Nya kränkningar i ursäktens spår

Den 21 november 2011 var jag inbjuden som en av de utsatta, till en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus för människor som vanvårdats i samhällsvården av barn och unga. Riksdagens talman, som representerade samhället, bad oss kollektivt om ursäkt. Varnvården är en skam för Sverige, hette det då.

Ceremonin var första steget i den process till upprättelse som skulle följas av ursäkt och ekonomisk ersättning till den enskilde. Den 1 januari 2013 bildades ersättningsnämnden. Samtidigt trädde en särskild lag i kraft. Lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. För att övergreppen eller försummelserna ska kunna ge rätt till ersättning ska de:
– ha skett någon gång under perioden I januari 1920 till och med 31 december 1980,
– ha skett i samband med vården när personen varit omhändertagen för samhällsvård,
– vara av allvarlig art.

Av 921 fall som ersättningsnämnden fattat beslut om har endast 531 fått ersättning beviljad och hela 390 har fått avslag. När man tar del av dessa siffror ska man också vara medveten om att de som utsatts efter 1980 inte ens har möjlighet att ansöka. Det har inte heller de finska krigsbarnen eller de som lämnats av sina föräldrar att tas om hand, så kallade privatplacerade. Det är en skam att det blev så här och det är regeringen som bär ansvaret.

Ett stort antal forskare har i en skrivelse till Maria Larsson pekat på det orimliga att 43% av de som söker statlig ersättning får avslag av ersättningsnämnden. På till exempel Irland hade man i slutet på december 2012 handlagt 15 397 ansökningar. 7% hade fått avslag eller dragit tillbaka sin ansökan. En kartläggning av de norska kommunala oppreisningsärendena år 2009 visade att 22% inte fick ersättning. Journalisten Linnea Nilsson har i ETC Malmö skrivit flera artiklar där hon visar att barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäckter inte får ersättning. En flicka hade till exempel tvingadats till samlag 5-6 gånger av en inneboende i fosterhemmet. Hon får ingen ersättning eftersom det inte går att visa att fosterföräldrarna kände till övergreppen.

Man kan fundera mycket på vad vanvård är och vad det leder till för den enskilde. I mitt fall är min missade skolgång värre än stryk jag fått. Den skolgång som jag missat på grund av mina bristande hemförhållanden har påverkat hela mitt liv och kraftigt begränsat mina möjligheter på arbetsmarknaden. En medlem jag pratade med sa att värre än slagen är att aldrig ha haft en trygg famn att krypa upp i när det har behövts.

För att hindra att vanvården upprepas behövs nya lagar, regler och bestämmelser, tillsyn och skydd, och att reglerna verkligen följs. Det barnperspektiv som det talas om i Regeringens proposition saknas i praktiken. Nya lagar och regler har kommit, men fler behövs. När man ser resultaten av Ersättningsnämndes beslut följer nya svek och kränkningar i ursäktens spår. Gör om! Gör rätt! Glöm inte barnperspektivet igen.
/Olle Hammarberg