Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Miljö och mentala besvär

Visst är det märkligt att en psykiatrisk diagnos sätts före annat utesluts, som miljögifters inverkan på vår hälsa? Tungmetaller som bly har inverkan på depression, ångest, schizofreni och neuropsykiatriska tillstånd och är inget nytt för forskare men ändå testas vi inte innan psykiatrisk diagnos sätts. Vår miljö påverkar vår hälsa men ändå riktas för lite uppmärksamhet mot kemikaliers inverkan på vår mentala hälsa. Om dessa samband lyftes oftare till debatt kanske också forskare får medel att söka sambanden och på lång sikt bidra till ökad medvetenhet i offentlig vård.  

Idag är de flesta av oss medvetna om att luft och vatten kontamineras av kemikalier från industri och i konventionell matproduktion. Det är också känt att miljögifter kan skada varje organ i våra kroppar, inkluderat vårt mag-tarmsystem och våra hjärnor. Ändå är forskning som utforskar sambanden mellan miljögifter och vår mentala hälsa underfinansierad. Samtidigt får medicinering fortgå på bred front. Mediciner i sig borde delas ut restriktivt med tanke på biverkningar och att läkare inte följer upp och ibland inte ens kan uppfatta skillnaden av symtom mellan biverkningar och försämring.   

Utsläppen av gifter har pågått länge och tilltog med industrialiseringen vilka åtminstone har lett till att forskare konstaterat att vår luft påverkar vår hälsa vid ”ohälsosamma nivåer” av ozon, kväveoxid, svaveloxid, kolmonoxid och bly. (1) Det som möjligtvis ökar chansen till ökade forskningsmedel av miljöns inverkan på vår mentala hälsa, är att forskare funnit samband mellan luftföroreningar och inverkan på hjärnans funktioner som kan kopplas till depression, demens som alzheimer (2) och inlärningsproblem. Dessa upptäckter har lett till fokus på framförallt barns hälsa av föroreningar. Långa perioder av luftföroreningar tros ha samband med bipolaritet och personlighetsstörningar. (3) Även sambandet luftföroreningar och schizofreni har påvisats i en dansk studie. (4) En ytterligare indikation för sambanden mellan luftföroreningar och mental ohälsa är att fler barn söker akut för psykiatriska besvär.  

Vattenkvaliten är liksom luften påverkad av miljögifter via våra marker och därmed i vårt dricksvatten med otillräcklig rening. Så länge vår regering och riksdag tillåter bönder att förbekämpa jord för grödor som antiogräsmedlet glyfosat och låter småodlare att bespruta sina växter med samma skit får vi det i oss det via vårt dricksvatten. Övriga ämnen som samlas i vatten är patogener, pesticider som glyfosat, gödningsmedel, tungmetaller som arsenik, kvicksilver, bly och radioaktiva ämnen som uran. Samtliga medel kan ge akuta och kroniska besvär. (6) Sverige står för en del av miljöarbetet och eftersom miljöföroreningar är olika beroende av geografisk plats i världen, samtidigt som vi delar varandras miljö är det viktigt att tänka globalt.  Sverige borde också agera som föregångsland i miljöfrågor eftersom vår välfärd är hög.  

Så har inte Sverige agerat vad gäller PFAS som tillåts i större mängd av svenska beslutsfattare i vårt dricksvatten, långt mer än vad den samlade internationella forskareliten anser bör vara mininivå. Om forskare får bestämma skulle 4 miljoner svenskar få avsevärt mindre PFAS i sitt dricksvatten eller rentav förbjuda det. (5 & 8)  

Kombinationen av föroreningar i våra kroppar av luften vi andas, maten vi äter och prylarna vi omger oss med vet ingen hur det påverkar vårt arv och hälsa. Så, min tanke om min hälsa är att jag håller mig undan de värsta gifterna utifrån vad jag kan och det jag inte kan förändra försöker jag att inte oroa mig över. Oron i sig kan påverka hälsan till det sämre. Om du vill veta vad du kan göra kan du läsa vad till exempel Naturskyddsföreningen har för tips. (7) 

Källor  

1 https://www.lung.org/getmedia/17c6cb6c-8a38-42a7-a3b0-6744011da370/sota-2021.pdf 

2 https://www.iqair.com/us/blog/air-quality/air-pollution-and-mental-health 

3 https://bmjopen.bmj.com/content/8/9/e022404 

4 https://www.ehn.org/air-pollution-mental-health-2639890370.html 

(5) https://sverigesradio.se/grupp/23928 

(6) https://www.ehn.org/drinking-water-pollution-2655521279.html  

(7) https://www.naturskyddsforeningen.se/arkiv/inspiration-tips-och-verktyg/ 

(8) https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/svenskarnas-vatten-innehaller-for-hoga-varden-av-pfas/ 

https://www.ehn.org/air-pollution-and-mental-health-2656823544/air-pollution-and-mental-health

https://www.ehn.org/mental-health-2655533166/what-we-found


Alla har rätt till en hållbar vardag

Hur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag? 

En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.  

Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.  

Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också. 

Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.  

Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna. 

Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö. 

Basinkomst – räddad ekonomi? 

Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv. 

Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.  

Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.  

Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället. 

Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst: 

Revansch: Röster om basinkomst

Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst

Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord

//Jimmie Trevett


Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag

Jag är ankaret i vår superfamilj.  Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.  
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.  
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser.  Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.  
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen.  Men på något märkligt sätt fixar jag det.  
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.  
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.  
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.  
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.  
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.  
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.  
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf. 

//Lindha Holmqvist 


Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör

Många bollar ska upp i luften 
jag ska vara jonglör 
får inte tappa taget 
Ingen boll får falla 
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.  
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag  vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.  
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar.  Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.  
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.  
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.  

En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt.  Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.  

Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.  

//Lindha Holmqvist


Vikten av att tala

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.  

Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.  

Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.  

När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.  

Jag förstod ingenting.  

Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.  

Ingen sa nånting.  

Jag tänker på vikten av att tala.  

De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”. 

Det hade räckt.  

Jag hade förstått.  

Lite mer.  

Jag var väl 7–8 år då.  

Ett barn.  

Men inte dum i huvve.  

Jag förtjänade att få förstå.  

Ändå.  

Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.  

Förstod inte dem heller.  

Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.  

Det såg inte rätt ut däremot.  

Jag blev förvirrad.  

Lite rädd.  

Jag kände inte igen min älskade släkting.  

Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.  

Ingen sa nånting.  

Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.  

Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.  

Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.  

Jag kände mej så fin.  

Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.  

Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.  

Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.  

Jag försökte förstå själv.  

Men det var omöjligt.  

Det hette manodepressiv sjukdom då.  

Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.  

Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.  

Man måste inte säga deprimerad eller manisk.  

Och absolut inte tokig! 

Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.  

De vet inte bättre.  

Många fördomar gör att de inte vill veta ens.  

Det räcker med tokig.  
 

Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.  

Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.  

Jag förstår.  

Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.  

Men vägen till insikt var lång.  

Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.  

Under missbruksåren upplevde jag många trauman.  

Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.  

Adhd och ptsd.  

Om jag bara hade sagt nåt.  

Berättat.  

Hur ont jag led.  

Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.  

Idag pratar jag.  

Lite mer.  

Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.  

Jag kan vara ledsen ändå.  

Jag kan stanna i det.  

Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.  

De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.  

Och de vet när humöret går i topp.  

Jag har bra koll på detta.  

Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven! 

Att kraftlös ligga och se dagen gå.  

Se barnen.  

Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är …. 

Att jag inte är som alla andra.  

Vad är alla andra?!? 

Jag är en av dem så ….  

Välkommen. 

/Ylva Kristina Larsson 


Inte en Putin till

Ulrika Westerberg porträtt i färg

(Texten publicerades första gången på bloggen Livslust 2022-03-09 

Kunskapen om orsaker till beteenden som av ACE (Adverse childhood experiences) uppmärksammas genom mannen de flesta av oss påverkas av sen åtminstone Ukrainakrisen. Redan för trettio år sedan fanns mitt intresse av att lyfta framstående politikers beteenden som lämpliga eller olämpliga för sina respektive maktpositioner. Handledaren i statsvetenskap avrådde dock mig från att fullfölja idén av det faktum att metoden med enkät skulle falla för ingen skulle ställa upp i en sådan studie. Min idé hade ändå viss verklighetsförankring för fler än jag har varit nyfiken på regenters mentala hälsa, som exempelvis när Jimmy Carter ville forma en grupp av professionella som kunde utvärdera en sittande presidents mentala hälsa, 1994. Den här gången har jag endast ambitionen att översätta och återge valda delar av det senaste mejlutskicket ”ACEs too High” som den rutinerade hälso- och vetenskapsjournalisten Jane Ellen Stevens skrivit.  Janes syfte med texten är rätt och slätt att utbilda läsaren för att inte skapa fler Putins. I texten kommer ACE att förtydligas.  

Bakgrund 

Putin föddes i Leningrad 1952, staden som idag kallas S:t Petersburg. En stad som under andra världskriget dominerades av de tyska nazisterna under tre år. Under åren av ockupation dödades nära tre miljoner av Leningrads befolkning och ytterligare en miljon medborgare svalt ihjäl. Putins pappa sårades svårt under kriget och mamman var nära att dö av svält.  Innan Putin föddes dog två av hans syskon i difteri. Livet i Leningrad var svårt under Putins första år. Putins familj hade ett rum och delade en lägenhet med två andra familjer utan badkar, hett vatten och värmen är det oklart med men sannolikt begränsad. Under sovjettiden begränsades elkonsumtionen periodvis av att använda belysning så få timmar som möjligt. Pappan arbetade mycket liksom mamman för att klara familjens behov. Vid föräldrarnas frånvaro tog ett center för barn hand om honom där han mobbades svårt.  

Putin räddades från kriminalitet av en judolärare som såg en talang i honom liksom en lärare tog honom under sitt beskydd i småskolan. Han fick lära sig disciplin och träna sitt intellekt av dessa två beskyddare. Putin fick bra betyg i högstadiet och fortsatte sedan till juristutbildning och anslöts till KGB. Denna bakgrund bidrog till en man med förkärlek till machokulturen och konsten att tänja på sanningar och att utöva desinformation. Han blev en KGB-officer som kulturellt och psykologiskt knutits till ett Sovjet som inte längre existerar.  

Putin har höga poäng på ACE-skalan som indikerar ökad risk för både mental och fysisk ohälsa i vuxenlivet. Putins många ACE-poäng samlas av hans bristen på mat, otillräckligt stöd i hemmet, mobbing, neglekt, sannolik depression hos föräldrarna eller en av dem och av att hans föräldrar sannolikt överförde obearbetade krigstrauman. Vad som också bidrar till risker för oönskade beteenden är att han inte fått utveckla en trygg anknytningsstil som består av starka emotionella band mellan en vuxen och barnet då föräldrarna mest var frånvarande av arbete och av de svårigheter livet i Leningrad innebar. Det tycks som andra trygga förebilder saknades av mostrar, fastrar, mor- och farbröder, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Ekonomisk och psykologisk trygghet, vänlighet och närhet saknades under Putins barndom.  

Ingen föds ond  

Barn formas av sin miljö och inte ens genetik är avgörande för en människas utveckling. Barns formas utifrån dess sociala och ekonomiska villkor och egna förmågor. Vi vet inte allt om Putin men med andra barnstudier går det att förutsäga hur ett barn sannolikt utvecklas. Alice Miller som är en känd psykolog och författare skrev:  

”Children who are given love, respect, understanding, kindness, and warmth will naturally develop different characteristics from those who experience neglect, contempt, violence or abuse, and never have anyone they can turn to for kindness and affection. Such absence of trust and love is a common denominator in the formative years of all the dictators I have studied. The result is that these children will tend to glorify the violence inflicted upon them and later to take advantage of every possible opportunity to exercise such violence, possibly on a gigantic scale. Children learn by imitation. Their bodies do not learn what we try to instill in them by words but what they have experienced physically. Battered, injured children will learn to batter and injure others; sheltered, respected children will learn to respect and protect those weaker than themselves. Children have nothing else to go on but their own experiences.” 

Miller menar vidare att barn som sårats fortsätter att såra andra. Bara med en dålig erfarenhet utan tillräckligt många positiva upplevelser får en människa sannolikt problem. Alla de barn Miller studerat av seriemördare och diktatorer var själva offer för extrema grymheter.  

Putin återupprepar sin historia  

Madeleine Albright, statssekreterare mellan åren 1997–2001, träffade Putin med Jeltsin och skrev om detta möte den 23 februari 2022 i New York Times. Hon beskriver Putin så kall att han påminde om en reptil:  

Whereas Mr. Yeltsin had cajoled, blustered and flattered, Mr. Putin spoke unemotionally and without notes about his determination to resurrect Russia’s economy and quash Chechen rebels. Flying home, I recorded my impressions. ’Putin is small and pale,’ I wrote, ‘so cold as to be almost reptilian.’ 

Madeleine fortsätter med att sen hon mötte Putin har han fortsatt ignorera demokratisk utveckling och har Stalins sätt att tolka sin omvärld. Putin har ägnat sig åt att samla politisk och ekonomisk makt till sig själv och krossa motstånd för att kunna återskapa rysk dominans i de numera grannländerna och före detta sovjetstater. Putin tycks vara säker i att amerikaner delar hans cynism och lust till makt och öppnar inte för någon annan världsbild.  

Även fast en person med makt som Putin omges av andra inflytelserika beslutsfattare och Putin har haft lång tid på sig att välja sina närmaste, i ett land som länge utvecklat konsten att styra sin befolkning utan att folket har fått vara med och bestämma i fria, öppna val. En och annan motståndare har mördats och utsatts för mordförsök under Putins tid.   

Den 23 februari sa Putin att syftet med invasionen med Ukraina är att skydda folk som under åtta års tid utsatts för förudmjukelser som folkmord, utfört av Kievregimen. Ukraina ska avnazifieras. Orden om folkmord och nazism är en upprepning av hans egen barndom och har inte mycket att göra med Ukrainas samtid. Putins benägenhet att vilja framstå som tuff och agentlik är utöver en föreställning om att bli populär bland folk i allmänhet också ett beteende en mobbad. Under en presskonferens hos Wahington Post sa Putin att det är bra att använda militär makt för att lösa problem, för att undvika att verka svag. Putin fick frågan om han tycker att de goda måste framställas som svaga och hjälplösa? På det svarade Putin att ”god betyder att ha förmågan att försvara sig själv.” 

Putin känner sig hotad av Ukraina och ser sig själv som offer. Han måste skydda sig själv precis som när han var ung och hittar anledningar för att rättfärdiga en invasion. Putin agerar ut sitt lidande, det han gått miste om och sin familjs existentiella hot som han växte upp med. Med sin invasion upprepar han det våld han upplevde sannolikt helt omedveten om orsaken till sitt eget beteende, samtidigt som har upprepar våldet mot människor i Ukraina.  

Miller anser tvärtemot Putin att styrka inte finns i makten att förstöra. Äkta styrka avgörs av förmågan att uppleva de egna känslorna och den egna historien för att bli fri och därefter ta medvetna beslut. Jag tvivlar inte en minut på att Putin med alla andra mobbade och hårt ansatta människor behöver bemötas av medvetna beteenden och inte av omedvetna för att bryta våldskedjan från generation till generation. 

/Ulrika Westerberg  


RSMH bör entydigt stå för brukarerfarenheten

Hannes

Den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten på psykiatriområdet har väldigt svårt att få genomslag, både i själva vården och i debatten, av en rad skäl. Jag ska nedan beröra några av dem. 

1. Läkemedelsindustrin styr vård och forskning till ett biologiskt perspektiv 

Forskning är dyrt, och de kapitalstarkaste sponsorerna till all medicinsk forskning är läkemedelsbolagen. Den bolagsstyrda forskningen – både den som sker i egen regi och den som sponsras vid universiteten – är dock ingen oegennyttig verksamhet för mänsklighetens bästa, utan har som yttersta målsättning att generera ekonomisk avkastning åt bolagen. Psykosocialt inriktad forskning och behandling, som exempelvis traumaforskning och psykoterapi, genererar inga vinster åt företagen och sponsras därför inte heller. Företagen vill sälja läkemedel och understöder, både ekonomiskt och med propaganda, biologiska perspektiv på psykisk ohälsa. Det är viktigt att ha klart för sig, att sådana perspektiv inte härrör från brukarerfarenheten. 

2. Den medicinskt inriktade psykiatrin försvarar sin medicinska status 

Den akademiska disciplinen psykiatri är idag sammanväxt med, och därför helt präglad av, läkemedelsindustrins intressen. Att i varje fall formellt tillhöra den medicinska vetenskapen ger också betydligt högre status, än om psykiatrin skulle räknas som enbart beteendevetenskap. Därför försvarar psykiatrins företrädare envist denna tillhörighet, trots att disciplinen inte alls står på någon stadig, naturvetenskaplig grund, till skillnad från merparten av den övriga medicinska vetenskapen. Även detta bidrar till att det biologiska perspektivet dominerar. 

3. Med biologiska förklaringsmodeller behöver samhällsutvecklingen inte ifrågasättas 

Politiker och allmänhet anammar beredvilligt de medicinska förklaringsmodellerna för psykisk ohälsa, eftersom de innebär att man kan isolera ohälsan till de direkt berörda individerna. Det handlar då om enskilda, sjuka människor, inte om ett samhälle som genererar ohälsa och som då kräver insatser på samhällelig nivå. Politikerna kan anslå pengar till den psykiatriska sjukvården, men behöver inte bry sina hjärnor med kopplingar till hur samhället fungerar. Samma typ av tänkande är det vanligaste också hos allmänheten, som gärna vill hålla ohälsan på avstånd som något som berör andra men inte dem själva. 

4. Biologiska förklaringsmodeller avlastar skuld från föräldrar och anhöriga. 

Även föräldrar och anhöriga spelar i hög grad med i spelet, eftersom det medicinska perspektivet erbjuder skuld- och ansvarsbefrielse. Om mitt barn mår psykiskt illa för att det har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, så har ju jag ingen skuld i det. Tvärtom kan jag ju snarare förklara mitt eget psykiska illamående med att mitt barns ohälsa belastar mig så hårt att jag själv drabbas. Det här tänkandet styr oerhört kraftfullt mot biologiska förklaringsmodeller. 

5. Ångestridna och hjälptörstande patienter skolas i psykiatrins synsätt 

Alla bör ha klart för sig, att sjukdomsperspektivet inom psykiatrin inte står för den ursprungliga brukarerfarenheten. Det finns inga nyblivna patienter som sätter biomedicinska diagnoser på sig själva. Dessa får de snabbt lära sig av psykiatrin, när de söker hjälp eller blir tvångsintagna för sin ångest och andra psykiskt plågsamma upplevelser. Patienterna själva förknippar ofta sina upplevelser med traumatiska händelser, svåra sociala situationer, vanmaktskänslor inför övermäktiga förväntningar, och så vidare. Det är i dessa erfarenheter vi kan spåra de brukarförankrade förklaringarna till den psykiska ohälsan. 

Psykiatrin som ”vetenskap” bygger helt på subjektivt beskrivna och bedömda symtom. De på denna subjektiva grund konstruerade diagnoserna saknar därför helt naturvetenskaplig förankring. Av nämnda skäl bör psykiatrisk vård utgå från patienternas egna upplevelser och erfarenheter och inget annat. Av samma skäl bör också RSMH förfäkta den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten – och inget annat! – i sitt arbete för att förbättra villkoren för psykiatripatienter. 

/Hannes Qvarfordt 


Rädslan för att ryckas upp med rötterna

Det finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.  
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.  
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.  
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.  
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.  
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.  
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.  
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.  
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.  
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.  
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.  
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.  
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.  

//Lindha Holmqvist


Ekonomiska tankar under full sjukersättning

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.  

Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.  

Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.  

Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.  

Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.  

I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.  

Men då blir bostadstillägget drabbat.  

Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.  

Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.  

Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.  

Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.  

Föreläser.  

Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.  

Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.  

Känner en rädsla.  

Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.  

Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.  

Det får mej att känna ett större värde.  

Det är roligt.  

Och jag har en plats i samhället ändå.  

Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.  

Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.  

Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.  

Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.  

Ett lugnt och stilla samtal.  

På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.  

Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.  

För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.  

Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.  

”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.  

”Kära försäkringskassa.  

Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.” 

/Ylva Kristina Larsson