Intressant ny bok om framtidens psykiatri!

model house (1)Förra våren blev jag ombedd av RSMH att skriva en text till en kommande bok. Där ville man berätta om hur vi brukare ser på psykiatrin och framtiden.

Det var ett intressant tema och jag ville vara lite positiv, ibland är det lätt att bara se det svåra och olika misslyckanden inom vård och omsorg. Och visst är utmaningarna många, men vi måste ju ändå inse att vi är lyckligt lottade som bor i detta välfärdsland Sverige. På en global nivå är ju svensk vård i toppklass jämfört med andra fattigare länder.

I oktober var jag på releasefesten på ABF-huset i Stockholm. Det var trevligt i all sin enkelhet. Missade du den kan du se på föreläsningen här om du har Facebook: https://rsmh.se/intressanta-talare-om-psykisk-ohalsa/

Nu har jag läst hela boken, som fick namnet ”Utan dig finns inget jag – en visionsbok om psykisk hälsa och psykiatri” och jag vill tipsa alla er om den. Förordet är skrivet av inte mindre än Susanna Alakoski, författare till bland annat boken Svinalängorna (som blev film med Ola och Noomi Rapace). Första kapitlet i ”Utan dig finns inget jag” är Emma Wiklunds sorgsna text om att vara tio år gammal och ha självskadebeteende.

Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, beskriver situationen för många av föreningens medlemmar på ett klokt sätt. Herman Holm, överläkare i psykiatri i Malmö, undervisar lite om tre viktiga män i medicinhistorien och Ullakarin Nyberg, suicidforskare och överläkare i psykiatri i Stockholm skriver väldigt bra om behandlarens roll och känslor när hon möter patienter som har funderingar om självmord eller som till och med har planerat suicid.

Lo Dacke är liksom Emma Wiklund en ung kvinna som känner sig sviken av barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och hon har gjort väldigt sorgsna och arga serieteckningar. De är drabbande och bra och en av bilderna pryder också omslaget. Gustav Avelin berättar också om sig själv, om att vara man och ha Asperger och ADD. Igenom hela boken finns strösslat dikter som lättar upp men ändå är fyllda av sorg. De är skrivna av Elin Engström som också varit redaktör för boken.

Sist men inte minst handlar den sista texten i boken, den som är skriven av mig, om framtiden. Jag ser på psykiatrin på ett mer positivt sätt och försöker göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att hända.

Det visionära anslaget i boken är fint. Visionerna vi har varierar från “ingen ska behöva vänta så länge på hjälp som jag har gjort”, “Att alla som mår dåligt vågar be om hjälp” till att personer med psykisk ohälsa har rätt till en helhetssyn där du inte förminskas till en diagnos, utan där det uppmärksammas att måendet också hänger ihop med en mängd andra orsaker, som ens sociala liv, ens boende och ekonomiska villkor. På så sätt kommer det i framtiden bli naturligt för kommunernas socialtjänst och psykiatrin att jobba tätare och tillfråga brukaren själv vad som behövs för att hen ska må bättre. Det är i varje fall Jimmie Trevetts förhoppning.

Vill du beställa boken från RSMH:s kansli så finns den billigt att få tag i om du klickar på länken ovan.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Du har rätt till Samordnad individuell plan, SIP!

annelisvvFör ungefär tre veckor sedan hölls en temadag kring samordnad individuell plan, SIP i Täby på Åva gymnasium. RSMH i samma Båt var där och nu vill jag sprida information om vad vi fick veta.

Alla som är i behov av samordning kring insatser från kommunen, landsting, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, har rätt att få SIP. En samordnad individuell plan är lagstadgad sedan 2010. Kommunen och landstingen är alltså skyldiga enligt lag att erbjuda SIP.

Många inom RSMH har länge jobbat för en samordnad individuell plan. Jag minns hur vi kämpade ända sedan jag blev medlem år 2000 och kanske ännu längre innan dess.

Därför är jag så glad åt att det nu görs en stor satsning kring utbildning gällande SIP. Med regeringens PRIO-pengar ger landstinget i Stockholm nordöst en personalutbildning för att fler personer med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna få SIP. Och SKL och Stockholms läns Landsting har upprättat en vägledning för användande av SIP.

Jag hoppas vi tillsammans hjälps åt att sprida informationen så att fler personer med psykisk ohälsa känner till att de kan be om samordnad individuell plan!

Ha det fint!

/Anneli Westling

Ps: Vill du veta mer? Kolla gärna in dessa länkar:

Det här är SIP, lättförståelig film: http://vimeo.com/105220510

Så här gör du för att få SIP: http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Individuell-plan/


På väg till återhämtning

annelisvvDet har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vår dotter och vi föräldrar har fått kunskaper om Asperger Syndrom. Kunskapen om funktionsnedsättning, gör att vi alla – vår dotter, vi föräldrar och boendestöd, kan hantera situation bättre. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver.  Vår dotter är nu 36 år och har en bra livskvalité. Idag ser jag att min och min dotters kamp ger resultat. Till min glädje talade min dotter om för mig att hon får semester från sina röster och upplevelser.

/Anneli Westling


Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process

annelisvvDet är en process som vi anhöriga går igenom och delar med andra anhöriga. Vi känner igen oss och har liknade erfarenheter. Genom att identifiera våra känslor och kroppsliga symtom så kan vi hantera vår situation mycket bättre. Vi hittar olika hanteringstrategier; hur vi skall bemöta vår påtvingade situation.  Det är viktigt att skriva upp mål för att se vad vi står idag och hur vi går vidare, så vi anhöriga inte fastnar i krisens olika faser såsom förnekelse, sorg, rädsla och ilska.

Kunskapen om krisens olika faser och den process som föräldrarna går igenom är obefintlig hos personal som skall hjälpa oss och våra barn. Personalen känner inte till hur stora påfrestningar det är att stötta ett barn med psykisk ohälsa och vad detta leder till. De förstår inte varför de träffar på så många arga och ledsna föräldrar, framför allt jobbiga mammor.

Personal inom kommun och landsting som arbetar med personer med psykisk ohälsa bör ställa sig frågan och ha kunskaper om:

Hur är det för föräldrarna till barn med psykiska eller fysiska funktionshinder?

Hur mycket kunskap finns i dag om den svåra process föräldrarna går igenom?

Hur ser denna kunskap ut?

Vad kan underlätta?

Vad kan försvåra?

Vilka faktorer är avgörande?

Vad är ett bra stöd?

Det är frågor som Berit Rausch, socionom/utbildare/handledare/förälder ställer och sammanställer i en läsvärd rapport som går att ladda ner på www.forumfunktionshinder.se.

/Anneli Westling


Så får du hjälpmedel för kognitivt stöd.

annelisvvAtt ha kognitiva funktionsnedsättningar kan till exempel vara svårigheter att lära in och minnas, att planera och att hålla uppmärksamheten och koncentrationen. Man kan till exempel ha svårt att komma ihåg saker, planera sin tid eller hitta i sin omgivning. Då kan hjälpmedel vara ett bra stöd. Det finns många olika slagshjälpmedel för kognitivt stöd som kan göra så man blir mer självständig, delaktig och trygg. Hjälpmedel kan också vara en del av en rehabilitering.

Bland mycket annat finns till exempel klockor som ger påminnelser, små fickminnen där man själv kan spela in röstmeddelanden, trygghetslarm med GPS och särskilt anpassade smarta telefoner. På 1177.se vårdguidens hemsida kan du söka i sökrutan kognitiva hjälpmedel. Där står allt om vart man vänder sig för att få prova ut hjälpmedel.

/Anneli Westling


Att jobba återhämtningsinriktat i boenden

annelisvvDetta är mina synpunkter som RSMH-representant och hjälpmedelsambassadör om hur personal ska jobba i boende för personer med psykisk funktionsnedsättning:

Det är viktigt att man har en allians och skapar förtroende mellan personal och personen med psykiskt funktionsnedsättning. Personen med psykiska funktionsnedsättningar ska bestämma över sitt liv, vara delaktiga och ha kontroll över sitt liv. Detta kan ta tid beroende på vad personen med psykiska funktionsnedsättningar har för tidigare erfarenheter.  Alla inblandade måste ha tålamod eftersom detta tar tid.

Personal och professionen måste förstå att den enskilde individen är väldigt trött efter en psykos, tunga mediciner eller liknade och behöver hjälp med allt.

När det är rörigt i huvudet blir det rörigt omkring individen. Det finns svårigheter att hitta tillbaka till den röda tråden. Personalen och personen med psykisk funktionsnedsättning har ett arbete att utföra tillsammans. Att jobba med struktur, ordning och reda, sätta upp scheman, få hjälpmedel och skapa förtroende tar lång tid och måste ta den tid det tar.

Ibland förstår man inte orden. Då kan man rita och berätta (ritberättelser) eller använda steg för steg-metoder med ord och bild. Jobba efter ESL, ett självständigt liv.

Jobba återhämtningsinriktat och se den enskilde individens osynliga funktionsnedsättning och var i återhämtningstrappan man står.

Se den enskilde individens individuella behov.

Till en början måste den enskilde individen ha hjälp med allt.

Det behövs någon person som håller samman alla insatser mellan kommunen, landstinget myndigheter, försäkringskassa och arbetsförmedling såsom personligt ombud eller Case management.

/Anneli Westling


Jag försöker lära mig vad som hjälper

annelisvvDet var en stor sorg för hela vår familj, när vår dotter insjuknade i psykos vid 19 års ålder. Vi hade stora svårigheter att förstå vad det var som egentligen hände! Jag minns att jag önskade, att denna fruktansvärda mardröm bara skulle ta slut.

Till en början fick vi ett mycket bra bemötande från Akutenhetsteamet, och genom Johan Kullbergs tidigt omhändertagande projekt, de så kallade fallskärmsprojektet. Allt gick enligt planerna och vår dotter blev snart bättre. Hon började studera igen.  Under två år var allt frid och fröjd.

Biverkningar av medicinerna gjorde att lärarna såg att något var annorlunda. Lärarna kallade henne till enskilda samtal. Hennes menstruation upphörde och hon tog kontakt med läkare som sa att de berodde på biverkningar av medicinerna.

Mycket annat hon upplevde som besvärligt berodde på biverkningar av medicin. Av de anledningarna slutade hon helt med sina mediciner. Det var ju medicinerna som gjorde henne dålig; resonerade hon. Hon blev under ett års tid stadigt sämre och sämre, och vägrade att låta sig medicineras.

Samtliga i hennes nätverk, personer inom kommunalpsykiatrin och landstinget såg vad som hände, följde denna utveckling; men kunde ingenting göra.

Till sist blev hon så pass sjuklig, att hon blev tvångsomhändertagen och tvångsmedicinerad. Själva höll vi på att förlora kontakten med vår dotter. Hon skuld lade oss, hennes föräldrar. Det var ju vi, föräldrarna, som såg till att hon till slut blev inlagd på sjukhuset.

Medicinerna hon fick gav henne biverkningar, såsom ångest och andra symtom som hon upplevde var jobbiga. Min dotter hade vid tiden hunnit bli myndig, och som tur var medgav hon att vi, hennes föräldrar, fick veta allt. Alltså, ingen sekretess.

Ovanstående berättelse är inte unik för vår familj. Det liknar berättelser, som jag fått höra från andra föräldrar i Intresseföreningen för Schizofren (IFS). Jag har fått höra att medlemars söner och döttrar inte vill ha kontakt med sina föräldrar. Deras barn skuldbelägger föräldrarna för att de blivit tvångsomhändertaget. Vidare får inte anhöriga veta någonting om sina barn, på grund av sekretess. Vi hade tur!  Vår dotter begärde aldrig sekretess.

Som anhörig blir man till en början djupt chockad, oerhört vilsen; och man känner en djup sorg. Allt är bara kaos! Livet och vardagen blir outhärdlig. Det pratas inom IFS om att vi är så kallade jobbiga föräldrar, eller framför allt: jobbiga mammor. Själv har jag accepterat rollen som en väldigt jobbig mamma.

Jobbig mamma, det blir man när man ställer krav på vården och vårdpersonal. Det resulterar ofta i svårigheter och konflikter, särskilt när det i praktiken inte finns resurser, för att upprätthålla lagars intentioner och FN:s regler.

Jag har haft – så många olika känslor!  Känt sorg, skam och skuldkänslor för att jag inte förstått hur dåligt min dotter har mått under hela sin uppväxt. Jag har känt skuld, för att jag inte förstått vilken kamp livet har varit för henne. Min dotters kamp har varit osynligt för mig. Känner en stor sorg för att hennes liv har blivit så svårt. Nu i efterhand förstår jag, och nu har jag fått rätt kunskaper.

Jag försöker ständigt förkovra mig. Jag försöker lära mig vilken hjälp som finns att få, allt enligt diverse riktlinjer. Jag skaffar mig kunskaper om vilken hjälp man har rätt till enligt lagar och förordningar. Jag försöker lära mig i stort sätt allt som rör vården kring vår dotter.

RSMH är till stor hjälp för mig personligen.  Genom RSMH har jag fått lära mig hur det är att höra röster och hur man kan hantera dem. Vad den osynliga funktionsnedsättningen är, om kognitiva funktionsnedsättningar och vad det finns för hjälpmedel.

Jag har erhållit mycket kunskaper från andra medlemmar i föreningen RSMH, och jag har fått möjligheten att påverka genom att jobba intressepolitiskt. I föreningen RSMH har jag träffar så fantastiskt fina människor; människor som inger hopp och skänker kunskap.  Vi medlemmar i föreningen har haft många trevliga stunder med mycket skratt.

Det har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver.  Vår dotter är nu 34 år och har en bra livskvalité och trivs med sina mediciner. Jag, som ” jobbig mamma” inser att min kamp kommer att fortsätter, fortsätta under hela mitt liv.

/Anneli Westling


Psykiatrin borde forska om hjärntrötthet

Jag var nyligen på en intressant föreläsning om forskningsresultat från Sahlgrenska i Göteborg. Föreläsningen handlade om att hjärntrötthet som kan uppkomma efter skallskada, stroke eller andra neurologiska sjukdomar och inflammationer som påverkar hjärnan.

För en person som drabbas av hjärntrötthet är symptomen värst i början efter skadan eller insjuknandet och avtar oftast efter hand. För några blir den mentala tröttheten långvarig och bestående, oavsett om det varit en lättare eller svårare skada.  Symtomen som inte syns men, som påverkar personen mycket är bland annat irritabilitet, trötthet, koncentrationssvårigheter, stresskänslighet och oföretagsamhet, känslosamhet, sömnproblem, minnesproblem, ljud och ljuskänslighet.  För att undvika symptom ska en person med hjärntrötthet hålla sig borta från stimmiga miljöer som simhallar, tivolin och kollektivtrafik.

På föreläsningen talade man bara om fysiska trauman på hjärnan och inte om psykiska påfrestningar. Men jag tycker förstås att det är intressant att se likheterna med psykisk ohälsa. Mina tankar går då till att hjärntrötthet även borde kunna uppstå efter psykoser, manier och andra psykiska påfrestningar i hjärnan.

Psykiatrin borde forska på begreppet hjärntrötthet vid psykisk ohälsa. Det skulle kunna leda till att personal inom kommun och landstingspsykiatrin får mer kunskaper och bättre förståelse för att patienter kan uppvisa mycket trötthet. Sådan kunskap skulle i sin tur kunna leda till bättre rehabilitering för patienter inom psykiatrin.

Jag var till exempel tillsammans med min dotter på ett samverkansmöte och där förstod man inte varför hon var så orkeslös och trött. Varför hon behövde vila så mycket och inte orkade städa, handla och laga mat. Det måste ju bero på att hennes hjärna var hjärntrött och inte på att hon var lat. Jag kommer också ihåg när min dotter vunnit två biljetter till hälsomässan och bjöd med mig. Hon ville väldigt gärna gå dit eftersom hon är mycket intresserad av kost och hälsa. Nästa dag efter besöket på hälsomässan fick hon trakasserande röster mådde dåligt två veckor. Det blev för mycket stimuli för hjärnan. För mycket intryck av stor lokal, sorlet och mycket människor. Vad jag tror blev hennes hjärna hjärntrött.

Som hjälpmedels ambassadör tycker jag det är viktigt att få tillgång till hjälpmedel som gör att man sparar på sin energi och avlastar hjärnan. Arbetsterapeuten kan göra bedömningar hur man fungerar i vardagen. Hon ser hur mycket man orkar och hur man utför aktiviteter som att handla, och städa och hur lån tid aktiviteterna tar. På så vis kan arbetsterapeuten sätta in rätt hjälp för att underlätta vardagen vilket då avlastar hjärnaktiviteten.

Läs vidare om hjärntrötthet: http://www.mf.gu.se/om-mental-trotthet

Vid pennan

/Anneli Westling


Samverkan som inte fungerar

Jag såg inslaget på Rapport igår kväll och blir bedrövad av att se konsekvenserna när inte kommun och landsting samverkar.  Det ska vara bättre vård och mindre tvång.  Det behövs ingen tvångsvård om man får rätt hjälp. Kommun och landsting måste se hela individens behov, se den enskilde klientens patients hela situation och skräddarsy lösningar.  Arbetsterapeuterna är de som har rätta bedömningsinstrumenten för att se funktionsnedsättning och behov i vardagen.

Jag vill beskriva ett exempel bland många , när svårigheter uppstår i samverkan kring den enskilde individen. Som Hjälpmedelsambassadör möter jag arbetsterapeuter och boendestödjare som beskriver svårigheterna.

1) Det finns ett regelverk som ger arbetsterapeuter inom kommunerna förskrivningsrätt på kognitiva hjälpmedel till klienter som bor i särskilda boende.  Övriga hänvisas till Landstingets arbetsterapeuter som inte är specialiserade på psykiatriområdet och kognitiva funktionsnedsättningar hos psykiskt funktionsnedsatta personer.  Detta leder till att bara en liten begränsad grupp personer med psykiska funktionsnedsättningar får tillgång till kognitiva hjälpmedel inom socialpsykiatri. Arbetsterapeuter inom kommunpsykiatrin vet inte vilka arbetsterapeuter inom landstinget de ska samarbeta med eller hänvisa till. Arbetsterapeuterna och boendestöd vill utföra ett bra arbete och jobba rehabiliterande och på ett strukturerat sätt.

2) Beställare av vården, biståndshandläggarna eller socialsekreterarna har oftast inga kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar, det vill säga den osynliga funktionsnedsättningen och beställer därmed inte den vården och timmarna som behövs för att arbetsterapeuterna och boendestöd kan jobba på bra sätt. Så ser verkligheten ut i ett flertal kommuner.

Arbetsterapeuterna beskriver en otydlighet i ansvaret mellan kommun och landsting vad det gäller kognitiva hjälpmedel och det måste bli tydligare för alla vart man ska vända sig. Det finns ingen samverkan mellan Lanstinget och socialpsykiatri när det gäller förskrivning av hjälpmedel. Arbetsterapeuterna och boendestöd inom socialpsykiatrin vill göra ett bra arbete, men blir förhindrade av systemfel som uppstår. Frågetecken som kommer upp:

De som beställer vårdtimmar, biståndsbedömarna och psykiatri handläggarna, vilka kunskaper har de om vad det innebär att ha en osynlig funktionsnedsättning, det vill säga. psykisk funktionsnedsättning och därmed kognitiv funktionsnedsättning?

Hur kan de avgöra hur mycket boendestödstid eller arbetsterapeutisk tid som behövs beställas?

Vet de hur den arbetsterapeutiska förskrivningsprocessen med bedömning går till och hur mycket tid det tar att kartlägga behov, livssituation, omgivningsfaktorer och hur man lär ut använda ett hjälpmedel?

Vet beställarna av vård om, att när man har psykiska funktionsnedsättningar så kan man själv inte formulera sitt behov?

Min fråga är, har biståndsbedömarna (socialsekreterare) och boendestödjare kunskap om den enskildes osynliga funktionsnedsättning och kan därmed utforma insats efter den enskildes behov?

Kan boendestöd se till att man får en bra struktur och rutin i hemmet utan hjälp av arbetsterapeuternas kartläggning av behovet?

Det gäller att arbetsterapeut, den funktionsnedsatta och boendestöd tillsammans kan komma överens hur man ska jobba tillsammans.

Exempel: De här schemana har vi upprättat och jag ska hjälpa dig att komma ihåg att följa schemat och hjälpa till att utföra dina vardagssysslor så att du till slut har arbetat upp en rutin som går med automatik. Det här hjälpmedlet som du har fått utskrivet ska vi använda tillsammans i vardagen. Detta kan medverka till ökad självständighet, ökad trygghet, ökad aktivitet och ökad delaktighet. Därigenom kan de ge också i hög grad medverka till återhämtning. Därmed också samhällsekonomiska vinster.

För en person som har en psykisk funktionsnedsättnings kan det vara lika svårt att utföra enkla vardagssysslor, som för en synskadad att läsa en bok eller en döv att höra en symfoni.

Det är när man utformar uppdraget tillsammans med den enskilde, som det behövs en arbetsterapeut som kan se med hjälp av sina bedömningsinstrument hur den enskilde utför sina vardagsuppgifter. Hur mycket ork, den enskilde har och hur mycket energi det går åt för att utföra uppgifter som att städa, tvätta, handla och laga mat. Att se, vad är det som tar energi av den enskilde och vad är det som ger energi. Att hitta en balans i vardagen och vilka hjälpmedel behövs.

Arbetsterapeuten kan tillsammans med boendestöd underlätta vardagen och spara på den enskildes ork och energi med hjälp att hitta en bra rutin och struktur i hemmet. Det är arbetsterapeuten som ser behovet av hur utför man uppgifter i hemmet och sätta in rätt hjälpmedel.

Arbetsterapeuten ser den enskildes kognitiva funktionsnedsättning som är osynligt och kan delge och handleda boendestöd, så att insatsen som man behöver hjälp med blir rätt utförd.

/Anneli Westling

Hjälpmedelsambassadör


Rösthörarkonferens

Äntligen kunde en rösthörarkonferens anordnas av RSMH på Nalen i Stockholm, den 14 september på den internationella rösthörardagen.   Rösthörare, RSMH, anhöriga och personal från kommun och landsting samlades för att få och sprida kunskaper om att förstå och hantera röster.

I ett världomspännande initiativ har The Hering Voices Network beslutat att hålla sammankomster just den 14 september, det för att sprida kunskaper och erfarenheter om att förstå och hantera röster. Så Intervoice över hela världen samlas för att sprida kunskaper om att förstå och hantera röster på World Hering voices day 14 september som är den internationella rösthörardagen. Vi uppmärksammade också denna dag med att ha en tyst minut som The Hering Voices Network har över hela världen.

Ami Rohnitz föreläsare, ansvarig för svenska nätverket rösträtt, styrelseledamot i Intervoice och med egen erfarenhet att höra röster, var dagens moderator och gjorde en fantastiskt insats och arbete med denna konferens. Hon skapade en glad och positiv stämning med mycket applåder och glada skratt.

RSMH Rösthörargrupperna med Ami Rohnitz, Siv Wetterberg, Elisabet Alphonce, Alva Thelander och jag, från Bellmansgatan, Sollentuna, Södertälje, Uppsala och Norrtälje fick inleda konferensen och berätta om våra olika verksamheter och varför det är så bra.

Lars Joelsson Psykoanalytiker och anhörig, berättade om anhörigperspektivet. Hur svårt det kan vara när man är både professionell och anhörig. Vilken roll ska man ha?

Som anhörig känner jag igen mig i svårigheterna kring att man ställs inför att ha jour dygnet runt och vara vårdare. Mina egna tankar är hur fel det kan blir när man ställs inför och får rollen som vårdare till sina vuxna barn. Vi anhöriga bör bara stötta och älska våra vuxna barn på ett mer vanligt sätt precis som man stöttar sina barn som inte har några funktionsnedsättningar och få fortsätta ha rollen som en vanlig mamma eller pappa.  Det professionella måste tar på sig den rollen och ansvaret. Personal från kommunen och de olika vårdenheterna måste se hela den enskilde individens behov samt samverkar över gränserna. Bollandet mellan kommun, Landsting och kontakten med olika myndigheter blir så fel.  Vi anhöriga kan bara älska våra vuxna barn och stötta. Vi kan inte ta på oss rollen som vårdare, boendestödjare eller psykologer med mera.

Trevor Eyles Psykiatrisjukskötare, psykoterapeut: Verksam i Århus i Danmark och är aktiv i Intervoice. Gav kunskaper om hur han arbetar med personer som hör röster. Hur han ger möjligheten och ser till varje individs behov. Berättade om att rösterna är metaforer som har ett budskap. Det gäller att rösthöraren förstår budskapet. Så länge rösthöraren inte förstår budskapet så skriker rösten ännu mera. Men vetenskapliga studier har visat att de flesta som hör röster, lever ett vanligt liv och det tvärtemot vad många tror. Många tycker att deras röster är inspirerande, stödjande och uppfattar sina röster som en positiv aspekt i deras liv. Därför finns det många som anser att höra röster som en form av mänsklig variation såsom t.ex.  homosexualitet och andra variationer men det har setts som en psykisk sjukdom. Vetenskapliga studier har också visat att skillnaden mellan de personer som behärskar sina röster – eller inte, bygger på relationen med sina röster och inte så mycket på innehållet. Med andra ord: Om du tror att din röst bestämmer och du är rädd för dem, så uppstår svårigheter. Medan om du har kontroll och inte är rädda för era röster, behärskar du ditt liv.

Anders Thorgren och Eva Anderszon Utbildare, på Psykiatrin Södra i Stockholm: Berättade om hur de utbildar rösthörare och deras behandlare genom att metodiskt gå igenom rösterna tillsammans med sin behandlare vilket ökar förståelsen till varför de existerar. Det gör att det kan bli lättare att förstå varför man hör dem och därför kan hitta olika sätt att hantera dem.  Utbildningen vänder sig till patienter som besväras av röster samt deras behandlare. Patient och behandlare går utbildningen tillsammans och lär sig en konkret metod som går ut på att finna samband mellan patientens livshistoria och de röster han eller hon besväras av och därigenom hitta olika sätt att hantera rösterna. Utbildningen hålls i Psykiatri Södra Stockholms lokaler på Sköntorpsvägen 29.

Lis-Bodil Karlsson, Filosofie Doktor i socialt arbete & lektor i socialt arbete: Arbetar med kommunikativ och fenomenologisk forsking, med inriktning mot psykiska funktionsnedsättningar och har skrivit avhandling om att höra röster.  Lis-Bodil var projektledare på RSMH Risförbund 1990 och startade upp nätverket rösträtt ett nätverk för rösthörare och andra intresserade här i Sverige.  Med stort engagemang  visade Lis-Bodil bilder och målningar och berättade om kreativiteten hos personer som hör röster. Det var Lis-Bodil som bjöd in mig till nätverket rösträtt och genom nätverket blev jag medlem och engagerad i RSMH.

Beate Grimsrud, född i Norge, är författare, dramatiker och regissör.  Beate är bosatt i Stockholm sedan 1984. Hon har även regisserat film och skrivit dramatik och Bibliografi . Skrivit ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” 1989, ”Continental heaven” 1993. ”Jag smyger förbi en yxa” 1999. ”Vad är det som finns i skogen barn?” 2002. ”Har någon sett mig någon annanstans” 2007. ”En dåre fri”. ”Bollen i ögat” 2000. ”Några frågor om boxning” 2000. ”En film om boxning” 1999. ”En film om fotboll” 1994. ”Konungen” 1993. Fått många priser och utmärkelser. Sveriges Radio Romanpris år 2000. Aftonbladets litteraturpris år 2002. Wahlströms och Widstrands litteraturpris 2002. P2-lyssnarnas romanpris 2007 för Søvnens lekkasje. Hon har också sommarpratat i radio. Beate Läser ur sin bok En dåre fri som handlar om författaren Eli. När hon som barn, 6 år spelar teater i skolan flyttar plötsligt pojken Espen in i hennes huvud. Hon berättade att denna pojkröst i huvudet förblir 6 år gammal. Han får med tiden sällskap av fler pojkröster som vill vara med och bestämma över hennes tankar och rörelser. En är våldsam, en är manipulativ, en är en prins… Eli är en kreativ och optimistisk tjej, som trots svåra psykoser skriver böcker och filmmanus.

Stort tack till HI hjälpmedelsinstitutet personal som hade ett bord med  olika kognitiva hjälpmedel som kan vara bra för en rösthörare i vardagen.

Stort tack till RSMH Stockholms läns distrikt som hade information och bokbord.

Till sist ett stort varmt tack och till Ami Rohnitz som har tillsammans med Brita Modig på RSMH-utbildning arrangerat en så bra och lyckad konferens och gjort denna dag möjlig.

/Anneli Westling