Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Lyckade dagar i Almedalen

Jimmie Almedalen 2013För RSMH inleddes Almedalsveckan med att vi hyrde Handikappförbundens tält i hamnen i några timmar och delade ut material. Många som passerade förbi var intresserade av psykisk och social ohälsa och stannade och pratade. Här liksom under hela veckan hjälpte RSMH Gotland/ Kamratringen till och var till stor hjälp.

En viktig insats har varit att sprida bilagan ”Vi kräver bättre liv” och här är föreningen ovärderlig. Eftersom det är bilförbud i innerstaden under Almedalen kör Lars, RSMH-medlem här på Gotland, ned till hamnen med sin cykel, fulladdad med valbilagan. Där parkerar han den på en och samma plats varje dag och sedan kan vi hämta fler exemplar i takt med att alla kunskapstörstande besökare rycker den ur händerna på oss. Dessutom har vi  möjlighet, i och med att vi är så många, att sprida ut oss och gå på en mängd seminarier om psykisk och social ohälsa, där delar ut bilagan utanför.

I förrgår eftermiddag träffade jag och Per G Torell, ordförande i Schizofreniförbundet, Bengt Svensson, rikspolischefen. Polisen har ett tält här, liksom många andra myndigheter och organisationer, och Bengt Svensson skulle stå där i några timmar, vilket Per G Thorell kände till. Vi tog upp problemen som många personer med psykoser upplever vid polishandräckning, och mötet blev lyckat. Bengt Svensson höll med om att polishandräckning är en stor fråga även för polisen, och han tyckte att det var viktigt och bra att vi tog upp detta.

Ett annat bra möte var med Herman Holm, psykiatriker, som bjöd in mig och Per G Thorell att delta i specialistutbildningen för psykiatriker.

I dag sitter jag i en paneldebatt om missbruk och dubbeldiagnos, vilket anordnas av Region Skåne som vill ligga i framkant och betonar vikten av patientmakt i vården.

Överlag har det varit en givande vecka med många intressanta seminarier och givande möten – precis så som Almedalen är tänkt att vara.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör

Jan-Olof_bloggbild_2Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.

Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.

RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.

Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.

Jan-Olof Forsén

Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse


Låt professionella bedöma vårdbehovet

Jimmieblogg2Natten till den 5 januari hittades en man död i Falkenberg, efter att tidigare ha blivit tagen av polisen misstänkt för ringa narkotikabrott. Enligt vittnen hade han också uppträtt förvirrat och verkar ha lidit av psykisk ohälsa.  Polisen förklarar dödsfallet med att mannen hade skadat sig själv, men omständigheterna är så oklara att RSMH Falkenberg nu har valt att anmäla poliserna som var i tjänst den natten.

Vi vet inget om vad som hände, men faktum är att polisen har skyldighet att föra med sig personer till landstinget om de behöver tillnyktra eller behöver vård. Tidigare var det polisens ansvar att stänga in personer i fyllecell för tillnyktring, men som ett led i att försöka förbättra vården kring missbrukare ligger nu ansvaret för tillnyktring på landstinget, som besitter medicinsk kompetens att avgöra till exempel blandmissbruk.

Med tanke på att antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat alarmerande och är det högsta någonsin så är det extra viktigt att polisen tar sitt ansvar och skjutsar personer till sjukvården om de tycks vara förvirrade, orsakat av drogpåverkan, eller lider av psykisk ohälsa.

Som sagt, vi vet inte vad som hände den 5 januari i Falkenberg. Det kan ha varit så att mannen verkade fullt kapabel att ta hand om sig själv när han lämnade polisstationen och först senare hamnade i en situation där han blev skadad, men det är ett generellt problem i samhället att man inte alltid kontaktar psykiatrin eller sjukvården när detta behövs. Om polismannen inte kan bedöma om en person behöver vård borde det vara mer regel än undantag att låta någon professionell göra den bedömningen.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Att bistå psykiatrin, svår roll för polisen

Jimmieblogg2Igår rapporterade SR P4 Stockholm att polisen avslutar projektet SPIS, Suicid prevention i Stockholm. Projektet har syftat till att förbättra arbetet med att motverka självmord. I praktiken har det inneburit att polisen samarbetat med psykiatrin i högre utsträckning än tidigare, genom att en psykiatrisjuksköterska medföljt vid exempelvis hämtningar av människor i akut behov av psykiatrisk vård.

Polisen beskriver själva projektet på sin hemsida i positiva ordalag, men nu vill man alltså inte vara med längre. Enligt inslaget i P4 Stockholm handlar det om att man istället vill arbeta med att utbilda sin personal i att bättre ta hand om människor med psykisk och kroppslig ohälsa för att kunna verka på bredare front och inte bara för några få utvalda.

SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd är kritiska till att polisen avslutar projektet som man menar var lyckat. Och visst är det lätt att stämma in i de farhågor som höjs av SPES. Har man lyckats rädda liv genom projektet är det svårt att se vad som är så viktigt att det behöver prioriteras högre. Men de som bistår psykiatrin vid handräckningsärenden borde få särskild utbildning och stöd. Polisen har många uppdrag att sköta, det går knappast att kräva att de alla ska vara experter på psykisk ohälsa också.

Men RSMH är av den uppfattningen att hämtningar av människor i akut kris, med allt vad det kan innebära, ska ske så odramatiskt och lugnt det går, utan blåljus och handfängsel. För det behövs många gånger personal med utbildning inom psykiatrin. Att en av dem som är med om hämtningen inte tillhör polisen innebär också att situationen blir mer rättssäker för den som blir hämtad. Risken för att situationen blir onödigt våldsam och kränkande minskar. Därmed minskar också risken att förtroendet för polisen försämras.

Så istället för att avsluta projekt SPIS önskar vi på RSMH att arbetssättet sprids till hela landet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH