Olycklig utvidgning av den psykiatriska tvångslagen

Den svenska missbruksvården fungerar dåligt och bara var femte person medmissbruksproblematik får vård idag. Missbruksutredningen – som just varit ute på remiss – vill att fler ska få bra och snabbare insatt behandling. Genom att ansvaret för all missbruksvård flyttas till landstingen hoppas man på att färre personer ska falla mellan stolarna och vården bli mer jämlik. Man föreslår att den nuvarande LVM-lagen, Lagen om vård av missbrukare, tas bort och att personer med missbruk i framtiden ska tvångsvårdas inom psykiatrin.

Läkarna åläggs att vid läkarbesöken alltid fråga patienterna om deras alkoholvanor och även socialtjänsten skall bli bättre på att tidigt upptäcka personer som är på väg att utveckla ett beroende eller missbruk. Utredningen föreslår att en vårdgaranti införs, så att ingen ska behöva vänta mer än 30 dagar på hjälp.

Missbruksvårdens kvalitet ska förbättras genom att läkare och annan behandlingspersonal får utbildning i missbruksfrågor och att behandlingshem ska auktoriseras av Socialstyrelsen. Utbudet av tillgängliga behandlingsmetoder ska öka och läkemedelsbehandling ska göras tillgänglig i hela landet, samt inom kriminalvården. Läkemedelsberoende erkänns som ett folkhälsoproblem och sjukvården blir skyldig att erbjuda behandling. Substitutionsbehandling och sprutbytesprogram ska byggas ut.

RSMH har i sitt remissyttrande varit positiva till många av utredningens förslag. Samtidigt känner vi stor tveksamhet till de organisatoriska och juridiska förändringar som handlar om att flytta gränsen mellan huvudmännens ansvarsområden och att tänja på den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen så att den också kan omfatta personer med beroende och missbruk.

Vår erfarenhet är att huvudmannaskapsförändringar sällan löser problemet med att människor faller mellan stolar eller utsätts för ett ”svartepetterspel” där olika vård- och servicegivare försöker lämpa över kostnader på varandra.

Utredningen har räknat med att det finns omkring 500 000 personer med beroende i Sverige. Bland dem finns grupper med mycket olika problematik och behov. Utredningen vill få in alla dessa grupper i samma mallar och system. Det är givetvis inte alls bra.

För RSMH är det viktigt att den stora grupp som har problem med både beroende/missbruk och psykisk ohälsa kan få hjälp med båda dessa problem av ett sammanhållet vård-, stöd- och rehabiliteringsteam. Vem som är huvudman är inte det viktiga.

LVM fungerar dåligt och behöver reformeras och moderniseras. Tyvärr finns inget sådant förslag eftersom utredningen istället föreslår att missbrukarna ska pressas in i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, LPT. Att – som utredningen föreslår – tvångsvårda, enligt LPT, en person som i huvudsak lidit av missbruksproblematik under längre tid skulle innebära en mycket olycklig utvidgning av LPT.

Vi inom RSMH anser att patient, – brukar och anhörigorganisationerna med våra kunskaper och erfarenheter borde ha fått en mer framskjuten plats i utredningen. Organisationernas medverkan i kompetens- och kvalitetsutveckling, utbildning, utvärdering och forskning och som medskapare och utförare av rådgivning och rehabilitering, anser vi skulle kunna bli en viktig framgångsfaktor. Det som försvårar organisationernas mer aktiva engagemang är framför allt bristen på ekonomiska resurser. Detta borde ha poängterats av utredningen. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

 /Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Ensam i Jul

I år har jag öppet hus hemma i jul. Du som är ensam och vill ha gemenskap är välkommen att höra av dig via Facebook eller Club Lindormen RSMH i Uppsala. Det blir enkla julmåltider som risgrynsgröt och nybakat bröd med skinka, ostar, julgotter, pepparkakor och frukt. Helt alkoholfritt, lugnt och nyktert julfirande. Julaftonskväll, Juldagens lunch, och Annandagens kväll är du välkommen.

Varför denna alternativa jul? Jo, i många år var jag själv väldigt ensam under helgerna. Jag hade tappat kontakten med gamla vänner efter psykosen och var ensam. Jag sörjde avsaknaden av gemenskap så starkt att jag inte kunde glädjas åt julen. Sen fann jag en gemenskap i RSMH. När jag hittade till Club Lindormen var det som att komma hem. Där finns en gemenskap där man kan vara sig själv utan att behöva gömma sig bakom en mask. Det är okay att inte må bra hela tiden. Genom Club Lindormen fick jag nya vänner som accepterar mig som jag är med både styrkor och brister.

Det här med att man bör låtsas må bra ställer orimliga krav på människor. Så mycket lättare det blir om man kan prata öppet om psykisk ohälsa. Det är ju faktiskt så vanligt. Just nu lever en fjärdedel av Sveriges befolkning med någon form av psykisk ohälsa. Depression och ångest är de vanligaste formerna. Psykisk ohälsa är en folksjukdom som kan drabba vem som helst. Det är inte konstigare att få en psykisk sjukdom än att få ont i lederna eller att få hjärtbesvär. Öppenheten kring kroppsliga sjukdomar har ökat mycket i samhället, och jag hoppas att det blir lika lätt att prata om
psykiska besvär.

Det är också viktigt att inte ta avstånd ifrån de människor som lever i din närhet med psykisk ohälsa. Tänk speciellt på din sjukskrivna arbetskamrat, din daglediga granne, släktingen som inte har mått bra, och vännen som du tappat kontakten med. Hör av dig och ta med personen i gemenskapen. Några vänliga ord kan betyda så mycket.

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul.

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Om Bowling

Jag brukar säga till mina bowlingkamrater att för dem så är det bara en idrott, men för mig är bowling också som en terapi. Till bowlinghallen kan man komma nästan alla tider på dygnet, man bowlar, träffas över en kopp kaffe och pratar om bowling, lite sport och så. Vi är som en enda stor familj, alla känner alla, alla strävar mot samma mål – att bli bra på bowling och ha kul!

Här i bowlinghallen, tar man vara på det friska – trots att alla redan känner till min psykiatriska bakgrund, så betraktar man mig inte som sjuk, snarare tvärtom! Man betraktar mig som en bowlare, en bowlingkompis. Det ena ger det andra, som man säger.  Jag har också med tiden fått olika slags förtroendeuppdrag. Stora eller små uppdrag spelar ingen större roll för mig . Det känns meningsfullt att få bidra och hjälpa till, efter egen förmåga.

Förutom RSMH, så funkar även bowlinghallen som en bastrygghet i tillvaron, i vått och torrt. Hit brukar jag komma ner för att ”landa”, när det stormar för mycket  i livet – och man är välkommen varje gång. Dessutom får man inte glömma bort motionen. Trots att det tillsynes verkar stillsamt är bowling motion. Det är alltid bättre med lite motion än ingen motion alls! Så, bowla lugnt – så hörs vi!

/Khai Chau


Missa inte barnen

När jag insjuknade i psykos 1995 vårdades jag inom slutenvården under fem månaders tid. Under tiden fick min dotter bo hos en annan familj som kom att betyda mycket för oss genom åren. Jag behöll dem som kontaktfamilj under en längre tid, och fick därmed avlastning en helg i månaden. Det hjälpte mig att orka med föräldraskapet trots mina då rätt stora funktionsnedsättningar.

Jag återhämtade mig så småningom, och vi flyttade till samma by som kontaktfamiljen. Jag fick möjlighet att bolla idéer kring uppfostran i barnets olika utvecklingsskeden. Numera är dottern vuxen och vi är alla goda vänner som umgås och ömsesidigt hjälper varandra.

Något jag saknade under min dotters barndom var möjligheten för stöd och information till henne om min sjukdom. Det var sällan ens någon som frågade om henne när jag var inlagd eller på besök i öppenvården. Nu hade jag ordnat allt för henne innan jag sökte vård, så hon var redan tryggt hos kontaktfamiljen. Men jag fasar över risken att någon missar att fråga om barn vid en inläggning, och att det kanske finns ett litet barn ensamt hemma.

Dessutom har barn många frågor och idéer kring en förälders sjukdom. Barnet kan till exempel få för sig att föräldern kommer att dö eftersom hon varit inlagd på sjukhus. Det är viktigt att någon lyssnar på barnet, tar sig tid att möta rädsla och ge svar på frågorna.

Som ett sätt att börja närma sig ett samtal kring psykisk ohälsa har jag skrivit ett antal små böcker. Det är: ”Emmas pappa får mani”, ”Kalles mamma får en psykos”, ”Lenas mamma får en depression”, ”Jonas pappa har tvångssyndrom”, ”Hannahs mamma får en fobi” och ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård”. Dessutom håller jag på att skriva en liten bok om borderline för barn. Böckerna är tänkta att läsas för barn i åldern 4 till 10 år. En ungdomsbok, ”Maria får en psykos”, håller på att tryckas just nu. Den lämpar sig för ungdomar i åldern 16-25 år. Alla böckerna går att beställa från Infoteket om Funktionshinder, och vissa av böckerna kan laddas ned gratis här.

Det finns numera även lagstöd, exempelvis i Patientsäkerhetslagen 6 kap. 5 §, för att ge barn information och stöd när föräldern lever med psykisk ohälsa. Den informationen måste naturligtvis ges på ett sätt som barnen kan förstå. I Uppsala finns nu Trappans verksamhet för barn som erbjuder både gruppverksamhet och enskilt stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen. Jag önskar att en sådan verksamhet hade funnits då min dotter var liten.

Jag föreläser ofta om psykisk ohälsa. Ibland föreläser min dotter tillsammans med mig om hur det är att vara barn till en förälder som lever med psykisk ohälsa. Det brukar bli mycket uppskattat av åhörarna. Det visar också på ett stort behov av kunskap hos personal inom kommuner och landsting om barnperspektivet. Det är i mötet med den egna erfarenheten som attityder förändras och kunskapen ökar som mest.

Varma hälsningar,

 /Elisabet Alphonce


Öppna vägar till arbetsmarknaden

RSMH hade häromdagen slutkonferens efter en fyraårig satsning för att visa hur man kan öppna vägar till arbetsmarknaden för människor med psykisk ohälsa. Projekt Öppna Vägar har bedrivits med stöd av Allmänna arvsfonden och i samarbete med aktörer inom både näringsliv och offentlig sektor.

Projektet har varit en naturlig följd av de erfarenheter vi fått bekräftade genom vårt 2008 Guldkornsbelönade och av Allmänna arvsfonden finansierade Återhämtningsprojekt. Framförallt att det idag saknas ett bra former för att stödja varje individs egenmobilisering. Att fyrkantiga utbudsprogram måste ersättas av mer flexibla och behovsstyrda med individen som nav. Bland konferensdeltagarna fanns inte bara de närmast berörda inom brukarrörelsen, utan även glädjande nog ett flertal från myndighetssverige, inte minst Arbetsförmedlingen, och även beslutsfattare och politiker med intresse för sakfrågorna. Bland annat fick jag chansen att byta ett par ord med den tidigare socialdemokratiske ministern Ylva Johansson som från oppositionens håll gav en positiv återkoppling till vad vi försökt åskådliggöra. Självklart ska vi också se till att de för dagen ansvariga ministrarna får del av de erfarenheter som vi kunnat dra och se från brukarrörelsen.  

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


God Jul

Hej alla läsareIdag är det Lucia-dagen…hoppas Ni alla har haft det trevligt med Lucia-tåg, glögg, pepparkakor och sådant!
Sedan kommer även Julen. Så här strax inför jul är känslorna blandade.  Jag ser både framemot julen, den speciella stämningen, julklapparna, den vita snön – samtidigt som jag vet att det också innebär en stor stress, för många! Alltför stor! Sedan har vi en hel del människor som tyvärr blir tvingad till icke självvald ensamhet, kanske till och med på självaste Julafton…och dessa människor får vi inte glömma bort!

Vill därför härmed önska Er alla en Fridfull jul. Framför allt en jul som Ni själva är nöjda med, utan att behöva känna en massa krav och stress eller besvikelse! Det är trots allt en fin tradition, kring julen, låt oss göra det till massor med trevliga minnen, som vi tar med oss till nästa år – och framför allt, låt oss känna Frid!En God och fridfull Jul till alla

Khai Chau


Elisabet Alphonce

Hej alla läsare! Jag heter Elisabet Alphonce och har varit aktiv i RSMH sen mitten av 1990-talet. Jag är 50 år gammal och bor i Uppsala. Jag har återhämtat mig från psykos och arbetar heltid för Psykiatridivisionen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala som utredningssekreterare och projektledare. Jag är samordnare för Bättre Vård Mindre Tvång i Uppsala Län samt kampanjlänsansvarig för Hjärnkoll Uppsala län.

Jag är ofta ute och föreläser om återhämtning, brukarinflytande, tvångsvård, strategier att hantera röster mm. Jag har skrivit ett antal böcker för barn om psykisk ohälsa samt boken ”Ta tillbaka makten över ditt liv – en väg till återhämtning efter kriser och psykisk sjukdom”. Fritiden ägnar jag åt familjen och vännerna, många som jag lärt känna genom RSMH. Jag är medlem i lokalföreningen RSMH Club Lindormen i Uppsala.

Jag kommer att blogga om brukarinflytande, återhämtning, tvångsvård, bemötande, rösthörande, barnperspektivet, aktuella nyheter om psykisk ohälsa och annat som ligger mig varmt om hjärtat.

Varma hälsningar

/Elisabet Alphonce