Dags för ätstörningsklinikerna att se hela människan!

Ulrika Westerberg - beskuren störreI mars 2018 blev jag tillsagd att inte ställa frågor vid föreläsningar på en ätstörningsklinik i Stockholm. De andra patienterna på dagvårdsbehandlingen fick fortsätta ställa sina frågor som förut i och under föreläsningarna. Mina frågor ställdes i syftet att förstå varför behandlingen inte var fokuserad på antiinflammatorisk kost och för att förstå dietistens och läkarens ställningstaganden vad normalkost bör vara. Istället för att arbeta flexibelt fick jag veta att om jag skulle fortsätta skulle jag acceptera att äta socker, spannmål och mjölkprodukter, mat som inte stöds i forskning för att bli fri från inflammatoriska tillstånd som psykisk ohälsa, diabetes med flera. En kost som jag förstått är i linje med funktionsmedicinska rekommendationer tillsammans med motion, intermittent fasta och mycket mycket mer spännande sätt att tillfriskna från många av de sjukdomar vården behandlar.

Eftersom jag har långvarig medelsvår terapiresistent depression och utmattning har kosten länge varit i fokus för bättre hälsa. Mina blodvärden har visat att jag har en låggradig inflammation, ofördelaktiga kolesterolvärden och är i riskzonen för att utveckla diabetes. Tillstånd som kan elimineras med rätt kost. Dessa tillstånd var inte ätstörningskliniken beredda att behandla då som deras verksamhetschef skrev till mig när jag lyfte min situation att kliniken ”inte har uppdraget annat än att behandla ätstörningar”! Ett märkligt förhållningssätt och inte minst dyrbart för skattebetalarna när en ätstörningsbehandling skulle vara ett perfekt tillfälle att utbilda i hur kosten kan vara medicin och förebygga sjukdom! Om vården inte behandlar hela människan med aktuell forskning och samtidiga diagnoser och tillstånd blir det oerhört komplicerat för den enskilde att hitta de rätta vägarna att bli frisk – för patienter är i allmänhet inte starka nog eller vana att själva sitta vid rodret för att hitta de bästa sätten att tillfriskna. Länge har jag felaktigt trott att den offentliga vården har de bästa svaren och arbetar effektivt men har lämnat den föreställningen när jag inte blivit bättre och bara varit olycklig för att inga mediciner biter på mig.

Flera ätstörningskliniker jag talat med uppmanar sina patienter att inte träna under behandlingen vilket är tvärtemot de rekommendationer funktionsmedicinen istället lägger fokus på! Självklart ska träning vara måttlig och inte alltför intensiv eller omfattande i förhållande till den enskilde individens förutsättningar och inte heller är träning att rekommendera för den som är kraftigt underviktig och riskerar sitt liv, men i mitt fall som varken är underviktig eller har stora näringsbrister blir uppmaningen att inte träna oprofessionell.

Yvonne Lin på Y-lab och jag har haft långa samtal och är överens om att den offentliga vårdens ätstörningsenheter orsakar onödigt lidande när behandling villkoras med träningsstopp för grupper av patienter som länge tränat och tävlat. Som de flesta vet stillar träning omedelbart ångest och att då plötsligt inte på det mest naturliga sättet att påverka oro genom motion blir ätstörningsbehandlingen omöjlig att genomföra för vissa eller ger ett enormt ångestpåslag som skapar kraftig mental försämring. Ett generellt träningsstopp för alla oavsett problematik i en ätstörningsbehandling blir kontraproduktiv, grym och för vissa omöjlig att acceptera. Några jag mött har också berättat att de mörkat att de ändå tränar vilket är olyckligt då behandlarna kan uppfattas som motståndare istället för hjälpare.

Jag valde att avsluta min ätstörningsbehandling när jag inte längre fick ställa frågor som personalen inte hade svar på och för att de tjurskalligt höll fast vid föråldrade kostråd. De skyllde på att andra patienter fick ångest av mina frågor men jag frågar mig än idag, om det var ett dåligt försök att skydda gamla arbetssätt. Istället valde de att offra en patient och lät mig gå utan uppföljning.

/Ulrika Westerberg

(Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, har som organisation inte tagit ställning till åsikterna i denna artikel.)

 

 


Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoUnder flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.

Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.

Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.

Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.

Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.

Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.

Vad väntar politikerna på?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 


Läkarna måste utbildas i helhetstänk

Ulrika Westerberg - beskuren störreMånga med mig lider av sjukdom som anses vara kronisk. Några av oss har också flera diagnoser och har blivit sämre på grund av att samordning av en ansvarig läkare saknas. Inte få av oss har dessutom blivit vårdskadade på grund av biverkningar eller felaktig vård.

Jag sliter i mitt hår och undrar varför den offentliga vården inte kan bättre liksom att viktiga frågor om vården helt uteblev i valdebatten av samtliga partier. Trots att jag är uppvuxen med den svenska välfärdsmodellen och förstått att folkhälsan blir bättre när god vård är tillgänglig för alla, har jag förlorat tron på offentlig vårds förmåga att göra vissa av sina patienter friska.

När jag dessutom förstått att en stor andel av de som blir sjuka också blir det på grund av uppväxtförhållanden och detta inte lyfts redan på första vårdbesöket med en generell enkät oavsett besvär för att sätta in rätt sorts vård förblir patienten sjuk onödigt länge. Förlängt lidande och stora kostnader för individ såväl som samhälle blir resultatet av felriktade insatser.

Med mig som exempel hade en tidig upptäckt av PTSD besparat skattebetalarna mycket pengar och ett för min del livslångt lidande som också lett till terapiresistent depression och utmattning. Den offentliga vården har satsat på olika samtalsterapier och verkningslösa mediciner över ett decennium men har inte lyckats skapa en helhetsbild av mig som jag själv inte kunnat verbalisera förrän efter trettio år.

Tack vare en summa pengar via ett arv har jag privat vård. Utan funktionsmedicinskt tänk med helhetsperspektiv på mina besvär hade jag kanske inte levt för jag hade förlorat hoppet att bli frisk efter åtta år som heltidssjuskriven. Utan alternativ till den offentliga vårdens bemötande och insatser kändes livet ha tagit slut.

När behandlingen inleddes på den funktionsmedicinska kliniken kom förbättring redan efter två veckor. Med nya kunskaper via tester som aldrig gjorts i den offentliga vården syntes mina brister tydligt och jag började ta rekommenderade tillskott, uteslöt spannmål, mjölkprodukter och socker liksom inledde periodisk fasta och startade fasta rutiner för sömn, rörelse och användning av blå skärmar. Eftersom jag tidigare alltid varit hälsomedveten och tränat regelbundet behövdes med andra ord små ändringar till förbättringen kom. Förbättrad sömn, mer energi, kortare återhämtning, stabilt humör, en oväntad och positiv viktnedgång och framförallt tillgång till förmågan att planera dagen och kunna fokusera på livets utmaningar igen ger mig hopp.  Samtidigt är jag förbannad över att det tog så lång tid att bli bättre med så små medel, att behöva betala för förändringen ur egen ficka och vilka enorma kostnader det kostat samhället att ha mig sjuk så länge.

Om bättre adekvat hjälp funnits i den offentliga vården hade jag valt den kost jag nu rekommenderats sedan länge istället för dietisternas ständiga tjat om att normalisera mitt ätande med spannmål, socker och mjölkprodukter. De ger fortfarande kostråd om att äta sex gånger om dagen vilket inte ger kroppen tid att återhämta sig enligt senaste forskning inom funktionsmedicinen.

Om valfriheten för vilken metod som passar mig bäst funnits hade jag också kunnat känna mig säker att få behandling på Sveriges enda specialistklinik för sexuellt utsatta men som landstinget felaktigt anser inte behövs för att kompetensen redan finns. Nu hade jag tur och är en pro bono patient på specialistkliniken Wonsa men vet inte hur länge jag får stanna där på såna premisser! Kliniken Wonsa har en lång kö av patienter som inte blir hjälpta av landstinget och i vissa fall fått behandlingar som förvärrat måendet då de tvingats tala om övergreppen för tidigt och inte erbjudits stabiliserande behandling i tekniker som till exempel ”Somatic Experiencing”. ”TRE” och ”Lifespan Integration”.

Fördelen med att vara patient i privat vård är om jag inte är nöjd och inte kan komma överens med behandlaren så blir det ekonomiskt kännbart för vårdenheten att jag slutar komma. Vårdgivaren blir med andra ord mån om jag är nöjd med vården och blir villig att finna lösningar. Om du inte är nöjd i den offentliga vården kan det vara svårt att byta vårdgivare om du har flera diagnoser och dessutom bor på en mindre ort med få vårdgivare.  Dessutom är det färre som är beredda att klaga när de är i beroendeställning till exempel till en enhetschef på en slutenvårdsavdelning vilket kan få direkt påföljd med snorkig attityd och ignorans från personalens sida. På sin höjd kan du få en ursäkt med att personalen djupt beklagar det inträffade men förvänta dig inte några förslag till lösningar. Det är ett stort problem i den offentliga vården att en patient inte kan få objektiv bedömning av klagomål. Patientnämndens roll är bara att att förmedla, IVO tar bara de absolut värsta fallen och HSAN tar inte emot anmälningar av enskilda längre.

Idag är jag tacksam för att det fanns privata alternativ när den offentliga vården gick bet men det stör mig oerhört hur lång tid det tog innan jag blev bättre och att alla inte ska få må bra med den vård som erbjuds i den offentliga vården. Alla har inte förmågan att förstå vad som behövs eller kunskapen att sovra i havet av hälsoråd som finns och behöver därför lära sig vilka livsstilsfaktorer som leder till tillfrisknande och bättre hälsa. Men först måste läkarna utbildas i helhetstänk, bättre samordning med EN ansvarig läkare vid flera diagnoser, nutrition och åtminstone betala ur egen ficka när de klantar sig eftersom politikerna tycker att det blir för dyrt med utökad patienträtt och ekonomisk kompensation vid vårdskada.

/Ulrika Westerberg


Ett högt pris – men när mitt foto hänger bland alla andras mår jag bra

Nog för att det är jobbigt att åka pendeltåg i en timme för att komma fram, kryssa över gator i en främmande stad och skubba axel mot människor jag inte känner och aldrig kommer att känna, främlingar och åter främlingar, på väg med sin tusenmilablick mot egna mål; arbetsplatserna där de hör hemma. Att tvingas vistas i detta folkhav, att ta sig fram med alla dessa nya blickar på sig, att befinna sig i stadskärnan. Att vara uppmärksam på trafiken, att ha solen skinande in i ögonen och att inte kunna springa hem och gömma sig ett tag, hämta andan eller släcka ljuset, dra ner rullgardinen och sova en stund, vara där ingen ser en, släppa självmedvetenheten. Men det går inte när en ska arbeta, vara en del av arbetslivet.

Hemma kommer den, den stora tröttheten, jag sover i flera timmar efteråt, varje gång jag har arbetat. Jag återhämtar mig med stor möda, isolerar mig och gör absolut ingenting, inte ens handarbetar. Migränen kommer varje gång, den ligger latent och skvalpar inne huvudskålen, tar sig olika uttryck under dagarna, går upp och ner i vågor. Det är priset av att känna delaktighet.

Å andra sidan, när jag kommer fram till den öppna psykiatriska mottagningen där jag arbetar med brukarrevisioner, hämtar nyckeln till mitt arbetsrum i receptionen, säger hej till sekreterarna, hämtar en kopp kaffe i automaten och lägger min lunchbox i kylskåpet med de andras, då är jag verkligen en del av personalen. Jag tillhör just idag inte dem som är där för att söka hjälp, idag är jag på andra sidan. Det ger mig en styrka och ett skydd, för jag är en av dem som bidrar till den här funktionen, jag är här för att hjälpa till med ett litet bidrag. Det är något inget simulerat arbete kan göra.

Under mina sjukskrivningar har jag hela tiden blivit tilldelad meningslös sysselsättning i sammanhang där alla deltagare är svårt sjuka. Då mår jag bara sämre, jag dras ner av att se sjukdom och att veta att det jag gör är bara något som en arbetsterapeut har hittat på för att patienter inte ska sitta utan något för händerna, inte vara onyttiga. Som kreativ person känns det mer som en förolämpning, jag kan nog hitta mer meningsfulla sysslor om jag vill. Jag kan följa det spår jag redan har på det konstnärliga planet, fortsätta på den inslagna vägen och då blir klipp- och klistra-aktivitet på förskolenivå bara en distraktion. Och en förolämpning. Jag har sex års högskoleutbildning inom design och konst, något det tydligen aldrig kan tas hänsyn till i dessa ordnade aktiviteter.

Vad jag skulle behöva i de situationerna när jag tappar aktivitet är uppmuntran att fortsätta jobba på mina livslånga projekt, skriva de texter, uppfinna nya tekniker och avpröva färg och formidéer, skriva synopsis och projektbeskrivningar, göra stipendieansökningar, fortsätta på tråden där jag en gång lade ner den. Det hade varit det mest konstruktiva och mest gynnande, för alla, för det är ju vad jag vill återgå till i en högre grad när jag mår bättre. Tyvärr är ju samhället fortfarande stelbent där, alla sjuka förväntas vara på samma nivå och hänsyn tas inte till bakgrund eller utbildningsnivå. Alla ska må bättre av ganska enkelt hantverkspyssel. Och det går det ju inte att tacka nej till erbjudna aktiviteter även om det är något de säger, eftersom ens ersättning är beroende av det, inget deltagande, ingen ersättning, alltså förväntas du motprestera även när du är sjuk. Hur sjukt är inte det?

Men idag har jag kommit hit jag aldrig trodde var möjligt, jag har ett meningsfullt arbete på deltid. Och trots att i stort sett all min lediga tid går åt till återhämtning när jag jobbat mina tio timmar i veckan, så är jag ändå delaktig på riktigt och det är ganska värdefullt. När jag går hem ser jag att min bild nu hänger bland alla de andra fotona av personalstyrkan på väggen i väntrummet. Den känslan går inte att simulera.

/Jenny K Lundgren

 


Med pengar kan du prata med någon

khai-bild-blogg-breddareDet är ett trist faktum att bristen av pengar, är ett stort hinder i återhämtningen. Vår målgrupp brukar ligga efter i penningligan på grund av flera olika skäl.

För det första, om man som jag insjuknade i ganska tidig ålder, utan att ha hunnit gå ut på arbetsmarknaden, så får man inte heller någon sjukpenning, även om det finns läkarintyg. I normala fall, ska ett sjukintyg också berättiga till sjukpenning. Istället har jag blivit hänvisad till socialbidrag, som det hette då 1990.
Idag har jag fått sjukersättning på egen begäran. Men någon form av handikappersättning därutöver finns inte – i alla fall är det svårt att få den beviljad för många av oss med psykisk ohälsa.

Ett förslag till handikappersättning är Telebidrag, som jag vill arbeta för. Psykiska handikapp kräver knappast några fysiska hjälpmedel, men däremot så är till exempel behovet av att ringa och prata i telefon ganska stort.

Det lindrar faktiskt mycket att kunna prata med någon, när man känner sig ensam eller mår dåligt. Numera kan man också ”prata” via internet, genom att delta i den diskussionsfloran som finns där.

/Khai Chau


Fel att ställa utsatta grupper mot varandra

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoPersoner med psykisk ohälsa är en av de grupper med sämst ekonomi samhället. Så har det sett ut i 30 års tid, och de satsningar som nuvarande regeringen har gjort på vår grupp är visserligen bra men inte tillräckliga. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har det sämst av alla grupper inom funktionshinderrörelsen och 9 av 10 uppger att de har nedsatt arbetsförmåga (se Revansch sid 13-14).

Detta är frukanstvärt och politikerna, oavsett parti, måste se till att levnadsstandarden förbättras för vår grupp.

Inom vissa kretsar tycks det tyvärr dock florera en uppfattning om att vår grupp skulle ha det dåligt på grund av invandringen.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, tar starkt avstånd från den uppfattningen. Det är helt fel att sätta utsatta grupper mot varandra. Istället bör alla människor med psykisk ohälsa – oavsett etnicitet – jobba tillsammans för att levnadsvillkoren ska förbättras för oss. Och alla – oavsett var du är född – ska välkomnas inom RSMH.

Hur ska resurserna räcka när det talas så mycket om nedskärningar? kanske någon undrar nu.

Vi har inga tydliga svar, men anser för det första att det är oklart om invandringen är kostsam på lång sikt. Vissa studier visar att invandring kan vara en vinst för ett land. För det andra handlar det om politiska prioriteringar. Samhället kan utformas på många olika sätt.

Staten kan se till att skatteintäkterna ökar så att de gemensamma resurserna blir större. Därtill handlar det om hur pengarna i statskassan omfördelas. Vi anser så klart att politikerna bör prioritera en mänskligare sjukförsäkring, förbättra möjligheterna till återgång i arbete, förbättra psykiatrin och se till att kvaliteten på stödet inom kommunerna höjs.

Därtill kan vården och stödet till personer med psykisk ohälsa bli effektivare. Lösningen heter brukarinflytande. Genom att personer med psykisk ohälsa får vara medbestämmande i besluten skräddarsys vården och stödet efter individen och kvaliteten höjs. Personen får makt över sitt eget liv, och det leder till återhämtning. Det är ju bara du själv som vet var skon klämmer.

Det finns andra sätt för politikerna att omfördela statskassan än att ta från människor i nöd. Alla personer med svårare psykisk ohälsa bör få det bättre ekonomiskt – oavsett etnicitet. Så ökar den psykiska hälsan.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

PS. Här går det att läsa mer om riksdagspartiernas vallöften när det gäller reformer som påverkar personer med psykisk ohälsa.

 


Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst

Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.

Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.

Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.

Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.

Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.

Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.

Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.

Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.

Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.

Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.

På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.

Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.

Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.

/Jenny K Lundgren