Vad händer när arbetet är så värdefullt att det måste göras även när ingen får betalt?

Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. En av RSMH Skånes lokalföreningar som har öppet och serverar mat 365 dagar om året, blev av med sina bidrag helt utan förvarning. Ändå fortsätter de ha öppet, för vi inom RSMH vet att människor lever för att vi finns.

Riksorganisationen för Social och Mental hälsa, RSMH, bildades för cirka 60 år sedan. Patienter från och psykiatrin och progressiv vårdpersonal gick samman kring en radikal idé om allas möjlighet att delta i samhällslivet. Den grymma misshandeln på de statliga institutionerna skulle äntligen få ett slut och allas röster skulle få höras. Idag finns RSMH-föreningar på över sjuttio ställen runt om i landet. Vi fokuserar på kamratstöd och återhämtning och hos oss är alla välkomna.

Till RSMH Skånes lokalföreningar skickar kommunen människor från LSS-boenden och dagliga verksamheter, vi tar emot utskrivna från heldygnsvården i psykiatrin, personer som bor på behandlingshem, folk från rättspsykiatrin, och i stort alla människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Personer som myndigheterna bränt alla broar med och förverkat deras förtroenden. Det är så våra föreningar får medlemmar.

Det är människor med dessa erfarenheter som hjälper varandra. Vi ser till att vi har lunch, personligt ombud, julfest, gemenskap, skjuts, någon att ringa till, någon att fika med. Dessutom är trycket på oss enormt att ta emot olika typer av studiebesök, vi för dialog med forskare, handleder studenter som genomför fältstudier och praktikperioder. Allt detta tar tid och energi. Men från alla dessa verksamheter ser vi inte en krona.

Så nu undrar vi hur det kan komma sig att alla vill använda vår verksamhet men ingen vill betala för den?
Tvärtom minskar våra bidragsmöjligheter och redovisningskraven hårdnar på de få bidrag som går att söka. Många lokalföreningar går på knäna, och vi har fått signaler från olika håll att vår ohälsa ses som ett problem. Om och om igen måste vi ägna oss åt det pedagogiska arbetet att förklara att vi är en förening för personer med psykisk ohälsa, att personer med psykisk ohälsa får plats i våra organisationer är hela syftet med oss, det är vår styrka. Det är därför vi fortfarande har en massa medlemmar efter 60 år. Men det finns ingen tillgänglighetsanpassning när det gäller finansiering. Det är inte för att vi gör misstag som våra lokalföreningar vi blir av med bidrag, det är för att vi ibland är för sjuka för att prestera och alltså behöver lite längre tidsfrister, och för att vi inte passar i de snäva sociala ramarna som majoritetssamhället av outgrundlig anledning värderar högre än liv och hälsa.

Som i RSMH Mittpunkten Malmös fall: De har fått sina bidrag helt indragna. Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar alltså sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. Hur kan det vara så? En förening som har över 200 medlemmar, öppet 365 dagar om året, som erbjuder frukost och lunch varje dag, blev av med sina bidrag.
Arbetet vi gör är så viktigt att vi så långt det är möjligt gör det även utan medel. Vi vet att det finns en massa människor, ofta vi själva, som är vid liv idag för att RSMH finns, så vi ger inte upp om det finns någon annan möjlighet. Men så här kan det inte fortsätta.

Detta sker i en tid då psykisk ohälsa och ensamhet eskalerar på ett sätt som vården inte själv kan hantera, problemen är större och på flera nivåer, samhällsförändringar måste till. Alla pratar om psykisk ohälsa och hur vi ska motverka den, vi praktiserar svaren på dessa frågor varje dag, och det är just det som leder till att vi blir av med bidrag.

En skola för alla? Barn behöver också vila!

Jag tycker det är skrämmande att psykisk ohälsa kryper allt längre ner i åldrarna. Det finns barn i mellanstadiet som blir utbrända. Samhället ställer stora krav på invånarna, oavsett ålder. Barn ska gå i skolan och vuxna förväntas klara av ett arbete.

Men det finns en stor skillnad som jag vill lyfta. En vuxen som blir utbränd ordineras vila och blir oftast sjukskriven för sitt tillstånd. Sen får individen en rehabiliteringsplan för att kunna återgå till arbete igen. Ett barn som blir utbränd förväntas ändå kunna gå till skolan, det är ju skolplikt. Återhämtning och vila får väl ske på fritiden enligt samhället. Men vården rekommenderar vila även för ett barn som är stressat.

En skola för alla och rätten till utbildning säger våra politiker. Men att skapa detta i verkligheten är inte det lättaste, speciellt inte när skolan hela tiden hotas av besparingar. Jag skulle vilja se en mer flexibel skola, men frågan är hur vi ska nå det. Vi kan börja med skolplikt, ett hårt ord som betyder att skolan är obligatorisk. I flera andra länder till exempel vårt grannland Finland har man istället valt att kalla det för läroplikt. Det blir flexibelt och ger utrymme för hemundervisning så länge utbildningen blir likvärdig och kunskapen kan visas med ett test. Min önskan är att vårt skolsystem i Sverige blir mer flexibelt. Det skulle underlätta för de elever som på grund av stress och psykisk ohälsa inte fixar att vara i skolmiljön. Men då behöver skolan mer pengar och resurser. Alla är inte skapade för att sitta bakom en skolbänk hela dagarna och vi måste se till att även de får en bra utbildning. Om skolan får kosta så har vi igen det i det långa loppet, för skapar vi starka barn så slipper vi laga så många trasiga vuxna i framtiden.

Låt skolan få kosta, barnen är vår framtid.