Vill inte ta emot hjälp
Publicerat: september 26, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Lämna en kommentar
Samtidigt som det finns en stor önskan att få hjälp och stöd från omgivningen, existerar också en motvilja till detta, alltså VÄGRAN att ta emot. Detta kan förklaras med rent mänsklig stolthet, värdighet mm. Men också som ett försvar – ett försvar, som bygger på tidigare mindre positiva erfarenheter, när man verkligen öppnade sig för att söka efter hjälp, MEN blivit sviken, eller fått FEL sorts hjälp. Resultatet blir istället att man låser sig. Bygger upp ett skal för att skydda sig, helt enkelt.
Vi behöver då hjälp med att komma igen, att börja på ny kula, att omvärdera varje ny situation med nya ögon, för att vara kapabla att ta emot hjälp igen. Först då börjar den verkliga återhämtningen!
/Khai Chau
Om maktförhållande
Publicerat: september 25, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Henrik Larsson, makt, Min berättelse, Missbruk, Tvångsvård 20 kommentarer
Man talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.
Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson
Vila i sig själv
Publicerat: september 24, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau Lämna en kommentar
Före detta patienter kan många gånger uppleva pressen från omgivningen/sig själv, att de ska bli fortare friska. Naturligtvis ska man sträva mot att bli bra igen, men det får inte bli någon hetsjakt.
Allt annat är redan så tempo-betonat i dagens samhälle. Det gäller att inte driva upp ekorrhjulet ännu mer. Om man springer för fort, så är risken också större att man snubblar. Vilan i sig är många gånger kanske mer helande, än
strävan efter att bli fort frisk. Precis som att man ska ta rast emellanåt, när man åker väldigt långt med bil.
Och det har också med tålamod att göra. Kanske har själva medicineringen en negativ effekt i form av rastlöshet, både fysiskt och psykiskt, att man blir otålig osv. Då gäller det att träna upp en medvetenhet om detta, speciellt.
/Khai Chau
Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg
Publicerat: september 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukare, Frivillig vård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Våld, Vårdplatser | Tags: psykakuten 2 kommentarer
Till psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.
Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.
Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.
Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.
Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.
Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Kvalitetsregister – för vem?
Publicerat: september 17, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Kvalitet, kvalitetsregister, Sekretess 8 kommentarer
Som ett led i arbetet för att förbättra kvaliteten i vården införs nu på bred front, i Sveriges kommuners och landstings (SKL) regi, så kallade kvalitetsregister på lokal, regional och nationell nivå. Avsikten med dessa register är givetvis god, men de för också med sig flera allvarliga risker och alldeles särskilt då inom den psykiatriska vården. Jag nöjer mig med att uppmärksamma tre av de viktigaste.
Integritetskänsliga uppgifter
De uppgifter som samlas in rör diagnoser, insatta behandlingar, skattade eller uppmätta behandlingseffekter och mycket, mycket annat. Registreringen sker på individnivå, vilket betyder att uppgifterna blir oerhört integritetskänsliga, i synnerhet för patienter inom psykiatrin. Riskerna handlar inte bara om att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer, exempelvis hos arbetsgivare, försäkringsbolag och liknande, utan också att de kan missbrukas av enskilda myndighetsanställda eller andra myndigheter, som begär ut dem. Vad som skulle kunna hända i ett politiskt skymningsläge i landet vågar man knappt tänka på. Det räcker att minnas situationen i Tyskland under trettiotalet.
Vad händer med det omätbara?
Kvalitetsregistren förutsätter att de uppgifter som samlas in kan generaliseras, standardiseras och mätas på ett eller annat sätt. Det låter sig ofta göras i den kroppsliga sjukvården, men svårigheterna är mångfaldigt större i psykiatrisk vård, där både ohälsan i sig och effekterna av behandlingsinsatserna är mer eller mindre omätbara. Som exempel är det omöjligt att betrakta psykoterapi som en standardiserad metod, eftersom behandlingseffekten – kanske till och med i första hand – är beroende av den unika relationen mellan terapeut och patient. Om det då inrapporteras blandade resultat av psykoterapi till ett kvalitetsregister, kan terapin bli bedömd som en otillförlitlig eller till och med dålig metod, trots att den med en god terapeut och terapirelation kanske är den bästa insatsen för en enskild patient. På samma sätt riskerar de viktiga relationerna mellan patient och avdelningspersonal att bli osynliga i det standardiserade kvalitetsregistret.
Brukarens inflytande kan minska
Som en direkt följd av att det unika och individuella faller mellan maskorna i kvalitetsregistren, riskerar den enskilda brukarens inflytande över sin vård att minska. Registren sorterar fram de behandlingar som i någon mening kan mätas och som därför kommer att betraktas som ”evidensbaserade”. Andra behandlingar rensas ut som skadliga eller undermåliga. Vården schabloniseras och brukarens valmöjligheter minskar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte beskrivas vara till patientens bästa.
Som patient har du rätt att säga nej till registrering i kvalitetsregister, och du kan också begära att alla personuppgifter om dig raderas. Det finns goda skäl för oss brukare att fundera både en och två gånger på den möjligheten!
/Hannes Qvarfordt
Jag väljer varje dag
Publicerat: september 16, 2013 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, sömn Lämna en kommentar
Personer med psykisk ohälsa saknar många gånger förmågan att vara rädda om oss, vi bränner ut vår ork, våra ljus i båda ändar, ständigt. Det tar oerhört mycket ork att kämpa mot såväl rädslor, ofta kallat ångest som för stora som små saker. Och det går inte att välja bort det psykiska illamående fast vi lägger all vår kraft och vilja på att kämpa emot. Vi har också svårt att prioritera vad som är verkligt farligt och vad som är inbillad risk och fara- eller göra skillnad på vad som är verkligt eller overkligt. Vi förmår inte att hushålla med våra krafter utan går på för fullt för att må bättre. Ofta dygnet runt. Så kör vi slut på energi, lust, glädje och förmåga att tänka konstruktivt och realistiskt, gång efter gång.
Medicinerna vi får hjälper inte till för att öka tankeskärpan, utan gör oss ännu slöare och tröttare, men med mediciner kombinerat med sömnmedel går det ofta att sova några timmar medan läkemedlen verkar enligt ordination. Sedan börjar den ångestladdade tankejakten efter lugn, avslappning och ro, vilket för ögonblicket ofta verkar omöjligt. Ibland har vi tur och hittar en medicin och en terapeut som lär dig tekniker att hantera ditt icke valda lidande någorlunda för stunden. Du mår något bättre för en stund, varje sekund är värdefull, tro mig. Att må psykiskt dåligt och styras av det är outhärdligt om man inte har hopp om att det kan bli bättre.
Jag upplever att livet i dag, nu i sommar är bättre än jag trodde det var möjligt även om jag får fortfarande medicinerar ett par gånger om dagen och går gå på mina samtal. Nu räcker det att jag går någon gång i månaden. Jag tar varje dag, många gånger, nya tag. Jag väljer att kämpa konstruktivt och att se det som är bra och förstora detta. Jag låter de positiva tankarna styra. Det är faktiskt inte så enkelt som det låter. Men det går och det är underbart. Att tycka om att leva och ibland njuta av livet.
Det är en kamp som återkommer flera gånger om dygnet, men det går. Till er som också kämpar vill jag säga, fortsätt att försöka beröm dig själv för varje sekund du lyckas se det positiva, det förtjänar vi människor och har rätt till i detta jordeliv som vi på något sätt delar, mer eller mindre bra.
Var rädda om er där ute i verkligheten som dessvärre ofta inte är snäll och ömsint.
/Anne Sofie Höij
Att se livet med nya ögon!
Publicerat: september 12, 2013 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Bemötande, Fredrik Gothnier, livskriser, Min berättelse, utbildning Lämna en kommentar
Livskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.
Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.
Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.
Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.
Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.
Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.
/Fredrik Gothnier
Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Publicerat: september 10, 2013 Sparat under: Barn, Jimmie Trevett, Kvalitet, Tvångsvård Lämna en kommentarTvång utan tillsyn är ett sluttande plan på vilket nu BUP-Stockholm rullat ända ned i källaren med de unga som anförtrotts i deras vård.
RSMH och dess ungdomsförbund har under åren som varit gång efter annan ifrågasatt varför barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och bedöms kunna skada sig själva och/eller andra hamnar på slutenvård inom vuxenpsykiatri och i förekommande fall rättspsykiatriska vårdavdelningar utan att vara dömda för brott.
Miljö och stämning på vuxenpsykiatriska avdelningar (inte minst inom rättspsykiatrin) är sällan lämpliga för ett barn. Brutalitet är här ofta vardag på ett helt annat sätt än inom BUP (i DN-artikeln beskriven BUP-avdelning åsido) och de ur personalen som står för själva behandlingen på avdelningarna avkrävs heller ingen särskild barn- och ungdomskompetens. Något som knappast bidrar till ett gott innehåll i själva vården för de unga som ”säkras” där. Ska man vara formell är det dessutom som schablonlösning i strid med Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionen vilket Barnombudsmannen också vid flera tillfällen påpekat.
RSMH med flera välkomnade därför de olika initiativ som togs för att alternativ med säker vård för utagerande barn skulle kunna bedrivas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vår enkla barnatro var att de inom professionen med särskild kompetens med fokus på barn och unga skulle kunna garantera en etiskt försvarbar och mer effektiv vård för barn än till exempel en ordinär rättspsykiatrisk vårdavdelning där vuxna vårdtagare annars befinner sig som en följd av gärningar som mord, misshandel och våldtäkt med mera. Men, med dagens artikel i DN Stockholm som facit blir man minst sagt beklämd. Det som lyser starkast igenom DN:s reportage är den självgodhet och flathet de som satts att ha insyn och bedriva tillsyn uppvisar. Nej, kom tillbaka Tage Danielsson, en ny generation småpåvar behöver tas i örat.
Likaså undrar man hur Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har det så här 100 dagar efter start. IVO ska ju i teorin basera sina inspektioner och utryckningar på kvalificerade riskbedömningar och vid tips och indikation på att allt inte står rätt till kunna rycka ut. Men, man kan lätt få ett märkligt intryck av deras timing. Enligt uppgift var till exempel en inspektion planerad för ett HVB-hem – med 14 boende med psykiska funktionsnedsättningar av olika slag – i Norrtälje till i oktober i år. I augusti, någon månad dessförinnan, brann dock HVB-hemmet ned till grunden och flera av de boende förolyckades i branden. Alla kan inte hinna göra allt, men är det så att IVO behöver mer resurser för att korta sina ledtider vore det klädsamt om generaldirektör Gunilla Hult Backlund tydligt framförde detta.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Fredrik Gothnier
Publicerat: september 9, 2013 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Fredrik Gothnier Lämna en kommentar
Hej!
Jag heter Fredrik Gothnier och är 46 år gammal. Jag tänker blogga på rsmhbloggen och därför följer en kortare beskrivning av mig själv.
Jag kom in i psykiatrin när jag var 25 år gammal och försökte ta livet av mig första gången. Har sedan varit intagen åtskilliga gånger inom heldygnsvården, mestadels på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) med varierande diagnoser. Själv pratar jag inte om diagnoser utan jag ser att jag har problem och så länge jag får hjälp med problemen så bryr jag mig inte om vilken diagnos som ställs. Jag har varit sjukskriven sedan 1996 men mina nuvarande problem kom i maj- juni 1999. Sedan dess har livet varit både upp och ner.
Mitt liv kretsar dock inte bara runt psykisk hälsa utan jag har som huvudintressen: schack, filosofi, etik, ekonomi (främst ekonomisk historia), miljö, arkeologi och samhällsfrågor. Jag har hela livet försökt att förkovra mig i mina intressen och så länge jag kan det känns livet lite ljusare. När det är svårt känns livet mörkare. Jag är också suppleant i RSMH distriktsstyrelse i Stockholm och försöker bidra så gott jag kan till att psykiatrin ska bli lite mer individanpassad. Kort sagt hoppas jag på att psykiatrin ska bli lite bättre.
Väl mött på RSMH- bloggen.
/Fredrik Gothnier
Samverkan
Publicerat: september 6, 2013 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Henrik Larsson, Samverkan 1 kommentarJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.
Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.
Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.
Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.