Civilsamhället har mycket att bidra med i kampen mot suicid 

Publicerat: december 21, 2023 | Författare: | Sparat under: ensamhet, fattigdom, Jimmie Trevett, självmord, suicid, Vård | Lämna en kommentar

Emma Henriksson (KD) utsågs i februari av regeringen till särskild utredare för översyn av vissa frågor inom det suicidpreventiva området. Det innebär att hon ska analysera och föreslå en så kallad haverikommission när det värsta redan har hänt, det vill säga att någon har tagit sitt liv.  

Hon ska också analysera det suicidpreventiva arbetet, bland annat inom hälso- och sjukvården. 

Eftersom jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige fick jag möjlighet till ett möte med Emma Henriksson. Med på mötet var också en person som förlorat en anhörig i suicid.  

Jag valde bland annat att tala om vad vi inom civilsamhället kan bidra med. Vi kan till exempel vara ett stöd för efterlevande på längre sikt. Visserligen går det att få en del stöd från samhället direkt efter en kris, men föreningarna finns där även när en längre tid har gått.  

Vi talade också om Lex Sarah och Lex Maria-anmälningar. Jag menar att man bör prioritera att analysera de suicidfall där det har funnits uppenbara brister hos exempelvis vården. Det ger bäst effekt. Det är dessvärre vanligt att människor har varit i kontakt med vården, ofta den somatiska (kroppsliga), kort innan de avlidit i suicid.  

Till sist underströk jag vikten av förebyggande arbete. Ofrivillig ensamhet och ekonomisk utsatthet är välkända orsaker till psykisk ohälsa. Det visar till exempel en rapport som Socialstyrelsen publicerade i september 2023, och som heter “Högre risk för psykisk ohälsa och suicid bland mottagare av ekonomiskt bistånd”. 

RSMH gör just nu en stor satsning på att förhindra ofrivillig ensamhet eftersom det kan vara extra svårt att vara ensam under jul- och nyårshelgen. Läs mer på vår hemsida. 

/Jimmie Trevett 

En jul är lyckad när jag själv orkar känna magin 

Publicerat: december 18, 2023 | Författare: | Sparat under: Barn, familj, Gemenskap, Lindha Holmqvist | Lämna en kommentar
Lindha med blont hår och glasögon, står i ett kök.

När jag var liten var julen magisk och helt underbar. Jag minns mina barndomsjular med glädje. Alla dofter, färger och ljud.  
Idag när jag är vuxen så förstår jag att det var mina föräldrar som skapade den magin.  
Ett tag under min äldsta sons uppväxt hade jag stora krav på mig själv om att återskapa den magi mina föräldrar gav mig.  
Jag blev stressad och ställde höga krav på perfektion.  Vilket gjorde att jag själv var för trött för att orka njuta av julen.  

Idag är mina barn större och jag har sänkt kraven på mig själv. Allt behöver inte vara perfekt, det är okej med halvfabrikat och köpt godis. Det viktiga är att vi är tillsammans, det är den riktiga magin med julen.  
En jul är lyckad när jag själv orkar vara med och känna magin igen. Att få känna samma känsla jag gjorde som liten. 

Egentligen tycker jag hela december är magisk, att bygga upp en förväntan hos barnen som sedan mynnar ut i en underbar julafton är mitt mål.  Det behövs inte så mycket egentligen. Pynt hemma, lite bus från en Nisse, att öppna kalender varje dag och ha adventsfika med tända ljus på söndagarna hela december.  
Jag har lärt mig att delegera och inte göra allt själv. Teamwork är bättre för välmåendet och hälsan. Jag vill fira många jular till med min familj.  

God jul alla underbara medmänniskor. 

/Lindha Holmqvist 

Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag 

Publicerat: december 11, 2023 | Författare: | Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Diagnos, familj, Hobby, Lindha Holmqvist | Lämna en kommentar

Min make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.  

Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.  

Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa:  Wikipedia)

Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig.  Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.  

/Lindha Holmqvist 

Idag kan jag leva utan substanser 

Publicerat: december 4, 2023 | Författare: | Sparat under: Ångest, Återhämtning, Barn, Medicin, Missbruk, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson | 1 kommentar
Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka. 
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt. 

Jag lever med samsjuklighet.  

Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.  

Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”. 

Jag ville ju bara överleva.  

Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.  

Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov …. 

Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.  

Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.  

Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.  

Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.  

Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.  

Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.  

Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.  
 

När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.  

Jag insåg inte ens då att jag var beroende.  

Jag hade som de flesta andra fördomar på området.  

En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.  

Det gjorde ju inte jag.  
 

Jag blev gravid plötsligt.  

Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.  

Kunde inte sluta helt tyvärr.  

Men tyckte själv att jag var skitduktig.  

Fick två barn inom tre år.  

Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.  

Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt. 

För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.  

Det hade jag inte.  

När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.  

Akut! 

Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.  

Där är jag kvar än.  

Och där vill jag stanna! 

Idag är jag nykter sen många år.  

Drogfri.  

Läkemedelsberoendet under kontroll.  

De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.  

Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.  

Mitt vårdteam behandlar hela mej.  

De vet vad samsjuklighet är.  

Och de har räddat mitt liv.  

Jag kan leva utan substanser idag.  

Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.  

Men det måste göras! 

Och bara jag kan göra det.  

Med stöd och råd från mitt vårdteam.  

Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.  

Jag har lika stor rätt att finnas här! 

Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.  

Jag är här NU och jag ska framåt! 

Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.  

Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.  

Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.  

Stort intresse för djur, främst tamråttor.  

Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.  

Att ha ett sammanhang och en plats.  

Att utifrån mej själv få hjälpa andra.  

Att inge hopp.  

För det finns hopp! 

Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.  

Jag kommer aldrig att bli ”frisk”. 

Det är okej.  

Jag fungerar och jag vill mer.  

Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.  

Så länge det finns liv så finns det hopp.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson