Så kan det gå när man lägger locket på för länge

Lindha Holmqvist: Blond kvinna i ett kök

Igår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.  
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.  
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.   

Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra.  Något man borde veta när man är 40.  

 
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans.  Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser.  Vi var båda ganska trasiga redan från börjat.  Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.  
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.  
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.  

Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.  
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.  
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.  
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi! 

/Lindha Holmqvist


Så tacklar vår superfamilj utmaningarna

Att ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.  

Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.  

”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan. 
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar. 

//Lindha Holmqvist 


Min vansinnesresa mot utmattning

Porträtt Catharina Tunestad utomhus

Catharina Tunestad är journalist med inriktning på samhällsfrågor i stort, men hyser även en faiblesse för kultur, 1700-talet och vårt psykiska välmående. Hon definierar sig som en Högkänslig Person (HSP), som ”suger åt sig det mesta av omgivningen”. Senvåren 2013 dundrade hon i väggen med besked. Då hade hon varit chefredaktör för en professions- och facklig tidskrift i drygt fem år och var samtidigt småbarnsmamma till två adopterade barn, varav en med särskilda behov. Här berättar hon om sin ”vansinnesresa“ fram till kraschen, och vill samtidigt lyfta problemet med dåligt ledarskap på arbetsplatsen som en grundorsak till många människors utmattning, inte minst sin egen. Kronisk stress gör oss människor inget gott – tvärtom är den förödande, anser hon. 

Sen hösten 2022 arbetstränar Catharina på RSMH:s kansli. 

Flytande gränser och otydlighet 

Jag hade fått en ny tjänst som chefredaktör på en organisationstidning och såg fram emot att skriva massa intressanta artiklar, fotografera, redigera och layouta tidningen, som även ingick i tjänsten, plus en del annat. Snart inser jag att jag är tämligen utlämnad till att utforma tjänsten på egen hand med hjälp av ett diffust underlag av den förra chefredaktören. Han var dock egen företagare och arbetade “utanför huset”. Jag märker efter ett tag att även gränserna, vad som hör till mitt arbetsområde och vilka som inte gör det, bitvis är otydliga och flytande. Trots min befattning som chefredaktör kan jag heller inte fatta så mycket egna beslut, så det blir en ny och lite märklig roll att balansera. 

Jobbet i sig är dock roligt och jag gillar kollegorna, även om jag noterar att de ofta verkar orka lite mer, att de “duktiga flickorna” på arbetsplatsen är påtagligt många. Det finns hur många intressepolitiska idéer som helst att föra fram, skriva om. Sånt förpliktigar. Jag vill ogärna bli den enda som inte kan leva upp till kraven. Att övertiden inte är avlönad utan tas ut i kompledighet, borde ha varit en varningsklocka redan vid anställningsintervjun, men jag valde att inte lyssna på magkänslan.  

Trivs bra – fram tills chefen sprider rykten 

Jag jobbar på och trivs bra enda fram till den dagen då chefen plötsligt kallar in mig på sitt rum och påstår att jag skulle ha “gnällt”, sagt att “det är för mycket att göra” till mina kollegor. Det hade då gått knappt ett halvår. När jag på rak fråga undrar vem eller vilka som framfört detta viftar hen bara bort det och säger: “det kan inte jag hålla reda på, det snackas ju så mycket här”.  
Efter den händelsen såddes ett frö av misstänksamhet hos mig, även om det inte fanns någon som helst grund för påståendet. Jag började tona ned min utåtriktade personlighet och vakta min tunga mer. Plötsligt var jag tillbaka i skolan på mellanstadiet och osäker på vem av kompisarna jag egentligen kunde lita på. En känsla av att inte vara helt accepterad kom smygandes. 

Jag fortsätter dock gå in för jobbet, när min syster en tid senare oväntat drabbas av cancer, och jag för första gången blir jag tvungen att avsäga mig en extra, tidskrävande arbetsuppgift som ligger utanför mina ordinarie uppgifter. Men istället för att mötas av förståelse för situationen blir chefen irriterad och menar att jag borde “visa framfötterna mer”. Strax därefter får jag besked om att min provanställning på heltid kommer förvandlas till en fast deltidstjänst på 75 procent. Så nu får jag mindre lön för samma jobb, som kommer ta lika lång tid att utföra. Klumpen i magen växer och jag minns att jag säger till min man att jag helst bara vill sluta och försöka hitta ett annat arbete. Det känns inte kul längre. Men jobben växer inte på träd året efter finanskrisen 2008.  

Så jag kämpar jag vidare med tidningen och två småbarn hemma samtidigt att ta hand om, varav en senare får diagnoserna ADHD och autism, tills mitt reservlager av energi även börjar tömmas. 

Får allt svårare att fokusera

När det ständiga stresspåslaget fått pågå i mer än två, tre år, får jag allt svårare att fokusera och uppfatta vad som sägs på möten. Jag får kisa för att kunna se vad jag skriver i blocket och på datorn och anstränga hårt mig för att kunna sitta upprätt i skrivbordsstolen. Golvet i korridoren gungar lätt och nedre delen av ländryggen känns som om den vore elektrifierad och av gelé. Mina kroppsliga symtom är vid det här laget många och påtagliga, men nu har stressen börjat äta sig in i centrala nervsystemet och påverkat hjärnan. Fast det förstår jag inte än. Jag är ännu lyckligt ovetandes om att jag inte ska kunna sitta upprätt på en vanlig stol längre tid än tio, femton minuter under de kommande två åren… 

I det här läget hade jag bara behövt släppa allt, bli sjukskriven en månad eller mer. Men jag fortsätter att springa på ostadiga ben, som om jag hade en pistol riktad mot mig i nacken. För slutar jag springa kommer inte nästa numer av tidningen ut. Jag har ingen som kan täcka upp för mig, jag saknar skyddsnät. Och chefen skulle samtidigt få ett kvitto på att jag “inte duger”. 

En morgon när jag vaknar känner jag inte längre av min högra sida av kroppen. Känseln från foten upp till kinden är helt bortdomnad och jag kommer inte upp ur sängen. Armen är blytung, känns som ett stycke dött kött. Jag får min livs första panikångestattack och hyperventilerar, tror att jag fått av en stroke. Min man får skjutsa mig till akuten efter att han lämnat barnen på förskolan.  

Där och då börjar min kontakt med sjukvården som pågår än. De hittar inga uppenbara fysiska fel på mig på akuten, så jag går tillbaka till jobbet efter några dagar, hinner göra klart nästkommande nummer och även ha det årliga lönesamtalet. Två veckor senare står jag i mitt arbetsrum med några brev i handen som jag inte längre vet vad jag ska göra med. Där och då inser jag äntligen att jag måste checka ut. Jag minns i dimman att jag plockar med mig det viktigaste från skrivbordet, i tron att jag kommer att återse det om några få veckor. Jag åker hem, ringer vårdcentralen och säger att min hjärna har totalkraschat. Får en tid dagen efter och blir sjukskriven direkt. Då är min ångestnivå så hög att man nästan kan ta på den. 

Chefen väljer att titta bort 

Mina personliga saker kommer senare packas ned i kartonger som jag får hämta långt senare, för mitt arbetsrum ser jag aldrig mer. Det får någon annan, liksom min tjänst. Den blir jag inofficiellt av med drygt fem månader in i sjukskrivningen då hen som vikarierar för mig får fast anställning. Jag häpnar, men orkar på grund av min utmattning inte agera, koppla in facket. 

Historien hade däremot inte behövt sluta så här. Om jag mötts av en lyhörd arbetsgivare som förstått att min arbetssituation var ohållbar och dragit i nödbromsen, när jag slet med att få ihop tidningen och göra den redo för tryck inför varje nummer, innan jag var tvungen att skynda iväg för hämta barnen på förskolan så att de inte skulle vara de sista kvar att hämtas – igen. 

Ömsesidig förståelse är grundläggande i all kommunikation människor emellan, även i arbetslivet. Utan det håller inga relationer i längden. Någonting går sönder. Och det kostar. Just avsaknaden av förståelse och agerande inför min dignande arbetsbörda och livssituation med småbarn hemma banade väg för en successiv nedbrytning av såväl min fysiska som psykiska hälsa. Först knappt märkbart första åren, men sen blev jag sjuk. Väldigt sjuk till och med. Det började med olika magproblem, bröstsmärtor och återkommande förkylningar. Fortsatte med en oförklarlig hudsjukdom under fotsulorna som blev inflammerade med ömmande sprickor och förtjockad hud, även på fingertopparna. Därefter tilltagande sömnsvårigheter, yrsel och extrem trötthet. Listan kan göras lång. 

Om jag mötts av en lyhörd och förstående chef, hade min utmattning med största sannolikhet inte behövt inträffat och jag sluppit dras med en långdragen hjärntrötthet, som gör att jag ännu måste vila flera timmar om dagen många år senare.  

Men chefen väljer att titta bort så länge jag står upprätt och negligerar även varningen som stresshanterarcoachen, som anlitats för bedöma min arbetssituation, ger henne redan tre år innan kraschen: att jag ligger farligt nära gränsen att drabbas av utmattningssyndrom.  

Ingen medarbetare beklagar sig i onödan

Att köra sönder en medarbetare kostar nämligen inte en arbetsgivare så mycket. Det är samhället i form av skatter och avgifter med Försäkringskassan i spetsen, som får stå för merparten av kostnaden. Och jag som individ, i form av en försämrad hälsa och försämrad ekonomi. Och min familj, inte minst barnen som fick växa upp med en mamma med begränsad ork, som inte orkade leka så mycket med dem som jag hade velat när de var mindre, eller kunnat följa med på så många aktiviteter. Istället blev det deras pappa som fick göra det. År som inte kommer tillbaka. Det är den cyniska verkligheten. 

Det är få, för att inte säga någon medarbetare, som “beklagar sig” i onödan när det kommer till stress.  Att som arbetsgivare inte lyssna och ta hand om sin personal så att de håller i längden, utan förlora dem till långtidssjukskrivning, är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som nästan borde straffas med böter. För har vi råd med detta i längden?  

Jag var inte ensam om att inte bli lyssnad på och bli sjukskriven för stress på den här arbetsplatsen. Det hände fler, men några av dem hann rädda sig till andra, nya jobb, innan de vart alltför sjuka. 

Under resans gång har jag vunnit många nya, kloka insikter på vägen. Jag har fått uppleva mycket som varit givande under åren som sjukskriven och mentalt gått vidare, men problemet med arbetsrelaterad stress i kombination med dåligt chefskap på arbetsplatsen borde lyftas högre upp på den politiska agendan, så att fenomenet får den uppmärksamhet som det förtjänar och färre drabbas av utmattningssyndrom, helst ingen alls! För det är ett tillstånd som KAN undvikas. 

Dåligt ledarskap vanlig orsak till psykisk ohälsa

Vi pressas generellt att arbeta för mycket, oftast mer än vad vi egentligen klarar av och har lust till  – men av vilken anledning? Vi borde snarare dra ned på arbetstiden så vi får mer tid att umgås med varann och hinna återbruka mer. Då gör vi även klimatet en tjänst. De flesta vet vid det här laget att det arbetsklimat som rått sedan årtionden inte längre är hållbart utifrån såväl mänskliga som miljömässiga aspekter. 
I den finska regissören John Websters senaste dokumentär “Den lyckliga arbetaren”, som hade premiär på SVT i början av december, ringar han in ett problem när det kommer till vår tids arbetsklimat: många av oss har ofta ett bra jobb, en bra lön – men ändå är många av oss djupt olyckliga på arbetet. Enligt honom kan så mycket som 70 procent av arbetsplatsens problem tillskrivas ett dåligt ledarskap. Så var det i mitt fall. 

/Catharina Tunestad, journalist  

Fotnot 1: Dokumentären ”Den lyckliga arbetaren” (Happy worker) visas på SVT Play t.o.m december 2024. 

Fotnot 2: Det som hände mig utspelade sig för ett antal år sedan. Idag är det nya personer i ledningen och hälften av medarbetarna är nyanställda. Jag välkomnades tillbaka att arbetsträna av den nya chefen som började flera år senare, men tyvärr fick den avbrytas på grund av pandemin. Lite senare blev jag varslad av ekonomiska skäl. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig är att den nya chefen tog sitt arbetsgivaransvar. 


Ännu en gång granskas psykvården med skrämmande resultat

Detta är ett gästinlägg från RSMH-medlemmen Jenny Wetterling. Den har tidigare publicerats på Voxvigor.se.

Vi är många som sett Uppdrag Gransknings program ”Äta, bältas eller dö” den senaste tiden och blivit starkt berörda. Här skildras det oerhörda lidande som en svår psykisk ohälsa kan orsaka på ett hudlöst sätt som kommer en ytterst nära.  

Programmet ger några unga människors utsatthet, maktlöshet och lidande ett ansikte och det gör ont, men det gör ännu mer ont därför att vården som i detta fall blivit den sista utposten som ska garantera expertkunskap, hjälp, stöd, säkerhet och trygghet inte förmår förvalta och möta upp detta lidande utan tillför ytterligare skada.  

Jag är helt med på att en svår ätstörning innebär en utmaning. Vi trevar fortfarande kring hur vi på bästa sätt kan bidra till att lindra lidandet och stödja och hjälpa de som drabbas mot återhämtning och återfunnen hälsa. Jag kan förstå vårdpersonals maktlöshet och vilsenhet i en ytterst svår situation där livet står på spel men jag vill inte och kan inte acceptera att man i sin desperation tar till förenklade och högst tillfälliga lösningar, använder våld, gör sig skyldiga till lagbrott, uppenbart missbrukar sin makt och i efterspelet dessutom undandrar sig sitt ansvar. Detta är ett svek och behöver granskas i ljuset av det.  

Här måste ett ansvarstagande för situationen inträda. Här måste en kraftsamling ske där all kunskap på området tillvaratas, där ett genomarbetat och långsiktigt hållbart förhållningssätt intas med de ungas bästa i självklart fokus. Det finns framgångsrika vägar att gå där den unika människans värdighet förvaltas, integritet respekteras, lidande lindras och där medmänsklighet är fundamentet.  

Det duger inte att fortsätta traumatisera patienter och gömma sig bakom att man bara vill väl. Vården måste kunna bättre.  

Varför går vårdens representanter i försvar?

Det som så vasst skaver i mig i allt detta är det gamla vanliga beteendet att vårdens representanter genast går i försvar. Hur kan det komma sig att de alltid intar denna position trots att det är så uppenbart att man kommit till korta. Att exempelvis i en vårdplan formulera att bältning på rutin ska genomföras för sondmatning är för det första alldeles uppenbart olagligt och för det andra grundat i oförståelse och okunnighet kring hur man bedriver framgångsrik vård för denna patientgrupp.  

Hur skulle det se ut om man för en gångs skull kunde stå rakryggade och ta sitt ansvar, att bara stillsamt bekräfta patienternas upplevelser och framföra en ärlig ursäkt för att de tyvärr inte förvaltat dessa unga människors förtroende, att man tyvärr misslyckats. Man behöver inte i detta läge gå in i att diskutera skuldfrågan utan bara ge det alldeles legitima utrymmet för förlåtelsen att verka. Om de ansvariga bara för en gångs skull kunde backa, kunde lyssna, kunde bekräfta, kunde beklaga det inträffade och faktiskt trovärdigt kunde be om ursäkt.  

”Tänk om de kunde säga förlåt”

Ansvar ska utkrävas men den enskilda skuldfrågan är inte nödvändigtvis det primära att belägga utan det viktiga är att en kraftsamling sker för att tillse att förbättringar omedelbart kommer till stånd. Det är hög tid att vården axlar sitt ansvar, att man inte fortsätter att bara fila på sina bortförklaringar, vägrar fortsätta att utvecklas och förbättras i takt med att kunskaper genereras och att man inte frånsäger sig den smärta man emellanåt orsakar. Tänk om de kunde säga ett förlåt, här nådde vi tyvärr inte hela vägen fram men hur kan vi tillsammans gå vidare och förbättras för att undvika att det ska hända igen. För det är ju det som gång på gång händer inom verksamheten att man vägrar att ta ansvaret för att det inträffar att man emellanåt begår fel. Hade den ödmjukheten och det lärandeperspektivet funnits inom psykiatrin kanske den kunnat växa ifatt med sina brister och tillkortakommande.  

Psykiatrisk verksamhet har ett mycket komplext och utmanande uppdrag att utföra och det bör i sammanhanget betonas att det parallellt med tillkortakommanden även existerar mycket god psykiatrisk vård. Denna goda vård behöver även den uppmärksammas och få spridning. 

I allt detta bär jag med mig att vi alla måste hjälpas åt att hålla etiken levande i diskussioner och i arbetet kring den psykiatriska vårdens utformning. De egenerfarnas röster är oerhört värdefulla och viktiga i detta arbete. 

//Jenny Wetterling

Foto: Pixabay


Välfärden har fokus på annat än patienterna

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Detta är Maria Nilssons första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till N).

Det finns mycket jag vill skriva om! Bland annat för att jag ser så mycket som kunde vara bättre för människor med funktionshinder i samhället! Många gånger har välfärden fokus på allt annat än personer som har behov av hjälp, stöd och vård. Det var i relativ närtid det fanns bestämmelser att personer med kroniska diagnoser inte skulle vårdas av sjukhus.   

Jag gick högskolekursen “patientperspektivet och egen förmåga”, 25 procent på distans på högskolan i Lund. Men jag var tvungen att hoppa av en bit in i den för det blev för mycket när jag försökte läsa en annan kurs på halvtid, samtidigt som jag lever med kronisk huvudvärk och har ett barn med en hoper diagnoser.  

Det var en bra kurs som alla som jobbar inom vården borde läsa. Även patienter inom vården borde läsa den. Kursen var inriktad på cancer och cancervård, men oavsett diagnos kan man gå den för hela sjukvårdsapparaten fungerar på samma sätt, och den ger en något även om man har annan diagnos. Jag minns (fritt ur minnet) när vi i ett av forumen på kursplattformen skrev om cancerveckan som pågick då! En deltagare hade suttit och lyssnat nästan hela dagen på föreläsningar och seminarium och reagerade bland annat på detta genom att säga att år 2021 borde väl patientdelaktighet vara något självklart i vården. Jag refererade till en etnolog jag har kontakt med. Hans forskning handlar om patientdelaktighet och att lyssna på brukare och patienter. Han har forskat om detta på olika sätt i rätt många år och har genom åren hört rätt många historier från patienter och brukare som kommer i kläm och inte blir lyssnade på. Han börjar bli trött på att man i så många år pratat om patientdelaktighet och brukarmedverkan men vi är fortfarande inte där! När jag skrev om detta som svar på en tidigare kurskamrats inlägg, svarade kursledaren med ett inlägg. Jag kommer inte ihåg ordagrant men något om att hon är rätt trött på dessa fina ord om patientmedverkan och brukarinflytande. För så länge standarder, ekonomiska kalkyler och behandlingsprogram, med mera, anses vara viktigare kommer det aldrig bli någon patientmedverkan fullt ut. Och brukarinflytande kommer inte bli viktigt fullt ut när olika kalkyler för avdelningens arbete blir viktigast. Då är det mer ärligt och rätt att säga att vi jobbar med patientdelaktighet och brukarinflytande utifrån att vi har standarder, behandlingsprogram, ekonomiska kalkyler att förhålla oss till och det är de villkoren vi har att förhålla oss till. Det tycker jag var rätt klokt ärligt och tänkvärt.  

Utifrån detta tänkte jag nu berätta att jag är med i ett projekt som stöds av europeiska socialfonden. Coompanion är huvudprojektledare och Funktionsrätt i Kalmar län är delprojektledare för projektet som håller på att avslutas men ska gå över i någon annan form av verksamhet, för vi behövs och fyller ett viktigt syfte. Projektet går under namnet “Alla har något att berätta” och har sin bas i Kalmar län. Vi har en hemsida, https://minaberattelser.se/ och har även konton på Facebook och Instagram. Vi är människor med olika diagnoser och funktionshinder som har utbildats i retorik och storytelling och som håller föreläsningar om att leva med olika funktionshinder och diagnoser. Allt för att krossa fördomar, bidra till ett socialt hållbart samhälle och jobba för en normbrytande värld . Det ligger ju i tiden med brukarmedverkan och patientdelaktighet.  

Naturligtvis kan vi även har föreläsningar digitalt på distans också, det lärde vi oss under Coronapandemin. Följ gärna våra konton på Facebook och Instagram

//Maria Nilsson 
 


Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar

Jag sitter här på juldagen med blandade känslor inom mig. Är både glad, ledsen och tom inuti. Det brukar bli så på juldagen, när allt är över. Jag älskar julen och hela december. Alla förberedelser och barnens förväntan. Sen kommer julafton som en stor final. Efteråt känner jag mig tom inuti. Som att jag tömt ut allt min energi. Dagen går åt till att fylla på och hitta glädjen igen. Tror min utmattningsdepression gör att dessa känslor blir starkare hos mig.  

Julaftonen med familjen blev helt underbar. I valde att ta bort krav på att till exempel sitta kvar vid bordet tills alla ätit färdigt. Båda sönerna med adhd fick gå från bordet när de var klara. Vilket gav oss vuxna lite lugn och ro. Alla fick göra det de trivs med och vi hade även mysiga stunder tillsammans.  

Sedan några år tillbaka har vi valt att tomten redan varit och lämnat julklappar på natten innan julafton. Även det har gett oss mindre stress och mer avkoppling. Barnen öppnar sina klappar direkt på morgonen. Så skönt att slippa tjatet om när tomten kommer. Barnen har mer tid att leka med sina nya saker också.  

Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar! 

/Lindha Holmqvist


Nu är det jul igen – konsten att bibehålla lugn 

Att kunna meditera är en superkraft och en källa till självinsikt. Att notera hur ens tankar ökar hjärtats pulsslag och reaktioner i magtrakten är feedback på hur kroppen reagerar på dem. Att starta en meditationsrutin med trauma kan vara tuff när traumaomsorg och medvetenhet om hur en kan förhålla sig till ångest och andra reaktioner är mycket begränsad. Att sen förstå hur medvetenhet om ens tankar och andning kan reglera kroppsliga och emotionella reaktioner är guld värd. Att bara sitta och lägga fokus på sin in- och utandning utan att försöka ändra någonting i en, fem eller femtio minuter och göra det dagligen eller så ofta en kan, kan vara den skillnad som leder till återhämtning.  

I juletider är bibehållet lugn en utmaning när stressnivån är för hög. Att meditera och samtidigt uppleva lugn med tanken på människor en möter till jul, kan bidra till att det faktiskt påverkar den verkliga situationen. Alternativet är att inte fira jul. Att sitta och meditera på självaste julafton för att få chansen att fundera på varför stressen kring jul är så hög kan jag rekommendera. Insikten att mina förväntningar om en jul med sinnesro bland människor inte stämmer med den verklighet jag har är mycket hjälpsamt. Med insikten att jag inte känner julefrid, glädje och lugn överhuvudtaget har gjort att jag tagit ställning för att reglera mitt nervsystem med allt jag lärt mig, till dess att larmet om fara som är aktiverat 24-7 stängts av. Sålunda ska jag fira jul på ett sätt som bibehåller mitt lugn.  

God jul alla ni som kämpar. ✨❤️✨ 

//Ulrika Westerberg 

Denna text har tidigare publicerats på Ulrika Westerbergs egen blogg Livslust med bagage


Allt jag önskar mig i jul är en ny kultursyn

Långt innan det fanns försäkringskassor och kronofogdar fanns det poesi och teater. Innan det fanns stater fanns det musik. Till och och med innan människan blivit människa skapade neandertalarna grottmålningar som vi än idag kan uppskatta.

Kulturen är det äldsta vi har. Vårt behov av att uttrycka oss och dela vårt inre föregår allt annat. Därför är det inte konstigt att kultur och hälsa hänger ihop. Vi behöver olika sätt att uttrycka oss för att må bra, och vi behöver olika sätt att förstå varandra. Det har bedrivits mycket forskning på ämnet de senaste decennierna och det är helt fastställt att kulturvanor har stor inverkan på både kropp och själ. Det finns till och med forskare som påstår att våra kulturvanor påverkar vår hälsa lika mycket som våra motionsvanor. Ändå är kulturen märkligt frånvarande i alla satsningar.

I början av nittonhundratalet skrev Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa. En av landets mest framstående författare anlitades för att skriva en läsebok i geografi. Vid nittonhundratalets mitt anlitades Stig Dagerman av Trafikverket för att med hjälp av novellen Att döda ett barn få ner hastigheten i trafiken. Jag har svårt att se någon myndighet idag skulle ge nobelpristippade författare fria händer på ett ämne för att nå ut med en fråga. Kultursynen har förändrats. Den betraktas mer som nöje än som en integrerad och nödvändig del av samhället. 

Samtiden verkar bara kunna analysera värde i ekonomiska termer, och då blir det ovärderliga värdelöst. Det mjuka och mer komplexa trängs ut. Det djupa, motstridiga, ogripbara förlorar sin självklara plats i centrum. Kultur blir medelklassens guldkant och inte ett livsavgörande sökande efter mening och gemenskap. Det påverkar vår förståelse av oss själva, och det påverkar vår hälsa. 

Det går såklart inte att säga att fler människor drabbas av psykiska sjukdomar bara för att kultursynen förändrats, men jag tror att vi för vår hälsas skull måste uppvärdera det ovärderliga. Människan har alltid behövt skapande och kreativitet för att må bra, det är en del av vad vi är.

Om jag fick önska mig en sak i julklapp skulle det vara en stor nationell satsning på kultur och hälsa. En möjlighet att skapa bättre förståelse för oss själva och varandra. 

/Anna-Maria Olsson


Tid – ingenting att slösa bort

Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.  

Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.  

– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.  

– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..  

– arbetstid  

– studietid  

– fritid ➡️ fri tid  

– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”. 

– tid som arbetssökande  

– sjukskrivningstid  

– tid med sjukersättning  

– tid som föräldraledig  

– tid som pensionär  

– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang  

– deadline  

– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera   

– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)  

Kanske finns det fler sorters tid. 

• jagas för det mesta av de flesta.  Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden  

• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet   

• är demokratiskt fördelad  

• är avgörande och viktigt  

• kan prioriteras  

• kan användas effektivt  

• kan lätt slösas bort  

• kan upplevas både ändlig och oändlig  

• uppfattas olika av oss alla  

• skapar minnen  

• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig  

 
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom  

• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande  

 
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö  

• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan  

• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får  

• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer  

• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom  

• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.  
 

• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag  

• ett andetag är också tid  

Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson). 

Caroline porträtt

//Caroline Nilsson 


Julen närmar sig och det ger mig ångest

Julen närmar sig med stormsteg och det ger mig ångest. Både över att vara ledig och hemma så länge med familjen och hur liten plånboken är. Det är tungt att bara ha en inkomst i familjen. Jag arbetar och min man är hemma utan någon ersättning alls. Men vår inkomst är för hög för att vi ska kunna få ekonomiskt bistånd från kommunen. Det är frustrerande att det ska vara så. Att människor ska hamna utanför skyddsnätet för att de enligt normen tjänar för mycket. Men ska pengarna verkligen bara räcka för mat och husrum? Vi som lever på marginalen har ingenting över till att sätta guldkant på vår tillvaro.  
Ofta har vi på marginalen psykisk ohälsa och att leva med dålig ekonomi leder knappast till att måendet förbättras.  
Inte konstigt att många inte orkar och ger upp livet.  

Jag är trött på att kämpa, men jag har livsvilja och mina älskade söner. Det är för deras skull jag kämpar. Men det skulle vara skönt om allt bara kunde flyta på någon gång.  

Men jul blir det ändå och jag ska försöka njuta ändå.  

//Lindha Holmqvist