och se den för vad den är. Din roll i det hela har varit personen som gör allt för att begrava huvudet i sanden. Problemen uppstår för att du inte vill se, för att du blundat så länge att du börjat tro att dina drömmar är verkliga. Du vill att de ska vara verkliga. Men världen tillåter inte drömmande för evigt. Man måste vakna och se, vilket PTSD ser till. Flashbacks, minnesbilder – du lever i traumat dygnet runt. När du inte är fångad i flashbacks, känner du situationen fysiskt hela tiden. Minut efter minut, timme efter timme. Kroppen spelar upp de reaktioner du hade när traumat hände till en så stark grad att du skulle kunna vara där. Du kan inte fly, du kan inte gömma dig eller blunda. Din väckarklocka har ringt.
Den aktiva PTSD:n behandlas med KBT. Det innebär att du tvingas möta det som PTSD:n vill visa. Du går dit, du berättar om och om igen om vad det var som hände och din uppgift är att försöka minnas så mycket som möjligt. Du går hem med hemuppgifter och sen börjar proceduren om igen. Det är en nödvändig skärseld som fungerar, men det är fortfarande en skärseld. Jag har aldrig haft problem med att göra jobbiga, smärtfulla saker för att lösa problem. Min filosofi har varit att om jag kan skada mig själv för att bli av med smärta så kan jag genomlida terapigrejen också. Den sistnämnda smärtan löser åtminstone problemet. Detta innebar inte att jag ville anmäla mig för behandling eller att jag inte fick tvinga mig till mottagningen varje gång. Jag har aldrig känt ett sådant motstånd till behandling tidigare. Men det fungerade och den aktiva PTSD:n, den biten som jag levde med varje minut, avtog. Jag blev bättre och behandlingen avslutades. Jag upplevde cirka två månader där allt kändes bra och jag trodde att problemen var förbi, innan verkligheten krossade mig under dess vikt.
Den svåraste biten för mig med att gå igenom dessa två år var egentligen inte den aktiva PTSD:n, även om det var en skärseld. Den jobbigaste perioden kom efter att symptomen avtagit. För vanligtvis när det gäller psykiska problem så vaknar man, i alla fall jag, förr eller senare upp till en verklighet som är annorlunda än den jag upplevt när jag är sjuk. När depressionen avtar så inser jag att det visst finns en framtid, att jag har det rätt bra, att människorna runt mig älskar mig och att jag är mer kompetent än min sjukdom velat låta mig tro. Men PTSD är annorlunda.
PTSD uppkommer när en person utsätts för en situation som står i sådan kontrast till deras världsbild att de inte kan acceptera verkligheten. Den saken som ”aldrig skulle hända mig” inträffar och hjärnan kan inte sätta ihop de nya pusselbitarna. Man kan inte förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Och i mitt fall så gömde hjärnan traumat, förvred minnet så att det som hänt förvandlades till en helt annan situation som inte var lika hotfull. Som inte var lika hemsk. Som inte förstörde den världsbilden jag hade. Detta gjorde min hjärna under 10 år, medan jag upplevde en smärta och en rädsla som jag inte förstod. Och sen bestämde sig världen för att det var dags för mig att vakna. Men inte till en situation där det min sjukdom hade sagt till mig var fel, utan till en verklighet där mardrömmen var sann.
Att omforma sin världsbild tar tid och är smärtsamt. Det är en situation som för med sig en rädsla som konstant vilar i bakhuvudet. Tanken att ”Om detta kunde hända, vad mer kan hända som jag inte trott kan hända?” och svaret som ekar tillbaka ”Allt. Allt kan hända. Allt har alltid kunnat hända, du visste bara inte om det.” Att lära sig förhålla sig till detta är svårt. Att veta när man ska vara rädd och när man inte behöver vara det. Man hade ju fel förra gången och man befinner sig i den nya verkligheten för att man missat något då. Eller? Sen jag blev kristen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns, men jag har stundtals tvivlat på om han är på min sida eller inte. De senaste två åren har varit den största påfrestelse min tro någonsin utsatts för. Den händelsen som skapade mitt trauma var nämligen den situation som varit min största rädsla sedan jag var liten. Det var den situation som jag räknat med att Gud och alla andra krafter i universum skulle skydda mig mest i från. Det skapade en ilska och ett förakt i mig som jag aldrig upplevt innan. Känslor som lätt lockar dig in i mörkret om du låter dem rota sig allt för väl och allt för länge. Jag älskar mina nära och kära för att de stått ut med mig de senaste två åren, det har inte varit lätt. För när man är arg på Gud, universum och själva verkligheten som den är, och ilskan är ett okontrollerat raseri som inte kan nå sin måltavla, så läcker ilskan ut och alla påverkas. Ilskan är också ihopblandad med en rädsla som kommer från de djupaste delarna av ens medvetenhet. Från barnet i dig som står inför det monster som du varit mest rädd för, men är för litet för att försvara sig eller fly. Du vill att någon ska rädda dig, men den enda som kan rädda dig är du. Att veta att du har styrkan gör dig nästan tröttare än du var från början. Men du hittar kraften så småningom och du börjar kämpa. Du skriker och plågas och lever i den storm ditt liv blivit. Du ser på när den river ner den värld du byggt upp för att ersätta den med en annan. Du håller tag med allt du har och väntar på att stormen ska lugna sig. Det tar tid, men sakta men säkert blir vindarna allt lugnare. Det blir bättre om du ger det tid.
Runt årsskiftet hände något intressant. Jag hade kommit långt nog i mitt läkande att den värsta smärtan var över, men var fortfarande sjukskriven då jag hade en bra bit kvar att läka. Trots detta var det mycket som hände runt mig, som stressade mig. Jag hade redan börjat triggats några månader tidigare av min farmors bortgång och av att arbeta alldeles för hårt på min bok för att släppa den i tid, trots att den enda som jag behövde förhålla mig till var mig själv. Efter x-antal förseningar och diskussioner med Amazon om att omslaget på den fysiska boken inte blev som det skulle (den kampen är fortfarande inte över även om e-boken lyckades släppas i tid) hade jag pressat mig alldeles för hårt och min bipolära sjukdom triggades. Det var då det konstigaste hände. Den depressiva episoden som inträffade var den första episoden jag haft sen 2018, och jag har aldrig känt mig mer som mig själv än när jag gick runt i lägenheten i all den smärta som bara depression kan skapa. Det var den första situationen på två år där jag kände igen mig själv och på något sätt var detta starten för att pusselbitarna skulle falla på plats. Sen min PTSD hade startat hade jag inte haft en enda episod, vilket hade varit till stor förvirring för mig och bidragit ännu mer till att världen kändes overklig. Bipolär sjukdom var den chock som krävdes för att jag skulle kunna se verkligheten som den är och ändå känna att jag hör hemma i den. Tydligen så är verkligheten alltid verklig så länge jag är bipolär. Det var räddningen jag behövde och det fick mig att reflektera över min sjukdom, och minnas vad den egentligen betytt för mig.
Jag valde titeln på min bok, From the Fire Within, för att jag skrev en fiktiv bok som skulle beskriva hur det är att vara psykisk sjuk och om styrkan som man får av att vara psykisk sjuk. Att psykisk ohälsa gör dig stark, samtidigt som du får genomlida smärta som många inte förstår djupet av. Från den inre elden som vi alla har, som skiner starkast hos dem av oss som trotsat den djupaste smärtan, finner vi en styrka som kan flytta berg. Jag valde den titeln för att boken handlar om en karaktär som är bipolär, men boken nämner aldrig det högt, för att läsarna ska kunna relatera till karaktären utan att ordet ”bipolär” eller ”psykisk ohälsa” hindrar dem (ni vet hur det är). Jag valde titeln för att understryka vad boken egentligen handlar om. Att vår sjukdom också är vår styrka och exakt hur stark den kan göra oss. Jag läste boken om och om igen, jag läste titeln om och om igen, under åren jag led igenom min PTSD. Men jag hade glömt det underliggande budskapet, och spenderade stora delar av dessa år med att känna skam. Att jag skulle vara ensam resten av mitt liv. Vem skulle vilja ge sig in i det som blivit mitt liv? Jag tyckte synd om mig själv, stod inte upp för mig själv och såg min sjukdom som något att skämmas för. Jag hade glömt, men jag är påmind nu. Tack och lov att jag är bipolär. Tack och lov att den förbannelse som sjukdomen kan vara, gjort mig stark nog att genomlida de senaste två åren. Att denna förbannelse med all sin smärta hjälper mig komma ihåg vem jag är, hur vilse jag än är. Bipolär sjukdom är den livslånga prövning som tränat mig att resa mig upp vad som än händer. Som har varit med i bilden så länge att den med sin skarpa smärta alltid påminner mig vem jag är och vem jag varit. Detta är något som varit extra viktigt nu, då inte bara traumat utan alla mina minnen innan traumat blivit grumliga. Jag kommer aldrig ursäkta eller skämmas för den igen.
Jag har fortfarande en bit kvar på vägen att gå, men det är inte lika långt kvar. Jag kommer alltid få leva med det som hänt, med min PTSD och med min bipoläritet, men det är okej för jag är stark nog. Jag är säker nu på att Gud, universum, eller vad vi nu vill kalla det, hade något syfte med allt som hänt, även om vi aldrig kommer vara överens om val av metod (jag har ADHD, jag ”respekterar inte auktoriteter” blink blink!). Jag sitter här och väntar på det som lurar någonstans i mitt undermedvetna, på att skrivfebern ska ge med sig och att jag ska få ett sånt där djupt meddelande som bara smärtfulla händelser kan ge. Kanske blir det en ny bok. Kanske är det redan på väg att lossna. Kanske kommer det bara förse mig med en ny metod för att borsta tänderna.
Jag vet inte vad du går igenom just nu och än har jag ingen uppenbarelse att dela med mig av. Det enda jag kan erbjuda är en påminnelse om något som vi alla vet men lätt glömmer. Din sjukdom, din kamp, är din största styrka. Den stärker dig genom att utmana dig konstant. Den bygger upp dig genom att riva ner dig och sedan tvinga dig att sätta ihop dig själv igen med allt starkare material. Du har kämpat med den länge och mot alla odds har du nått ända hit. Du är stark, även när du inte vill vara stark. Du klarar vad som helst och mer ändå. Du kan falla ner i din mörkaste avgrund och klättra upp igen. Jag vet det, för jag har gjort det. Och du är minst lika stark som jag.
/Lovisa Rydén
Sommaren är min bästa tid
Publicerat: maj 31, 2021 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Hobby Lämna en kommentar
Sommaren är min bästa tid.
Jag mår bättre när det blir ljusare dagar och nätter. Värmen är också bra för nerverna. På vintern är ångesten svårare att hålla ifrån sig. Jag är ute så mycket jag kan. Jag sitter på min uteplats och njuter av både frukost, lunch och middag. Och kanske med en kopp kaffe!
Jag odlar mycket. Luktärtorna och krassen är just nu ett par centimeter i de avklippta mjölktetrorna. Sockerärtorna och bondbönorna börjar också komma. Jag sätter tomater och potatis i hinkar. Och så har jag jordgubbar, dill, persilja och gräslök. Rabarbern är en halvmeter hög, så den kan jag snart ta in och göra paj av. Men astrarna har jag misslyckats med.
Det är en tillfredsställelse att se allt växa, att påta i jorden, rensa ogräs och kanske tjuva en tomat.
När jag odlar så tänker jag mycket på mina föräldrar. Jag växte upp på ett litet torp där vi nästan var självförsörjande. Vi hade några kor, grisar och höns. Ibland fick jag följa med pappa och ut och fiska.
Jag hoppas min ekonomi ska räcka till en utflykt på till exempel ett café i sommar. Jag är pensionär och låginkomsttagare. Min semester är på hemmaplan. Det har den nästan alltid varit. Så som det är för många andra. Att det är pandemi gör för oss ingen skillnad.
Jag hoppas du som läser det här får en bra sommar och tar vara på det som är gott och trevligt, och njuter i den mån som det går! Att må bra i fem minuter är ju bättre än att inte må bra alls.
/Anne-Sofie Höij
Från vingklippt ängel till ansvarsfull mamma
Publicerat: maj 24, 2021 Sparat under: Återhämtning, Missbruk, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar2014 var året då jag räddade mej själv genom att våga be om hjälp.
Jag slängde mej handlöst in i en ny värld, och tack och lov blev jag uppfångad av mycket envisa och välvilliga yrkes- och medmänniskor.
Som har trott på mej när jag tvivlat.
Som har peppat när jag deppat.
2014 kom att förändra min tillvaro på ett positivt sätt.
Jag gick en utbildning till ambassadör för Hjärnkoll.
Då fick jag chansen att lära känna underbara människor med liknande mål. Nämligen att öka kunskapen och spräcka tabun och stigman kring psykisk ohälsa.
Vi skulle vara ansikten utåt och inge hopp.
Redan en vecka efter första utbildningstillfället var jag med i lokalnyheterna på TV4. Jag pratade om bipolaritet och Hjärnkoll.
Jag visade således upp mitt ansikte ganska snabbt och sedan dess har min självstigmatisering avtagit mer och mer.
Jag hade fått en gemenskap, ett sammanhang och en uppgift i tillvaron.
Att förmedla min historia och mina egna erfarenheter och berätta om det jag kan bäst: ”Mej själv”.
Men visst krävs det mod och förberedelser för att till exempel föreläsa.
Från utbildningen fick jag med mig hur man ska hantera det retoriskt.
”Nej-listan”. Den är viktigare än ”ja”.
Det är en påminnelse om vad jag inte vill dela med mej av, saker jag ännu inte är redo för eller annat som är för privat eftersom det är ”mitt”.
Jag har klarat det relativt bra.
Ett av ”nejen” låg dock i skymundan från början – även för mig.
Inte förrän jag skulle föreläsa om återhämtning så hade jag riktigt fattat att ”jag” var beroende och levde i ett aktivt missbruk.
I slutet av föreläsningen (som gick jättebra), så kände jag mej plötsligt som något av en lögnare. Jag var ju inte återhämtad!!!
Inte helt.
Jag kände att jag måste reda ut det här för att ens kunna fortsätta som ambassadör. Jag kunde inte samtidigt dölja ett missbruk …
Det var en otroligt stark insikt. Veckan därpå ”skvallrade” jag på mig själv för min läkare på Affektiva mottagningen i Uppsala.
”Jag skulle nog behöva antabus”, viskade jag.
Det tog inte lång stund förrän jag tillsammans med min läkare och en kurator knatade en våning upp i Psykiatrins Hus till Beroendemedicinska mottagningen. För att tillsammans prata igenom min situation där.
När jag kom till Beroendemedicinska mottagningen fanns det inte direkt någon vård eller plats för mej. Eftersom jag hade ett blandmissbruk.
Mitt beroende är från början läkemedelsrelaterat och därför blev läkemedel huvuddiagnosen på mottagningen. Trots att jag sökte hjälp för alkohol.
Tack för att ni i personalen visade mej vägen i denna djungel inom psykiatri och kommunen …
Faktiskt!
För jag var vilse och rädd.
Och det tog mej många år att våga känna tillit till mina vårdgivare.
Sedan 2014 har jag varit på beroendedelen och behandlar all min problematik där.
Om jag inte hade hoppat in i det här arbetet med så hade jag troligtvis inte haft min lilla familj eller mitt hem kvar idag.
Beroende är en mycket dödlig sjukdom.
Förödande.
Både för den drabbade och för de närmast anhöriga.
Det må vara bara en person som brukar substansen, men det påverkar många människor i omgivningen.
Jag tror att det behövs mer anhörigstöd i det här komplexa problemet. Barn och unga i ”dysfunktionella” familjer behöver få kunskap och även bli sedda och hörda.
Snälla, kan vi inte samtidigt radera ordet ”dysfunktionell” i det här sammanhanget?
Seriöst.
Det är ett diskriminerande samlingsnamn.
Jag fungerar.
I allra högsta grad funkar jag!
På grund av stigma och fördomar vågar inte alla söka hjälp för sitt beroende.
Vi är av lägre klass och standard, skräp helt enkelt, i gemene mans öga …
Vi måste tillsammans öka kunskapen kring denna sjukdom, och faktiskt inse att det är en sjukdom. Ofta börjar det som självmedicinering.
Jag tänkte liksom inte plötsligt en dag att ”Nä rackarns nu är det dags att bli alkoholist” ….
Det är inte ett val!
Som många vill hävda.
Det är något förrädiskt som smyger sej på.
Jag är ledsen över den tid då jag plaskade runt i survinsdunken, men också tacksam för att jag idag med hjälp av livboj är på land igen.
2014 var otroligt omtumlande.
Jag såg världen ur ett nyktert perspektiv. Den var tyvärr inte så vacker som jag trott/önskat. Men jag kom in i matchen igen.
Mina tankar och känslor var verkligheten.
De som jag dolt med olika substanser.
Det var minst sagt förvirrande.
Verkligheten var som en psykos i början.
Helt overklig.
Skrämmande och svår.
Det framstod ganska snart att jag dessutom led av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), och får idag behandling för det.
För en sån behandling krävs en viss stabilitet och framför allt drogfrihet.
Och jag och människorna omkring mig har kämpat tillsammans för att ge mej den här chansen.
Jag kan bara hoppas och önska att jag sköter mej …. Nu har jag ett val – ett svårt men självklart val ….
Jag väljer livet.
I med och motgångar.
För inte har det varit – eller är – lätt!
Jag tror att ett beroende är en livslång kamp i olika stadier och intensitet.
Faktiskt.
Återfall är tyvärr en del av problematiken.
En skamfaktor att utsättas för.
Så med mitt vårdteam bygger vi upp mina muskler att hantera sådana situationer.
Ja det är ”lustigt” hur livet kan ta sig olika vändningar.
Jag har gått från att vara en beroende småbarnsmor med psykisk ohälsa …. till att bli en ansvarsfull mamma som står upp för mänskliga rättigheter!
Jag ger kanske beroende/missbruk ett ansikte idag som ambassadör.
Det är nog så viktigt!
Och ja …. jag bjussar på det ….
För jag vägrar att skämmas!
Den som vill se ner på mej, och sitta fast i sina fördomar – gör det.
Men jag väljer att gå vidare!
Jag får vara med om att modernisera vården för samsjuklighet idag.
”Jag?!?”
Jupp.
Jag utifrån min livshistoria påverkar.
Jag är glad att kunna fylla en funktion med det som jag tidigare gömt undan för världen.
Jag är glad att mina år av kamp inte varit förgäves, att det är användbart idag.
Jag är rätt glad åt min egna utveckling.
Som pågår konstant.
30 procent av de som lider av främst ångest och depressionssjukdomar har någon form av beroende på grund av att de självmedicinerar.
30 procent är många.
Jag vet inte om jag vill veta mörkertalet till detta …. Men vi måste alla öppna ögonen och välkomna, uppmuntra och stötta våra nära och kära att #vågaprata.
Det finns inget annat sätt.
Dessutom är det ju ett ganska enkelt sätt.
Idag är luften ren och lätt i mitt vårdteam, och jag kan bara hoppas att få andas i den tills mina egna vingar bär.
Jag kan.
Det tror jag allt.
Men jag sätter ingen press på målet, även om jag är ivrig och rastlös många gånger.
Det funkar inte så …
”Tålamod”.
Fy bubblans, vilket svårt tillstånd.
Som ändå är en viktig egenskap när man bygger upp sej själv, och ska stabilisera alla de bitar som tidigare farit vind för våg.
Men … jag, och människorna omkring mig, jobbar på det.
Jag vill med mitt inlägg bara påminna om att det finns hopp.
Det finns liv.
Och det finns människor utan dessa förödande fördomar.
Jag stärker mina brustna vingars frihet
att surfa runt här i denna verklighet.
Jag vänjer mej mer och mer
och jag ser.
Med klara ögon kan jag se
vad andra tänker
misstänker.
Självklart är inte människan särskilt olik sin jämlike
i så fall har man kört i dike.
Men vi är snabba med att döma
ödmjukheten bör vi inte glömma!
Lyft undan skammen och annan bråte som hindrar dej.
Det är ingen större grej.
Att respektera andra
istället för att klandra.
/Ylva Kristina Larsson
Återhämtning är A och O
Publicerat: november 30, 2020 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Kamratstöd, RSMH Lämna en kommentarJag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.
Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.
Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.
Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt.
Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.
/Jimmie Trevett
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.