Skrämmande utspel från Moderaterna och Liberalerna

Rätten till jämlik vård, stöd, omsorg och tillgänglig utbildning för alla oavsett var de bor och deras socioekonomiska förutsättningar är idag tyvärr inte självklar i Sverige; det är ett reellt problem. 

RSMH verkar sedan 1967 för ett samhälle där människor med psykisk ohälsa får stöd och hjälp till ett värdigt, jämställt och självständigt liv. Ett samhälle där psykisk ohälsa generellt motverkas och psykisk hälsa främjas. 

Därför har RSMH i över ett halvt århundrade arbetat för att främja: 

  • Förståelse hos allmänhet, beslutsfattare och myndigheter för de problem och utmaningar som sammanhänger med olika former av psykisk och psykosocial ohälsa. 
  • Mänskliga, medicinska och sociala rättigheter för dem som berörs av psykisk ohälsa. 
  • Vidgat samarbete mellan de grupper som yrkesmässigt arbetar på detta fält, de berörda själva samt deras representanter. 
  • Tillräckliga resurser och goda villkor inom psykiatrisk hälsovård, sjukvård, eftervård, socialpsykiatri, rehabilitering, arbetsvård, socialförsäkring och socialvård. 
  • Starkare inriktning av insatserna på den enskilda människans behov. 

RSMH arbetar för att förändra.

Vi har på resan mött mycket god vilja och personligt engagemang från företrädare från i princip alla politiska partier. I slutändan har dock tyvärr många reformer utarmats eller frusit inne i beredning på Regeringskansliet; oavsett den då för stunden rådande kulören på regeringen. Om detta har RSMH tänkt och tyckt en hel del. 

Men i årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn. De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed ska hamna i gängkriminalitet. Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt. Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande. 

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer. Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest.  

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet. Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss.  

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som RSMH tar starkt avstånd ifrån. 

//Barbro Ronsten 

Förbundsordförande, RSMH 


Efter semestern ska jag mikronjuta mer

Före semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.  
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.  

Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.  
Kaos mellan varven och tårar har fallit.  

Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.  


Äntligen kan jag känna att jag hör till

Marina Sångängel porträtt

Bara två veckor kvar till skolstart och det är den bästa skolstarten i hela livet! 

Jag börjar den 24 augusti men den 13 augusti börjar min assistent My. Jag har inte träffat henne ännu men hon har tagit tjänstledigt ett år för att vara med på mitt äventyr i folkhögskolemiljö! 

Det underbaraste är att det inte är något annat än mitt BEHOV som styr, alltså inget socbeslut eller läkarintyg! 

Skolan ligger cirka 300 meter hemifrån och miljön är fantastisk för mig som har så mycket jobbigt med allt möjligt. Just nu går jag ner dit och äter lunch och jag bara insuper med alla sinnen den miljö som ska bli min vardag alldeles snart! 

Fler och fler känner igen mig och nu när jag fått klart med My och antagningsbeskedet kommit hälsar de mig välkommen! 

En så  fantastisk mångfald jag kommer att få vara en del av när jag börjar på Hemse Folkhögskola. 

Jag har verkligen förtjänat detta som jag har kämpat. Äntligen kan jag känna att jag hör till. 

Jag kommer ju att få många fler verktyg att jobba med nu! 

//Marina Sångängel 


Utan kontroll känner jag mig svag och liten

Som fru och mamma i en superfamilj är det viktigt för mig att ha koll på läget och planera. Det är en skön känsla när allt bara flyter på och vardagen ändå fungerar.  
Men jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över. Jag är så rädd att det inte kommer fungera utan mig.  Även om våra rutiner är väl inarbetade så finns det tider under året då det inte är så bundet. Ett exempel på det är sommarlovet, barnen har ingen skola. Men jag jobbar några veckor till innan min semester börjar.  
Minstingen ska till fritids på morgonen och stora sonen går helst ingenstans utan kan sitta inne hela dagar med skärmen, även om det är sommar.  
Jag har farhågor när jag cyklar iväg till jobbet om att familjen kommer försova sig och inget blir bra hemma.  
Var går gränsen till när det blir ett överdrivet kontrollbehov? Att ha kontroll gör att jag mår bra eftersom det jag gör gynnar mig och min familj. Om jag inte planerar och styr upp så mår jag psykiskt dåligt.  
Enligt psykologiguiden.se blir det överdrivet när tankarna på kontroll blir så starka att man mår dåligt över att inte ha kontroll på allt. Jag kan helt ärligt säga att så är det i mitt fall. Utan kontroll känner jag mig svag och liten. Jag vet att jag måste jobba på det och våga släppa taget ibland. Våga lita på andras förmåga att klara av saker.  

Men gränserna är svåra. Min familj förlitar sig på att jag planerar och förbereder för att underlätta.  Visst mått av curling antar jag.  

Samtidigt så blir det svårt för mig att slappna av på grund av behovet att ha koll på läget.  

//Lindha Holmqvist 


Varför är det synd om mig?

Detta är Marina Sångängels första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till bokstaven S).

Marina Sångängel porträtt

Hej på er! Jag är ny på bloggen men ser fram emot att skriva och berätta hur det är att leva med en bunke diagnoser. 

Många har åsikter om sådant de egentligen inte vet något om. 

De flesta anser att man till varje pris ska bo i helt egen lägenhet där man blir ensam och otrygg. För mig har detta aldrig funnits i min begreppsvärld.  

Givetvis finns det skitdåliga boenden, och jag skulle tro att mitt nuvarande boende är unikt men man behöver inte automatiskt utgå ifrån att inget boende håller måttet. 

Vägen till mitt nuvarande boende var nära att ta slut eftersom jag hann bli väldigt sjuk innan platsen erbjöds mig. Jag förstod själv inte vilket omfattande vårdbehov jag hade men oroade läkare förstod till slut. 

Hemma hos mig har vi personal dygnet runt men med sovande vak 22–06. Miljön är underbar och lugn och ro har vi massor av. Vi grannar är mer än bara grannar, vi peppar varandra och vår gemenskap är så stark för våra funktionsvariationer är mycket varierande men vi visar hänsyn och empati för varandra. Jag har lärt mig massor! 
 

Om det är prat om att ni kan få plats på boende så kolla på alternativen först. Ni kanske tror att ni aldrig mer kommer att ha ett självständigt liv men hur självständigt är ett liv som till viss del är på psykiatrin. Jag vet av erfarenhet att om man accepterar att man kanske har ett stort vårdbehov får man chans till trygghet som man aldrig känt.  
 

När man bor på boende kan man ha ett värdigt och fantastiskt liv och det kan ju inte kallas att det är synd om mig i det läget eller hur? 

Nu kommer en dikt som jag har skrivit: 

Testa att gå en bit i mina skor 

Då kanske du får nya insikter och vidgade vyer 

Mitt liv är annorlunda 

Men inte mindre värt 

Hindren är fler för mig 

Och jag måste vara expert på att bemästra 

Vartenda hinder som dyker upp 

Om du kommer med lösningar 

Och serverar dem åt mig 

Är det lösningar för dig 

Men för min autisthjärna blir det bara  

Ett hinder till 

Förutom de jag redan har 

Ibland behöver jag tid 

Tid att hitta lösningar 

Tid att hitta mig själv 

Så ser mitt liv ut och för mig är det ok 

Du tycker kanske att jag vill hjälp  

Och kanske tycker synd om mig 

Men utan ditt kritiska sätt att se på mig 

Skulle  mitt liv bli mycket enklare 

När jag behöver hjälp ber jag om det 

Kram Marina Sångängel 


Ge oss en andra chans!

Hej igen! 

En intressant fråga nu till valet i höst är att utöka och satsa på lärlingsplatser igen. Det finns så många personer som skulle gynnas av det utbildningssättet. Enligt min mening kan man inte få en bättre utbildning i ett yrke än den man kan få när man får lära sig på en fungerande arbetsplats. 

Jag vet efter alla mina arbetsamma år att skolan verkligen inte fungerar för alla, för en del har stora problem just med att sitta och studera i skolbänken. Men de är himla duktiga på att lära sig på ett praktiskt sätt, så varför inte ge de personerna den chansen då? 

Jag hade väldigt gärna kunnat hoppa på en lärlingsutbildning för det skulle underlätta mina chanser till en hel utbildning. Alla personer har inte det läshuvudet som man behöver av olika orsaker och olika svårigheter i livet. 

Vad händer om man nu inte klarar av att få en utbildning? Jo, man får väldigt svårt att komma ut i arbetslivet och det finns en stor risk för att man hamnar i en långvarig arbetslöshet. Där vet vi vad det kan göra med en person. Man kan förlora den sociala biten för man har inga pengar så att man kan följa med sina vänner på olika saker som de ska göra. Men det kan gå så långt att man känner sig mindre värd som människa och hamnar i en depression med tiden. 

Då kan man se vad inte det kostar samhället i längden och får man en diagnos så kan jag själv se att det är mycket svårare att komma ut i arbetslivet om man har fått vara en del sjukskriven. Jag själv kan känna av det att jag har svårt att få ett arbete för nu har jag varit sjukskriven i flera år. Men jag är verkligen redo för att komma ut och arbeta igen för jag har kontroll över sjukdomen nu och det är inget hinder för mig som det är nu. 

Men det känns som att samhället är så rädda för att ge personer en andra chans i livet. De anser väl att en gång sjuk alltid sjuk men så är det inte. Fast jag har varit väldigt sjuk så kan jag återhämta mig så att jag kan klara av ett arbete igen. För det är en sak som verkligen har drivit mig i min återhämtning just att mitt mål har varit att klara av att få ett arbete igen. 

Jag har verkligen fått lära mig den tuffa vägen och det är inga dåliga arbeten som jag har haft. Det har varit verksamhetschef, brukarinflytandesamordnare, verksamhetsansvarig, vårdare, med mera. Så jag har ändå en bred kunskap och det har jag verkligen RSMH:s förbundskansli att tacka för. De har verkligen arbetat med att lära upp mig så att jag har klarat av att de här yrkena. Det har blivit som en lärlingsplats för mig och jag har lärt mig så mycket på det och det är kunskap som verkligen sitter kvar hos mig. Sen har jag fått lära mig så mycket som jag inte skulle kunnat lärt mig i en skolbänk. 

Så min förhoppning är verkligen att lärlingsplatser verkligen kommer tillbaka som förr och det skulle hjälpa många i vår målgrupp. 

/ Jonas Andersson 


Dalta inte med mig

Porträtt Caroline Nilsson

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson 


Sommarens ledighet ger blandade känslor

Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet. 

Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.  
 

Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.  

Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar.  Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.  

Vi är en familj med flera olika behov och viljor.  Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla.  Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.  

Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara.  Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.   

Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser! 

//Lindha Holmqvist 


Fyra saker jag vill lyfta inför riksdagsvalet

Den 11 september 2022 är det riksdagsval i Sverige. Här är fyra saker som jag önskar att politikerna ska göra inom området psykisk hälsa. 

  1. Mer pengar till psykiatrin. I alla 21 regioner pågår en diskriminering när det gäller finansiering av psykisk ohälsa. Nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige beror på psykisk ohälsa (enligt en rapport från Skandia, bland annat). Ändå satsas bara en spottstyver av den sammanlagda vårdbudgeten på psykisk hälsa. Historiskt sett får psykiatrin alldeles för lite pengar på grund av stigma och attityder. Därför anser jag att regionerna bör steppa upp och ge mer pengar till psykiatrin. 
  1. Arbeta för att ändra attityderna till psykisk ohälsa. Attityderna till psykisk ohälsa bygger fortfarande på en föråldrad syn på psykiatrin, som tyvärr är utbredd i det svenska samhället. Det finns fortfarande mycket rädslor. För att ändra attityderna skulle vi till exempel kunna prata mer om psykisk ohälsa i skolor och på arbetsplatser. Då skulle fler våga prata och inte känna sig så ensamma i sitt psykiska mående. 
  1. Mer peer support. Anställ fler människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men som nu är återhämtade, så kallad peer support eller professionella kamratstödjare.  Peer support förekommer i flera regioner, men jag tycker att den anställningsformen borde finnas överallt. De som arbetar som kamratstödjare kan få en annan typ av kontakt med patienterna och vara en tillgång för personalen. 
  1. Mer personcentrerad vård. Arbetet med personcentrerad vård och ett återhämtningsinritat arbetssätt bör utvecklas. Om du som patient får vara med och besluta om insatsen blir det ofta bättre resultat. Brukarens erfarenheter och val bör väga lika tungt som läkarens.  

//Jimmie Trevett 


Den blomstertid nu kommer

Bild på Ylva Kristina Larsson

Kyrkklockorna ringer för vissa skolor och spelar ”den blomstertid” högt på orgeln.  

Det är sommarlov igen.  

En välförtjänt tid av ledighet för landets alla elever som på olika sätt kämpat sej igenom läsåret.  

Sommarlov.  

En tid av sol och bad.  

Semester.  

Vila.  

Men många barn sitter hemma.  

Det finns ingen ekonomi.  

För de barnen kan sommarlovet innebära mer ångest än vila.  

Nervösa redan nu för hur de skall redovisa sitt sommarlov till hösten i skolstarten.  

Till alla dessa maskrosbarn i landet vill jag säga att ni blomstrar oxå med lust och fägring stor.  

Ingen eller inget kan ta ifrån er det.  

Men det är svårt.  

Svårt att se sina klasskamrater packa iväg på resor och äventyr.  

Det borde inte vara så viktigt.  

Ändå är det det.  

Och betygen kanske inte blev som tänkta.  

De där insatserna som ska finnas uteblev.  

För vissa uteblev hela skolåret i väntan på en tid på bup.  

Mediciner och sjukskrivningar.  

Det är inte som förr.  

Eller har det verkligen alltid varit så här? 

Sån stor efterfrågan på hjälp.  

Vi sviker barnen.  

Och kanske just dessa dagar sviker vi dem som allra mest.  

Där de får ”bevis” på sin oförmåga.  

Betyget.  

Jag är ledsen för hur hårt vi driver våra barn som driver sej själva över kanten om å om igen utan att komma nånstans.  

Vilken hopplöshet.  

Dysfunktionella familjer borde ha samma förutsättningar som alla familjer.  

Men det är inte så.  

Barnen sjunker medan flaggan går i topp. 

//Ylva Kristina Larsson