De som söker hjälp ska inte behöva falla mellan stolarna

Publicerat: december 1, 2022 | Författare: | Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Vård, Vårdplatser | Lämna en kommentar

Allt för många patienter med svåra psykiatriska besvär får inte den vård som de så väl behöver. Att det alldeles för ofta beror på att de faller mellan stolarna, och fastnar inom primärden, är ingen nyhet för RSMH och något som förbundet också har påtalat tidigare. 

Nyligen presenterades en enkät av SVT Nyheter där mer än hälften av 330 tillfrågade vårdcentraler, runt om i landet, konstaterade att många patienter som behöver hjälp inom psykiatrin inte får rätt vård. Enkäten visar också på att psykiatrin skyller ifrån sig och menar i stället på att det är primärvården som inte tar ansvar. 

Enligt SVT Nyheter säger nio av tio vårdcentraler som svarat att de tvingas fortsätta att ta hand om patienter som egentligen borde vårdas inom psykiatrin.  Sju av tio vårdcentraler menar dessutom att det sker några gånger varje månad. 

RSMH är smärtsamt medvetna om vad det kan leda till; folk blir allt sjukare, det ger längre sjukskrivningar, ökar riskerna för missbruk och slutar i värsta fall med suicid. Det är givetvis inte acceptabelt. 

RSMH kan, som sagt, konstatera att det här egentligen inte är någon nyhet. Så här har det, tyvärr, sett ut under en längre tid. Den här enkäten som SVT Nyheter presenterar synliggör emellertid frågan på ett sådant sätt att berörda parter, primärvården och psykiatrin, inte kan fortsätta att skylla på varandra lägre. 

RSMH anser att det borde vara en självklarhet att inga människor ska behöva falla mellan stolarna. Därför måste nu primärvården och psykiatrin gemensamt göra sitt yttersta för att komma till rätta med den här problematiken. Allt annat är oacceptabelt. 

//Barbro Hejdenberg Ronsten 
Förbundsordförande 

Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!

Publicerat: november 2, 2018 | Författare: | Sparat under: Återhämtning, Bältesläggning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Forskning, Jimmie Trevett, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tvångsvård, Vård, Vårdplatser | 1 kommentar

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoUnder flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.

Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.

Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.

Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.

Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.

Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.

Vad väntar politikerna på?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål

Publicerat: februari 23, 2018 | Författare: | Sparat under: Diskriminering, Jimmie Trevett, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Vårdplatser | Lämna en kommentar

RSMH har under en rad av år drivit på för kraftigt utökade resurser till psykiatrin och för att förebygga psykisk ohälsa. I ett kongressutlåtande från 2015 sa vi i RSMH att ”Hälften är inte nog – vi kräver ökade resurser till personer med psykisk ohälsa”. Bakgrunden var den så kallade Miltonutredningen, som kom år 2006 och där utredaren Anders Milton kommit fram till att det behövdes tillskott till psykiatrin på 1,7 miljarder årligen för att komma tillrätta med bristerna. I verkligheten hade satsningarna blivit ungefär hälften så stora.

Den sista tiden har vi ändå börjat se vissa resultat av den opinionsbildning RSMH bedrivit och de krav vi har ställt. I en överenskommelse för psykisk hälsa mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, satsar staten sammanlagt 1,4 miljarder kronor för 2018. Detta är en utökning med 529 miljoner kronor jämfört med året innan, och ett mycket välkommet tillskott till psykiatrin och arbetet för psykisk hälsa. Delar av stimulansmedlen är särskilt avsatta med tanke på att stärka tillgängligheten i primärvården och för att stötta barn och unga med psykisk ohälsa. Dessutom har regeringen lovat ytterligare pengar för att motverka psykisk ohälsa, vilket innebär att slutsumman för i år landar på 1,7 miljarder kronor. År 2019 har de lovat 2,2 miljarder, och år 2020 cirka 2 miljarder, vilket går att läsa om i senaste Revansch, sidan 5.

Om regeringen fortsätter i samma takt även framöver är det alltså mer pengar än vad någon regering tidigare satsat efter psykiatrireformens genomförande.

Detta är mycket välkommet. Men det är också oerhört viktigt att det görs tydliga uppföljningar av hur tillskotten till psykiatrin används i kommuner och landsting. Vi har tidigare sett exempel på när särskilda stimulansmedel försvunnit i stora svarta hål snarare än att användas till de specifika syften de avsatts för. Det är därför fullt rimligt att regeringen ställer höga krav på kommuner och landsting, som tar del av stimulansmedlen till psykiatrin, att presentera motprestationer och tydligt redovisa hur pengarna används. De särskilda medel som nu avsatts för 2018 ska användas för att stimulera utvecklingen inom psykiatrin samt för att förebygga psykisk ohälsa, inget annat.

Den markanta underfinansiering av psykiatrin beror framför allt på ett stigma kring psykisk ohälsa och att detta spiller över på de politiska besluten. Att vi ogärna talar om det här bidrar till att en väldigt stor grupp människor, äldre såväl om yngre, och många människor med lite svårare psykisk ohälsa inte får den hjälp och det stöd som de behöver och som de har rätt till.

Att satsningarna på psykisk hälsa fortfarande behöver utökas hänger samman med flera saker:

1, Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt i hela samhället så är psykiatrin fortfarande underfinansierad, trots de markanta ökningarna av resurser.

2, Det behövs kraftfulla satsningar på att förebygga psykisk ohälsa bland unga. Det visar inte minst undersökningar gjorda med unga, som i långt högre grad än tidigare berättar om upplevd psykisk ohälsa.

3, Det behövs mer pengar till forskning om psykisk ohälsa, inom ett brett område som spänner över insatser i både kommuner och landsting, olika behandlingar och terapeutiska metoder.

Syftet med överenskommelsen med SKL är att alla berörda aktörer ska ta ansvar för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa. Målet är att ”befolkningen ska erbjudas behovsanpassade och effektiva insatser av god kvalitet, såväl vad gäller förebyggande och främjande insatser, som medicinsk behandling och sociala insatser.”

Vi inom RSMH fortsätter att påverka för att detta ska bli en verklighet för alla med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

Jämlik hälsa på ojämlika villkor

Publicerat: maj 11, 2016 | Författare: | Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser | 34 kommentarer

Hannes 4Regeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.

1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.

2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.

3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.

Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.

/Hannes Qvarfordt

Självvald inläggning

Publicerat: november 6, 2014 | Författare: | Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Fredrik Gothnier, Frivillig vård, heldygnsvård, makt, Tvångsvård, Vårdplatser | Tags: | 2 kommentarer

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier

Unga i skugga

Publicerat: november 7, 2013 | Författare: | Sparat under: Barn, brukare, Jimmie Trevett, Kvalitet, Samverkan, sjukdom, Uppväxtvillkor, Vårdplatser | 9 kommentarer

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Relativismen under Mammon

Publicerat: november 4, 2013 | Författare: | Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen, Vårdplatser | 4 kommentarer

Hannes 4I mitt förra blogginlägg lovade jag att återkomma med konkreta exempel på vad en total relativism kan leda till. Möjligen lovade jag för mycket, eftersom det här blogginlägget snarare skall handla om den värdeförnekelse som kan uppstå i övrigt, när ett enskilt värde blir överordnat och dominerande över alla andra. I det här fallet rör det sig om de ekonomiska värdenas undertryckande av andra värden i samhället. (Total relativism kan, å andra sidan, enkelt sammanfattas som det lössläppta helvetet.)

Det kanske främsta exemplet på värdeförnekelsen under Mammon är den globaliserade marknadsliberalismen. I de heliga marknadskrafternas namn tävlar vi alla mot varandra, världen över. Länder mot länder, företag mot företag, grupper mot grupper och individer mot individer. I en tävling finns alltid vinnare och förlorare. Några måste krossas för att andra skall segra. Den som vill vinna måste ha bättre vapen än sina motståndare, och alla tvingas därför ständigt förbättra sina arsenaler. På den ekonomiska marknaden innebär det att produktivitet och lönsamhet hela tiden måste öka gentemot konkurrenterna – och idag är t.ex. Sveriges konkurrenter slavarbetsekonomierna i Kina, Indien, Brasilien, övriga Asien och i ökande grad Afrika. Skall vi i längden kunna konkurrera med dem, måste också våra lönekostnader, vår kunskap, vår produktivitet, våra arbetstider osv. vara konkurrenskraftiga. Marknaden framtvingar på det här sättet allt hårdare livs- och arbetsvillkor, och grundläggande, mänskliga värden devalveras.

Av samma konkurrensskäl tävlar världens länder mot varandra i skattesänkning, dels för att minska kostnader och dels för att locka till sig internationella företagsetableringar. Det blir en tävling mot välfärdens botten, där företagsägare och företagsledningar blir vinnare, medan andra länder eller den egna befolkningen blir förlorare. Som ersättning för den förlorade, gemensamma välfärden får vi i stället bli kunder på en marknad, där den mest välbeställda har företräde framför den ekonomiskt resurssvaga. Åter offras grundläggande, mänskliga värden i det makroekonomiska spelets namn.

Även på de områden som närmare berör oss inom RSMH gör sig Mammons påtvingade värderelativism gällande. Antalet vårdplatser i psykiatrin skärs t.ex. kontinuerligt ned, trots politikernas fagra tal om prioritering av psykvården. Platserna i min hemregion Västra Götaland har de senaste åren minskat mest i hela Sverige, med hänvisning till att vi dessförinnan låg över riksgenomsnittet. Eftersom alla landsting och regioner på det sättet kan jämföra sig med ett ständigt sjunkande riksgenomsnitt, skapas åter ett race mot botten. Ingen hänsyn tas till att riksgenomsnittet i sig kanske redan är alldeles för lågt i relation till det faktiska behovet. (Det går också att få behovet att framstå som sjunkande, genom att kontinuerligt strama åt kriterierna för inläggning: ”Se här, vår beläggning är nu bara 80 procent, så vi kan ta bort fem vårdplatser.”)

Ett pinfärskt exempel på devalveringen av människovärdet står socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson för. I en debattartikel i Dagens Industri (och på regeringens hemsida) skriver de att ”Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta.” Alldeles bortsett från att ministrarna därmed avslöjar sin djupa misstro mot människors arbetsvilja, avspeglar uttalandet också en människosyn, där sjuka människors värde underordnas makroekonomiska målsättningar. Så ser relativismen under Mammon ut.

/Hannes Qvarfordt

PS. Vad tron på absoluta värden kan föra med sig har beskrivits många gånger av andra än mig. Religiösa föreställningar är t.ex. grunden för otaliga och sällsynt grymma krig och övergrepp genom historien.

Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg

Publicerat: september 18, 2013 | Författare: | Sparat under: Bemötande, brukare, Frivillig vård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Våld, Vårdplatser | Tags: | 2 kommentarer

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTill psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.

Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.

Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.

Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.

Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.

Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sahlgrenska tar steget fullt ut

Publicerat: december 10, 2012 | Författare: | Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Vårdplatser | 8 kommentarer

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAHär på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård.  Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.

Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:

Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.

Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!

Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.

Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.

Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.

Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.

Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.

/Hannes Qvarfordt

Få vårdplatser leder till onödigt tvång

Publicerat: september 11, 2012 | Författare: | Sparat under: Frivillig vård, Jimmie Trevett, Tvångsvård, Vårdplatser | 1 kommentar

För en tid sedan drabbades en bekant till mig av det värsta som kan hända en förälder. Hans son tog livet av sig. Självmordet hade förgåtts av flera försök att komma i kontakt med vården för att sonen skulle få den hjälp han så väl behövde, men den hjälpen kom aldrig. Idag är platserna så få att endast de som bedöms som mycket självmordsbenägna läggs in och i vissa fall alltså inte ens de…

RSMH har sedan starten 1967 verkat för att människor med psykisk ohälsa ska ha ett eget boende, en meningsfull vardag och vara en del av samhället, inte låsas in på institutioner. Men det finns inget motsatsförhållande mellan den hållningen och att vårdplatser finns för de som är allvarligt psykiskt sjuka. Idag finns lite drygt en av nio slutenvårdplatser kvar jämfört med 1970-talet. Och kanske är det så att en del av dem som söker sig till psykakuten inte ska läggas in, men inte sjutton ska de lämnas vind för våg med ett recept i näven heller. Det måste finnas alternativ i form av mer omfattande öppenvårdskontakter som möter upp när människors psykiska hälsa sviktar. Som verkligen möter upp, som kontaktar, som gör en långsiktig plan och som följer upp. Så att ingen blir ensam med sin sjukdom och till slut så dålig att det enda alternativet är tvångsvård. Eller istället i desperation tar sitt liv. Vi har fått en absurd situation där människor som begär att få vård nekas den tills de blir så dåliga att de blir intagna med tvång. Samhället slösar med både människor och pengar.

Idag arrangeras Ångestparaden av Fountain House Stockholm för att rikta fokus på psykisk ohälsa. RSMH deltar i paraden under parollen Bryt ensamheten, gör det du också! Vi ses på Medborgarplatsen klockan 16.30 och vandrar till Kungsträdgården. I Kungsan är det aktiviteter hela eftermiddagen fram till ikväll.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH