Dags att utveckla rehabiliteringsgarantin!

NYbild[8]aI dag kom vass kritik från myndigheten Riksrevisionen när det gäller rehabiliteringsgarantin: ”Gör om eller lägg ned”. Enligt deras granskning har rehabiliteringsgarantin inte lett till att fler sjukskrivna med psykisk ohälsa har fått jobb, trots att regeringen lagt sex miljarder på garantin sedan 2008 då den infördes.

Det är inget som förvånar oss. På RSMH har vi märkt bland våra sjukskrivna medlemmar att nästan det enda som rehabiliteringsgarantin har förknippats med är den extra stress som socialförsäkringens tidsgränser har inneburit. Nu har regeringen lovat att tidsgränserna ska bort och det är glädjande. Kanske kan Riksrevisionens rapport bidra till ytterligare förbättringar av rehabiliteringsgarantin?

För vi är emot att skrota den helt. I stället behöver den förändras. Rehabiliteringsgarantin behöver anpassas till verkligheten och de behov som finns. Det behövs kompetent personal som har kunskap om psykisk ohälsa och ger rätt stöd och hjälp. Det behövs riktade insatser och bättre samordning mellan berörda parter såsom arbetsgivare, arbetsförmedling, landsting, företagshälsovård och socialpsykiatrin. Det behövs rätt hjälp i tid. Nu får många vänta alltför länge innan de får stöd i att återhämta sig, och på den resan hinner många må sämre. Attityderna mot personer med psykisk ohälsa måste också förändras, både hos arbetsgivaren och hos de kollegor man återser eller träffar för första gången på sitt nya arbete efter en sjukskrivning.

Rehabilitering måste finnas. Det bidrar till att personer med psykisk ohälsa återhämtar sig snabbare och kan återgå i arbete. Det gäller bara att hitta rätt form för det. Det är dags att utveckla rehabiliteringsgarantin!

Jimmie Trevett

/Förbundsordförande i RSMH


Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning

khai-bild-blogg-breddareJag sa till min bror nyss, att det känns märkligt att Socialpsykiatrin pratar om daglig meningsfull sysselsättning… men inte har lyckats, i verkligheten!

Medan jag har min bowlinghall: Hallchefen ringde mig i morse och bad om hjälp som tävlingsfunktionär, knappa in resultat på data osv…hur meningsfullt är inte det?

Men Försäkringskassan lyser med sin frånvaro… de har inte uppmuntrat mig genom en enda krona, utan jag har fått gå min egen väg, ekonomiskt sett. Nu senast kräver de också tillbaka 3 800 kr, för en period, som jag har diskat i hallen!

Men jag överklagar och ärendet ligger nu uppe hos Förvaltningsrätten.

Och ja, jag har bett dem att ändra alternativt stifta ny lag! På grund av det stora systemfel hos Försäkringskassan, som jag också uttryckligen påpekat.

‪Som jag ser och upplever det: De flesta bidragen, såsom till exempel handikappersättning, går till fysiska handikapp, mer än till psykiska – samt att Försäkringskassan inte tar hänsyn till hela livet och levnadssituationen, för mig och andra som drabbats av psykisk sjukdom eller ohälsa. Jag anser att man borde ha olika bidrag för olika typer av handikapp. Handläggarna säger att handikappersättning är till för ”alla” men för mig som är sökande gäller det inte.

‪Jag har ”fått på moppo” av alla möjliga, hittills, för att jag ”ställer grupp mot grupp”… medan det är verklighet, varje dag, för mig och många andra…

‪Det känns som något stort general-fel som bara jag ser…? Ibland känner jag mig som Don Quijote som strider mot väderkvarnar.

Plus detta, som jag och många andra som insjuknar i ung ålder: Man är nollklassad, för att man inte hunnit ut på arbetsmarknaden, och istället hänvisas till socialbidrag, när man faktiskt borde kunna få sjukpenning!

/Khai Chau


Gör så att vi kan känna oss trygga!

Anne Sofie HöijIgår handlade Uppdrag granskning om en 18-årig man som tog sitt liv i slutenvården i Malmö. Han hade lagts in akut på grund av självmordstankar och total kaos samt medicinförgiftning med diagnosen bipolär (tidigare kallade manodepressivitet). Dessutom hade han ett år tidigare gjort självmordsförsök, vilket anhöriga hade informerat om upprepade gånger. Mannen läggs in av läkare, som bedömer akut risk för självmord med beordrad tillsyn var varje kvart.

Det tycker jag från RSMH är helt otillräckligt, Man kan ta livet av sig på ett par minuter. Samma typ av tillsyn har det varit vid tidigare självmord på slutenpsykiatrin i Malmö och även andra avdelningar i landet.

Det finns bevis för hur många som tar sitt liv inom sluten psykiatrisk vård och det är ökande inte bara bland unga. Ändå lämnar vården oss i den svåra situationen utan ständig tillsyn. Är det för att spara pengar? Eller tycker man inte att vi ska ha möjlighet att leva när vi är inlagda inom slutenpsykiatrin?

Varför lägger man då in oss? Ofta med tvång? Utan att sätta in tillräcklig vård.

Jag har länge hävdat att man kan inte stoppa de ökade självmorden i slutenvården utan ständigt vak.

Att sedan lägga in denna svårt akut förvirrade självmordsbenägna unge man med livrem på sig under sjukhusskjortan, enligt foton på Uppdrag granskning, i ett rum med ett skåpshandtag som han kunde knyta fast livremmen i, ser jag faktiskt som ett extremt tjänstefel av vården. På en annan avdelning hade man tagit bort skåphandtagen efter att människor hade begått självmord. Hur kan man lägga in någon utan ständig vak 24 timmar om dygnet i ett sådant rum? Ska personalen verkligen få behålla jobbet? Vilken kompetens har slutenpsykiatrins personal?

Överläkaren sa man att man hade satt på utbildning. Men jag vet, efter att själv ha vårdats inom psykiatrin, att man förändrar inga attityder på en kurs om inte den berörda personen som är anställd vill förändras och vill se annorlunda, inte föraktfullt och nedlåtande, på patienten. Attityder går inte alltid att utbilda bort mot någons vilja.

Vilka attitydkrav har man på slutenvårdspsykiatrins personal 2015? Vilket grundkrav har de när personal anställs för att de ska kunna bemöta människor i kris?

Du som är personal får inte tycka att de TV-program du vill se på under tjänstetid eller de samtal du har i din telefon eller med övrig personal är viktigare än patienten i kris. Det var så på 1960-talet då jag var inlagd som 15-åring. Enligt uppgift är det fortfarande så.

Det här måste förändras.

Ska det bedrivas sluten psykiatrisk vård måste den vara bra om vi ska kunna förebygga självmorden. Hög personaltäthet, bra kompetens och ständig fortbildning för personal. Debrifieng med patienten efter att tvångsåtgärder har utförts. Tidigare vårdöverenskommelser ska finnas inskrivna i vårdjournalerna och personalen ska följa dem.

Dessa villkor borde gälla om psykiatrin ska få ta in oss. Hur ska vi annars kunna bli trygga?

/Anne-Sofie Höij


Utvecklande skrivarkurs för oss bloggare

PaulinaDen 3:e oktober samlades ett gäng från RSMHbloggen för att ha en gemensam skrivarkurs ledd av journalisten och skrivarläraren Marie Kronmarker. Vi gjorde några övningar som skulle hjälpa oss med skrivandet. Att skriva är inte alltid så enkelt och vi hade alla våra egna hinder att handskas med.

Jag har under många år, eller så länge jag kan minnas skrivit för att bearbeta. När jag mår dåligt skriver jag massa dikter. När jag är arg skriver jag blogginlägg eller insändare till tidningen. När jag är glad skriver jag barnböcker som jag sedan lägger på hög. Mitt skrivande är verkligen kopplat direkt till min själ. Det är som en snabb inblick i vad som händer djupt därinne. Men jag har aldrig sett mig själv som en professionell skrivare.

Därför bestämde jag mig för att delta, jag ville putsa lite på mina skrivarkunskaper. Det tog inte lång stund innan jag insåg att vi var en väldigt begåvad grupp individer som ville utvecklas.

Dagen bjöd på några övningar. Bland annat så fick alla en kopia av samma foto och till bilden fick vi ta varsin lapp där det stod ett ord som beskrev en känsla. Sen skulle vi utgå utifrån denna känsla försöka skriva en kort text så att man kunde gissa vilken känsla man skulle förmedla. Det var verkligen jättekul! Jag trodde aldrig att man kunde vara så kreativ på så kort tid, övningarna var jätteroliga att genomföra.

På slutet fick vi en övning som skulle gå ut på att vi skulle beskriva vår omgivning med form av de olika sinnena som vi besitter. Det är väl inte så svårt att beskriva sin omgivning med ljud, syn, lukt, känsel – men prova beskriva den med smak. Först blev jag arg över att jag fick smak, men det tog inte långt tid för mig att inse att det var exakt det jag behövde! För det blev en utmaning för mig.

Så nu när jag tittat bakåt är jag lycklig över att jag fick just smak. För det fick mig att tänka efter och skriva på ett sätt jag kanske inte alltid gör. Det enda negativa med kursen är att den varade för kort stund. Men nu är vi lite bättre på att skriva och jag tror att det kommer märkas på våra bloggar framöver.

/Paulina Tarabczynska

IMGP4497Bloggkurs2015-liten

Här bjuds på tre texter från skrivarkursen. I den första beskriver Paulina Tarabczynska, utifrån smaksinnet, Sveavägen där skrivarkursen hölls i ABF-huset:

Smak – Hur smakar längtan?

Hur smakar hösten? Den måste smaka bittert, som ett maskrosblad. Den smakar ångest. Ångest av bladens bittra kroppar som långsamt faller ner till marken mot den kalla betongen.

Men hur smakar längtan? Jag känner efter, den fyller munnen med saliv, ivrig efter att snart få tugga, snart får jag smaka. Den hungriga magen hoppar lyckligt av längtan, är det så träden längtar? Dom huttrar genom vintern och längtar efter våren så som tungan längtar efter maten när magen kurrar.

Plötsligt brinner det till i halsen. En parfym, avgas och cigarettodör fyller munnen. Hela tungan rycker till, fy vad äckligt det smakar.

Där i hörnet minns jag den bortglömda människan. Den som tvingas tigga för att överleva. Jag biter mig i tungan och en blodsmak fyller munnen.

Är det så här ilska smakar?

Av Paulina Tarabczynska

—————————————–

En annan av uppgifterna var att skriva en bakgrund till notis där en 19-åring hamnat i gängbråk och sedan slog sönder bilars backspeglar på en gata och därefter blev gripen av polis. Här kommer två texter på samma övning, skrivna av Fredrik Gothnier respektive Anne-Sofie Höij:

Kära dagbok!

Jag hatar våld. Verkligen. Våld i alla dess former är mig helt emot. Detta har gått så långt att det har börjat påverka min kroppsuppfattning.

Jag älskar verkligen min kropp. Den är inte speciellt vältränad men den är min egen. Jag äger min kropp. Tanken på att utsätta den för våld är mig helt emot. Självskadebeteende är mig främmande. Varför förstöra något som jag ska använda hela livet? Alltså min kropp. Jag vill vara nöjd med hur jag ser ut. Verkligen.

Mode är viktigt. Tja, alltså inte tanken på mode i sig utan tanken på att utmärka sin personlighet, sin livsstil i kläder är viktig. Jag kan vara unik. Det är bara jag som komponerar sina kläder som jag. Det är en form av konst som jag gillar. Det ska helst vara mycket kläder.

Att gå på en badstrand gillar jag inte. Dels för att jag inte kan simma och dels för att ingen ser på kläderna vem jag är i badbyxor. Det är då fritt för alla att själva göra sig en bild om hur jag är utan att jag kan påverka det.

Ta bara det vanliga sommarsurret som exempel. Det är varmt. Ca 30 grader. Man är genomvarm och har hängt i glasskiosker hela dagen. Nu däremot framåt klockan ett är det mycket barnfamiljer på stranden. Som alla vet vill alla barn ha glass när det är varmt. Följden blir självklart att glassen tar slut. För den som vill söka svalka återstår då bara vattnet.

Det djupa, ruggiga vattnet. Jag kan som sagt inte simma så det blir att gå ut på det grunda, lägga sig i vattnet och njuta av svalkan. Det är bara det att på grunt vatten finns ett orosmoln. Det kallas barn. Eller snarare barnens föräldrar. Utan kläder som definierar vem jag är kan man råka ut för det mest simpla och oförutsägbara missförstånd.

Att gå på det grunda med barn i hasorna har den effekten att föräldrar till barnen inte tror att jag promenerar omkring på det grunda med en massa barn efter mig. De tror ju självklart att jag promenerar omkring på det grunda för att jag gillar barn. Framför allt deras barn. Efter att ha gått omkring ett tag så börjar föräldrarna skruva på sig, sådär lite obesvärat. Varför förföljer han mitt barn?

Jag säger inte att det alltid händer -men det kan hända, eller det är mycket troligt att det händer, att de tror att man är en förrymd fånge som är pedofil- med sikte på just deras barn. Att då oförhappandes gå omkring och roa sig i vattnet kan lätt medföra en kontakt med någon upprörd förälders knytnäve som dessutom skriker åt mig att jag minsann inte ska komma åt deras barn. De har ju just sett hur man förföljer deras försvarslösa barn i en halvtimme. Och allt detta bara för att man inte har kläder på kroppen och kan identifieras som en harmlös person. Sanning och säga är ju en förutsättning för pedofili att man inte har några kläder på sig.

Att bada med minimalt med kläder kan alltså medföra ovanstående situation. Detta hände mig just idag. Jag fick fortsätta dagen med en blåtira runt ögonen. Alltså besinningslöst våld som ger märken på just min kropp. Jag står inte ut med att se på mig själv längre. Men dagen fortsätter.

Framåt kvällen träffar jag på mer besinningslöst våld. På Larmtorget ser jag ett ungdomsgäng sparka på en katt. Då jag inte tycker om våld så vill jag bespara katten onödigt lidande så jag går fram till ungdomsgänget, plöjer min väg fram- och slår ihjäl katten. Denna barmhärtiga gest imponerar dock inte på ungdomsgänget. Jag har ju förstört deras nöje. Så bråk uppstår än en gång. För andra gången denna dag. Kläderna mina blir sönderrivna och jag får fler märken på kroppen. Och jag som inte tål självskadebeteende.

Jag skyndar därför hemåt. Men se min fasa då jag upptäcker en mängd bilar parkerade på Södra Långgatan. Om det nu bara vore bilarna vore det inte så farligt men de har ju backspeglar också. I dessa ser jag min lekamen. Nästan utan kläder och med sår över hela kroppen. Jag står inte ut naturligtvis längre. Med en nästan osynlig gest så far handen upp och hindrar denna hemska bild på mig från att synas mera.

Jag krossar backspeglarna naturligtvis. En efter en för att hindra denna hemska bild av mig själv på näthinnan. Detta leder naturligtvis till missförstånd det också. Lagen om allting naturliga djävlighet.

Utan kläder tas jag naturligtvis för en vandal. Att påpeka faktum hjälper inte. Polisen som kommer ser inte en modemedveten självsäker man som ser bra ut utan någon som de tar för en kriminell.

Aldrig har jag trott att kläder var så viktigt.

Av Fredrik Gothnier

—————————————

Samma notis men bakgrunden till händelseförloppet beskrivs utifrån Anne-Sofie Höijs fantasi:

Inte för nöjes skull

Sparka på backspeglar gör jag inte för nöjes skull – det bara blev så. Känner mig värdelös, utanför och ensam. Har nog alltid varit detta. Ingen tycker om mig, ingen bryr sig om mig, utan säger att du är dum ful, dålig och värdelös. Att leva på socialt bistånd gör det ju inte lätt att gå ut och träffa vänner eller göra något kul.

Har vistas flera gånger på fosterhem och vårdas under paragrafen Lagen Vård av Unga med tvång. Mina föräldrar älskar mig inte heller. Har alltid känt att ingen behöver mig, ingen älskar mig, ingen tycker jag är viktig – ingen vill ha mig i sin närhet – om jag inte är hård tuff och farlig och då är man rädd för mig – det ger ju mig ett sorts värde.

Men ingen älskar mig. Tror ingen gjort det över huvud taget – kommer nog aldrig att ske – vem behöver mig.

Lärde mig att jag är en värsting på dagis för det sade personalen när jag var knappt fyra år. Så det är ju också ett sätt att ha ett värde – ett sätt att få respekt av de andra barnen. Det var mig de bad om att slåss och hota för att få godis, de som bestämde när någon hade pengar eller godis. De stal ju själva ibland. Frökens änglar, de skyllde ju alltid på mig och blev trodda.

Jag stal cyklar för att åka på. Pengar till sådant fanns ju inte.

Som tioåring gick jag ärenden åt langarna i kvarteret för skolan skolkade jag ju från. De lovade mig ju pengar som jag sällan fick de arslena – men de slog mig om jag inte lydde. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD, SÅ HATISK MOT ALLT OCH ALLA. INGEN TYCKER OM MIG – INGEN BRYR SIG OM MIG.

Sparkade på backspeglarna för att andra har bilar och inte jag. Andra har egen lägenhet och jobb – andra har tjejer – andra har ett bra liv – måste avreagera mig ilskan. Den är så stark. Det är ju bättre än att skada människor i alla fall – fast jag ångrar mig ju också – inget blev ju bättre av det här. Åkte ju fast också.

Vill inte bli inlåst igen. Tvingas gå ärenden för de som styr – värst är ju när min ända inte får vara ifred. Jag är ju ingen bög för helvete.

Och morsan och farsan är besvikna igen. Liksom övervakaren. Allt är pest.

Fy fan.

Av Anne-Sofie Höij


Lyckad dag i Radiohuset

bild-public servicePå den statliga brittiska kanalen BBC jobbar de hårt med att få in ett mångfaldsperspektiv, och rekryterar aktiv personer med funktionshinder. Det fick jag höra den 1 oktober när jag deltog på årets möte mellan organisationerna inom Handikappförbunden, där RSMH ingår, och public service, alltså Utbildningsradion, UR, Sveriges Television, SVT, och Sveriges Radio, SR.

Elonka Soros från BBC´s avdelning Diversity, Inclusion och Succession berättade om BBC´s strategiska arbete med mångfald, spegling, talang och rekrytering. Tanken är att personer med funktionsnedsättningar både ska jobba på BBC och synas och höras i etern, till exempel som skådespelare eller som experter i olika ämnen.

Bland annat pratade Elonka Soros om att det är viktigt att cheferna och alla anställda blir medvetna om sina omedvetna fördomar. Alla har sådana fördomar mot människor som inte är precis som dem själva, och det gäller att få insikt om dessa tankar för att sedan kunna tänka annorlunda. Annars finns risken att alla som anställs är precis som chefen, vilket i sin tur leder till en brist på mångfald i programmen. I de fall då andra grupper ändå tas in riskerar de att gestaltas stereotypt, om det inte finns personer på arbetsplatsen som kan tillfrågas om hur dessa framställs.

Det är ju mycket lovvärt initiativ för BBC tänker nytt och det visar att personer med funktionsnedsättningar är minst lika bra arbetskraft andra. Dessutom kan vi tillföra en dimension som ofta glöms bort, vilket är väldigt viktigt.

Men frågan är ändå om vår grupp är lika aktuell för rekrytering som de med fysiska funktionsnedsättningar. Detta med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden i övrigt.

Endast 10 procent av personer med svårare psykiska funktionsnedsättningar har traditionellt arbete. Det är alltså mycket svårare att få jobb för oss än för personer med fysiska funktionsnedsättningar.

Vi ställde frågan och fick då till svar att de räknade in oss i gruppen med osynliga handikapp, så de tänkte på oss. När vi ställde frågan igen angående rekrytering av den egna personalen tog Elonka Soros upp att de hade en anställd reporter som vågade säga att hon var väldigt trött på morgonen, troligtvis på grund av sin medicinering, och därför fick ta ett kvällspass. De lät ju också bra att kunna ha ett så öppet klimat att det går att prata om sådana saker, men huruvida de aktivt söker upp folk med psykisk ohälsa för att jobba på BBC kändes ändå inte riktigt klarlagt.

Vad som däremot blev tydligt var att RSMH vann en tävling! Paulina Tarabzcynska, ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse, hade några veckor tidigare varit med i en workshop som gick ut på att ta fram idéer till ett program, som kan sändas i radio eller tv. Hennes idé gick vidare till finalen som alltså var i samband med Public Service galan. Och det visade sig att hennes förslag vann! Programidén heter ”Länge leve livet” och ska vara ett program som riktar sig till barn och unga om hur man hanterar svåra situationer i livet. Programmet börjar med en sketch som spelar upp en svår livshändelse, till exempel att en anhörig har begått självmord, sedan samtalar några barn eller unga med en filosof om hur det går att hantera den situationen.

Det var jätteroligt och glädjande att en av de våra vann tävlingen! Nu håller vi tummarna för att programmet blir verklighet.

Vi är verkligen stolta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

Här kan ni se en video på när Paulina Tarabczynska vinner priset:

bild 3

 


Folkföraktet breder ut sig på borgerliga ledarsidor

Hannes 4Sjukskrivningarna har åter börjat öka i Sverige och kostnaderna i sjukförsäkringen förväntas stiga dramatiskt de kommande åren. Det väcker självklart frågor om orsaker och om hur de ökande ohälsotalen skall kunna hejdas. Den i brist på belägg avsomnade hetsjakten på sjukskrivna från mitten av 00-talet börjar åter vakna till liv. I förtruppen återfinner vi de stora, borgerliga dagstidningarnas ledarredaktioner.

Främst i ledet går, precis som tidigare, Dagens Nyheters Hanne Kjöller. I många år har hon förfasat sig över att människor tillåts sjukskriva sig för, i hennes ögon, inbillad eller försumbar ohälsa. Så här skrev hon i en ledarkrönika den 20 augusti i år, till stöd för moderaternas förslag om en ny karensdag efter 14 dagars sjukskrivning:

”Den som ligger i respirator på intensiven kommer inte tillbaka till jobbet snabbare.

Men det är en minoritet av de försäkrade som har en sådan glasklar sjukdomsbild. Varierande grad av värk och psykisk ohälsa utgör lejonparten av alla fall.”

Uppenbart anser Hanne Kjöller, att människor med värk eller psykisk ohälsa behöver en ekonomisk piska för att ta sig tillbaka till jobbet, till skillnad från den som ligger i respirator.

Den 24 augusti skriver Susanna Birgersson följande i Göteborgs-Posten:

“Kostnaden för sjukpenningen ökar med flera miljarder varje år. 2014 kostade försäkringen 27,5 miljarder, 2018 beräknas den kosta 40 miljarder. Och det i landet där folkhälsan ständigt förbättras och livslängden stiger.”

Som folkhälsomarkörer brukar barnadödlighet och medellivslängd användas som viktiga mått, eftersom de helt enkelt är mätbara. Dessa mått kan emellertid inte på något säkert sätt fånga in psykisk ohälsa, och Susanna B visar, i likhet med Hanne Kjöller, att hon rätt och slätt misstror psykisk ohälsa som sjukskrivningsorsak. Därutöver gör hon en avsiktlig övertolkning av vår förbättrade folkhälsa. En nyligen gjord studie visar nämligen att många av åren i våra förlängda liv framlevs i ohälsa.

Naomi Abramowicz menar i en ledare i Göteborgs-Posten den 2 oktober att ”Sverige går en sjuk framtid till mötes”. Den sjukskrivna framtiden beror i hennes ögon inte på ökande ohälsa, utan på att den bortre tidsgränsen för sjukförsäkringen skall tas bort. Ett skäl till att tidsgränsen behövs är, säger hon:

”Patienterna begär att bli sjukskrivna och de konflikträdda läkarna vågar inte säga emot.”

Någon tanke om att patienterna kan ha goda skäl för att begära sjukskrivning tycks inte föresväva henne. Inte heller att de sjukskrivande läkarna kanske inte är konflikträdda, utan gör en professionell bedömning. Vidare skriver hon att:

”Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och det blir ännu tydligare vid familjebildande. Många menar att det beror på att kvinnor tvingas ta ett större ansvar i hemmet än män. Det må så vara. Men det borde innebära att andra länder som är betydligt mindre jämställda än Sverige skulle dras med skyhöga sjuktal, vilket inte är fallet.”

Jaså? Varför borde det innebära det? Sysselsättningsgraden är mycket högre bland svenska kvinnor, än bland kvinnor i t.ex. det kontinentala Europa. De både förvärvsarbetar och dubbelarbetar därmed mycket mer än sina systrar i Europa. Dessutom har vi i Sverige världsrekord i ensamhushåll, dvs. väldigt många av våra förvärvsarbetande kvinnor är också ensamstående mödrar, vilket naturligtvis ökar belastningen!

I brist på hårda fakta kring varför ohälsotalen ser ut som de gör i Sverige, kan vi alla bara spekulera och framföra hypoteser. Det intressanta med de borgerliga ledarskribenterna är deras förkärlek för de mest cyniska och folkföraktande tolkningarna av vad som kan ligga bakom. Hur skall vi tolka den förkärleken?

/Hannes Qvarfordt