I vanlig ordning

anne-sofie2FÄRGSom människa är jag nästan aldrig rätt person
Beter mig inte som förväntat
Saknar ofta hemkänsla
I min tillvaro
Då jag saknar samvaro
Med likställda
Liksom ekonomiskt och socialt rika
Utan är Fattigjan
Som inte kommer in
I tillvaron som beskrivs som fin
Men håller ofta en god min
Och håller käft
För har sådant vett
Det är bäst
När man har psykisk ohälsa
För det är inte självklart
Att få existera
Utan inlåsning
I vanlig ordning
Rättslös
Och ofta arbetslös

/Anne-Sofie Höij


Brukarinflytande är en människosyn

Fredrik-allvarig1-låg1Brukarinflytande. Det är något jag har jobbat med som samordnare för brukarrevisioner i några år nu.  Att kunna bestämma över sin vård, sitt boende eller sin sysselsättning gör, som jag upplever det, bara patienter och brukare* lyckligare. Att inte bara bli tillsagd utan själv få hålla i rodret, ibland med kunnigt folk bakom en som ger råd, ser jag som en nödvändighet för att människor ska bli lyckligare. Ett annat ord för det är brukarinflytande.

Brukarinflytande – varför måste det vara en sådan stor grej? Borde det inte vara självklart? Det finns olika former av brukarinflytande. Man kan ha brukarinflytande på individnivå, på enhetsnivå, på verksamhetsnivå och på systemnivå. Så säger teorier om brukarinflytande.

Mer konkret innebär brukarinflytande för mig att personalen vill väl, inte tror de har alla svar och lyssnar på vad som får brukaren att må bättre. En hängiven enhetschef på till exempel slutenvården som lyssnar på patienten gör sig synlig på avdelningen och blir en omtyckt figur bland patienter. Patienten får tycka till om sin vård, blir lyssnad på och får, om inte hen får sin vilja igenom, en förklaring på varför saker är som de är. Det är en form av brukarinflytande.

Ett ord jag gillar är ”patientstyrka”. Det används på psykiatri Nordväst i Stockholm för att beskriva flera patienters åsikter. Om chefen på slutenvården vill hjälpa flera personer att må bättre och anser att patientstyrkans åsikter om vården och avdelningens personal är viktiga, så kan synpunkter hämtas in. Ett sätt är patientforum. Om chefen använder sig av patientstyrkans åsikter för att förändra något som inte är bra eller får veta vad som funkar bra, och kan fortsätta med det, så har brukarinflytande skett. Denna gång på enhetsnivå.

Skillnaden mellan brukarinflytande på individnivå och enhetsnivå är att chefen har tagit in fler patienters åsikter och det gör att chefen kan generalisera mer och att de samlade åsikterna hos patientstyrkan har ett större urval av åsikter. Ju fler som har samma åsikt ju lättare blir det att vidta åtgärder som gör fler nöjda.

Varianter på detta inflytande och inhämtandet av åsikter är brukarrevisioner och brukarråd. Detta kallas för brukarinflytande på verksamhetsnivå. En av skillnaderna med patientforum är att brukarrevisioner och framförallt brukarråd ger patienter hjälp att driva för patienter viktiga frågor. De kan driva sakfrågor mot landstingspersonal och kommunanställda med mer energi än vad inlagda patienter kanske förmår. Mår man dåligt kan det vara svårt att driva frågor om medbestämmande.

Vad jag menar med detta inlägg är att brukarinflytande inte handlar så mycket om att ha ett övergripande system som ger inflytande för brukare utan är ett personligt samspel mellan vänliga professionella, som vill patienter och brukare ska ha det bra, och vill människor väl. Brukarinflytande är en människosyn.

Jag anser att det är viktigt att skapa ett intresse för brukaren hos professionen och en lyhördhet för att försöka få människor att må bra. Finns det sådana chefer och anställda så kan dessa rådgöra med patienten om vilken väg brukaren ska ta för att må bättre. Det är lite så som jag vill att mitt arbete med brukarrevisioner ska fungera. Jag vill ha revisorer som är kunniga och intresserade av människor och som genom att intervjua brukare och patienter vill göra det bättre för människan. Och ja – vi är ett komplement – vi sitter inte inne med alla svaren bara för att vi är anhöriga eller brukare själva. Någon som tror att de redan vet allting skulle jag inte vilja ha med i mitt brukarrevisionsteam.

Som sagt brukarinflytande är en form av människosyn. Vård och boende och sysselsättningsverksamhet bör innehålla en rådgivande funktion som råder patienten och försöker hjälpa dem till ett bättre liv. Vi som har psykisk ohälsa är INTE en mängd symtom som ska behandlas. I grund och botten handlar brukarinflytande enligt mig om en människosyn. Psykiatrin borde genomsyras av en god människosyn. Då är grunden för brukarinflytande lagd.

/Fredrik Gothnier

* Brukare är ett ord för personer som använder stöd från samhället. När det gäller personer med psykisk ohälsa kan det handla om till exempel psykosociala stöd från kommunerna, såsom boendestöd och sysselsättningsverksamheter.


När psykiatrin förvärrar

Ulrika Westerberg - beskuren störreHur många gånger har du känt dig missförstådd, felbehandlad och inte klagat eller beretts möjlighet att framföra dina åsikter i psykiatrin? Hur har du blivit bemött när du vänt dig till personal, verksamhetschefen eller Patientnämnden?

Under några år sökte jag hjälp många gånger i slutenvården. Lika många år förstod jag inte att jag blev allt sämre av varje slutenvårdsvistelse. Frustrationen av att inte bli bättre blev stor och fick radikala uttryck under mina sista två dygn som patient. Händelserna internutreds just nu och när den är klar kommer en högre chef ta eventuellt beslut om Lex Maria-anmälan.

Länge ville jag hämnas. Först funderade jag på sätt att sprida surströmmingsdoft över den läkare som orsakade mest skada och därefter har jag letat sätt att framföra mina erfarenheter – för att visa att du inte ska nöja dig med att känna dig som en misslyckad patient, speciellt inte gentemot personer med makt som du är i beroendeställning av.

Att patienter undviker vården efter dåliga erfarenheter är det inte bara jag som tror. Therese Eriksson som menar att även i slutenvårdspsykiatrin uppstår vårdskada som PTSD, har på ett systematiskt sätt tagit reda på hur personer med självskada i rättspsykiatrin resonerar. (1) Jag tror att många har blivit utsatta för vård som försämrar självkänslan, inte leder till tillfrisknande och därför inte delat klagomål. Jag har under flera års tid sett dåligt bemötande gentemot andra patienter och pratat med dem om hur de ska gå vidare med sina dåliga erfarenheter. Med dålig eller låg självkänsla är det lätt att tro att man inte är värd att älskas och respekteras och höjer därför inte sin röst vid dålig vård. Bristen på alternativ vård tystar också en och annan inför oron att bli sämre behandlad vid nästkommande försämring.  Psykiatrin får då inte heller någon feedback på hur de sköter sitt arbete och därför är det så oerhört viktigt att det förs systematisk nationell statistik så politikerna ska se att psykiatrin sällan leder till tillfrisknande och i vissa fall till och med blir sämre. Skattebetalarna och patienter vill ha effektiv vård, till skillnad från vård som bara gynnar medicinindustrin.

Bristen på patienträtt, otillräcklig systematisk statistikinsamling och bristen på uppföljning liksom kontroll oroar mig. Fortfarande saknas patienträttslag i landet trots att våra grannläder Finland, Danmark, Norge och Island har det. Utan patienträttslag omöjliggörs effektivt och rättsligt förfarande mot vården. (2). Möjligheten att få opartiskt aktivt stöd är obefintlig via Patientnämnden som bara agerar medlare, utan uppdrag att agera som ombud liksom övriga instanser som HSAN och IVO är inskränkta. Att polisanmäla händelser har jag aldrig hört eller hittat information om som stärkt någon enskilds upplevelser. Den sista möjligheten är JO som bara de vältaliga använder och lyfter redan långa strider hos. Att som politiker resonerar när de låter vården utreda sin egen partiskhet är som att låta tjuven bestämma om fel begåtts.  De som är emot stärkt patienträtt tror jag är de som har något att dölja. Dessutom upplever jag feghet med rådande argument, att personalgrupper lättare ska kunna lyfta problem utan risk för att enskilda personer ska pekas ut. Det skulle vara intressant att följa en utveckling där vårdenheterna fick sin budget ställd efter subjektiva patientupplevelsers uppfattning huruvida de blivit hjälpta eller inte.

I första hand är det inte ekonomisk ersättning patienterna vill ha eller se huvuden rulla. Forskning visar att de patienter som lämnar anmälningar ofta bär på tunga känslor av besvikelse, sorg, förödmjukelse och söker moralisk reparation snarare än hämnd. De vill förebygga att händelsen upprepas, få en förklaring till det som gått fel och få veta att vårdgivaren och dess huvudman tar ansvar för sina handlingar. (3) Inte minst vill patienter känna sig trygga i att åter kunna vända sig till vården med tron att de blir hjälpta.

/Ulrika Westerberg

Källor:

(1) https://www.nsph.se/podcast/2019-02-therese-eriksson-ptsd-som-vardskada/

(2) http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:855336/FULLTEXT01.pdf

(3) http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9102

Vincent C, Young M, Phillips A. Why do people sue doctors? A study of patients and relatives taking legal action. Lancet. 1994;343:1609-13.


Dödsfallet måste utredas vidare

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenEn 23-årig psykotisk man dog av uttorkning i häktet i våras. Nyligen friades avdelningschefen från vållande till annans död. Vi hoppas att detta utreds vidare för det är inte okej att du dör instängd på en myndighet, utan att det blir klarhet i vad som har hänt.

Media har rapporterat att vattnet var avstängt under två veckor i den häktescell där mannen befann sig. Istället fick han vatten i plastmuggar, men personalen hade inte koll på hur mycket vätska och mat han fick i sig.

Orsaken är att mannen kastade vatten och mat på väggarna. Häktet noterade att han behövde antipsykosmedicin, men han ansågs ändå inte vara tillräckligt dålig för att skickas till psykiatrin. Facit är att han alltså avled av uttorkning.

Vi kan inte uttala oss om det är rätt eller fel att häkteschefen friades, eftersom vi inte har satt oss in i hela rättegången. Men vi anser att någonstans inom organisationen finns ett ansvar för denna mans död.

Allt tyder ju på att mannen hade en psykos. I det läget bör du tas om hand av professionen som är van vid att hantera personer som är psykotiska – det vill säga psykiatrin.

Inom psykiatrin finns kunskap kring vad en psykos är, hur den går att häva och du får förhoppningsvis bättre bemötande som patient än i häktet som brottsmisstänkt.

Vi anser är att kriminalvårdarna inte hade tillräcklig kunskap när det gäller psykisk ohälsa. Mannen tillstånd uppfattades inte som den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär att befinna sig i ett psykotisk tillstånd.

Orsaken till varför mannen vägrade dricka och äta vet vi inget om. Vi vet inte om han gjorde det medvetet för att han ville ta sitt eget liv. Eller om det var för att han i sitt psykotiska tillstånd kanske trodde att maten han fick på häktet var förgiftad. Skulle det vara det senare hade han kanske fått i sig vätska och mat om han hade befunnit sig på en annan plats.

Ansvaret för denna mans död ligger någonstans på myndigheten. Det var dem som höll honom instängd, som stängde av vattnet så att han inte kunde dricka, som inte tillkallade vård trots att han uppenbarligen var sjuk.

Det går inte att bara rycka på axlarna och gå vidare. Det är allvarligt när en person som har en funktionsnedsättning dör när denna omhändertas av en myndighet, och i detta fall – just för att han faktiskt är omhändertagen.

Vi anser att detta bör utredas vidare.

Och under tiden måste polisen och kriminalvården skaffa sig ett rejält kunskapslyft när det gäller psykiska funktionsnedsättningar. Ett tips är RSMH Utbildnings kurser i psykisk ohälsa!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Psykiatrireformen – en god men förfelad tanke

Hannes 4Nyligen har vi genom SVT:s Uppdrag Granskning kunnat ta del av hur den gamla uppdelningen av psykiatri och beroendevård mellan två huvudmän (landsting och kommun) medför att svårt utsatta människor faller mellan stolarna och blir utan hjälp. Ingen av huvudmännen vill ta på sig ett helhetsansvar och därmed den huvudsakliga kostnaden.

Sedan psykiatrireformen genomfördes 1995 har en likartad situation uppstått i allmänpsykiatrin. Dåvarande medicinalrådet Karl Grunewald hade genomfört en reform i omsorgen av intellektuellt funktionsnedsatta (”utvecklingsstörda”) som innebar att institutionsvården avvecklades till förmån för mer samhällsnära omsorgsformer. Han ville därefter reformera även den psykiatriska vården på motsvarande sätt. Långtidsförvaringen av patienter vid mentalsjukhus skulle avvecklas, och med kommunernas stöd skulle dessa i stället återintegreras i samhället. En i sig mycket god tanke, som dessvärre har fått flera negativa konsekvenser.

Ett problem som Karl Grunewald och dåvarande politiker inte tog ställning till är, att situationerna för intellektuellt funktionsnedsatta och psykiatripatienter inte är analoga. Den förra gruppen är funktionsnedsatt i dess egentliga mening, medan psykiatripatienternas tillstånd är behandlingsbar ohälsa. Uppdelningen i medicinsk vård hos landstinget och social omsorg i kommunerna är därför inte förankrad i patienternas verklighet. Alla insatser bör innefatta både framåtsyftande vård och löpande stöd, och målsättningen bör alltid vara återhämtning och i bästa fall återgång till ett normalt liv.

De första åren efter psykiatrireformen klarade kommunerna inte att ta sin nya del av ansvaret för patienterna, bland annat på grund av ekonomisk kris i landet, och följden blev att många människor försattes i ensamhet och ren misär. Inte så få gick helt enkelt under i brist på stöd och socialt sammanhang.

Reformen har emellertid också fått andra förödande konsekvenser. När all psykiatri låg under en huvudman, landstinget, betraktades alla insatser som delar i en helhet. Socialpsykiatriska insatser var lika viktiga för behandlingen som de medicinska. Efter uppdelningen mellan kommuner och landsting hävdar man att socialtjänsten ansvarar för de socialpsykiatriska insatserna, medan landstingen svarar för den medicinska vården. Socialtjänsten anser sig dock inte ha något behandlingsansvar, utan enbart ansvar för omsorg och sysselsättning, och landstingen har i stort sett renodlat sin verksamhet till enbart medicinsk behandling. Sådana socialpsykiatriska insatser som psykoterapi, gruppterapi, miljöterapi osv. har förlorat sin hemvist och nästintill försvunnit. Ingen av huvudmännen vill ta ansvar för dem.

När man använde omsorgsreformen för intellektuellt funktionsnedsatta som modell för psykiatrireformen, slog man sönder helhetssynen på psykisk ohälsa och delade på ett konstlat och verklighetsfrämmande sätt upp insatserna i medicinsk behandling från landstingen och social omsorg från kommunerna. En sådan uppdelning passar möjligen för just funktionsnedsatta människor, men den är direkt destruktiv för människor med psykisk ohälsa. Vården av den senare gruppen behöver återföras till ett gemensamt huvudmannaskap. Jag är dock inte säker på att den medicinskt inriktade landstingsvården är rätt hemort. Psykiatrin skulle snarare med fördel helt kunna flyttas till kommunerna.

/Hannes Qvarfordt


Intressant ny bok om framtidens psykiatri!

model house (1)Förra våren blev jag ombedd av RSMH att skriva en text till en kommande bok. Där ville man berätta om hur vi brukare ser på psykiatrin och framtiden.

Det var ett intressant tema och jag ville vara lite positiv, ibland är det lätt att bara se det svåra och olika misslyckanden inom vård och omsorg. Och visst är utmaningarna många, men vi måste ju ändå inse att vi är lyckligt lottade som bor i detta välfärdsland Sverige. På en global nivå är ju svensk vård i toppklass jämfört med andra fattigare länder.

I oktober var jag på releasefesten på ABF-huset i Stockholm. Det var trevligt i all sin enkelhet. Missade du den kan du se på föreläsningen här om du har Facebook: https://rsmh.se/intressanta-talare-om-psykisk-ohalsa/

Nu har jag läst hela boken, som fick namnet ”Utan dig finns inget jag – en visionsbok om psykisk hälsa och psykiatri” och jag vill tipsa alla er om den. Förordet är skrivet av inte mindre än Susanna Alakoski, författare till bland annat boken Svinalängorna (som blev film med Ola och Noomi Rapace). Första kapitlet i ”Utan dig finns inget jag” är Emma Wiklunds sorgsna text om att vara tio år gammal och ha självskadebeteende.

Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, beskriver situationen för många av föreningens medlemmar på ett klokt sätt. Herman Holm, överläkare i psykiatri i Malmö, undervisar lite om tre viktiga män i medicinhistorien och Ullakarin Nyberg, suicidforskare och överläkare i psykiatri i Stockholm skriver väldigt bra om behandlarens roll och känslor när hon möter patienter som har funderingar om självmord eller som till och med har planerat suicid.

Lo Dacke är liksom Emma Wiklund en ung kvinna som känner sig sviken av barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och hon har gjort väldigt sorgsna och arga serieteckningar. De är drabbande och bra och en av bilderna pryder också omslaget. Gustav Avelin berättar också om sig själv, om att vara man och ha Asperger och ADD. Igenom hela boken finns strösslat dikter som lättar upp men ändå är fyllda av sorg. De är skrivna av Elin Engström som också varit redaktör för boken.

Sist men inte minst handlar den sista texten i boken, den som är skriven av mig, om framtiden. Jag ser på psykiatrin på ett mer positivt sätt och försöker göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att hända.

Det visionära anslaget i boken är fint. Visionerna vi har varierar från “ingen ska behöva vänta så länge på hjälp som jag har gjort”, “Att alla som mår dåligt vågar be om hjälp” till att personer med psykisk ohälsa har rätt till en helhetssyn där du inte förminskas till en diagnos, utan där det uppmärksammas att måendet också hänger ihop med en mängd andra orsaker, som ens sociala liv, ens boende och ekonomiska villkor. På så sätt kommer det i framtiden bli naturligt för kommunernas socialtjänst och psykiatrin att jobba tätare och tillfråga brukaren själv vad som behövs för att hen ska må bättre. Det är i varje fall Jimmie Trevetts förhoppning.

Vill du beställa boken från RSMH:s kansli så finns den billigt att få tag i om du klickar på länken ovan.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Varför ska jag vara medlem i RSMH?

Fredrik-allvarig1-lågJa – varför egentligen? Jag gick egentligen inte med för den goda kamratandan, inte för att bryta isolering, inte för att bli accepterad eller för att ha någonstans att gå eller göra aktiviteter.

Jag gick med för den konstiga åsikten att jag ville bedriva intressepolitik, alltså påverkansarbete. Jag hade valsat runt på olika slutenvårdsavdelningar där jag inte kände mig lyssnad på utan ofta ljugen för och där jag alltid behandlades som mindre vetande eller när jag sade att jag hade skapat något kreativt kunde få höra ”Det där har du nog inte gjort – du är inte kapabel till det”. Med det följde en total nedskrivning av psykiatrin om mina förmågor och hela min världsuppfattning ansågs tokig samtidigt som jag blev ifrågasatt när jag hade kreativt skapat något.

Jag hade bland annat gått på universitet och tagit en fil kand – har nu jobbat till och från i åtta år med undersökningar och kontorsjobb. Bara för att när jag nämnde för läkaren för någon månad sedan att jag sökte jobb, få höra att ”du ska jobba med att sätta fram varor på hyllorna i butiker eller jobba på lager och flytta kartonger. Kontorsjobb klarar du inte av.” Trots att jag har jobbat med det i åtta år nu, plus studerat på universitetet innan!!

Det jag vill säga är att när min och andras världsbild krockar totalt och man känner sig helt ensam och utlämnad så är det skönt att ha någonstans att gå där man inte betraktas som hispig. På min slutenvårdsturné i cirka 16 år har jag också sett andra behandlas illa inom vården där personal, även i de fallen, haft en annan syn på patienten än vad denne haft på sig själv. Missförstå mig inte – jag har haft en psykos, depressioner, nedstämdhet med mera. Jag kan nog betraktas som totalt tokig men man kan ju faktiskt ha ett bra liv trots det!

Efter att ha levt som jag gjort i många år och själv bevittnat många felgrepp inom vården, hörde jag år 2010 talas om att Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, arbetade för att förändra/ förbättra vården. Jag var 43 år och fick höra talas om detta för första gången. Jag tänkte att ”kan jag vara med och förändra vården så att andra skulle slippa uppleva vad jag upplevt och förändra vad jag sett andra utsättas för, så vill jag dra mitt strå till stacken”. Så jag gick med i RSMH.

Av någon oförklarlig anledning uppmärksammades jag av Stockholms distriktsstyrelse rätt snabbt och jag fick en chans att bli invald i styrelsen för att bedriva intressepolitik. Jag fick också en chans att jobba som Brukarinflytande samordnare, BISAM, på ett vikariat en kortare tid och där diskutera med andra som gjort en stor resa i livet och återhämtat sig från psykisk ohälsa. Jag läste på om diagnoser, andra föreningar, fick en chans att tala med andra egenerfarna, gick på seminarier och föreläste. Det blev en viktig lärdomsperiod eftersom jag inom RSMH inte bara representerade mig själv i olika råd utan brukare med alla diagnoser.

Innan jag gick med i RSMH var jag rätt så isolerad. Och jag ville inte umgås med vem som helst heller. Det var RSMH som nämnde att det var viktigt att bryta isolering, få kamratstöd och ha en meningsfull vardag. Jag hörde liknande resonemang redan av personalen inom slutenvården. De betonade ofta vikten av socialt liv och sysselsättning, men då de inte hade egen erfarenhet av psykisk ohälsa trodde jag att det inte gällde mig, utan jag hade uppfattningen att personalen inte kände mig utan kunde dra åt helvete med sitt teoretiska tjafs. När RSMH sa samma sak kände jag igen det teoretiska synsättet men det var först när jag i livet fick uppleva fördelarna av detta genom deltagandet i RSMH, och se att det förändrade vardagen för mig, som jag insåg vikten av det. Slagord i all ära men detta är en viktig del av livet.

Med medlemskap i RSMH såg jag alltså vad det innebar att bryta isoleringen. Det var inte bara det att jag inte var ensam utan jag fick bli en person som räknades och fick vänner och bekanta som inte betraktade mig som hispig. Jag hade haft en viss kontakt med andra tidigare då jag bland annat bott i psykiatriskt stödboende men att nu kunna välja vem jag umgicks med, få ha kul och göra meningsfullt intressepolitiskt arbete tillsammans började ge en annan mening åt livet.

Med medlemskap i RSMH och bedrivande av intressepolitik började jag uppleva fler fördelar med RSMH. Jag bröt min isolering, fick meningsfulla uppgifter och blev respekterad som jag var. När jag gjorde något bra för andra var det ingen som ifrågasatte mina kunskaper och vad jag gjorde. Och hela tiden förde vi en konkret dialog med andra brukare och professionen. Mötet med professionen gjorde att jag fick upp ögonen för att många inom vården menar väl och vill väl. Men sedan är det inte alltid som det leder till bra beslut för patienten. Det erkändes även av vården att det ibland skett mindre bra beslut, bemötande och behandlingar. Ofta på grund av okunskap om vad patienten behöver. Men bara det att de drevs av välvilja gjorde att det gick att ha en dialog med dem. Och de lyssnade när vi talade med dem.

Jag sökte arbete och gick utbildningar. De förut meningslösa årens upplevelser gav mig kunskap att arbeta för att söka förbättra livssituationen för andra med psykisk ohälsa. Vi förde intressanta och utvecklande samtal. På RSMH uppskattar jag också många aktiviteter som vi genomför tillsammans. Och vi är var alla välkomna med olika bakgrund och har kul tillsammans. Nu har åren inom RSMH gett mig meningsfull sysselsättning, vänner och arbete.

RSMH blev startpunkten inte bara för att söka mig ut i livet utan det gav mig också verktyg att ta steget ut i den stora världen. Jag har genom åren i mitt arbete på RSMH, bland annat i brukarrevisonsprojektet, träffat en mängd intressanta och roliga personer, som jag haft stort utbyte utav. Jag träffade också min flickvän i arbete under dessa åren. Hon betyder väldigt mycket för mitt välmående.

Jag kan bara säga att jag är ledsen att det dröjde så länge innan jag fick en chans till en meningsfull vardag. Jag kan också säga att jag tidigare i livet upplevt smärta i själen, en hopplös vardag som inte sågs ut att kunna förändras och självmordsförsök. RSMH var en början till en förändring av allt detta. Sitter du hemma med självmordstankar så varför inte gå till RSMH och få uppleva en lite bättre dag i glada vänners lag? Och sedan kanske en dag till…..och ytterligare än och så vidare. Åren går – jag lever ett bättre liv än jag gjort på många år. Varför dröjde det så länge innan jag prövade vingarna??

I RSMH räknas jag som någon. Och nu bara inte i andras ögon utan även i mina egna ögon, och min flickväns. Det går att få ett bra liv där inte allt handlar om psykiatri, utan ett liv som innebär vänner, familj och jobb också. Det går att leva ett bra liv även om jag betraktas som tokig! RSMH var det första steget ut i livet och förhoppningsvis har jag många steg kvar. Allt är inte psykiatri och behandling utan det går att njuta av livet också.

/Fredrik Gothnier