Storebror – håll mej inte så hårt

Polisen är lite av en taxi till psykakuten numer. De får ofta ta psykiatriärenden på sina utryckningar. Men alla har inte utbildning i psykisk ohälsa eller kan bemöta människor i kris. Det talas om övervåld. Ja, hur hanterar man en hysterisk själ? Är det ett medvetet övervåld eller är det desperata tag av okunskap?
Jag undrar.

Den första gången var jag bara 18–19 år och bodde på ett behandlingshem utanför Stockholm. Att bo på HVB är påfrestande i sig. Det är inget hotell utan snarare ett fängelse. Och det är min personliga åsikt efter fem olika behandlingshem genom åren.
Men åter till ämnet ….

Det utbröt tumult av missförstånd och jag drabbades av panik som jag ofta gjorde då i olika händelsers centrum. Jag var livrädd helt enkelt.
Personalen hade kommit fram till att ringa efter polisen om mej. Jag sprang iväg från köket där det började och upp på mitt rum. Därifrån kom jag inte längre. Jag ställde byrå, skrivbord och en stol emot den låsta dörren. Öppnade fönstret. Jag hade aldrig tidigare ens tittat ut där och insåg att det inte var någon möjlig flyktväg (träd, buskar och en brant backe).
Panik.

Jag minns att hjärtat slog hårt och kinderna liksom hettade medan jag gick runt i cirklar. Jag insåg snabbt att jag var körd, men jag visste inte på vilket sätt. Bara att polisen skulle komma och att det aldrig brukar leda till nåt bra.
Stressad.

Jag hörde bestämda snabba steg från trappen, över det knirrande allrumsgolvet mot mitt håll. De knackade på dörren. Jag höll andan. De ryckte i dörrhandtaget och ropade på mej att jag skulle öppna dörren. Jag fick inte fram ett ljud. De började att trycka upp dörren som jag ställt möbler för. Dörren glipade plötsligt och nu hörde jag deras röster inne i mitt rum. De var verkligen där. De kom in.
Jag tänkte att jag måste ta mej därifrån, men hur?!?

Jag klättrade upp och ställde mej på bordet med en tändare i handen …. ”bra å ha”. Jag pressade tillbaka dörren med benen så hårt jag bara kunde men insåg att det inte var nån idé med nånting. Dörren sköts upp så pass att två poliser kom in i rummet (en personal stod bakom och tittade).

Jag ställde mej upp och hotade med tändaren att de skulle backa ifrån mej.
De tog ett steg närmre. Jag hotade att bränna mej själv istället. De stannade inte upp. Jag hoppade från bordet rakt ut och på den ena polisen och grät förtvivlat.
Skrek.

De tog tag i mej direkt och det gjorde ont. En polis vred om min arm när hen tvingade mej upp på benen. Den andra polisen tog ett grepp om min nacke och började fösa mej framför sej. Jag ville bara att de skulle sluta, att de skulle släppa mej.

Polisen släppte nacken och tog ett hårt grepp med hela sin arm runt min hals. Det blev ganska snabbt trångt för mina andetag, dels av ångest men mest för att jag inte nådde golvet längre utan jag hängde hjälplös i det hårda taget. Hen bar mej på det viset ner för trappen. Luften började ta slut och det gjorde ont i halsen. Det dundrade som av blodstopp i ansiktet och jag började att må illa.
Jag blundade.

Några steg kvar sen måste jag väl få andas igen? Det fick jag inte – inte riktigt än. Jag drogs ut av båda poliserna ur huset till bilen och de höll mig i varsin arm så trycket om strupen släppte. Jag varken sa eller gjorde någonting. Jag förstod inget. Jag skulle uppenbart på en biltur i alla fall.

De satte mej i baksätet och fällde ner framsätet över mej i baksätet. Jag blev pressad mellan två stolar. En polis satte sej bredvid mej, den andra sa nåt snabbt till personalen och sen bar det iväg. Någonstans. Jag fick inte prata. De avbröt och höjde rösterna över min. De berättade aldrig vart vi skulle, men jag visste att det inte skulle bli bra.
De verkade inte vilja veta av mej, behandlade mej inte mänskligt. Allt var så overkligt att jag började fundera på om det ens hände mej. Jag började gråta där inklämd mellan sätena.
Blundade.

Jag åkte med dem mot min vilja och utan information om någonting. Bilen stannade inne på akutintaget till akutpsykiatrin (såklart). Jag kände mej likgiltig, som om jag inte fanns för det är exakt så det känns.
Vårdpersonal pratade med poliserna utanför bilen och jag bara var där. Ingen hade ens presenterat sig och ingen hade frågat hur det var med mej.

Bildörren öppnades och de båda poliserna tog fasta grepp om mina armar. Jag gjorde inget motstånd. Hade ingenstans att ta vägen, så de drog in mej i en korridor med britsar och en vårdpersonal kom med en spruta.
Då kom paniken i full fart utan förvarning och jag lyckades slita mej loss. Inte så länge dock. Jag tänkte att nu ger jag mej inte fastän jag visste att det var omöjligt att komma loss.
Sen blev det svart ….

Jag vaknar upp i en säng på sjukhuset och bara tittar i taket. Jag har liksom givit upp – igen. Jag måste bara stå ut nu, finna mej i behandlingen så det går fort vad än de tänkt göra med mej. Jag underkastar mej helt. Det gör mest ont inuti fastän jag fått små blånader på kroppen. Det gör ont för att jag tycker att jag har svikit mej själv igen. Ont för att jag aldrig blir bemött som en individ utan som en sak mer …. en sak som saknar värde eller är oönskad. Bara i vägen.

Polisen hade kallats till ännu en situation de inte bemästrade. De såg inte eller förstod att jag plågades. De skulle se till att jag inte kunde skada något. De vidtog de åtgärder de har, hårda tag och ett övervåld fastän situationen kunde hanterats på ett helt annat sätt om de börjat med att vilja nå mej. De kunde ha börjat med att presentera sig, att bryta den spända stämningen och min känsla av att vara ett objekt. De kunde ha pratat med mej och jag skulle fått förstå. De hade kunnat erbjuda sig att hjälpa mej istället för att ta för givet att jag var ett problem.
Ja, jag tror på kommunikation och polisen behöver lära sig vårt sårbara språk som vi talar i utsatta stunder.

Trots allt tror jag att polisen både vill ha och behöver vägledning i att bemöta en människa i kris i sitt arbete och jag tror på ett samarbete med brukare som ju faktiskt är experterna här. Vore det så omöjligt då?

Jag vet logiskt att polisen är bra och att den behövs på sina områden, men psykiatrin är inte ett av dem. Jag tror jag på psykiatriambulanser som faktiskt finns, om än i liten skala ännu.

Poliskåren behöver nog också, i den mån de ska fortsätta rycka ut i psykiatriärenden, för egen del lite verktyg i att ta hand om sig själva efter destruktiva ingripanden och så vidare. Och eftersom utryckningarna är så ofta så borde det vara en självklarhet att få kunskap på området.
Vi måste börja våga prata med varandra i förebyggande syfte!
Inte om, eller i stunden. Inte sen.
Det krävs tydlighet och närvaro i situationen för att skapa en kontakt istället för konflikt.

/Ylva Kristina Larsson


Bra med samtyckeslag – men mer behövs!

Anne Sofie HöijInnan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.

Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.

Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.

För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.

Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.

Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.

Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.

Kan vi hjälpas åt? Tack.

/Anne-Sofie Höij

PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Lyckade dagar i Almedalen

Jimmie Almedalen 2013För RSMH inleddes Almedalsveckan med att vi hyrde Handikappförbundens tält i hamnen i några timmar och delade ut material. Många som passerade förbi var intresserade av psykisk och social ohälsa och stannade och pratade. Här liksom under hela veckan hjälpte RSMH Gotland/ Kamratringen till och var till stor hjälp.

En viktig insats har varit att sprida bilagan ”Vi kräver bättre liv” och här är föreningen ovärderlig. Eftersom det är bilförbud i innerstaden under Almedalen kör Lars, RSMH-medlem här på Gotland, ned till hamnen med sin cykel, fulladdad med valbilagan. Där parkerar han den på en och samma plats varje dag och sedan kan vi hämta fler exemplar i takt med att alla kunskapstörstande besökare rycker den ur händerna på oss. Dessutom har vi  möjlighet, i och med att vi är så många, att sprida ut oss och gå på en mängd seminarier om psykisk och social ohälsa, där delar ut bilagan utanför.

I förrgår eftermiddag träffade jag och Per G Torell, ordförande i Schizofreniförbundet, Bengt Svensson, rikspolischefen. Polisen har ett tält här, liksom många andra myndigheter och organisationer, och Bengt Svensson skulle stå där i några timmar, vilket Per G Thorell kände till. Vi tog upp problemen som många personer med psykoser upplever vid polishandräckning, och mötet blev lyckat. Bengt Svensson höll med om att polishandräckning är en stor fråga även för polisen, och han tyckte att det var viktigt och bra att vi tog upp detta.

Ett annat bra möte var med Herman Holm, psykiatriker, som bjöd in mig och Per G Thorell att delta i specialistutbildningen för psykiatriker.

I dag sitter jag i en paneldebatt om missbruk och dubbeldiagnos, vilket anordnas av Region Skåne som vill ligga i framkant och betonar vikten av patientmakt i vården.

Överlag har det varit en givande vecka med många intressanta seminarier och givande möten – precis så som Almedalen är tänkt att vara.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör

Jan-Olof_bloggbild_2Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.

Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.

RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.

Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.

Jan-Olof Forsén

Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse


Låt professionella bedöma vårdbehovet

Jimmieblogg2Natten till den 5 januari hittades en man död i Falkenberg, efter att tidigare ha blivit tagen av polisen misstänkt för ringa narkotikabrott. Enligt vittnen hade han också uppträtt förvirrat och verkar ha lidit av psykisk ohälsa.  Polisen förklarar dödsfallet med att mannen hade skadat sig själv, men omständigheterna är så oklara att RSMH Falkenberg nu har valt att anmäla poliserna som var i tjänst den natten.

Vi vet inget om vad som hände, men faktum är att polisen har skyldighet att föra med sig personer till landstinget om de behöver tillnyktra eller behöver vård. Tidigare var det polisens ansvar att stänga in personer i fyllecell för tillnyktring, men som ett led i att försöka förbättra vården kring missbrukare ligger nu ansvaret för tillnyktring på landstinget, som besitter medicinsk kompetens att avgöra till exempel blandmissbruk.

Med tanke på att antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat alarmerande och är det högsta någonsin så är det extra viktigt att polisen tar sitt ansvar och skjutsar personer till sjukvården om de tycks vara förvirrade, orsakat av drogpåverkan, eller lider av psykisk ohälsa.

Som sagt, vi vet inte vad som hände den 5 januari i Falkenberg. Det kan ha varit så att mannen verkade fullt kapabel att ta hand om sig själv när han lämnade polisstationen och först senare hamnade i en situation där han blev skadad, men det är ett generellt problem i samhället att man inte alltid kontaktar psykiatrin eller sjukvården när detta behövs. Om polismannen inte kan bedöma om en person behöver vård borde det vara mer regel än undantag att låta någon professionell göra den bedömningen.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Att bistå psykiatrin, svår roll för polisen

Jimmieblogg2Igår rapporterade SR P4 Stockholm att polisen avslutar projektet SPIS, Suicid prevention i Stockholm. Projektet har syftat till att förbättra arbetet med att motverka självmord. I praktiken har det inneburit att polisen samarbetat med psykiatrin i högre utsträckning än tidigare, genom att en psykiatrisjuksköterska medföljt vid exempelvis hämtningar av människor i akut behov av psykiatrisk vård.

Polisen beskriver själva projektet på sin hemsida i positiva ordalag, men nu vill man alltså inte vara med längre. Enligt inslaget i P4 Stockholm handlar det om att man istället vill arbeta med att utbilda sin personal i att bättre ta hand om människor med psykisk och kroppslig ohälsa för att kunna verka på bredare front och inte bara för några få utvalda.

SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd är kritiska till att polisen avslutar projektet som man menar var lyckat. Och visst är det lätt att stämma in i de farhågor som höjs av SPES. Har man lyckats rädda liv genom projektet är det svårt att se vad som är så viktigt att det behöver prioriteras högre. Men de som bistår psykiatrin vid handräckningsärenden borde få särskild utbildning och stöd. Polisen har många uppdrag att sköta, det går knappast att kräva att de alla ska vara experter på psykisk ohälsa också.

Men RSMH är av den uppfattningen att hämtningar av människor i akut kris, med allt vad det kan innebära, ska ske så odramatiskt och lugnt det går, utan blåljus och handfängsel. För det behövs många gånger personal med utbildning inom psykiatrin. Att en av dem som är med om hämtningen inte tillhör polisen innebär också att situationen blir mer rättssäker för den som blir hämtad. Risken för att situationen blir onödigt våldsam och kränkande minskar. Därmed minskar också risken att förtroendet för polisen försämras.

Så istället för att avsluta projekt SPIS önskar vi på RSMH att arbetssättet sprids till hela landet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH