Andrum efter Almedalen 2017

Nyss hemkommen från årets nedslag i Gotlands Politikervecka i och kring Almedalen i Visby har ännu inte alla intryck och väckta tankar hunnit sätta sig. Mängder med människor, hög som låg och många kloka kamrater från RSMH, NSPH:s övriga organisationer och funktionshinderrörelsen i stort.

Under Almedalsveckan deltog RSMH i sex seminarier från frågan om barns och ungas rättigheter vid tvångsvård till vikten av att personer med psykisk ohälsa får bidra till att förbättra vård och behandling och hur psykiskt tufft läget är i Sverige för många ensamkommande unga flyktingar i väntan och utredning inför beslut. Därutöver fick undertecknad möjlighet att höra, se och möta mänger av intressanta människor i myllret inte minst medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.

Många av dem hade i veckan ännu en gång krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att tillsammans sprida information om psykisk hälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning och värdet av inifrånperspektiv på psykisk ohälsa med tillresta fastlänningar. Sånt gör mig glad.

Stor eloge också till Föreningen JAG och Funktionsrätt Sverige som vägrade acceptera normaliseringen av att nazistiska och anti-demokratiska organisationer får propagera för hatbrott och diskriminering vägg-i-vägg med representanter för människor med funktionsnedsättning. Deras gemensamma manifestation och uppsättningen av en utställning om T4 – Nazitysklands program för det systematiska mördandet av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning som pågick mellan januari 1940 och augusti 1941 känns både modig och nödvändig.

Dessa brott mot mänskligheten var kulmen på år av propaganda mot utsatta grupper och för högerextrema samhällsvisioner där bara vissa människors värde erkändes. Med historien i backspegeln finns bara en sak att säga. Aldrig Mer!

Ett samhälle för alla kräver orädda och engagerade medborgare som vågar och vill värna varandra när hatets kolportörer knackar på. Vi får aldrig glömma när vi kämpar mot okunskaper och oförmågor i vårt samhälle som genererar ojämlikhet för människor med funktionsnedsättning att det finns de där ute som vill diskriminera hårt och direkt.

/ Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


En osäker försäkring

Jenny K Lundgren

Det är dags att söka sjukpenning igen, på 50 procent, jag har gjort det många gånger förr och nu har jag under en tid levt på försörjningsstöd. Jag fyller i blanketten och bifogar de nödvändiga dokumenten och läkarintygen och skickar in.

Försäkringskassan har redan mycket information om mig i sina arkiv men handläggaren är såklart ny, det är de alltid. Handläggaren svarar på min ansökan och begär ytterligare beskrivningar av min läkare som kompletterar med att skicka in en lång och ganska uppretad harang på ungefär en tättskriven A4-sida till.

Efter en tid får jag får ännu ett brev från Försäkringskassan, på så hårt uppstyltad byråkratiska att det gör att man misstänker att det är en dator som har svarat, som säger att läkarens beskrivningar är fortfarande är bristfälliga och behöver kompletteras igen.

Jag ringer upp och undrar hur mer dokumentation egentligen är möjlig, vad har hänt med alla observationer och intyg som gjorts i dyra tester i år efter år? Jag får ett förslag om att vänta på avslag för att sedan överklaga det. För att ytterligare hjälpa mig (antar jag) börjar handläggaren sedan att i detalj beskriva för mig vad det är de vill ha av min läkare och då börjar det snurra rejält i skallen på mig: är det verkligen sant att jag, åter igen, sitter i ett samtal med Försäkringskassan som handlar om hur jag ska undervisa min läkare i hur han ska formulera sig i mitt sjukintyg?

Inombords darrar jag men anstränger mig för att svara artigt att den här situationen känns absurd, att jag inte kan göra det hon ber mig om, jag är inte läkare, det är jag som är patient i den här situationen. Ändå sitter jag lamslagen av ångest halva natten och söker på internet efter regler och formuleringar och skriver så tangentbordet glöder. För att jag är förtvivlad. Min son undrar när jag ska gå och lägga mig. Det ska jag inte.

Det finns inget säkert med en sådan här socialförsäkring. Om det är så att Försäkringskassan har direktiv från högre ort om att inte längre bevilja sjukpenning för psykisk ohälsa så kanske det är bäst att de går ut med det helt öppet. Ja, det kanske är så att Försäkringskassan sätter helt unga personer i sitt första jobb i handläggareledet och ger dem stränga åthutningar om hur de hellre ska fälla än fria, underkänna dokumentation och ge avslag där varje kryphål i byråkratin finns, att de ska efterfråga mer och mer bevis till den grad att den sjukskrivne eller hens läkare ger upp och ärendet läggs ner. Den sjukskrivne blir lidande, och utförsäkrad, och så håller man sjuktalen låga, siffrorna snygga.

Den oro detta ger upphov till är obeskrivlig, hur menar de att en dels ska handskas med sina egna problem som en är sjukskriven för, och dessutom själv skapa sitt eget sjukintyg? Jag önskar att jag aldrig ansökte om ny sjukpenning, varför kan jag inte bara fortsätta med försörjningsstödet? Men det får jag inte, med försörjningsstöd kommer krav om att vara ute på arbetsmarknaden och söka arbete samt att söka alla tänkbara bidrag och uppge varenda inkomst. Jag gör alla rätt men får ändå fel.

Jenny K Lundgren

 


Sommar, framtidsfullmakter och Almedalen 2017

JimmieTrevett-leende-beskuren

Den första juli 2017 träder den nya Lag (2017:310) om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Det är med lite blandade känslor jag noterar detta.

RSMH har under många år diskuterat frågan om hur man skulle kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Detta gentemot såväl vården, socialpsykiatrin och myndigheter som civilrättsliga motparter som hyresvärdar med flera.

Ett förslag från brukarrörelsen har bland annat varit så kallade Nätverkskontrakt

När det gäller legala ställföreträdare som förvaltare och god man har RSMH genom åren noterat att det inte är alla som fullföljer sitt uppdrag – Överförmyndarnämnderna till trots – på exakt det sätt som de som de företrätt önskat. Vi har därför samverkat med organisationer som Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare för att ta fram stöd både för de som accepterar uppdrag som exempelvis god man och för den som får god man eller förvaltare så att det ska vara mer lätt att få det rätt.

När det gäller förslaget till den lag som nu kommer om Framtidsfullmakter lyfte RSMH en rad kritiska synpunkter som inte självklart besvarats genom det slutgiltiga lagförslaget.

Men, nu är det dags. Var och en av oss har nu möjlighet att upprätta en framtidsfullmakt åt någon vi själva väljer och känner förtroende för. Konsekvenserna av ett sådant dokument är dock fortfarande inte alldeles helt glasklara.

Kort kan dock sägas att:

  • En fullmakt är en förklaring av fullmaktsgivaren (den som utfärdar fullmakten) att fullmäktigen (den som tar emot fullmakten) har rätt att agera för fullmaktsgivarens räkning. Fullmakter är företrädesvis skriftliga för att undvika oklarheter. I vissa fall accepteras endast skriftliga fullmakter, som när man säljer eller ger bort fast egendom.
  • Vare sig en fullmäktig (eller förvaltare, god man eller anhöriga för den delen) får fatta beslut om medicinsk vård avseende fullmaktsgivaren.
  • En framtidsfullmakt kan upprättas av den som fyllt 18 år och är beslutskapabel. Framtidsfullmakten ska i likhet med ett testamente bevittnas av två samtidigt närvarande personer, vilka ska känna till att det är en framtidsfullmakt de bevittnar. Fullmakten kan omfatta både ekonomiska och personliga angelägenheter, som att ansöka om särskilt boende eller att kunna bistå fullmaktsgivaren vid vårdkontakter men omfattar inte vård eller tandvård. Inte heller familje- och arvsrättsliga ärenden, som exempel äktenskapsskillnad och upprättade av testamente, omfattas.
  • En framtidsfullmakt gäller från och med att fullmaktsgivaren är i ett sådant tillstånd att denne inte själv kan fatta beslut åt sig. Det är upp till fullmaktshavaren att avgöra när det inträffar. Fullmaktsgivaren får som villkor inkludera att ikraftträdandet av fullmakten ska prövas i tingsrätt. Domstolen tar då ställning till om fullmaktsgivaren förlorat sin beslutsförmåga i tillräckligt hög grad. Återfår fullmaktsgivaren sin beslutsförmåga får framtidsfullmakten anses ha förlorat sin verkan även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten i sig.
  • En framtidsfullmakt kan återkallas av fullmaktsgivaren så länge denne är beslutskapabel. Återkallandet sker lämpligen genom att dokumentet förstörs. En framtidsfullmakt ska kunna lämnas till fler än en person.
  • Fullmakten saknar verkan i den utsträckning godmanskap eller förvaltarskap har anordnats för fullmaktsgivaren.

Som synes är Framtidsfullmakter i den form som nu införs inte någon generallösning på hur människor ska kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Men, på ett principiellt plan är det givetvis en delseger för visionen om att i första hand utgå från den berördes egen vilja snarare än andras bedömningar von oben om vad som är bäst.

Sommaren 2017 är dock Sverige ännu inte på långt när ett jämlikt land för människor med psykisk ohälsa vars möjligheter att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta är satt på undantag.

Med den insikten i bagaget bär det av mot årets politikervecka i Almedalen.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


När jag skickade faktura till kommunen

Det är inte alltid personalen på myndigheter och i vården besitter kompetensen att kunna bedöma vad som är rimligt. Det har jag råkat utför många gånger, och har därför också slutat förvåna mig. Till exempel har personal ställt krav på medicinering för att bevilja en stödinsats, utan att det finns någon tvångsvård (med medicinering) utfärdad av läkare. Detta är såklart orimligt och helt felaktigt. Endast en läkare har behörighet att tvångsmedicinera.

Det som sker är att man ofta får rätta sig efter orimliga regler, och kämpa på det bästa man kan för att beivra dessa. Klassikern är att man beivrar djävligt dåligt – och blir arg och otrevlig i sitt underläge och blir inlagd på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller liknande. Hur som helst, sådan är världen. Du har aldrig mer rättigheter än du kan tala för själv.

När jag en gång fick en lös tand akut utdragen, ville inte socialsekreteraren räkna hela ingreppet som akut. Kostnad för bedövning, röntgen med mera fick jag inte igen. Denna gång lyckades jag faktiskt beivra beslutet via tandläkare. Han fick förklara för socialsekreteraren att självklart var hela besöket akut, med alla delar av ett sådant ingrepp.

Jag tyckte att jag gjort ett bra jobb, och att jag också hjälpt socialsekreteraren att förstå vad som var en rimlig åtgärd. Jag testade då att skriva en faktura till kommunen (se nedan). Fick inte ens ett svar…

FAKTURA

Till Helsingborgs kommun, fakturaavdelningen.

Utbildning av personal.

Som sökande av bistånd för ett akut tandläkarbesök, fick kompetens-coach Henrik Larsson möjlighet att utbilda socialsekreterare NN, i vad som menas med akut tandvård. Vidare bedömde kompetens-coach Larsson, att det skulle passa i utbildningen att delegera en del av arbetet åt socialsekreterare NN. Arbetet som delegerades var att själv ringa till Folktandvården för att ta reda på vad som egentligen gäller vid akuta tandläkarbesök.
Arbetstimmar: 30 (schablon)
Timarvode 300 kr
Totalt 9000 kr

Pengarna skall sättas in på bankkonto 8381-XXXXXXXXXX-5
Förfallodatum 2016-06-13

/Henrik Larsson


Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?

Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.

Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.

Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.

Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.

Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.

Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.

Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.

Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?

Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.

Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.

Fram för fler möjligheter!

/Fredrik Gothnier

PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS


Som ett rö för myndighetsvinden

Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.

I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.

Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.

Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.

Så mycket låter de dig i alla fall få veta.

/Jenny K Lundgren


Vi patienter är ingen söt krydda

I mars var jag på Psykiatrikongressen i Göteborg och pratade om att vara patient. Temat var hur man hjälper barnen till psykiskt sjuka föräldrar. De andra på scenen var Maria Larsson och filmregissören Suzanne Osten. Osten är aktuell med filmen ”Flickan, mamman och demonerna” som har inspirerats av hennes egen uppväxt med en mamma som har schizofreni. Maria Larsson är psykiatriker och har intresserat sig mycket för just barnen till de som drabbas av allvarliga psykiska sjukdomar.

Psykiatrikongressen anordnas av Svenska Psykiatriska Föreningen. (På http://www.svenskapsykiatrikongressen.se finns filminspelningar från föreläsningar.) Där finns flera programspår och man kan välja mellan högt och lågt. Man pratar om psykofarmaka och dess biverkningar, om forskningen som pågår just nu och om hur man arbetar kliniskt i vården. Frågorna är många. Hur ska den framtida psykiatrin se ut? Hur gör man i andra länder? Och som besökare får man faktiskt en del svar. På ett sätt är detta en “psychiatry hot spot”.

Ja, men vad tycker patienterna då? Det visar sig att det inte bara jag som är där i egenskap av att vara patient. En annan pratar i en panel om sorgen efter en anhörigs bortgång i suicid, en pratar om manlighet och problem med självmordstankar och Sture Bergwall/Thomas Quick vill berätta sin historia.

Nuförtiden känns det självklart för mig att patientperspektivet ska vara med på alla evenemang av den här typen. Det behövs för att samtalen ska breddas och fördjupas. En kvinna som jag träffar säger att det är liknande upplägg på kongresser som handlar om hiv och aids, men att nästan inga patienter kommer till tals på kongresser som handlar om cancer. Det senare känns lite konstigt och kanske omodernt. För såklart vill vi patienter delta i alla samtal om vår vård!

Jag vill att vi ska mötas som jämlikar i sådana här sammanhang. Vi patienter ska inte vara någon söt liten krydda, eller några som man är tvungen att ha med lite plikttroget. För vi har kompetens att bidra med. Jag är faktiskt glad och tacksam för att jag fick vara med den här gången, och hoppas att jag kunde dra mitt strå till stacken för en bättre förståelse för hur psykossjukdomar kan upplevas, och hur situationen för oss psykospatienter ska förbättras.

/Pebbles Karlsson Ambrose