En släng av vanlig weltschmerz

Jag tittade på Malou efter tio på TV4 häromveckan, veckans tema var ”pillersverige”, om det fasansfulla i att var tionde svensk tar antidepressiva. Och så kommer den igen, känslan av att det här programmet inte är riktat till mig.

Därför skulle jag vilja säga något till de som tittar: Först till dig, vanliga människa, som mår dåligt under en period i ditt liv för att något hemskt har hänt dig och fått dig att känna stor smärta och nedstämdhet. Du kanske har blivit arbetslös, fött barn, förlorat en anhörig eller skiljt dig, så det är inte särskilt konstigt att du känner smärta. Och det är heller inte sjukt, så klart, det tror jag vi är alla eniga om, då är det kanske inte medicin och diagnos du ska ha. Sen är det inte så enkelt, livet, att man kan säga till någon som lider att det går över, du får snart ett nytt jobb eller en ny livspartner, utan vi kan alla drabbas av den stora tomheten, av weltschmerz, och särskilt i dessa situationer kan den övermanna oss, skrämma oss.

Om du för några år sedan var en fungerande person som har mått bra i hela ditt tidigare liv, om du har fått en bra uppväxt där dina föräldrar har hjälpt dig utvecklas, om du har normala relationer som stärker dig, då kanske du kan tacka nej till antidepressiva läkemedel. Du kanske ska bita ihop och ta lite fler långpromenader, äta mindre snabbmat, gå ner i vikt, anmäla dig till en kurs.

Men om du inte kommer från ett hem där det normala är att man ger barnen stöd, och om du på grund av det har utvecklat egna strategier för att överleva; skära dig, svälta dig, hata, isolera dig och så vidare, om du inte har haft det soligt och lätt och under en längre tid har fått se ditt liv präglas av dina inre smärtor eller av problem som kommer från känslolivet, vare sig de är orsakade av dåligt stöd under uppväxten eller av biologiska faktorer, eller som i, så vitt man vet i de flesta fall, en kombination av de båda; sårbarhet och utsatthet. Om du tagit till egna medel i form av sprit, knark eller tabletter för att få bukt med dina känslomässiga problem, då är det inte så konstigt om du behöver både vård, läkemedel, terapi och vila, det är inte du som ska känna skuld för att du är en av de svenskar som tar emot vård från psykiatrin och kryddar statistiken med ditt läkemedelsintag. Det är inte dig de talar om på teve, de talar om sig själva, om medelsnittsmänniskan, som har medelmåttigt ont under en begränsad period.

Ibland tar jag illa upp av samtalet i media, om ”pillersverige” som var temat under hela veckan i Malous program, jag vet att jag är en som tar mediciner, en massa mediciner. Ibland är skulden så svår att jag försöker trappa ner, sist fick det hemska konsekvenser, jag kan inte, jag får acceptera att jag kanske måste ta mediciner i resten av mitt liv, det är okej, men jag hade gärna sluppit skuldkänslorna.

/Jenny K Lundgren


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska


Problematiskt med tvång när delaktighet eftersträvas

JimmieTrevett-leende-beskurenIgår, onsdag 15 februari, var jag och Åke Nilsson, jurist vid förbundet, tillsammans med en rad andra patient-/brukarföreträdare på en träff med regeringens psykiatrisamordnare Kerstin Evelius. Hennes fokus för dagen var tvång inom psykiatrin som drabbar barn. I sig en allvarlig och viktig fråga.

Samtidigt ligger där under ytan allmängiltiga utmaningar för psykiatrin som vi inom RSMH ser som strukturellt problematiska för såväl ung som gammal i kontakt med psykiatrin. Jag vill därför här återvända till en del tankar jag tidigare fört fram på ledarplats i RSMH:s förbundstidning.

Psykiatrin är speciell inom hälso- och sjukvård på många sätt. Inte minst i att dess andel av vårdens totala kostnader över tid synes ligga ganska konstant på dryga tiondelen. Att psykisk ohälsa nu är den vanligaste sjukskrivningsgrunden i Sverige verkar här inte ha påverkat fördelningen av resurser nämnvärt.

Slutenvårdsplatserna inom psykiatrin är nu så få att de direkt påverkar människors möjlighet att få adekvat hjälp vid allvarlig kris och psykisk ohälsa. Destruktiva förlopp tillåts nu alltför ofta få spelas ut till den punkt att människor kvalificerar sig för psykiatrisk tvångsvård och utmattade anhöriga inte – i brist på tillgängliga alternativ – förmår göra annat än att gilla läget.

Min och RSMH:s grunduppfattning är klar. Fysiskt tvång i sig främjar aldrig psykisk hälsa. Våld och tvång är för den människa som utsätts en kränkning och ett trauma och för utövaren en brutalisering och dehumanisering.

Att hävda att långsiktig och effektiv vård kan utövas i konstant konflikt med patienten är i våra ögon direkt verklighetsfrämmande. Den enda grund på vilken god vård som främjar psykisk hälsa kan byggas är och förblir dialog och delaktighet med respekt för både patientens och vårdgivarens personals integritet och människovärde. Kort uttryckt formeringen av en behandlingsallians under ömsesidig respekt. Att nå dit efter en ingress av tvång är inte lätt och ställer höga krav på kompetens, etik och kommunikationsförmåga för vårdgivaren.

Rätten att kränka en människa för att hjälpa henne är inte oproblematisk.

När frågan om ett tvångsomhändertagande blir aktuell har den ofta föregåtts av psykiska och fysiska försvagningsprocesser hos individen. Men, när en akut livskris blir så uttalad att man överväger tvångsvård är det viktigt att inte tappa fokus. Målsättningen i ett akut omhändertagande måste vara att häva krisläget för att få en kontakt med människan och göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig. Vården måste inriktas på att aktivera människans resurser så att hon blir i stånd att ta ansvar för sitt eget liv. Har tvångsinläggningen den utgångspunkten får det påtagliga konsekvenser för behandling och bedömning av tvångets funktion. Tvång är en kortsiktig lösning med stora inneboende problem. I denna uppfattning är RSMH inte ensam.

Att svensk rätt inte tydligt skiljer mellan vårdbehov som grund för tvångsvård respektive samhällsskydd som grund för frihetsberövande är dessutom problematiskt för såväl debatt-klimat som tillämpning. Är det individens vårdbehov som ligger till grund för tvångsvårdsingripande borde individens beslutskompetens vara avgörande för när tvång är legitimt. Är det däremot fråga om att skydda omgivningen från individen borde risken för våldsamma handlingar vara avgörande. I såväl nuvarande lagstiftning som i olika reformförslag smälter på ett olyckligt sätt dessa båda grunder ihop i de bestämmelser som anger intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

I slutändan kvarstår också den genom forskning bekräftade kunskapen att all medicinsk behandling blir mer effektiv om patienten/vårdtagaren känner sig delaktig och risken för vårdskada blir mindre vid ett gott bemötande och en god kommunikation som tar till vara patienten/vårdtagarens och dennes närståendes erfarenheter och kunskaper. Att på den grunden utveckla vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet är dock ett arbete där mycket återstår att göra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Personligt ombud är en funktionsrätt

Personligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har Fredrik-allvarig1-låg1en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.

Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.

Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.

Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?

Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!

Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.

Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?

Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!

/Fredrik Gothnier


Med rådjur på vinterpromenad

Jag har under en lång tid mått bra, och det var flera år lindafändriks_livesedan som jag hade en depression. Men alldeles nyligen knackade känslan av ångest plötsligt på. Det var inte svårt att se varför den dök upp just då. Som nybliven tvåbarnsmamma blir det inte mycket fokus på min egen hälsa, utan det mesta handlar om att barnen i första hand ska må bra. Men det blir konsekvenser om jag slarvar för mycket med mig själv.

Jag är känslig för stress, och om tillvaron saknar balans under en längre tid. Men jag är också känslig för det vackra, det fina och det som får mig att må bra. Min svaghet är också min styrka.

Promenader gör mig alltid gott och just den här dagen hade vintern anlänt och kylan bet i kinderna. Bara en sådan sak kan få mig att släppa fokuseringen på min ångest, och de tankar som gett upphov till den. Jag hade fastnat i ett ältande kring min roll i min ursprungsfamilj och slog på mig själv för att jag kände mig annorlunda, var för öppen och konstig. Hela kroppen svarade med ett illamående som gjorde att jag liksom ville få själen att kräkas.

Medan jag gick på min vinterpromenad i kvällsskymningen och drog djupa andetag för att lugna mitt inre så dök fyra rådjur upp framför mig på den lilla vägen. De gick helt stilla på led. Jag blev så betagen att allt annat försvann. De tittade bakåt på mig och fortsatte framåt i lugn mak och jag följde efter. De väckte sådan beundran och vördnad att min känsla inombords ganska snabbt byttes ut. Det var som om det var meningen att de skulle dyka upp just då och följa med mig en stund. Jag hann ifatt mina tankar, och ersatte dem med mer positiva tankar. Till exempel att jag kände mig stolt över tacksamheten som jag kände för livet just då, för min känslighet och eftersom jag är den jag är av en anledning!

/Linda Fändriks


Marknadens mörka baksida

Hannes 4Vad karaktäriserar en marknad? Mycket förenklat att varor och tjänster fritt tävlar med varandra om sina köpare och användare. Vissa blir vinnare, andra blir förlorare. Det är ett mycket effektivt system för att stimulera utvecklingen av goda varor och tjänster. Effektivt, men inte helt idealiskt, eftersom det också stimulerar snabba genvägar, genom fusk och bedrägerier. Om vårt samhälle enbart bestod av robotar, som utvecklade och sålde varor och tjänster till varandra, skulle den fria marknaden vara en idealisk konstruktion. Robotarna kunde programmeras att avstå från girighet, fusk och bedrägerier, och det vore heller ingen tragedi, att robotar som inte klarade sig i konkurrensen slogs ut och hamnade på skroten.

Nu är det dock inte så vårt samhälle ser ut, utan det består av levande människor, vars välbefinnande borde vara samhällets yttersta mål, snarare än utvecklingen av varor och tjänster. I ett samhälle med levande människor får den fria marknaden fascistoida konsekvenser, vilket jag skall ge några exempel på.

I en marknadsstyrd skola, vars yttersta mål är överlevnad och vinst för det enskilda skolföretaget (eller snarare dess ägare), blir det överordnade målet att vara eller åtminstone framstå som bättre än andra skolföretag. Man behöver ”effektiva” lärare, vilket leder till utgallring av de mindre effektiva, men kanske inte nödvändigtvis sämre lärarna. Man behöver också produktiva elever, vilket ger en drivkraft att undvika svagpresterande och störande elever. Konkurrensen mellan skolorna ökar benägenheten att sätta högre betyg, än som motsvarar elevernas prestationer, för att gynna skolans marknadsföring. Slutligen uppstår en drivkraft att pressa kostnaderna så långt som möjligt, vilket leder till minskad lärartäthet och sämre utrustning. En skola av det här slaget sorterar fram de lojalaste lärarna och de starkaste eleverna och sorterar ut de övriga.

På en fri arbetsmarknad är arbetsgivarnas intresse inriktat mot den starkaste och effektivaste arbetskraften. Ju mer försvagade människor är, i relation till arbetsmarknaden, desto svårare har de att hitta ett arbete åt sig. Allra svårast är det för funktionsnedsatta och för människor som inte har eller har kunnat fullfölja en högre utbildning. När samhället ställer samma självförsörjningskrav på alla människor, står kravet inte i samklang med den arbetsmarknad de försvagade skall försöka slå sig in på. Effekten blir ett förtryck av utsatta människor.

Samma sorts drivkrafter byggs in i en marknadsanpassad sjukvård. Kroniskt sjuka och multisjuka människor undviks, därför att de blir en för hög kostnadsbelastning. Man söker hellre patienter med lättare och mer snabbehandlade åkommor. Man skär också ned på provtagningar och utredningar och pressar in fler patientbesök per läkare och dag. De starkaste och friskaste patienterna gynnas, medan de mer utsatta och krävande sätts på undantag.

Till marknadsanpassningen av sjukvården hör också den tilltagande oviljan att via skattesedeln bekosta en gemensam sjukvård för alla och de ökande, privata sjukförsäkringarna, som ger välbeställda snabbare tillgång till vård. Sammantaget återigen en utsortering av svagare grupper i samhället, till förmån för de starka och väletablerade.

I ett mänskligt och människovärdigt samhälle måste därför marknaderna regleras. Ju mer verksamheterna direkt berör människors väl och ve, desto hårdare måste regleringen vara, och i de allra viktigaste samhällsfunktionerna bör marknad och vinstintresse helt rensas ut.

/Hannes Qvarfordt


Välfärden behöver inte falla samman

 

Ni har säkert någon gång kommit i kontakt med påståenden som: sjuka människor vill inte jobba för de papril3-litenär lata och våran välfärd kommer att gå under om folk inte jobbar och betalar skatt. Eller kanske så har du till och med hört argumentet att utan jobb skall man inte ha rätt att ta del av välfärden. Sådana påståenden är inte bara osanna, utan visar även på att de som argumenterar inte vet vad de pratar om.

Jag kommer väldigt enkelt och kortfattat beskriva hur ekonomin i Sverige påverkar välfärden. Man tänker på statlig budget som ett företag. Det är väl egentligen här som det blir fel. Till skillnad från företag som är begränsade till sina ekonomiska tillgångar så kan inte den principen riktigt gälla för staten. När budgeten går på minus så tänker politiker direkt att man måste dra ner på utgifterna. Vilket är rätt i ett företagssammanhang men kunde inte varit mer fel i ett statligt sammanhang. Skillnaden är att staten äger ekonomin, att de styr ekonomin, vilket skiljer sig avsevärt från att vara företagare.

Man har under många år fört en debatt om att människor som inte jobbar är lata. Det argumentet är irrelevant. Man kan inte argumentera så när man har misslyckats i sin jobbpolitik och inte får ut ens de som vill jobba i arbete.

Men varför är vi så rädda att människor som lever på välfärden skulle vara arbetsskygga? Och är det nödvändigtvis så farligt att vissa människor väljer att inte arbeta? Låt mig tydliggöra en sak: Att leva på välfärden är en kamp. Med en minimal ekonomi som leder till att man bland annat inte har råd att köpa busskort, kläder, gå på bio med sina vänner. På det beloppet kan man överleva, men det blir inte mycket kvar till att faktiskt leva.

Att spara konstant på de som är fattiga påverkar en hel nations ekonomi. Om befolkningen blir fattigare i ett samhälle blir följderna att en större andel människor inte har råd att köpa saker och då går olika firmor/företag under.

När ekonomin är blomstrande i ett samhälle så köper folk tjänster för att de har råd, dessa tjänster i sin tur levererar inkomster till staten i form av skatt, momsavgift, skatt på dom som jobbar och så vidare. Ju sämre ekonomin desto större sannolikhet att människor sparar. När man ger människor bra ekonomiska förutsättningar återinvesterar de i samhällets ekonomi.

Därför är det dummaste man kan göra från statens sida att spara! När man skär ner på välfärden så tar man bokstavligen bort en bit av sin egen inkomst. Där börjar den onda cirkeln som leder till att staten tror att de måste spara för att det går dåligt men egentligen skär dom bara ner på sina egna intäkter.

Man skulle kunna tror att våra politiker och finansministrar borde veta hur det här fungerar, men när man ser hur ekonomin har skötts under alla dessa år så kan jag inte låta bli att undra… Om man vågar investera i välfärden och ger utsatta människor tryggare ekonomi, så satsar man ju bara på sig själv i slutändan.

Men varför är det då så viktigt att ha en fungerande välfärd? Av humanitära grunder först och främst. Men det är även viktigt att ge människor möjlighet till ett stabilt samhälle med en fungerande ekonomi. Vi har kommit till en punkt där jobben blir mer och mer automatiserade (fler och fler jobb tas över av robotar och datorer), och där vi faktiskt har råd att jobba mindre. Och de som har ett jobb och ekonomisk trygghet jobbar samtidigt på tok för mycket. Det är faktiskt rätt så sinnessjukt att man jobbar lika mycket idag som förr. Vi behöver hitta andra sätt att lösa jobbproblemen på. I och med automatiseringen kommer fler och fler människor att tvingas leva på välfärden, då jobbtillfällena minskar. Vilket i praktiken händer redan idag. Vi behöver hitta lösningar som alstrar en dräglig inkomst för alla.

Skall vi låta samhällsmodellen vi har nu falla samman eller skall vi försöka hitta en lösning som fungerar för alla och vara rädda om välfärden som vi har byggt upp? Till en viss grad genererar automatiseringen nya jobb, men det som begränsar en stadig jobbtillväxt är möjligheten till innovation. Det finns många lösningar på problemet, men en av de skulle kunna vara medborgarlön.

Låt oss leka med tanken att man i framtiden lyckas frånta människor möjlighet och rätt till välfärden. Vad skulle det innebära? Att föra sådan debatt är korkat. Välfärd är mycket i vårt samhälle, men en av dom viktigaste sakerna är möjligheten till utbildning. Om man fråntar människor rätten till utbildning kommer Sverige att gå tillbaka till att bli ett underutvecklat land.

Är det vad man strävar efter i smyg, att låta Sverige bli ett otryggt land att leva i, där människor dör på grund av man inte har råd med sjukvård? Eller är det så att det är lite förvirrande för politikerna att förstå hur ekonomiflödet fungerar i ett samhälle. Jag hoppas att det är det sistnämnda för i så fall kan man faktiskt utbilda de ansvariga i hur man sköter en statlig ekonomi.

/Paulina Tarabczynska