Jag klarar inte en bältning till

anneli3webbVarje dag bär jag mina erfarenheter av att ha blivit bältad på en brits med benen isär och med blottat skrev i min allra största själsliga smärta. Jag jämställer bältning med tortyr. För så är det för mig. Det värsta är att traumatiseringen hindrar mig att söka vård igen. Jag klarar inte en bältning till i mitt liv. Det går bara inte.

I P1 Morgon kunde vi lyssna till ”Lisa”. En av flera unga tjejer som Barnombudsmannen (BO) lyssnat på under en granskning av hur barns mänskliga rättigheter respekteras i psykiatrin. Idag lämnade BO sin rapport till regeringen och jag hoppas regeringen lyssnar.
”Lisa” som knappt börjat sitt vuxna liv berättade hur hon bältats så många gånger inom barn- och ungdomspsykiatrin att hon inte längre klarar av att höra ordet bälte. Att hon till och med har svårt att använda säkerhetsbälte i bilen.

Jag lider med henne. Jag vet hur hon har det. Jag har det likadant. Åtminstone nästan. Jag var i trettioårsåldern när jag utsattes första gången, hon mycket yngre än mig. Jag beundrar hennes styrka. berättar att hennes ångest inte blir mindre av en fastspänning. För mig, som lider av psykoser, förstärks problematiken av bältet. Jag glider djupare in i psykos vid en bältning. Psykosen är min flykt när verkligheten blir för svår att hantera.

Jag trodde tills för några år sedan att det bara var jag och alla starka patienter, 200 kilo tunga och två meter höga, som bältades. Men så är det inte.
De flesta är unga kvinnor. Det gör det här också till en kvinnofråga. För mig känns det som allra mörkast när jag hör att BUP i Malmö just nu bygger nya bältesrum. Varför? Det finns andra vägar att gå.

I höstas besökte jag och min coach Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde man sig av med alla mekaniska tvångsmedel för åttio år sedan, alltså redan 1933. Sedan dess har man utvecklat en vårdkultur som fokuserar på mänsklig närvaro och kommunikation i mötet med lidande människor. Detta, förklarade en isländsk psykiater, gör det möjligt att tränga igenom hinnan av vanföreställningar och nå fram till det friska i människan. Man har även specialutbildade team bestående av handplockade personer med särskilt engagemang i att möta fysiskt utåtagerande personer. De jobbar med verbala nedtrappnings- och förhandlingsmetoder för att hjälpa patienten att återfå kontroll över sitt beteende.

Ibland, i extrema situationer, används fysisk fasthållning – men man talar hela tiden med patienten. Kommunikation är A och O.Det låter löjligt enkelt, men har funkat på Island sedan 1933. Regeringens psykiatrisamordnare och Socialstyrelsen borde åka dit på studieresa för att lära mer om vilka attityder, metoder och organisatoriska förutsättningar som krävs för en bältesfri vård. Viktigt i sammanhanget är också att Europarådets antitortyrkommité kritiserat just bältesläggning inom psykiatrin, senast var det Danmark som fick svidande kritik.

Ska vi lyckas finna lösningar och nå en bättre vård med mindre tvång måste vi arbeta hårt. Redan nu bör vi börja arbeta med en riskanalys över vilka skador en bältesläggning kan ge för framtiden, hur stor risken är att bältesläggning missbrukas och hur traumat kan se ut för patient likaväl som för personal.

Nu driver vi kampanjen No more! No more bältesläggning helt enkelt. Psykiatrin är en fråga för hela samhället. Hur vill du att du själv, din mamma eller pappa, din syster eller bror eller dina vänner skall bemötas om, eller när, deras själ ligger i tusen bitar och de har svårt att ta ett andetag till?

/Anneli Jäderholm

 


Delat beslutsfattande – delad journalföring

Henrik LarssonJag var en heldag på ett Nationellt möte: Bättre psykosvård på Norra latin i Stockholm. Det missionerades mycket. Bland annat om delat beslutsfattande. Patienten skulle fullfölja sin behandling bättre om han var delaktig i beslutet om sin behandling. Men inte ett ord sas om delad journalföring! Hur kan man komma till ett ömsesidigt beslut om behandling om man inte är överens om historiken, om vad som har hänt?

/Henrik Larsson


Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Skenvetenskap ersätter erfarenhet

Hannes 4”Det finns en mycket stark koppling mellan psykisk sjukdom och suicid. De flesta som avslutar sina egna liv i Sverige har en pågående psykisk störning.”

Citatet ovan är hämtat från den kommande, regionala utvecklingsplanen för psykiatrin i Västra Götalandsregionen. För de flesta människor är den nämnda kopplingen en självklarhet, och för människor med psykisk ohälsa är den en plågsamt uppenbar verklighet. Ändå vågar man idag inte säga något sådant, i officiella uttalanden, utan att det finns ”forskningsstudier” och ”evidens” att luta sig mot. Allmänmänsklig eller individuell erfarenhet tillmäts idag allt mindre värde. Inget är sant och giltigt, om det inte finns ”randomiserade” och ”kontrollerade” ”dubbelblindstudier”, som bekräftar vad människor ofta dagligen erfar i sina liv. Det spelar sedan ingen roll, att underlaget för forskningsstudierna – det som kallas ”rådata” – ofta har tagits fram i mycket subjektiva processer, där det har saknats möjlighet att renodla och mäta de ”variabler” man vill undersöka.

Därutöver läser man ofta in orsakssamband mellan ”variabler” som tycks samvariera, vilket är ett klassiskt, vetenskapsteoretiskt fel. Samvariation har nämligen inget att säga om vad som orsakar vad. Den ena variabeln kan vara orsak till den andra, men det är lika möjligt att det omvända sambandet råder eller att en tredje faktor orsakar samvariationen hos de båda första variablerna. En tredje faktor, som man då inte ens känner till. Jag skall ge ytterligare några ganska nyligen presenterade exempel:

”Barn som växte upp utan kärlek från vuxna blev oftare rädda för att känna sig avvisade som vuxna.” (Dagens Medicin.)

”Dålig arbetsmiljö ökar risken för symtom på både depression och utmattningssyndrom, konstaterar SBU som har granskat forskningsläget.” (Dagens Medicin.)

De två ovanstående exemplen är självklarheter för de flesta kännande människor!

”Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd, enligt en ny studie från Danmark som publiceras i Jama Pediatrics.” (Dagens Medicin.)

Närmast ovanstående är ett typexempel på hur man drar slutsatser om orsaker utifrån en samvariation. Det kan emellertid lika gärna finnas en tredje faktor, som både leder till ökat bruk av smärtstillande och till högre andel barn med ADHD-symtom, vilket i så fall innebär att det smärtstillande preparatet inte alls är orsakande.

”Barn med funktionella mag-tarmbesvär hade ökad risk för ångest och depression senare i livet, enligt en ny studie.”Dagens Medicin.)

I detta exempel kan orsakssambandet lika väl vara det omvända, dvs. att ångest eller en psykiskt påfrestande situation ger upphov till funktionella mag-tarmbesvär. (F.ö. välbekanta självklarheter för de flesta föräldrar och barn/ungdomar.) Det skulle också kunna finnas en tredje faktor, som orsakade båda fenomenen.

Är då nedvärderingen av allmänmänskliga och individuella erfarenheter, och den motsvarande övervärderingen av skenvetenskapliga forskningsresultat, något att bry sig om? Ja, i allra högsta grad, eftersom de innebär en maktförskjutning i samhället, från den enskilda människan till en övervärderad, akademisk elit. Vi går mot ett samhälle, som i allt större utsträckning byggs och styrs utifrån vad vi uppfattar som ”vetenskaplig evidens”, samtidigt som människors erfarenheter, uppfattningar och värderingar avfärdas som subjektiva enskildheter utan värde. Det får särskilt påtaglig betydelse i människovårdande verksamheter, som psykiatri och socialtjänst, där insatserna i stigande omfattning avindividualiseras, till förmån för standardiserade, ”evidensbaserade metoder”. Den enskilda brukaren får allt mindre inflytande över sin vård och sitt stöd och tvingas i stället underkasta sig schablonbehandlingar, som har tagits fram i skenvetenskapliga forskningsstudier av det slag jag har beskrivit ovan. Det är en mycket osund och för den enskilda människan farlig utveckling.

/Hannes Qvarfordt


Vi välkomnar granskningen av Uppsala

Jimmieblogg2En 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.

Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.

Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.

Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.

Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till.  I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.

En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.

Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.

Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall.  Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.

Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.

Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.

Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Bowling som återhämtning

kaisvvFör cirka 16-17 år sedan, halkade jag in på bowlinghallen, på ett bananskal, som man säger…och det var tack vare en kamrat på RSMH-lokalen. På många konferenser pratas det om ”Meningsfull daglig sysselsättning”…någonstans att vara/gå till…vänner att prata/umgås med…och så vidare…Allt detta har jag, med tiden, hittat just i bowlinghallen!

Bowlinghallen har blivit mitt andra hem, tillsammans med RSMH-lokalen. Jag har också blivit hallens Allt-i-allo. Det kan handla om allt ifrån att gå till mataffären för att köpa mjölk till köket, posta brev eller vara funktionär på tävlingar. Ja, allt! Det kanske inte ger mig så mycket värde i pengar, men känslan att man kan hjälpa till och bidrar, att vara behövd.

Redan från allra första början valde jag att öppet tala om min psykiatriska bakgrund. Det togs emot på ett positivt sätt och sedan så var det bara att bowla, och må bra! Bowlinghallen har generösa öppettider nästan alla dagar på året. När jag kommer ner dit, så är det liksom på mina villkor, både drop-in och drop-out, ingen registrering, inga bestämda tider att hålla. Kort sagt, jag kommer som Kund eller Gäst.

Och här tar man verkligen vara på det friska, det positiva! Det är klart att jag får ta upp och prata om min grundsjukdom ibland. Men eftersom alla är fokuserade på Bowling så finns det inga behov av att älta det negativa. Alla känner alla, alla strävar åt samma mål att bli bättre på bowling, och faktiskt: alla hjälper varandra att bli bättre, utan att konkurrera! Det känns som vi är en enda stor familj. Jag tror man här kan prata om KASAM, Känsla av sammanhang.

Men bowling har kostat pengar ! Utan pengar, hade jag inte kunnat sätta min fot där och utvecklas och komma till den punkt där jag är idag. Pengar är inte allt – men det underlättar…

Ha en trevlig vår!
/Khai Chau


Bipopulär

JimmiebloggI helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.

Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.

Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH