Utsatta grupper ska inte ställas mot varandra

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Vi som organiserar personer med psykisk ohälsa tycker att det är osmakligt av SVT att ställa utsatta grupper mot varandra. Problemet handlar om bristen på bostäder. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar.

I går kväll (2/11 kl. 22) debatterades bostadsfrågan och integration i SVT:s program Opinion Live. På ena sidan Boel Godner, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje, och Göran Greider, författare och samhällsdebattör, på den andra SvDs ledarskribent Per Gudmundson samt Adam Reutersköld, moderat kommunalråd på Ekerö. Programledaren Belinda Olsson talade om kommuner som nu måste prioritera nyanlända framför människor som stått i bostadskön i åratal och som därmed trängs undan.

Det är högst olyckligt att ställa grupper av människor mot varandra på det sätt som gjordes i programmet. Där antyddes en konkurrenssituation mellan svenskar, som får stå tillbaka i bostadskön, och flyktingar, som snabbt kan få en bostad. Att odla sådana motsättningar är oprofessionellt, när vad det handlar om är bristen på bostäder.

Människor som beviljats asyl i Sverige ska räknas till svenska folket och har samma rätt som alla andra till en bostad. Detta är en gemensam uppgift för samhället, och alla kommuner behöver ta sitt solidariska ansvar. Det är orimligt att ställa gruppen svenska invånare mot gruppen barnfamiljer, gruppen flyktingar eller gruppen människor med psykisk ohälsa. Sverige är ett välfärdsland och vi har alla möjligheter att bygga ett samhälle där alla får plats. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar. Vi behöver bygga fler bostäder, se till att det finns hyresrätter och att behovet av bostäder för olika ändamål kan tillgodoses.

Att ställa grupper emot varandra på det sätt som gjordes i Opinion Live i går kväll gynnar bara rasistiska strömningar. Det är ovärdigt debatten.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.


Vi är också lyckade

Anne-SofieJag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.

Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).

Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.

Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”

Var stolt över dig själv och ta vara på dig.

Kram

/Ann-Sofie Höij


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!

Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden.  Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Att jobba återhämtningsinriktat i boenden

annelisvvDetta är mina synpunkter som RSMH-representant och hjälpmedelsambassadör om hur personal ska jobba i boende för personer med psykisk funktionsnedsättning:

Det är viktigt att man har en allians och skapar förtroende mellan personal och personen med psykiskt funktionsnedsättning. Personen med psykiska funktionsnedsättningar ska bestämma över sitt liv, vara delaktiga och ha kontroll över sitt liv. Detta kan ta tid beroende på vad personen med psykiska funktionsnedsättningar har för tidigare erfarenheter.  Alla inblandade måste ha tålamod eftersom detta tar tid.

Personal och professionen måste förstå att den enskilde individen är väldigt trött efter en psykos, tunga mediciner eller liknade och behöver hjälp med allt.

När det är rörigt i huvudet blir det rörigt omkring individen. Det finns svårigheter att hitta tillbaka till den röda tråden. Personalen och personen med psykisk funktionsnedsättning har ett arbete att utföra tillsammans. Att jobba med struktur, ordning och reda, sätta upp scheman, få hjälpmedel och skapa förtroende tar lång tid och måste ta den tid det tar.

Ibland förstår man inte orden. Då kan man rita och berätta (ritberättelser) eller använda steg för steg-metoder med ord och bild. Jobba efter ESL, ett självständigt liv.

Jobba återhämtningsinriktat och se den enskilde individens osynliga funktionsnedsättning och var i återhämtningstrappan man står.

Se den enskilde individens individuella behov.

Till en början måste den enskilde individen ha hjälp med allt.

Det behövs någon person som håller samman alla insatser mellan kommunen, landstinget myndigheter, försäkringskassa och arbetsförmedling såsom personligt ombud eller Case management.

/Anneli Westling


Vikten av trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så?

Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka, är under all kritik och försummade. När man har rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring en också. Och det gör ju inte saken bättre! Ofta bor dessa människor också ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika mycket – men den FINNS där hela tiden för den drabbade.

Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas, när dessa människor sedan ska ut i samhället och anpassas. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna!

Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök på båda typerna av avdelning kan nog hålla med mig.

En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på och vila sig, gömma sig från resten av världen, för en stund, i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Nytt år, nya och gamla utmaningar

JimmiebloggI veckan skrev Fredrik Lennartsson, myndighetschef för Myndigheten för vårdanalys på SvD:s Brännpunkt att möjligheterna till patientinflytande i Sverige brister. En bild som stöddes av Gunnar Akner, läkare och professor i geriatrik vid Örebro universitet. Under året ska ett förslag om ny patientlag också komma, med syftet att stärka patientens ställning i vården. Slutredovisning för arbetet, inklusive tilläggsdirektiven är den 3o juni i år.

RSMH är alltid positiv till ökat inflytande för brukare av vård. För att underlätta och förtydliga arbetet med brukarinflytande i exempelvis brukarråd tog RSMH förra året fram Kvalitet ur ett brukarperspektiv. Arbetet med dokumentet och brukarinflytande i allmänhet fortsätter naturligtvis även detta år. Vi hoppas kunna titta närmare på hur stödet ser ut för personer med psykisk ohälsa i landets kommuner. Innan julhelgen offentliggjordes vilka av landets kommuner och landsting som levt upp till kraven som regeringens satsning på psykiatri, PRIO, ställt för att få del av de 870 miljoner som satsningen omfattar. Tillsammans med SKLs Öppna jämförelser och RSMHs samlade erfarenheter kan det ligga som underlag för att se vilka kommuner som ”sköter sig” och vilka som fungerar sämre vad gäller stöd till personer med psykisk ohälsa.

Ett stort och viktigt område som skiljer sig mycket över landet är boende. RSMH kämpar för att också människor med psykisk ohälsa ska ha ett hem. Ett hem kan vara många saker och se ut på olika sätt, det som avgör om en bostad är ett hem, är om den som bor där känner sig just hemma.

Missa förresten inte heller att RSMH utbildning erbjuder ett par större konferenser under våren. Den första handlar om borderline och den äger rum på ABF-huset i Stockholm den 28e januari. Den andra konferensen äger rum senare i vår och kommer att handla om återhämtning. Den arrangeras tillsammans med Socialpsykiatriskt Forum i Stockholm. Håll utkik efter mer information!

God fortsättning på det nya året!

/Jimmie Trevett