Dalta inte med mig

Porträtt Caroline Nilsson

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson 


Sommarens ledighet ger blandade känslor

Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet. 

Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.  
 

Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.  

Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar.  Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.  

Vi är en familj med flera olika behov och viljor.  Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla.  Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.  

Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara.  Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.   

Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser! 

//Lindha Holmqvist 


Fyra saker jag vill lyfta inför riksdagsvalet

Den 11 september 2022 är det riksdagsval i Sverige. Här är fyra saker som jag önskar att politikerna ska göra inom området psykisk hälsa. 

  1. Mer pengar till psykiatrin. I alla 21 regioner pågår en diskriminering när det gäller finansiering av psykisk ohälsa. Nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige beror på psykisk ohälsa (enligt en rapport från Skandia, bland annat). Ändå satsas bara en spottstyver av den sammanlagda vårdbudgeten på psykisk hälsa. Historiskt sett får psykiatrin alldeles för lite pengar på grund av stigma och attityder. Därför anser jag att regionerna bör steppa upp och ge mer pengar till psykiatrin. 
  1. Arbeta för att ändra attityderna till psykisk ohälsa. Attityderna till psykisk ohälsa bygger fortfarande på en föråldrad syn på psykiatrin, som tyvärr är utbredd i det svenska samhället. Det finns fortfarande mycket rädslor. För att ändra attityderna skulle vi till exempel kunna prata mer om psykisk ohälsa i skolor och på arbetsplatser. Då skulle fler våga prata och inte känna sig så ensamma i sitt psykiska mående. 
  1. Mer peer support. Anställ fler människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men som nu är återhämtade, så kallad peer support eller professionella kamratstödjare.  Peer support förekommer i flera regioner, men jag tycker att den anställningsformen borde finnas överallt. De som arbetar som kamratstödjare kan få en annan typ av kontakt med patienterna och vara en tillgång för personalen. 
  1. Mer personcentrerad vård. Arbetet med personcentrerad vård och ett återhämtningsinritat arbetssätt bör utvecklas. Om du som patient får vara med och besluta om insatsen blir det ofta bättre resultat. Brukarens erfarenheter och val bör väga lika tungt som läkarens.  

//Jimmie Trevett 


Den blomstertid nu kommer

Bild på Ylva Kristina Larsson

Kyrkklockorna ringer för vissa skolor och spelar ”den blomstertid” högt på orgeln.  

Det är sommarlov igen.  

En välförtjänt tid av ledighet för landets alla elever som på olika sätt kämpat sej igenom läsåret.  

Sommarlov.  

En tid av sol och bad.  

Semester.  

Vila.  

Men många barn sitter hemma.  

Det finns ingen ekonomi.  

För de barnen kan sommarlovet innebära mer ångest än vila.  

Nervösa redan nu för hur de skall redovisa sitt sommarlov till hösten i skolstarten.  

Till alla dessa maskrosbarn i landet vill jag säga att ni blomstrar oxå med lust och fägring stor.  

Ingen eller inget kan ta ifrån er det.  

Men det är svårt.  

Svårt att se sina klasskamrater packa iväg på resor och äventyr.  

Det borde inte vara så viktigt.  

Ändå är det det.  

Och betygen kanske inte blev som tänkta.  

De där insatserna som ska finnas uteblev.  

För vissa uteblev hela skolåret i väntan på en tid på bup.  

Mediciner och sjukskrivningar.  

Det är inte som förr.  

Eller har det verkligen alltid varit så här? 

Sån stor efterfrågan på hjälp.  

Vi sviker barnen.  

Och kanske just dessa dagar sviker vi dem som allra mest.  

Där de får ”bevis” på sin oförmåga.  

Betyget.  

Jag är ledsen för hur hårt vi driver våra barn som driver sej själva över kanten om å om igen utan att komma nånstans.  

Vilken hopplöshet.  

Dysfunktionella familjer borde ha samma förutsättningar som alla familjer.  

Men det är inte så.  

Barnen sjunker medan flaggan går i topp. 

//Ylva Kristina Larsson


Måste man vara glad när det är vackert väder?

Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.  
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.  

Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark.  Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.  
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.  
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.  

Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.  
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.  
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.  

//Lindha Holmqvist
 
 


Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier

Hej igen! 

I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år. 

Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar. 

Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år. 

Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare. 

Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete? 

Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? 

Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt. 

Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där. 

Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället. 

/ /Jonas Andersson


Våga vara ego

Jag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.  
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna.  I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker.  Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.  

Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.  
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.  

Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.  

Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.  
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.  

VÅGA VARA EGO! 

//Lindha Holmqvist


Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Miljö och mentala besvär

Visst är det märkligt att en psykiatrisk diagnos sätts före annat utesluts, som miljögifters inverkan på vår hälsa? Tungmetaller som bly har inverkan på depression, ångest, schizofreni och neuropsykiatriska tillstånd och är inget nytt för forskare men ändå testas vi inte innan psykiatrisk diagnos sätts. Vår miljö påverkar vår hälsa men ändå riktas för lite uppmärksamhet mot kemikaliers inverkan på vår mentala hälsa. Om dessa samband lyftes oftare till debatt kanske också forskare får medel att söka sambanden och på lång sikt bidra till ökad medvetenhet i offentlig vård.  

Idag är de flesta av oss medvetna om att luft och vatten kontamineras av kemikalier från industri och i konventionell matproduktion. Det är också känt att miljögifter kan skada varje organ i våra kroppar, inkluderat vårt mag-tarmsystem och våra hjärnor. Ändå är forskning som utforskar sambanden mellan miljögifter och vår mentala hälsa underfinansierad. Samtidigt får medicinering fortgå på bred front. Mediciner i sig borde delas ut restriktivt med tanke på biverkningar och att läkare inte följer upp och ibland inte ens kan uppfatta skillnaden av symtom mellan biverkningar och försämring.   

Utsläppen av gifter har pågått länge och tilltog med industrialiseringen vilka åtminstone har lett till att forskare konstaterat att vår luft påverkar vår hälsa vid ”ohälsosamma nivåer” av ozon, kväveoxid, svaveloxid, kolmonoxid och bly. (1) Det som möjligtvis ökar chansen till ökade forskningsmedel av miljöns inverkan på vår mentala hälsa, är att forskare funnit samband mellan luftföroreningar och inverkan på hjärnans funktioner som kan kopplas till depression, demens som alzheimer (2) och inlärningsproblem. Dessa upptäckter har lett till fokus på framförallt barns hälsa av föroreningar. Långa perioder av luftföroreningar tros ha samband med bipolaritet och personlighetsstörningar. (3) Även sambandet luftföroreningar och schizofreni har påvisats i en dansk studie. (4) En ytterligare indikation för sambanden mellan luftföroreningar och mental ohälsa är att fler barn söker akut för psykiatriska besvär.  

Vattenkvaliten är liksom luften påverkad av miljögifter via våra marker och därmed i vårt dricksvatten med otillräcklig rening. Så länge vår regering och riksdag tillåter bönder att förbekämpa jord för grödor som antiogräsmedlet glyfosat och låter småodlare att bespruta sina växter med samma skit får vi det i oss det via vårt dricksvatten. Övriga ämnen som samlas i vatten är patogener, pesticider som glyfosat, gödningsmedel, tungmetaller som arsenik, kvicksilver, bly och radioaktiva ämnen som uran. Samtliga medel kan ge akuta och kroniska besvär. (6) Sverige står för en del av miljöarbetet och eftersom miljöföroreningar är olika beroende av geografisk plats i världen, samtidigt som vi delar varandras miljö är det viktigt att tänka globalt.  Sverige borde också agera som föregångsland i miljöfrågor eftersom vår välfärd är hög.  

Så har inte Sverige agerat vad gäller PFAS som tillåts i större mängd av svenska beslutsfattare i vårt dricksvatten, långt mer än vad den samlade internationella forskareliten anser bör vara mininivå. Om forskare får bestämma skulle 4 miljoner svenskar få avsevärt mindre PFAS i sitt dricksvatten eller rentav förbjuda det. (5 & 8)  

Kombinationen av föroreningar i våra kroppar av luften vi andas, maten vi äter och prylarna vi omger oss med vet ingen hur det påverkar vårt arv och hälsa. Så, min tanke om min hälsa är att jag håller mig undan de värsta gifterna utifrån vad jag kan och det jag inte kan förändra försöker jag att inte oroa mig över. Oron i sig kan påverka hälsan till det sämre. Om du vill veta vad du kan göra kan du läsa vad till exempel Naturskyddsföreningen har för tips. (7) 

Källor  

1 https://www.lung.org/getmedia/17c6cb6c-8a38-42a7-a3b0-6744011da370/sota-2021.pdf 

2 https://www.iqair.com/us/blog/air-quality/air-pollution-and-mental-health 

3 https://bmjopen.bmj.com/content/8/9/e022404 

4 https://www.ehn.org/air-pollution-mental-health-2639890370.html 

(5) https://sverigesradio.se/grupp/23928 

(6) https://www.ehn.org/drinking-water-pollution-2655521279.html  

(7) https://www.naturskyddsforeningen.se/arkiv/inspiration-tips-och-verktyg/ 

(8) https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/svenskarnas-vatten-innehaller-for-hoga-varden-av-pfas/ 

https://www.ehn.org/air-pollution-and-mental-health-2656823544/air-pollution-and-mental-health

https://www.ehn.org/mental-health-2655533166/what-we-found


Alla har rätt till en hållbar vardag

Hur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag? 

En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.  

Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.  

Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också. 

Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.  

Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna. 

Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö. 

Basinkomst – räddad ekonomi? 

Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv. 

Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.  

Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.  

Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället. 

Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst: 

Revansch: Röster om basinkomst

Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst

Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord

//Jimmie Trevett