Att inte vara till besvär

dsc_0600Jag stod vid diskbänken idag när jag ställde mig frågan: Hur länge ska jag fortsätta med att förminska mig själv? När kommer ”att ta plats” inte längre låta som något negativt?

Min hand skivade jordgubbar till fredagsmyset. Jordgubbar som min son betalat och burit i en påse till bilen. Han hade fått extra i veckopengen och valde att köpa jordgubbar.

Det var jordgubbar som var ljusröda till färgen och inte sådär härligt mörkröda som vi hade kunnat haft istället. Det var mitt fel! Saftiga och mörkröda bär fanns där, men närmast försäljaren låg de ljusröda. Jag visste att jag kunde peka på jordgubbarna som såg godast ut och jag visste att om jag inte gjorde det skulle han som fått min sons veckopeng, välja åt oss.

Jag tog för lång tid på mig med att fundera över vad jag skulle säga för att det skulle låta rätt och så plötsligt hade jag en kartong med ljusröda, sura, omogna jordgubbar i en påse och gick därifrån. Jag var något lättad över att ha sluppit välja. Även lite glad att jag av en underlig anledning trodde att jag gjort försäljaren en tjänst som tagit de mindre attraktiva gubbarna. Jag hade inte varit till besvär utan tyst tagit emot vad han tyckte att jag förtjänade. Han fick välja vad han ansåg var bäst för mig. Jag gav någon annan rätten att bestämma något som jag själv hade kunnat bestämma över.

När jag tänkte igenom hur mina tankar gick under byteshandeln sköljde skammen över mig. ”Hur kan du låta dig ens tänka så om dig själv, Linda!” Jag svor och pratade lite tyst för mig själv och hackade jordgubbarna i mindre bitar. Det som fick mig att stanna upp och reflektera var egentligen inte mina tankar om mig själv. Det var så bekant att tänka att jag inte skulle vara till besvär, att inte ta plats och säga vad jag vill utan låta någon annan tala om vad som är rätt för mig. Nej, det var tanken på att konsekvensen av det tänkandet hade gått ut över min son. Det var han som fick äta de mindre goda jordgubbarna och det gjorde ont när han inte ville ha mer efter ett par stycken.

Det är svårt att ändra på invanda mönster men jag kan förändra små saker ganska fort om jag vill. För jag tror att det går lite lättare för varje förändring jag gör och lite lättare att upptäcka när jag gör något galet emot mig själv eller andra.

Efter det här har jag köpt jordgubbar vid två tillfällen och då var det minsann jag som bestämde vilka jag ville ha och jag valde de bästa för mig och min son. Jag väljer att ta plats i mitt liv och vill inte ge den rätten till någon annan.

/Linda Fändriks


Neddrogning för den goda smakens skull

Anne-SofieVarför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.

1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.

En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.

Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.

Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.

Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.

/Kram


Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


Hopp inför framtiden om ungas psykiska hälsa

PaulinaFörra onsdagen, den 10 juni, var vi ett gäng från RSMH som träffade den nya PRIO samordnaren på Socialdepartementet, Kerstin Evelius. Vi träffades lite innan för att diskutera ihop oss vad vi skulle fokusera på. Denna gång var det om barn och unga, en fråga som berör mig starkt eftersom jag i många år var aktiv i Riksförbundet Ungdom för Social hälsa, RUS, vilket jag berättar mer om längre ned.

Mötet på Socialdepartementet översteg alla mina förväntningar. Vi fick mycket bra sagt och vi överlämnade även ett papper med några punkter till Kerstin Evelius. Jag lämnade mötet glad och energifylld, ja, hoppfull inför framtiden.

Och vilken fin början på mitt nya uppdrag som ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse! Vi var fyra från styrelsen som åkte – Bo Lindahl, jag, Barbro Hejdeberg Ronsten och Jan-Olof Forsén. Jag tycker vi hade jättekul! Vilket härligt gäng. Vilka fina människor!! Min post som ledamot i styrelsen kunde inte börjat bättre tycker jag. Bild-socialdepartementet

Den 30:e maj lades RUS ner, där jag var vice ordförande. Vi beslutade på kongressen att detta skulle vara det klokaste beslutet även om det var svårt och vemodigt beslut. För mig har ett nytt kapitel börjat då jag blev invald som ledamot i RSMH riksstyrelsen. Efter att RUS, som fungerade som RSMH:s ungdomsorganisation, har lags ner läggs mer ansvar på RSMH att ta hand om sina ungdomar. Jag vet att redan idag finns det olika ungdomsverksamheter inom RSMH runt om i Sverige. Detta ska man ta vara på tycker jag. Nu finns det möjlighet att utveckla dessa ungdomsverksamheter.

Att lägga ner RUS var verkligen svårt. Jag har lagt ner så mycket tid och jobb i RUS. Jag är evigt tacksam denna förening. Om jag inte hade hamnat i RUS riksstyrelse skulle jag inte ha mått så pass mycket bra som jag gör i dag. Jag har fått lära mig så mycket via föreningslivet. Var går mina gränser, hur tar jag ansvar, hur underbart det känns att genomföra uppdrag/projekt och även lärt mig på mina misstag. Jag är inte frisk men på ett bättre ställe idag. Jag har verkligen vuxit som människa och det är jag tacksam för.

Då mer ansvar kommer falla på RSMH efter RUS nerläggningen kommer jag föreslå mig som en av de som kanske kan ha lite extra mer ansvar för ungdomsverksamhet. Vi får se vad styrelsen tycker om det.

Jag har fria händer att göra det jag är bäst på, att tillgodose barn och ungas bästa. För mig har det alltid varit viktigt att kämpa för att barn och unga ska ha det bra. Varför är det så viktigt för mig kan man fråga sig, varför brinner jag så oerhört mycket för just barn och unga? Två enkla förklaringar är att: 1) jag var ung själv för ett år sen. 2) Vuxna kan använda sin röst, man lyssnar oftast på det de säger. Barn och unga har en egen röst med, dessvärre bestämmer man ofta över huvudet på dem. Man lyssnar inte riktigt på dem för de är barn, de vet inget. Vuxna vet vad som är bäst för barn men vet ni vad – det är fel! Barn och unga har en röst och de vet vad som är bra för dem med, det enda som behövs är vuxna människor som respekterar dem, lyssnar på dem och inte kör över dem.

/Paulina Tarabczynska


Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson