Sertralin – en räddare i nöden

Lindha Holmqvist bloggar om läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa.

Jag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.

Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.

Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.

Lindha Holmqvist


Otroheten – en implicit gränsdragning

Det går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.

Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om. 

För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet. 

/Livya Nordberg


Att orka när orken inte finns?

Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.  
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.  
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.  
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.  
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.  
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida.  Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.  
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.  
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.  

/Lindha Holmqvist


Det lider mot jul – juldikt av Ylva Kristina Larsson

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det lider mot jul.  

Jag lider jag oxå.  
Passar på …. 
Att gömma min smärta i julstressen.  
Alla kraven å hela pressen.  
Kassar med paket och pepparkaka.  
Mat i överflöd låt det smaka …. 
Granen kläs med kulor och skäms.  
Tomten kommer och barnen skräms.  
Finns det några snälla barn här.  
Nej tyvärr! 
Till det hela hör väl väderleken till.  
Några minus och snö är det enda vi vill.  
En foderautomat till fåglarnas lycka.  
Så kattan där under någon fjäder kan rycka.  
Visst är det en fröjdefull jul.  
Då vi umgås och har kul.  
Hela dagen lång.  
Till nästa gång.  
Det lider mot jul.  
Så kul.  
Jag lider i smyg med nissen.  
I den totala jultristessen. 

/Ylva Kristina Larsson


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson 


Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Julstök och betygsångest

Lindha Holmqvist, RSMH-bloggen

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap.  Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.  
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom.  Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.  
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.  
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.  
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.  
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.  
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.  
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.  
Vi tar nya tag nästa år.  

/Lindha Holmqvist

Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.


Kampen med PTSD

Bild på Ylva Kristina Larsson

Hej igen alla fina medmänniskor.
Det var ett tag sedan jag skrev här nu men följer och läser sidan självklart.

Det börjas som smått att pratas om ptsd.
Om ångest.
Om trauma.

Ett område som det behöver upplysas mer om och öka kunskapen kring.

Jag har tråkigt nog levt ett liv kantat av en mängd traumatiska händelser.
Utöver min bipolära sjukdom, adhd och beroende.
Men det var först för bara några år sedan när jag började på den beroendemedicinska mottagningen som psykologen där tittade upp på mej och undrade om ingen någonsin pratat om ptsd med mej.
”Öhhh nej. Varför skulle de?”
Inom kort förstod jag plötsligt så mkt mer om mej själv efter att få kunskap om det.
Och det är jag tacksam för.

Idag vet jag varför jag verkligen inte klarar ens vågar göra vissa saker.
Vilket skapar vissa handikapp men som jag lärt mej att gå runt.
Idag vet jag varför jag reagerar på vissa ljud, dofter, rörelser etc.
Jag vet varför jag drömmer så mkt olika mardrömmar att jag skrikandes väcker mej själv i sömnen.

Jag vet.
Men har ändå svårt att relatera.
Det är som en hemsk gammal film i repris.
En film som inte går att stänga av.
Som jag inte kan hålla nån kudde för ansiktet under speltiden.
Terror.
Och jag finner det otroligt många gånger att jag finns här idag.
Och att jag öppnar upp mina erfarenheter för att inge hopp.
Ett hopp jag aldrig kände förut.
Ett hopp jag lärt mej få känna under tiden.
Tiden med ptsd.
Kampen.

Och jag lever idag ett mer balanserat liv än jag någonsin kunnat tidigare.
Trots allt.

Det finns inga garantier för nånting.
Men just idag.
Just nu är jag starkare.
Och dessa mentala muskler tränar jag på dagligen.
Min egen mästare i kampen med ptsd.

/Ylva Kristina Larsson


Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg 


Tvångsvård inom psykiatrin behöver utredas

I Svenska Dagbladet pågår just nu en debatt om tvångsvård, som startades på initiativ av dramatikern Stina Oscarson. I en brevkorrespondens med ledarskribenten Maria Ludvigsson skriver Oscarson om hur hon blev tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning till följd av sin anorexi. Skribenterna diskuterar om det är rätt att låsa in en vuxen människa mot hennes vilja för att ge vård. Oscarsons inlägg har fått flera svar ur olika perspektiv.

Jag känner igen mycket från tidigare debatter i det som skrivs i SvD, och jag kan konstatera att det är dags att repressalier inom den psykiatriska vården läggs till historien. En del institutioner är uppbyggda efter en förlegad militärisk modell där lydnad ska råda och där brukarna inte blir lyssnade på. Redan 2013 visade projektet Bättre vård – mindre tvång, från Sveriges kommuner och Regioner, att det går att kraftigt reducera tvånget inom psykatrivården. Många tvångsåtgärder används på ren rutin, istället för att man försöker arbeta på andra sätt och hitta andra lösningar. 

Tvångsåtgärdsutredningen från 2018 visade att ungdomarna själva ansåg att det i vissa extrema situationer kan vara befogat med tvång. Det kan till exempel handla om barn som är svårt sjuka i anorexia och måste sondmatas för att inte dö. Och hur gör man när någon uttalar starka självmordstankar? Jag tycker vi ska utgå från att man kan ta bort tvånget, men sedan diskutera individuella fall. Om åtgärder görs i tid kan tvång ofta undvikas.

Det finns forskare som tycker att man ska ha en enda tvångslag i samhället och inte specifikt en tvångslag inom psykiatrin. 

Trots att mycket har hänt historiskt, förekommer tyvärr fortfarande våld och tvång inom psykiatrin. För några år sedan läste jag i Sydsvenskan om en Malmöavdelning där personalen slog patienterna. Jag minns att tidningens ledarsida skrev ”de ska inte få stryk, de ska få vård”.

Det är dags att politikerna reflekterar över det som kom fram i SvD:s debattserie och utreder vuxenpsykiatrins arbetssätt och historia kring tvånget.

Lyssna gärna på senaste avsnittet av Radio Galen där jag talar med utredaren och RSMH:s styrelseledamot Kerstin Evelius om tvångsvård.

/Jimmie Trevett