Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.  

Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare …. 

Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.  

30/3 är det internationella bipolärdagen.  

Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.  

Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.  

Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.  

Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.  

Men det är ett mål jag har att få göra.  

Förhoppningsvis.  

Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.  

Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.  

Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.  

Aldrig riktigt säker i min tillvaro.  

Det påverkar allt vill jag påstå.  

För mej.  

Tyvärr.  

Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.  

Jag tror att det är en bra strategi.  

Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.  

Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.  

Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.  

Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.  

Alla dessa bitar hjälper mej att leva.  

Jag skriver och målar.  

Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.  

Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.  

Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU! 

Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.  

Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.  

Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.  

Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.  

En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.  

Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen! 

Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.  

Att försöka samsas i mej.  

Kompromissa lite.  

Försöka få det att fungera.  

Ångest är en daglig besökare i mitt liv.  

För allt och inget.  

En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.  

Det pendlar.  

Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.  

Det gäller att hålla takten.  

Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.  

Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.  

Utöver det varierar ju allt.  

Vi är människor.  

Och allt med det som är en hel del.  

En sjukdom är en del till.  

Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt. 

Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.  

Jag gör.  

Jag pratar om min historia helt öppet.  

För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.  

Och det är viktigt att komma ihåg.  

Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.  

Att lyfta sjukdomen och vad det är.  

Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.  

Alla vill väl vara ”lite crazy”?!? 

Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack? 

Så enkelt det skulle vara.  

Att slippa förklara.  

Acceptera mera!!! 

Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.  

Till alla medmänniskor vi är.  

Tack.

/Ylva Kristina Larsson 


Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!

Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem. 

En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.

Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel  En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden. 

Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!

Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med? 

I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det? 

I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken. 

Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt. 

Läs artikeln här.

Även denna länk är bra.

Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:

 “skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.

– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.

– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.” 

/Maria Nilsson


Har jag fått fel diagnos?

Porträtt Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök.

Jag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.  
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.  
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.  
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.  
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos.  Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.  

/Lindha Holmqvist 


Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH

Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.

RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.

En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila. 

Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.

Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar. 

Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet. 

RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.

/Anonym RSMH-medlem

Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.

Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay


Samhället är funktionshindrande, inte individerna 

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i ett kök

Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.  
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.  
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.  
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.  
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.  
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.  
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.  
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.  

/Lindha Holmqvist 


Därför tycker jag att SIP är jättebra

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i ett kök.

Jag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.  
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet.  När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.  
SIP används inom vård, omsorg och skola.  

Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.  
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.  
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.  
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.  
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.  

/Lindha Holmqvist 


Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter

Porträtt på kvinna med brunt hår och glasögon.

I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.  


Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.  


Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga? 


Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?  


Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.  


Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.

 
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.  

/Anna-Maria Olsson 
Samordnare på RSMH Skåne 
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning. 


Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa

Öppet brev till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson 

Många lider i onödan när de möter vårdpersonal som saknar tillräcklig kunskap om hur psykiska besvär och sucidala tankar kan yttra sig. Därför vill jag uppmana sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och regeringen: Gör en nationell satsning på kompetenshöjning om psykisk hälsa hos dem som jobbar inom kroppssjukvården!  

Acko Ankarberg Johansson är en av dem som länge har förespråkat ett återupprättande av den nationella hjälplinjen för människor i kris. När linjen lades ner var Ankarberg Johansson ordförande för Socialutskottet och lyfte bland annat att hjälplinjen gav tillbaka 17 gånger per investerad krona (information hämtad från Suicide Zeros debattinlägg). Därför hoppas jag att ministern kommer att följa min uppmaning om en kompetenshöjning hos vårdpersonalen. 

För ett otränat öga kan det ibland vara svårt att se tecken på psykiska besvär och sjukdomar. Det är inte ovanligt att psykiskt lidande yttrar sig i smärtor eller andra fysiska åkommor.  

Det finns också flera sorgliga exempel på det motsatta, det vill säga att att personer med långvarig psykisk ohälsa som sökt vård för fysiska besvär har blivit avfärdade med att det bara är psykisk ohälsa. Sedan har det visat sig att vården har missat allvarliga kroppsliga sjukdomar. 

Den sortens felaktiga bedömningar kostar i slutändan mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Utredningen God och nära vård (SOU 2020:19) förespråkar att hälso- och sjukvården ställs om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Kompetenshöjning är en av de ingredienser som bör ingå i god och nära vård. Kunnig personal kan lättare ställa rätt frågor. 

 //Jimmie Trevett 


”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker” 

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa … 

Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska  följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar! 

Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.  

Pressas in i en färdig mall 

Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet! 

Man är inte en diagnos 

Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!  

Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.” 

/Maria Nilsson 

Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.

Bild på en bananlinjal bland blommor. Linjalen ser ut som en banan.

Så kan det gå när man lägger locket på för länge

Lindha Holmqvist: Blond kvinna i ett kök

Igår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.  
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.  
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.   

Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra.  Något man borde veta när man är 40.  

 
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans.  Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser.  Vi var båda ganska trasiga redan från börjat.  Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.  
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.  
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.  

Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.  
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.  
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.  
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi! 

/Lindha Holmqvist