Då jag erkände mitt missbruk

Bild på Ylva Kristina LarssonDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.

Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.

Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.

Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.

Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.

Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.

Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.

Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.

Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.

Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.

Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.

Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.

Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.

Det bästa som hänt mej!

De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!

Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.

Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.

Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.

Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.

/Ylva Kristina Larsson


Om förväntningar och återhämtning

 Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.

Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp. 

Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade. 

Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess. 

Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.  

Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?

/Ulrika Westerberg


Din mörkaste avgrund

Resan som jag genomgått sedan jag fick PTSD i januari 2019 har varit världsomvälvande. För första gången i mitt liv var det världen som var galen och inte jag, något jag snabbt insåg är mycket värre än när problemet enbart ligger hos mig. Det första 1,5 året var i princip bara smärta. Behandling och smärta. Man måste inse vad som hänt, acceptera det som hänt. Världen tvingar dig att vakna och se den för vad den är. Din roll i det hela har varit personen som gör allt för att begrava huvudet i sanden. Problemen uppstår för att du inte vill se, för att du blundat så länge att du börjat tro att dina drömmar är verkliga. Du vill att de ska vara verkliga. Men världen tillåter inte drömmande för evigt. Man måste vakna och se, vilket PTSD ser till. Flashbacks, minnesbilder – du lever i traumat dygnet runt. När du inte är fångad i flashbacks, känner du situationen fysiskt hela tiden. Minut efter minut, timme efter timme. Kroppen spelar upp de reaktioner du hade när traumat hände till en så stark grad att du skulle kunna vara där. Du kan inte fly, du kan inte gömma dig eller blunda. Din väckarklocka har ringt.

Den aktiva PTSD:n behandlas med KBT. Det innebär att du tvingas möta det som PTSD:n vill visa. Du går dit, du berättar om och om igen om vad det var som hände och din uppgift är att försöka minnas så mycket som möjligt. Du går hem med hemuppgifter och sen börjar proceduren om igen. Det är en nödvändig skärseld som fungerar, men det är fortfarande en skärseld. Jag har aldrig haft problem med att göra jobbiga, smärtfulla saker för att lösa problem. Min filosofi har varit att om jag kan skada mig själv för att bli av med smärta så kan jag genomlida terapigrejen också. Den sistnämnda smärtan löser åtminstone problemet. Detta innebar inte att jag ville anmäla mig för behandling eller att jag inte fick tvinga mig till mottagningen varje gång. Jag har aldrig känt ett sådant motstånd till behandling tidigare. Men det fungerade och den aktiva PTSD:n, den biten som jag levde med varje minut, avtog. Jag blev bättre och behandlingen avslutades. Jag upplevde cirka två månader där allt kändes bra och jag trodde att problemen var förbi, innan verkligheten krossade mig under dess vikt.

Den svåraste biten för mig med att gå igenom dessa två år var egentligen inte den aktiva PTSD:n, även om det var en skärseld. Den jobbigaste perioden kom efter att symptomen avtagit. För vanligtvis när det gäller psykiska problem så vaknar man, i alla fall jag, förr eller senare upp till en verklighet som är annorlunda än den jag upplevt när jag är sjuk. När depressionen avtar så inser jag att det visst finns en framtid, att jag har det rätt bra, att människorna runt mig älskar mig och att jag är mer kompetent än min sjukdom velat låta mig tro. Men PTSD är annorlunda.

PTSD uppkommer när en person utsätts för en situation som står i sådan kontrast till deras världsbild att de inte kan acceptera verkligheten. Den saken som ”aldrig skulle hända mig” inträffar och hjärnan kan inte sätta ihop de nya pusselbitarna. Man kan inte förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Och i mitt fall så gömde hjärnan traumat, förvred minnet så att det som hänt förvandlades till en helt annan situation som inte var lika hotfull. Som inte var lika hemsk. Som inte förstörde den världsbilden jag hade. Detta gjorde min hjärna under 10 år, medan jag upplevde en smärta och en rädsla som jag inte förstod. Och sen bestämde sig världen för att det var dags för mig att vakna. Men inte till en situation där det min sjukdom hade sagt till mig var fel, utan till en verklighet där mardrömmen var sann.

Att omforma sin världsbild tar tid och är smärtsamt. Det är en situation som för med sig en rädsla som konstant vilar i bakhuvudet. Tanken att ”Om detta kunde hända, vad mer kan hända som jag inte trott kan hända?” och svaret som ekar tillbaka ”Allt. Allt kan hända. Allt har alltid kunnat hända, du visste bara inte om det.” Att lära sig förhålla sig till detta är svårt. Att veta när man ska vara rädd och när man inte behöver vara det. Man hade ju fel förra gången och man befinner sig i den nya verkligheten för att man missat något då. Eller? Sen jag blev kristen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns, men jag har stundtals tvivlat på om han är på min sida eller inte. De senaste två åren har varit den största påfrestelse min tro någonsin utsatts för. Den händelsen som skapade mitt trauma var nämligen den situation som varit min största rädsla sedan jag var liten. Det var den situation som jag räknat med att Gud och alla andra krafter i universum skulle skydda mig mest i från. Det skapade en ilska och ett förakt i mig som jag aldrig upplevt innan. Känslor som lätt lockar dig in i mörkret om du låter dem rota sig allt för väl och allt för länge. Jag älskar mina nära och kära för att de stått ut med mig de senaste två åren, det har inte varit lätt. För när man är arg på Gud, universum och själva verkligheten som den är, och ilskan är ett okontrollerat raseri som inte kan nå sin måltavla, så läcker ilskan ut och alla påverkas. Ilskan är också ihopblandad med en rädsla som kommer från de djupaste delarna av ens medvetenhet. Från barnet i dig som står inför det monster som du varit mest rädd för, men är för litet för att försvara sig eller fly. Du vill att någon ska rädda dig, men den enda som kan rädda dig är du. Att veta att du har styrkan gör dig nästan tröttare än du var från början. Men du hittar kraften så småningom och du börjar kämpa. Du skriker och plågas och lever i den storm ditt liv blivit. Du ser på när den river ner den värld du byggt upp för att ersätta den med en annan. Du håller tag med allt du har och väntar på att stormen ska lugna sig. Det tar tid, men sakta men säkert blir vindarna allt lugnare. Det blir bättre om du ger det tid.

Runt årsskiftet hände något intressant. Jag hade kommit långt nog i mitt läkande att den värsta smärtan var över, men var fortfarande sjukskriven då jag hade en bra bit kvar att läka. Trots detta var det mycket som hände runt mig, som stressade mig. Jag hade redan börjat triggats några månader tidigare av min farmors bortgång och av att arbeta alldeles för hårt på min bok för att släppa den i tid, trots att den enda som jag behövde förhålla mig till var mig själv. Efter x-antal förseningar och diskussioner med Amazon om att omslaget på den fysiska boken inte blev som det skulle (den kampen är fortfarande inte över även om e-boken lyckades släppas i tid) hade jag pressat mig alldeles för hårt och min bipolära sjukdom triggades. Det var då det konstigaste hände. Den depressiva episoden som inträffade var den första episoden jag haft sen 2018, och jag har aldrig känt mig mer som mig själv än när jag gick runt i lägenheten i all den smärta som bara depression kan skapa. Det var den första situationen på två år där jag kände igen mig själv och på något sätt var detta starten för att pusselbitarna skulle falla på plats. Sen min PTSD hade startat hade jag inte haft en enda episod, vilket hade varit till stor förvirring för mig och bidragit ännu mer till att världen kändes overklig. Bipolär sjukdom var den chock som krävdes för att jag skulle kunna se verkligheten som den är och ändå känna att jag hör hemma i den. Tydligen så är verkligheten alltid verklig så länge jag är bipolär. Det var räddningen jag behövde och det fick mig att reflektera över min sjukdom, och minnas vad den egentligen betytt för mig.

Jag valde titeln på min bok, From the Fire Within, för att jag skrev en fiktiv bok som skulle beskriva hur det är att vara psykisk sjuk och om styrkan som man får av att vara psykisk sjuk. Att psykisk ohälsa gör dig stark, samtidigt som du får genomlida smärta som många inte förstår djupet av. Från den inre elden som vi alla har, som skiner starkast hos dem av oss som trotsat den djupaste smärtan, finner vi en styrka som kan flytta berg. Jag valde den titeln för att boken handlar om en karaktär som är bipolär, men boken nämner aldrig det högt, för att läsarna ska kunna relatera till karaktären utan att ordet ”bipolär” eller ”psykisk ohälsa” hindrar dem (ni vet hur det är). Jag valde titeln för att understryka vad boken egentligen handlar om. Att vår sjukdom också är vår styrka och exakt hur stark den kan göra oss. Jag läste boken om och om igen, jag läste titeln om och om igen, under åren jag led igenom min PTSD. Men jag hade glömt det underliggande budskapet, och spenderade stora delar av dessa år med att känna skam. Att jag skulle vara ensam resten av mitt liv. Vem skulle vilja ge sig in i det som blivit mitt liv? Jag tyckte synd om mig själv, stod inte upp för mig själv och såg min sjukdom som något att skämmas för. Jag hade glömt, men jag är påmind nu. Tack och lov att jag är bipolär. Tack och lov att den förbannelse som sjukdomen kan vara, gjort mig stark nog att genomlida de senaste två åren. Att denna förbannelse med all sin smärta hjälper mig komma ihåg vem jag är, hur vilse jag än är. Bipolär sjukdom är den livslånga prövning som tränat mig att resa mig upp vad som än händer. Som har varit med i bilden så länge att den med sin skarpa smärta alltid påminner mig vem jag är och vem jag varit. Detta är något som varit extra viktigt nu, då inte bara traumat utan alla mina minnen innan traumat blivit grumliga. Jag kommer aldrig ursäkta eller skämmas för den igen.

Jag har fortfarande en bit kvar på vägen att gå, men det är inte lika långt kvar. Jag kommer alltid få leva med det som hänt, med min PTSD och med min bipoläritet, men det är okej för jag är stark nog. Jag är säker nu på att Gud, universum, eller vad vi nu vill kalla det, hade något syfte med allt som hänt, även om vi aldrig kommer vara överens om val av metod (jag har ADHD, jag ”respekterar inte auktoriteter” blink blink!). Jag sitter här och väntar på det som lurar någonstans i mitt undermedvetna, på att skrivfebern ska ge med sig och att jag ska få ett sånt där djupt meddelande som bara smärtfulla händelser kan ge. Kanske blir det en ny bok. Kanske är det redan på väg att lossna. Kanske kommer det bara förse mig med en ny metod för att borsta tänderna.

Jag vet inte vad du går igenom just nu och än har jag ingen uppenbarelse att dela med mig av. Det enda jag kan erbjuda är en påminnelse om något som vi alla vet men lätt glömmer. Din sjukdom, din kamp, är din största styrka. Den stärker dig genom att utmana dig konstant. Den bygger upp dig genom att riva ner dig och sedan tvinga dig att sätta ihop dig själv igen med allt starkare material. Du har kämpat med den länge och mot alla odds har du nått ända hit. Du är stark, även när du inte vill vara stark. Du klarar vad som helst och mer ändå. Du kan falla ner i din mörkaste avgrund och klättra upp igen. Jag vet det, för jag har gjort det. Och du är minst lika stark som jag.

/Gästbloggare


Jämlik hälsa ska bli en valfråga

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfoto

Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.

Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.

Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag

Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.

Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.

Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.

Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.

I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.

/Jimmie Trevett