Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade


Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.  

Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi. 

Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du  saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten. 

Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.

När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.

Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades. 

Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar. 

Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde. 

Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.

Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv.  Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen… 

Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.

Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd. 

För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här

/Ulrika Westerberg


Tänderna är en del av kroppen


Hejsan igen!

Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.

Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.

Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.

En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.

Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?

Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.

Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.

Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson


Brukarmakt ger alternativ till medicin


Brukarmakt är ett så viktigt ord för oss inom brukarrörelsen och borde verkligen få en större plats inom psykiatrin. Idag anser många med rätta att det är näst intill omöjligt att påverka vården. Man erbjuds psykofarmaka punkt slut. Ingen terapi, inga alternativ.

Framför allt har antidepressiva läkemedel blivit stressade läkares viktigaste verktyg. Trots att Socialstyrelsen i första hand rekommenderar samtal och terapi vid depression så förskriver många läkare bara antidepressiva läkemedel. 

Jag tänker att man i stället borde göra som inom prostatacancervården där patienten presenteras fyra olika behandlingsalternativ. Minst ett av alternativen skulle vara helt utan psykofarmaka, med fokus på terapi i stället.

Vi har mycket att lära av vårt grannland Norge. Där finns rätten till en medicinfri psykiatrisk vård inskriven i den norska patient- och brukarrättighetslagen och sedan den 1 juni 2016 ska vårdgivarna kunna erbjuda psykiatrisk vård utan medicin om patienten så önskar. Det var ett resultat av att fem patientorganisationer gick samman och tillsammans påverkade norska myndigheter och politiker att fatta beslutet. I Sverige bedrivs en liknande kampanj inom ramen för Föreningen alternativ till psykofarmaka och där deltar RSMH.

I Norge finns också ett helt annat tänk gällande utsättning av antidepressiv medicin. Patienternas utsättningsproblematik tas på allvar och den som slutar med antidepressiva kan bli inlagd på klinik för avgiftning och få hjälp med oro, yrsel, sömnproblem och självmordstankar. Svensk sjukvård saknar däremot helt rutiner för att hjälpa till i dessa situationer.

Verktyg för inflytande och brukarmakt saknas dock inte helt idag inom den svenska vården. I den svenska patientlagen (SFS2014:821) finns skrivelser om informerat samtycke. Det följs i hög grad inom den fysiska eller somatiska vården men tyvärr i väldigt ringa omfattning inom den psykiatriska vården.  Redan idag ska man alltså vara överens om vilka behandlingsformer som ska vidtas och ”patienten ska få information om sin hälsosituation, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling” och ”patienten ska även få information till möjligheten att välja behandlingsalternativ.”

Jag hoppas verkligen
att vi inom en snar framtid ska komma till en situation där brukarmakt och rätten till medicinfri vård för patienter inom psykiatrin blir självklarheter.

/Barbro Hejdenberg Ronsten


Från patient till utbildare


Vi – du och jag som har erfarenheter av psykiatrin besitter unika kunskaper och har en viktig roll att fylla som utbildare. Vi behövs för att bidra med våra erfarenheter av psykiatrin för att utbilda personalen inom psykiatrin genom brukarrevisioner och möten. Vi besitter viktiga insikter om hur vården ska bedrivas, hur människor borde bemötas och har ofta en expertis för att prata om biverkningar av mediciner, återhämtning och liknande.

Vi som har en egen erfarenhet av psykiatrisk vård känner till saker på ett djupare sätt. Det är viktigt både för oss själva och för andra att förvalta insikten om att vi har den här unika erfarenheten och kunskapen. Har man varit med om psykiatrin har man helt enkelt en bättre och djupare kunskap om den än om man inte har det.

Brukarrevision är en av flera möjligheter för tidigare patienter till att utvärdera och skapa ett lärande inom psykiatrin. För den som kanske är obekant med tillvägagångsättet så är en brukarstyrd brukarrevision en undersökning av verksamheter som ansvarar för vård, stöd eller service till personer med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa. Undersökningen brukar bygga på intervjuer med brukarna som analyseras och sammanställs till en rapport som presenteras för ledning och personal, med förslag på hur verksamheten kan utvecklas.

Vi vill ha en psykiatri där patienten är medbestämmande om vården och utvecklingen inom vården. Det är en absolut nödvändighet med utbildning inom psykiatrin då det väldigt ofta finns brister i bemötande och man skulle även kunna tänka sig brukarutbildningar inom lite svårare områden såsom tvångsvård, suicidprevention och medicinbiverkningar.

Vi har sett påfrestningar på vården nu i coronatider och det har inte påverkat psykiatrin i någon positiv riktning. Det är dags att komma i gång igen med utbildningar och organisationer som RSMH behöver ta en viktig position och vara ledande i detta arbete.

Att hålla i utbildningar leder också till ett personligt växande. Att få möjligheten att använda sina erfarenheter, kanske bland de mörkaste i livet, av tvångsvård, medicinering eller psykiskt illamående. Dina erfarenheter kan bidra till att andra får chansen till att få en bättre upplevelse än kanske du fick av vården, eller lära av det som fungerade för just dig.

/Jimmie Trevett


Utfasning av mediciner och coronasommar

Ann Sofie Höij
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.

Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.

Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.

Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.

Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.

Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.

Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.

Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.

Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.

Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.

/Ann Sofie Höij


Låter du din diagnos hindra dig?


På sista tiden har jag funderat en del på de neuropsykiatriska diagnosernas vara eller inte vara. Här ingår autismspektrumtillstånd, ADHD, Tourettes syndrom och ADD och eventuellt några ovanliga diagnoser.

Förr i världen fanns inte diagnoser, vilket nog var mestadels negativt, men inte enbart. Idag kan det ibland verka på andra hållet, det vill säga att man kanske får en NPF-diagnos lite väl lättvindigt. Självklart ska man få en diagnos efter att en grundlig utredning gjorts av professionell personal och man uppfyller kriterierna, så man får RÄTT hjälp och kan fungera i vardagen och i samhället. Dock tycker jag det är viktigt att komma ihåg att allt avvikande inte är diagnos. Bara för att ett barn är väldigt aktivt innebär det inte per automatik att det har ADHD för att ta ett exempel och man bör inte använda diagnosernas namn med för stor nonchalans.

Det är viktigt att komma ihåg att ha svårigheter med vissa saker kan ha många orsaker till exempel kanske att man kom till världen genom en svår förlossning, genetiska faktorer, uppväxt, anknytning, olycka/skada som ger kroniska men, små udda beteenden/avvikelser, så stora avvikelser att kriterierna för en NPF-diagnos uppfylls och eventuellt andra anledningar. Ofta är det inte en utan flera anledningar och ibland verkar de överlappa. Därför är det viktigt att personer med expertis och erfarenhet inom området gör utredningarna och att de verkligen ”vänder på alla stenar”. Att få fel diagnos kan bli förödande.

Därtill kan man ha låg självkänsla (hur man ser på sig själv – sitt eget värde) och/eller lågt självförtroende (kopplat till prestation). Det är definitivt ingen diagnos. Däremot kan detta var mer vanligt förekommande hos personer med NPF-diagnos eftersom vi redan från början ofta känner oss annorlunda än gemene man.

Något jag vet av egen erfarenhet är att det är lätt att låta diagnosen hindrar en och tro att det är en massa saker man inte kan utföra på till exempel en arbetsplats utan att faktiskt ha provat och därför hittar få jobb att söka. Medaljens baksida. Det kan också vara så att omgivningen inte tror på en. ”Du som har diagnos kan väl inte göra det där”. Då är det viktigt att våga säga ifrån och förklara. 

Enkelt uttryckt får man en NPF-diagnos för att man uppfyller ett antal kriterier i en manual. Därmed inte sagt att man inte kan träna upp de svaga sidorna och ofta är vi duktigare än gemene man på vissa saker och så vitt jag vet är det enbart vid vissa former av autism som intelligensen är nedsatt.

Om man tar arbetsmarknaden som exempel – den är tuff i dagens samhälle, men om man verkligen får chansen att prova ett jobb till exempel genom praktik först, brukar det vara så att man upptäcker att man kan/klarar mer än man tror. Ofta låter vi rädslan hindra oss och kanske även diagnosen om vi har en sådan.

Ofta sitter begränsningarna enbart i huvudet, det vill säga man tänker och tror att man inte kan vissa saker på grund av sin diagnos och man har kanske låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Man har kanske fått en kommentar om att man inte kan och den har satt sig som en tagg. Man måste få prova och få misslyckas. ”Upp på hästen igen!” Det är så man lär sig! En del säger inte misslyckande utan kallar det för erfarenheter. När man väl lärt sig något nytt så ”växer” man. 

Givetvis bör man inte göra saker som känns övermäktiga eller saker man provat massor med gånger, där det helt enkelt inte går och man börjar ledsna. Så var det för mig när jag skulle ta ett simmärke som barn. Jag fick ge upp och det är okej ibland. Naturligtvis ska man ta hänsyn till att en diagnos gör att man inte klarar av vissa saker och att vissa saker tar längre tid att lära sig än för de utan diagnos. 

Tyvärr är samhället inte så tillåtande alla gånger för oss med NPF-diagnoser. Det är bättre än det har varit historiskt, men vi har en lång bit kvar till att det blir riktigt bra. Trygghet, tillit och en tillåtande miljö är väldigt viktigt när man ska lära sig något nytt, inte minst när man har en NPF-diagnos.

Learning by doing!

//Caroline Nilsson


Ge vårdtagaren makten över vården

Hannes
Regeringen har gett Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och 22 andra myndigheter i uppdrag att inkomma med underlag till en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Uppdraget ska slutredovisas senast 1 september 2023.

Jag har vid det här laget gett upp hoppet om ett i närtid omvälvande paradigmskifte inom psykiatrin och den psykiatriska vården (trots att bland annat FN starkt förespråkar just ett sådant paradigmskifte). Att psykiatrin – under det enorma trycket från läkemedelsindustrin – ska börja betrakta och behandla psykisk ohälsa som i första hand ett psykosocialt fenomen är alltså inte att vänta den närmsta framtiden. Det innebär att RSMH måste anta en annan strategi för att, så långt det är möjligt, tillgodose brukarnas behov och rättigheter.

Min käpphäst i den diskussionen är att makten så långt det bara går ska överföras från vårdgivaren till brukaren. Något vetenskapligt underlag för ”evidensbaserad vård”, som är jämförbart med det som ofta kan uppnås inom kroppssjukvården, existerar inte inom psykiatrin. Ohälsan innefattar långt fler aspekter, än kroppslig sjukdom normalt gör, och berör i princip alltid brukarens hela livssituation, inklusive sociala, psykologiska, biologiska, kulturella och ekonomiska frågor. Det betyder att varje brukares situation och behov är unika för just honom eller henne. Standardmodeller för behandling blir därmed i stort sett alltid missriktade och klumpiga.

RSMH bör arbeta hårt för att den psykiatriska vården uppfyller vad som stadgas i både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, nämligen att brukaren ska ha rätt att välja den behandling han eller hon föredrar, inom ramen för ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Psykiatrin bör alltså erbjuda ett smörgåsbord av behandlingsformer, som brukaren kan välja bland. Det är sannolikt den effektivaste metoden för att överföra makt från vårdgivaren till brukaren. Sannolikt är det också det bästa sättet att åstadkomma goda behandlingsresultat.

/Hannes Qvarfordt


Självvald inläggning

Bild på Ylva Kristina Larsson
Inom psykiatrin prövas nu en så kallad självvald inläggning. 
Det innebär i korthet att patienten själv får bedöma sitt vårdbehov och skrivas in utan läkarbedömning om platsen är ledig. 
Det finns ett begränsat antal självvalda inläggningsplatser ännu och det är vissa kriterier att uppfylla för att få skriva detta kontrakt med sluten/öppenvården, främst självskadebeteende eller att du har Individual Placement and Support (IPS). 
Patienten får stanna i upp till fyra dygn, max tre tillfällen i månaden. 
Det ger människan större möjlighet att medverka  sin egen vård och ta eget ansvar.

Det verkar lovande. 
Kanske. 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just den här varianten dock. 

Jag har erfarenhet av en annan form av självvald inläggning. 
Som funkar väldigt bra för mej. 

Det är också ett skrivet kontrakt med mitt vårdteam på öppenvården att om jag söker akut eller på annat vis signalerar att jag vill läggas in så skall det ske enligt vårdplan. 
Det står även vilken avdelning. 
Och vem som är ansvarig läkare, enligt detta kontrakt/vårdplan. 
Antal dagar är en överenskommelse mej och läkaren emellan utifrån aktuellt behov. 
Jag skrivs in av en läkare men kan själv skriva ut mej utan bedömning. 
Mycket eget ansvar som stärker mej. 
Det handlar oftast om stabilisering. 
Tillbaka till dagsrutiner. 
Mediciner. 

Med denna vårdplan ges jag möjlighet att själv känna mina tidiga tecken och hinna arrangera allt omkring en inläggning. 
Såsom barnpass, djurvakt med mera ….
Det blir ingen panik eller större oro när jag i samråd med vårdteamet förbereder och planerar i tid. 
Ibland mer akut än andra gånger ändå. 
Oftast inte. 

Det är ju inte så lätt att styra och ställa över de olika diagnoserna och ibland ställer ju symtomen till det i de flesta planeringar. 
Därför är det bra att i största mån själv få möjligheten att känna in sig själv. 
Jag lär känna min diagnos och hur den fungerar så mycket bättre. 

Men det jag kan tycka är jobbigt är när jag plötsligt vill skriva ut mej efter kort vistelse. 
Det kan vara ett dygn bara. 
Då känner jag mej besvärlig och i vägen. 
Lite skamsen över att ha tagit plats i onödan. 
Men – ett eller flera dygns omvårdnad ….
Är det någonsin i onödan?!?
Nej jag tror inte det. 
Tvärtom. 
Och vem är bäst på att veta om inte en själv? 
Egentligen. 

I min vårdplan står det också att vi skall jobba mer med mina friska sidor. 
Ljuv musik i mina öron. 
I stället för att konstant intalas vara sjuk. 
Jag har en sårbarhet. 
En sårbarhet som stärks ju mer ansvar jag tar för mitt eget mående. 

Jag tycker det är en toppenbra planering. 
Och jag hoppas att det pågående projektet med självvald inläggning blir lyckat och att det utvecklas och formas väl med tid. 

/Ylva Kristina Larsson


Brukarinflytande i vardagen


Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.

Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.

Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.

Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.

Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.

Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.

Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.

Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.  

/Jimmie Trevett


I väntrummen

Bild på Ylva Kristina Larsson
Det är där det händer. 
I väntrummen. 
Det är där möten uppstår. 
Öden länkas. 
Och insikt uppstår. 
Liknande erfarenheter och situationer. 
En annan verklighet mitt i verkligheten. 
I väntrummen. 

Det är inom psykiatrins väntrum jag menar. 
Både inom öppen och slutenvården. 
Vi får ta hand om varandra. 
Medan vi väntar. 
Och vi gör det med största respekt. 

Det är sällan nån osämja uppstår där. 
Och om det händer så är det oftast nåt agerande i affekt. 
Kanske en glimt av en flashback. 
En igenkänning. 
Något skrämmande. 
Något påminnande. 
Någonting som orsakar en omedelbar reaktion.

Annars är det lugnt i väntrummen. 
Personalen på bygget lyser med sin frånvaro dock och det känns inte alltid bra. 
Ibland är det oroligt. 
I väntrummen. 
Och då sprids en obehaglig stämning som får alla ur kurs. 

Vi är där av samma anledning men olika orsaker. 
Vi delar en tyst historia av samhörighet. 
Vi finns. 
Tillsammans. 

/Ylva Kristina Larsson