Nu är det jul igen – konsten att bibehålla lugn
Publicerat: december 22, 2022 Sparat under: Återhämtning, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
Att kunna meditera är en superkraft och en källa till självinsikt. Att notera hur ens tankar ökar hjärtats pulsslag och reaktioner i magtrakten är feedback på hur kroppen reagerar på dem. Att starta en meditationsrutin med trauma kan vara tuff när traumaomsorg och medvetenhet om hur en kan förhålla sig till ångest och andra reaktioner är mycket begränsad. Att sen förstå hur medvetenhet om ens tankar och andning kan reglera kroppsliga och emotionella reaktioner är guld värd. Att bara sitta och lägga fokus på sin in- och utandning utan att försöka ändra någonting i en, fem eller femtio minuter och göra det dagligen eller så ofta en kan, kan vara den skillnad som leder till återhämtning.
I juletider är bibehållet lugn en utmaning när stressnivån är för hög. Att meditera och samtidigt uppleva lugn med tanken på människor en möter till jul, kan bidra till att det faktiskt påverkar den verkliga situationen. Alternativet är att inte fira jul. Att sitta och meditera på självaste julafton för att få chansen att fundera på varför stressen kring jul är så hög kan jag rekommendera. Insikten att mina förväntningar om en jul med sinnesro bland människor inte stämmer med den verklighet jag har är mycket hjälpsamt. Med insikten att jag inte känner julefrid, glädje och lugn överhuvudtaget har gjort att jag tagit ställning för att reglera mitt nervsystem med allt jag lärt mig, till dess att larmet om fara som är aktiverat 24-7 stängts av. Sålunda ska jag fira jul på ett sätt som bibehåller mitt lugn.
God jul alla ni som kämpar. ✨❤️✨
//Ulrika Westerberg
Denna text har tidigare publicerats på Ulrika Westerbergs egen blogg Livslust med bagage.
Allt jag önskar mig i jul är en ny kultursyn
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, Forskning, makt Lämna en kommentar
Långt innan det fanns försäkringskassor och kronofogdar fanns det poesi och teater. Innan det fanns stater fanns det musik. Till och och med innan människan blivit människa skapade neandertalarna grottmålningar som vi än idag kan uppskatta.
Kulturen är det äldsta vi har. Vårt behov av att uttrycka oss och dela vårt inre föregår allt annat. Därför är det inte konstigt att kultur och hälsa hänger ihop. Vi behöver olika sätt att uttrycka oss för att må bra, och vi behöver olika sätt att förstå varandra. Det har bedrivits mycket forskning på ämnet de senaste decennierna och det är helt fastställt att kulturvanor har stor inverkan på både kropp och själ. Det finns till och med forskare som påstår att våra kulturvanor påverkar vår hälsa lika mycket som våra motionsvanor. Ändå är kulturen märkligt frånvarande i alla satsningar.
I början av nittonhundratalet skrev Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa. En av landets mest framstående författare anlitades för att skriva en läsebok i geografi. Vid nittonhundratalets mitt anlitades Stig Dagerman av Trafikverket för att med hjälp av novellen Att döda ett barn få ner hastigheten i trafiken. Jag har svårt att se någon myndighet idag skulle ge nobelpristippade författare fria händer på ett ämne för att nå ut med en fråga. Kultursynen har förändrats. Den betraktas mer som nöje än som en integrerad och nödvändig del av samhället.
Samtiden verkar bara kunna analysera värde i ekonomiska termer, och då blir det ovärderliga värdelöst. Det mjuka och mer komplexa trängs ut. Det djupa, motstridiga, ogripbara förlorar sin självklara plats i centrum. Kultur blir medelklassens guldkant och inte ett livsavgörande sökande efter mening och gemenskap. Det påverkar vår förståelse av oss själva, och det påverkar vår hälsa.
Det går såklart inte att säga att fler människor drabbas av psykiska sjukdomar bara för att kultursynen förändrats, men jag tror att vi för vår hälsas skull måste uppvärdera det ovärderliga. Människan har alltid behövt skapande och kreativitet för att må bra, det är en del av vad vi är.
Om jag fick önska mig en sak i julklapp skulle det vara en stor nationell satsning på kultur och hälsa. En möjlighet att skapa bättre förståelse för oss själva och varandra.
/Anna-Maria Olsson
Tid – ingenting att slösa bort
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Hobby, Sysselsättning Lämna en kommentar
Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.
Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.
– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.
– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..
– arbetstid
– studietid
– fritid ➡️ fri tid
– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”.
– tid som arbetssökande
– sjukskrivningstid
– tid med sjukersättning
– tid som föräldraledig
– tid som pensionär
– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang
– deadline
– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera
– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)
Kanske finns det fler sorters tid.
• jagas för det mesta av de flesta. Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden
• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet
• är demokratiskt fördelad
• är avgörande och viktigt
• kan prioriteras
• kan användas effektivt
• kan lätt slösas bort
• kan upplevas både ändlig och oändlig
• uppfattas olika av oss alla
• skapar minnen
• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom
• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö
• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan
• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får
• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer
• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom
• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.
• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag
• ett andetag är också tid
Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson).
//Caroline Nilsson
Julen är (inte längre) någon katastrof
Publicerat: december 12, 2022 Sparat under: Återhämtning, Depression, Gemenskap, Kamratstöd, Marina Sångängel Lämna en kommentar
Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva?
För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.
Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan.
Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer.
Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.
Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag.
I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra.
Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende.
En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt.
Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke.
Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt.
/Marina Sångängel
Jubileumsdag – tack vare RSMH och bowling
Publicerat: november 28, 2022 Sparat under: Återhämtning, fattigdom, Khai Chau, Min berättelse, Psykos Lämna en kommentar
Denna text skrevs den 25 november men publiceras den 28 november.
Hej alla läsare!
Idag, 25 november, är det jubileumsdag för mig, eftersom det är samma datum 1993, som det var sista gången jag blev inlagd.
Det var mitt under universitetsstudier i Uppsala, som jag flyttade till från Eskilstuna, som student.
Med facit i hand, kan man lugnt säga att omständigheterna hade en stor roll: ensam i främmande stad, studierna pressade på, plus att jag gick och dolde min psykiatriska bakgrund, vilket ju innebar en ytterligare belastning.
Efter detta återfall har jag varit tvungen att jobba mig upp, tillbaka till livet igen.
I stora drag har det bestått av:
RSMH
Bowling (!)
…och pengar! I klarspråk, tro det eller ej!
Varför pratas det pengar överallt i övriga samhället, men inte när det kommer till min och våra medlemmars privatekonomi? Som om…vi ska inte ha några pengar!?
Ja ja, tillbaka till handlingen…
Jag kom i kontakt med RSMH i Eskilstuna, tack vare tidningen Revansch som jag fick syn på, i väntrummet till öppenvård.
Kände att jag skulle vara mer accepterad i RSMH-lokalen, än något fik på stan.
Tiden gick och jag lärde känna en bowlingveteran, på RSMH, och han (Lennart) var vänlig nog och visade mig sporten, bokstavligen! Jag visste inte ens att det fanns en bowlinghall, som dessutom är på källarplan, vilket är ganska vanligt.
Jag har alltså hållit mig återfallsfri, i alla dessa år, tack vare RSMH och bowling. Men tror ni att bowling är gratis!? Svar nej!
Försäkringskassan verkar tro det!
Eller den ansvarige myndigheten som ska se till att människor återhämtar sig från psykisk ohälsa.
Så jag har fått bekosta min egen återhämtning genom lånade medel!
Men det var kanske värt det, eftersom det inte finns/fanns något alternativ.
Tack för ordet.
/Khai Chau, Eskilstuna
Djuren – medicin för många människor
Publicerat: november 14, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Diagnos, familj, Hobby, Terapi Lämna en kommentar
Jag tror helt klart att djur är viktiga för människor och har varit i alla tider, antagligen mer än vi förstår. Inte minst för oss med psykisk ohälsa. Jag respekterar såklart om man är rädd, men om man vill och det är möjligt tror jag att det är bra att försöka bli kvitt rädslan för att må bättre och slippa bära på onödig stress, oro, etcetera. Synd om dem som är allergiska, en liten tröst kan vara att det är rätt rogivande att ibland sitta och titta in ett akvarium en stund. Dessutom finns det vissa hundraser där pälsen inte ger allergi och vissa kattraser är mindre allergiframkallande.
Av djuren får vi villkorslös kärlek och de dömer oss inte efter utseende och så vidare. De lär bara dra sig undan från oss om vi behandlat dem illa under lång tid och/eller om de inte mår bra.
Jag älskar djur och hade förmånen att få växa upp på bondgård, vilken mina föräldrar har kvar än idag. Vi hade grisar, får och lamm, värphöns, frigående dvärghöns, katter och hund. Vi plockade ägg hos värphönsen och använde äggen vid matlagning och bakning, och letade efter kattungar i halmen. Jag hade en egen kanin i två omgångar. Det tror jag var både bra och viktigt för mig på många plan. Jag var ett blygt barn som hade svårt med kamratrelationer, men det fungerade ofta tillsammans med djuren.
En gång i lågstadiet besökte hela klassen mitt hem – vår bondgård – och fick hälsa på alla djuren och blev bjudna på fika. Efter besöket fick de rita något de kom ihåg från besöket. Min kompis ritade när en gris kissade på en klasskamrat. Ja, vilka minnen! 🙂
Tyvärr uppskattade jag det föga under uppväxten och tyckte det var jobbigt att det var långt till affären och halvt pinsamt att säga min adress i skolan för jag hade ingen gatuadress som de andra barnen. Jag borde varit stolt, extra stolt då min kompis familj åkte på bondgårdssemester längre upp i landet. Hon älskade att hoppa i halmen på vår loge.
Idag är jag stolt av att ha vuxit upp på landet, framförallt på den platsen eftersom sker utgrävningar alldeles intill och det omnämns ibland i media. 🙂
Jag tror jag att det präglat mig positivt av att ha växt upp på landet tillsammans med djur och jag lär ha det i mig, det har tyvärr bara slumrat lite. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med djur idag, men känner ibland behovet och försöker träffa mina föräldrars älskade japanska spets regelbundet.
Jag gjorde ett försök att få praktik på hunddagis, men när det inte kändes bra vid besöket valde jag att gå tillbaka och få praktik inom administration. Det gick bra i sig, men det är alldeles för påfrestande för mig att ha en massa andra människor runtomkring mig hela dagarna. Fast just detta ställe var nog meningen för mig för jag lärde mig en del som jag tar med mig, men nu inser att jag verkligen skulle behöva hitta en praktikplats som har minst ett djur på regelbunden basis.
Det sitter nog omedvetet ”i blodet” på mig att jag är uppvuxen på landet och är van vid djur och van vid att ha “space” från andra människor. Jag tycker inte illa om andra, men tror jag behöver andas ”lantluft” oftare och inte träffa så många åt gången på daglig basis för då försvinner min energi för snabbt, jag blir överväldigad. Jag har ett känsligare nervsystem än många andra (en del människor har det) och är med största sannolikhet högkänslig och behöver därför lugn & ro runtomkring mig och space.
Anledningen till att jag inte själv har djur är för att jag känner mig för uppbunden och det blir för kravfyllt. Jag har provat att ha katt. Dessutom tycker jag inte att djur och lägenhet är den bästa kombon.
På Facebook följer jag bland annat sidor med vackra naturbilder, fina djurbilder, roliga djurklipp och fakta om djurs beteenden, främst hundar. Himla härligt!
Som vuxen andas jag frihet och hyfsat lugn när jag cyklar hem till mitt föräldrahem eller kliver av bussen från stan (då jag varit på besök där, bor inte i stan, det hade aldrig fungerat för mig med alla intryck och allt som låter mest hela tiden) och promenerar eller får skjuts en kilometer hem till mina föräldrar.
Jag känner att jag blir lugn av djur, natur och av havet. Få intryck, fina, sköna vyer och frihet. Det är inte dumt att borra in nosen i en tjock, gosig hundpäls :).
Mer läsning om djur
Jag delar en artikel från SVT Nyheter som visar på människors positiva erfarenheter av att umgås med (sina) djur vid stress.
En fin berättelse om en hunds avgörande betydelse för ägarens överlevnad. Jag vill påtala att det är en känslostark artikel.
Här kommer en kort faktatext som visar på djurens och naturens betydelse för människan genom forskning.
”Forskning har visat att djur har en läkande kraft på oss människor. I vårt stressade samhälle har människor olika metoder för att koppla av och varva ner. Forskning har visat att djur och natur är en effektiv nedvarvare, och att de som spenderar tid i naturen har en större känsla av god hälsa. Päivi Juuso är forskare på Luleå tekniska universitet och leder ett projekt som fokuserar på naturens betydelse för hälsan. I projektet undersöker de hur resurserna ska räcka för att främja hälsan och motverka ohälsan för befolkningen i Norrbotten.”
Källa: Luleå tekniska universitet, 2019
Jag funderade om det inte blir ännu mer märkbart och betydelsefullt för oss med psykisk ohälsa. Hursomhelst är här en artikel om djurs betydelse för oss med psykisk ohälsa, och här är en om hästunderstödd terapi.
Djur som hjälp vid behandling
Djur används ibland vid rehabilitering vid till exempel utmattning och stress och det gör skillnad har det visat sig. Man får klappa och sköta om dem i sin egen takt och de ställer inga krav. En del människor njuter av att rida. Jag har provat att gå med häst och sitta upp på häst. Jag gillade att gå med häst, men vet inte riktigt om jag vill rida. Jag tänker att det lätt kan bli för mycket det här med all hästskötsel. Det är nog bra att det är bra att ta det lugnt och känna sig för i början och har man psykisk ohälsa lär det vara smart att gosa i omgångar och bara få vara utan en massa att göra, lite småpyssel här och där kanske som till exempel rykta en häst. Man kan säkert fråga om man får besöka en bond/hästgård om man inte känner någon som har det eller till exempel besöka en 4H-gård eller en ridskola.
Även inom äldrevården och handikapp-/LSS-omsorgen används hundar, då främst för att motverka ensamhet och göra tillvaron lite ljusare och kanske även för att vara till hjälp. Nu har det även kommit robothundar, men det tror jag inte riktigt på, äkta vara lär vara det bästa i det fallet är min tes.
Inte att förglömma assistanshundarna, polishundarna, läshundarna och terapihundarna (terapihund är en typ av social tjänstehund som tillsammans med en förare ger stöd till människor inom vård, skola och omsorg. Källa Wikpedia) Troligtvis samma sak som psykisk hälsahund. Också finns det kontorshundar ;). Det finns kanske ännu fler varianter.
Försök hitta ett djur att klappa regelbundet om du vill & vågar! 🙂
/Caroline Nilsson
Nu ser jag framåt
Publicerat: november 3, 2022 Sparat under: Återhämtning, Marina Sångängel, utbildning Lämna en kommentarMarina Sångängel har tidigare skrivit om hur hon har börjat på folkhögskola, läs de förra inläggen här och här. Nu har hon bestämt sig för att hoppa av och förklarar här sitt beslut.
Att leva med tung ryggsäck innebär att tunga beslut ibland gör ondare för omgivningen eftersom de ju inte är vana vid känslan.
Nu när jag insett att det inte funkar i skolan på grund av mitt mående och all stress jag utsätts för känns det som en lättnad att ta beslutet att inte kämpa mer för något jag inte har förutsättningar att lyckas med. Det var värre för skolpersonal som ju ser hur jag kämpar och hur dåligt jag mår.
Det var ändå fint med tanke på att det ändå var en slags kvitto på att jag inte klarar skolan för de ansträngde sig verkligen för att det skulle lyckas, till och med anställt en resurs särskilt för mig.
Jag känner att jag ändå fick lära mig massor om att höra till och bli accepterad för den jag är.
Det blev kramar och en massa lycka till.
Nu ser jag framåt och ser att jag fått så mycket så nu måste jag låta detta landa i mig medan jag är rädd om mig själv och inte utsätter mig för mer skada. Jag kan inte hantera stress. Det får vara nog nu!
//Marina Sångängel
Inget mellanting – rapport från en läkeprocess
Publicerat: september 26, 2022 Sparat under: Återhämtning, Marina Sångängel, Sysselsättning, upprättelse, utbildning Lämna en kommentar
Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.
Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne.
Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.
Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls.
Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.
Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.
När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig.
I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack!
En läkeprocess har inletts!
/Marina Sångängel
Ojämlik och tillitsovärdig vård
Publicerat: mars 8, 2022 Sparat under: Återhämtning, Forskning, Medicin, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar(Detta inlägg publicerades första gången 2022-02-07 på bloggen Livslust med bagage)
En bra konsekvens av pandemilagen och samhällsrestriktionerna är att fler insett att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, något som förhoppningsvis minskar fördomarna om vem som kan drabbas. Vi påverkas nämligen av varandras synsätt likväl som att vi är beroende av varandra. Psykologiprofessorn Karin Brocki från Uppsala universitet kommenterade pandemins följder i en tv-intervju med att ”vi sitter i samma båt – vi är beroende av varandra och av att ha en socialt meningsfull kontext”. Utan social kontext av arbetslöshet, familjelöshet, sjukdom och märkt av psykiatrisk diagnos slår det hårt mot oss drabbade.
Andras, likväl som egna stigmatiserande föreställningar om personer med psykiatrisk diagnos, ackompanjerad med utanförskap och isolering, är kärnan av försämrad psykisk ohälsa. Det räcker därför inte med att minska fördomar om psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten gjort genom att studera folks uppfattningar kring psykisk ohälsa. Att bara visa folks uppfattning om psykisk ohälsa ifrågasätter inte och befäster rådande kunskapssyn. Det är ängsligt av Folkhälsomyndigheten att begränsa sitt arbete kring psykisk ohälsa till stigma när de också skulle kunna bidra med nya sätt att se på och lösa psykisk ohälsa.
Dra lärdom av de vårdskadade och felbehandlade
Fler borde få komma till tals och få utrymmet att påverka om vad som är hjälpsamt för att förbättra den egna återhämtningen. Fråga oss vårdskadade vad vi inte fått, varför vården misslyckades och följa upp ett systematiskt sätt som alla som gjort anmälan via Patientnämnden. Även fast Patientnämnden gör små insatser som att sammanfatta kritik från psykiatrin är förändringsarbetet så långsamt, så långsamt att flera av oss och däribland jag tappat hoppet om tillfrisknande.
Rättighetsbaserad vård
Den personcentrerade och rättighetsbaserade vården är A och O för återhämtning. Om jag inte får den vård jag efterfrågar, exempelvis inte kan välja bort medicin för att få terapi eller uppleva att rätten är på min sida vid vårdskada, blir utbudet inte tillitsvärdigt. När vården inte matchar behoven är också risken stor att patienter lämnar vården och självmedicinerar. Det egna experimenterandet med hälsan kan få konsekvenser som exempelvis destruktiv självreglering av självmedicinering, träning, mat eller undvikande, som självvald isolering. Konsekvenser som slår tillbaka på vården och samhället i stort då patienterna återkommer och inte blir friskare.
Minska stigman genom att ta bort diagnoser och bredda synen på psykiatriska besvär
Psykisk ohälsa är inte alltid livslånga problem och diagnos är inte med självklarhet ett statiskt tillstånd. Psykiatrin behöver starkt ifrågasättas för sitt sätt att ställa diagnos och vidga perspektiv av hälsa som av funktionsmedicinskt tänk. Att få ett piller begränsat terapiutbud och en stämpel i form av diagnos är inte på långa vägar vad jag kallar orsaksbehandling och återhämtning. Att jag inte är ensam om uppfattningen att psykiatrin saknar helhetsperspektiv och effektiva behandlingar vittnar arbeten i FN, WHO, Psykologförbundet, regeringen och intresseorganisationer som FAP tydligt om.
Den idag dominerande modellen av diagnoser och mediciner med biverkningar har svag vetenskaplig evidens. Ändå fortsätter läkare på vårdcentraler och specialistenheter att pumpa ut mediciner utan biomarkörer. Utöver akuta tillstånd som mediciner lugnar med själsdödande neuroleptika ska medicin vara en sista lösning. Otillräcklig uppföljning av medicinering har dessutom lett till ovärdiga, känsloflacka liv av biverkningar och liv i samhällets bakgårdar livet ut.
Att psykiatriska diagnoser ställs utifrån symtom och inte av orsaker leder det ibland till att en patient får än fler diagnoser i försök att förklara besvären. Men tro inte att fler diagnoser underlättar för vare sig vård eller patient. Fler diagnoser leder inte sällan till sämre vård på grund av fördomar och ingen tar på sig huvudansvaret för uppföljning. Vårdcentralernas läkare vill gärna inte agera huvudman i psykiatriatriska frågeställningar och de har inte ens någonstans att skicka vissa patienter på grund av resursbrister.
Diagnos kan bytas ut av redan existerande alternativ
Diagnoser förskjuter också kunskaper om orsakerna till lidande, som när en familj inte ser egna beteenden som del i problemen, klasskamrater mobbar, chefer projicerar sina svagheter på personalen och alltför många män betraktar kvinnor som svaga. Diagnos patologiserar patienters helt normala reaktioner av själsliga, sociala och strukturella problem som mäns våld. Diagnos I kombination med läkare som förringar speciellt kvinnors besvär även inom forskning där kvinnor är underrepresenterade, får många av oss gå hem utan förbättring. Idag finns redan alternativ till diagnoser som det brittiska psykologförbundet presenterat i ramverket ”The Power Threat Meaning Framework”.
Vi behöver ett nationell definition av återhämtning
Återhämtning är långt mer än att en patient inte längre söker vård och jag undrar varför det saknas en nationell definition av begreppet som skulle kunna bli grundvalen i vården för hur tillfrisknande kan gå till. Många har inte lärt sig ta hand om sig själva och därför skulle Folkhälsomyndigheten exempelvis kunna bidra med mycket i frågan tillsammans med forskare för att finna kontrollinstrument för god återhämtning. Maria Borelius bok Hälsorevolutionen skulle kunna vara en inledande orientering hos varje kommun och regionanställd. Särskilt beslutsfattare som älskar mediciner men inte förstår varför den biomedicinska modellen är otillräcklig och ibland försämrande behöver en populärversion i ämnet.
KBT-terapier passar inte alla
Det smala utbudet av terapiformer lämnar några utan behandling. Till och med regeringen har insett att evidens inte alltid räcker till för god vård och argument som att KBT-terapierna har god vetenskaplig evidens behöver inte utesluta annat. Att mäta patienters nöjdhet med insatsen och följa upp de som faller bort eller återkommer till vården är ett sätt. De terapier som erbjuds med evidens passar inte alla och därför missar vården patienter som inte är inskrivna i program när de inte svarat på behandlingen. De som inte passar in i ramen för vad de flesta får hjälp av – får därmed ingen hjälp alls.
Metoderna för att skapa insikter finns i grupp-, familje-, kreativa former som bild-, musik-, djur- och naturunderstödda terapier, dans och rörelseterapi, biblioterapi, gestaltterapi etcetera. I rådande psykiatri bör inte minst livsstilens betydelse som utgångspunkt för återhämtning lyftas och följas upp med biomarkörer initialt för att utesluta nutritionsbrist, födoämneskänslighet, hormonella obalanser, mitokondriella problem, gifter, svamp och mögel. Gluten kan som exempelvis orsaka depressiva besvär, hormonella besvär bör behandlas i en bättre kvinnohälsa än som erbjuds idag och oxidativ stress bör mätas för att avgöra om insatserna ger effekt.
Vidga kunskapssynen om psykisk ohälsa
Kunskapssynen på metoder för att minska psykisk ohälsa bör breddas med kontextuella förklaringar som av våld, trauma och systematisk skillnader som kvinnosyn och mäns våld. Kunskapssynen av hur trauma påverkar individer och samhällen bör också tas med i beräkningen av vad psykisk ohälsa orsakas av. Omfattande studier som ACE visar hur stora konsekvenserna blir av obehandlade trauman fysisk och mentala besvär. Det finns redan åtskilliga verktyg för den som förstått vad som behövs och kan söka sig till alternativ behandling likväl med risken av att försämras.
Dagens villkorade vård bidrar inte till tillfrisknande för alla
Varför är psykiatrin så anorektiskt byggd och dessutom med tvingande medel som jag hört patienter berätta att läkare sagt, som att ”tar du inte medicin får du ingen terapi”? Det är ingen nyhet att människor som själva får vara delaktiga och besluta om sin egen vård, får bättre utfall vid behandling. För att leva upp till andemeningen i bland annat papperprodukterna ”personcentrerad vård” och ”delat beslutsfattande” bör även medicinfri vård erbjudas. Medicinfri vård finns redan lagstadgat i Norge sen 2015 och utövas både privat och i offentlig vård. Även vid svår psykisk ohälsa och psykos lyfts medicinfri vård av den norska patientorganisationen, Hvite Örn. Varför är Sveriges beslutsfattare så ovilliga till att folk ska få må bättre när det till och med genererar samhällsvinster?
Oerkänd vårdskada försämrar tillfrisknandeprocessen
Att inte heller ha ett trovärdigt klagomålsförfarande som ger patienter rätten att bli utredda vid vårdskada på ett objektivt sätt hindrar flera av oss att sluta anmäla eller undviker att anmäla. Alla insatta vet att dokumenterad vårdskada är detsamma som förlängt vårdförlopp, delvis ett resultat av en kontraproduktiv kunskapssyn. Betänk därav hur långa vårdförlopp det blir för oss som inte får sin vårdskada bekräftad eller av oss som inte är beredd att anmäla den verksamhet vi är beroende av? Vem inbillar sig att Patientnämnden är till för annat än vårdutveckling allena så länge vården utreder sig själv, via läkarkollegiet?
Med mig som exempel har vårdskadan aldrig lösts och liksom andra har jag fått ett torrt svar om att vården ”djupt beklagar det inträffade”. Efter läsning i min journal för tiden av vårdskadan uttrycktes mina reaktioner som normala utifrån min dåvarande diagnos, tillsammans med bortförklaringar som att ”ansvarig läkare inte längre arbetar i landet”. Tror någon att en anklagad skulle vinna med så svaga argument i vilken annan brottsutredning som helst? Diagnosen var inte ens rätt och har tagits bort men ersatts av CPTSD som inte jag får rätt behandling för, annat än där allt mitt hopp står till, i det underfinansierade privata initiativet WONSA. Jag har aldrig satt min fot i slutenvården sedan 2017 och det är inte ett uttryck för att jag har tillfrisknat.
—
Texten är inspirerad av remissyttrande och arbete utfört via:
Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP): www.alternativ-till-psykofarmaka.se. www.lassemattila.com.
—
World needs “revolution” in mental health care. United Nations Human Rights – Office of the High Commissioner, 2017. https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21689.
Guidance on community mental health services: Promoting person-centred and rights-based approaches. World Health Organization (WHO), 2021-06-09. https://www.who.int/publications/i/item/9789240025707.
Power Threat Meaning Framework. The British Psychological Society, 2018. https://www.bps.org.uk/power-threat-meaning-framework.
Adverse Childhood Experiences (ACEs). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), 2020. https://www.cdc.gov/violenceprevention/aces/index.html.
Traumamedveten omsorg (TMO) – Stöd till barn som upplevt svåra händelser. Rädda Barnen, 2018. https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/tmo/.
Medikamentfri behandling for psykisk psyke i alle helseregioner. Norska Regeringen, 26 november 2015. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/medikamentfri-behandling-for-psykisk-syke-i-alle-helseregioner/id2464240/.
Recovery: veileder for psykose – En medikamentfri tilnærming. Hvite Örn, 2020. http://www.alternativ-till-psykofarmaka.se/unik-vagledning-lyfter-medicinfria-interventioner-vid-psykos/.
Att arbeta evidensbaserat. Socialstyrelsen, 2019. https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/arbeta-evidensbaserat/.
Tillitsreform, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/tillitsreformen
Tillitsdelegationens slutbetänkande, https://tillitsdelegationen.se/wp-content/uploads/2019/10/med-tillit-fljer-bttre-resultat-tillitsbaserad-styrning-och-ledning-i-staten.-sou-2019_43.pdf.
—
/Ulrika Westerberg
.
Att orka när orken inte finns?
Publicerat: december 27, 2021 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, ensamhet, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida. Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.
/Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.