Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd

Hannes 4I spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.

Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.

Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.

Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.

Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.

/Hannes Qvarfordt


En hektisk dag med rullcigg och cisordinol

regnNu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.

Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.

Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.

Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.

Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.

[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]

 

 

 


Vi är också lyckade

Anne-SofieJag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.

Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).

Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.

Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”

Var stolt över dig själv och ta vara på dig.

Kram

/Ann-Sofie Höij


Samverkan till döds (del 2)

Hannes 4I februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.

För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.

Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)

Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.

I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!

/Hannes Qvarfordt

Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.


Tur och retur Tanzania

NYbild[8]aRSMH har många systerorganisationer runt om i världen. En av dem vi har ett nära samarbete med är Tanzanian Users and Survivors of Psychiatry Organization (TUSPO).

TUSPO är en organisation i Tanzania som arbetar för människor som lider av psykisk ohälsa och vars mål är att stärka varje medlem. De vill förändra attityder/fördomar och stigma som finns i landet. TUSPO har 13 lokalföreningar i 8 regioner i Tanzania.

RSMH har med hjälp av biståndsmedel via MyRight kunnat stödja organisationens utvecklingsarbete i många år. Genom biståndsprojektet, inte minst i samband med våra årliga besök hos TUSPO i Tanzania, har vi ett givande och ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Många utmaningar och problem delar vi men förutsättningarna och möjligheterna ser ofta olika ut, liksom lösningarna. Det finns mycket att lära av varandra och här är vår reseberättelse från årets besök som ägde rum första veckan i juni.

Första dagen ett möte på TUSPO OFFICE där gick vi igenom projektplanen och pratade om register, medlemskap och ekonomi.  De informerade om att de har träffat 10 stora företag som eventuellt ska sponsra dem i framtiden. Men många av dessa företag har redan lagt sin budget för detta år. Så först i början av år 2017 får de svar på sina förfrågningar. Det ska bli spännande att se om det lyckas.

Organisationen har blivit starkare och nu har de 738 medlemmar. För att alla ska kunna vara medlem så ges möjligheten att delbetala medlemsavgiften med 515 TZS varje månad, ungefär 2 SKR. Det tyckte vi var bra eftersom då kan ju fler bli med i förening.

Arbete och möjlighet till försörjning är en viktig del i TUSPOs verksamhet och just nu är det fyra kvinnor som utbildar sig i sömnad och två män som utbildar sig inom el-installation. De blir färdiga i december 2016. Då ska TUSPO köpa in symaskiner och ordna lokal för kvinnorna och köpa verktyg till männen.

Vi fick också veta att TUSPO planerar att åka till Uganda på studiebesök. Där har de kommit långt i sitt arbete för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Vid hemkomsten skall de bjuda in politiker och pressen för att delge och påverka så att det kan bli förändringar även i Tanzania. Det intressepolitiska arbetet är aktivt och under vår vecka deltog vi tillsammans med TUSPOs ordförande Pangarasi i en träff med politiker i distriktet KISARAWE där han berättade om organisationens arbete.

Vi hade ett också ett möte med HSO och fick veta att de nu satt med i ett utskott i regeringen för människor med olika funktionsnedsättningar. Vi hoppas att även TUSPO får en plats där så småningom.

Okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa finns även i Tanzania. För TUSPO är det viktigt att kunna påverka ungdomar för att få dem att förstå att vem som helst kan drabbas och att det inte smittar samt för att inge hopp. Vi föreläste på KISARAWE tonårsskola om detta och en målsättning är att TUSPO själva ska kunna gå ut i skolorna när projektet är slut.

På en privat skola fick vi träffa rektorn och lärare. Vi förmedlade kontakter till en skola i Sverige som de själva hade önskat av oss förra året. TUSPO berättade för dem att de vill starta en mötesplats för personer med psykisk ohälsa i anslutning till skolan och det tyckte de var bra.

Vi hade flera möten med lokalföreningar och medlemmar. Bland annat åkte vi till TEMEKE lokalförening. De behöver föryngra sin styrelse för att många som varit drivande för denna lokalförening är gamla och sjuka. De står nu för en hel del förändringar och utmaningar för att kunna växa och överleva. Vi kände igen bilden från flera av RSMHs lokala föreningar.

Det är så givande att träffa dessa människor man får alltid höra några nya livsberättelser. Så även den här gången. På ett möte på TUSPO OFFICE tillsammans med medlemmar och ledare från 4 olika lokalföreningar pratade vi en hel del om återhämtning och att man kan få må bättre. Och vikten av att hjälpa varandra när man tvivlar och livet är så mörkt att man inte vill leva. Då räckte en kille upp sin hand och berättade att han haft det väldigt jobbigt hemma och han inte ville leva längre, så han rymde hemifrån. Han tog sig till lokalföreningens ordförande Robert där han stannade en vecka. Därefter bodde han med Pangarasi en vecka. Han blev bättre och livslusten kom tillbaka och han kunde återvända hem till sin familj igen.

På MYRIGHT OFFICE träffade vi Neema som arbetar som en samordnare för alla projekt som ligger under MYRIGHT i Tanzania. Hon berättade att hon tycker att TUSPO har ett bra ledarskap och att organisationen är stark. Den uppfattningen delar vi.

Under projektet har vi på plats kunnat se hur organisationen utvecklats. Det känns bra när vi nu ska inleda framtidsdiskussioner. 2017 är det sista året i den här projektperioden och om det blir en fortsättning och hur den i så fall ska se ut vet vi ingenting om ännu. Men oavsett det så har vi, Jimmie och Gunilla, knutit många band med människorna i TUSPO som vi hoppas och tror kan hålla bortom biståndsprojektet. Fortfarande har vi mycket kvar att ge varandra.

/Jimmie Trevett och Gunilla Brändström
Kontaktpersoner för RSMH:s biståndsarbete i Tanzania.


Neddrogning för den goda smakens skull

Anne-SofieVarför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.

1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.

En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.

Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.

Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.

Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.

/Kram


Ett Sverige för alla – om inte nu så när?

JimmieTrevett-leende-beskurenSverige den 6 juni 2016 är ett rikt land. Ett land som levt i fred under mer än 200 år. En demokrati där allas lika värde och rättigheter sedan länge fastslås i grundlag. Men, inte ett land där ännu alla medborgares liv är likvärdiga i hälsa och möjligheter.

Nästa år är det 50 år sedan RSMH bildades av intagna i psykiatrin och dem närstående. Slutet på 1960-talet var en radikal tid med en tro på och ett hopp om stora förändringar för dem vars val och möjligheter varit starkt begränsade i samhället som var. En uppsjö av förbund, föreningar och rörelser utmanade rådande strukturer. Krav på nödvändiga reformer och abstrakt revolutionärt jargongtrams tumlade om vart annat i en våg av förändringsvilja som sköljde över det svenska samhället.

PT_R_1975_1I denna flodvåg fanns en grupp i form av de så kallade R-förbunden som under demokratiska former sökte organisera de människor vars tillstånd (eller med maktens ord: problematik) ofta möttes med åtgärder förknippade med tvång från det allmännas sida. Förutom RSMH fanns här RFHL, KRUM  och ALRO (Alkoholproblematikernas riksorganisation) som tillsammans gav ut Pockettidningen R med socialpolitiska reportage med lite andra perspektiv än main-stream-media.
Ett nummer av Pockettidningen R som ännu decennier efteråt har en resonansbotten i debatten om hur förhållanden är för människor med psykisk ohälsa under vård är nr 1/1975 med titeln ”Vårdad till vanvett” (se bild). Fem journalister wallraffade sig in på Sundby mentalsjukhus (tre som patienter och två som mentalvårdare) tillsammans med en läkare för att ge en rapport från vårdens vardag. Den som är road av deja-vu kan ju jämföra debatten från 1975 med den som uppstod vid tillkomsten av Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack.

Vad som varken då eller 35 år senare riktigt fick ta plats i debatten var att den granskade vårdens faktiska praktik i verkligheten skilde sig från de väldokumenterade humana och effektiva former som omvärlden generellt förespeglats. Tyvärr hamnade fokus i mångt och mycket istället på det etiska i att ”lura” personal i vården. Inte på de förbättringsmöjligheter som framkom genom dessa vårdkonsumenternas potentiella Mystery-shoppers arbete.

Nu skriver jag inte detta för att skuldbelägga personal inom psykiatrin eller debattförare i media utan främst för att illustrera hur svårt det kan vara att ta till vara patienters och brukares inifrånperspektiv och de möjligheter till förbättringar i exempelvis patientsäkerhet och god vård som gömmer sig däri.

För förbättringar behövs om vi ska kunna uppnå jämlik hälsa i Sverige. Ännu idag är slutenvård inom psykiatrin en variabel kopplad till 15 till 20 års kortare medellivslängd i Sverige. Detta alltså för människor diagnosticerade med i sig icke dödliga tillstånd vars vård, stöd, omsorg och samhällsservice ska ges under krav på kvalitet, samordning och effektivitet!

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Möjligheterna att kunna återhämta sig och få verka i meningsfulla sammanhang liksom att med stöd och rehabilitering få arbeta till sin fulla förmåga, om så bara en timme eller två i veckan, kräver idag mycket av de med ohälsa själva. Ibland blir det absurt och övermäktigt för individen utan att samhället för den skull alltid griper in i någon positiv bemärkelse; ohälsa får fördjupas och livslånga utanförskap i fattigdom och misär tillåts utvecklas.

En statlig utredning pågår om jämlik hälsa som samma år som RSMH firar 50 år ska lägga fram hur vi i Sverige ska kunna uppnå jämlik hälsa inom en generation. Tidigare utredningar har tittat specifikt på helheten för människor med psykisk ohälsa; inte minst Anders Miltons från 2006. Men, de satsningar som bedömts nödvändiga för gruppen med psykisk ohälsa har hitintills aldrig fullt ut prövats och de mänskliga och samhälleliga vinsterna har, inte helt oväntat kanske, också de varit lägre än vad man kunde önska.

Sverige den 6 juni 2016 är fortfarande inte ett jämlikt land när det gäller hälsa och för människor med psykisk ohälsa är möjligheten att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta satt på undantag.

Låt oss ändra på det!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här