På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling – läsa journal på nätet

Jimmieblogg2Det finns tillfällen då välvillig omsorg och hänsyn kränker, kväver och begränsar snarare än stöder och befriar. Det finns inte sällan en gemensam nämnare bakom då det slår fel. Man missar nämligen ofta att människor är olika och har rätt till ett individuellt bemötande. Inte minst gäller detta i frågor som främst berör individen själv som person.

Alla äldre hör exempelvis inte illa och av dem som nu gör det har mången hörapparat. Därför bör man som vårdpersonal inte automatiskt höja rösten mot gamla människor. Vilket kan låta självklart tills man tillbringat en förmiddag i den lokala vårdcentralens väntrum. Men, människor är människor och gör så gott de i allmänhet kan. Många luttras också av erfarenhet och återkoppling till ett bättre och mer lyhört individuellt bemötande under resans gång.

Det riktigt tragiska uppstår dock när kloka och förnuftiga människor av system och struktur tvingas behandla andra människor som om dessa inte var förmögna till relativt grundläggande ting. Att själv läsa sin journal kan självklart ibland vara tufft såväl känslomässigt som språkligt. För många patienter är det dock ett stöd i en bearbetningsprocess och en hjälp till informerade val i den egna vården. Något som i praktiken underlättar för vårdgivarna.

Men, minnet är kort och den paternalistiska välviljan lång. I samband med att patientjournaler nu i flera landsting börjar hållas tillgängliga för den omskrivne patienten själv via Internet visar det sig att man som en självklarhet har tänkt att ingen som vårdats inom psykiatrin ska få ta del av där förda journaler. Den samhällsservicen är förbehållen vanliga vuxna människor tydligen.

Det finns i bakgrunden en sekretessgrund i svensk lag som säger att sekretess kan gälla i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (OSL kap 25 § 6). Men, som synes beskriver paragrafen (som i princip alla svenska sekretessregler) dock bara att en prövning av omständigheter i det aktuella och individuella fallet ska göras. Den är ingen generalklausul för att alltid neka information till vissa grupper av människor utifrån en kollektiv bild av deras förmågor och omständigheter.

Ett av RSMH:s mest grundläggande krav är att tvång och begränsningar mot människor med psykisk ohälsa enbart får utövas om det finns sakliga grunder som också faktiskt prövats i det aktuella fallet.
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling bara för att man är en av ”dem” är inte OK.

Nej, gör om och gör rätt säger jag!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Delat beslutsfattande – delad journalföring

Henrik LarssonJag var en heldag på ett Nationellt möte: Bättre psykosvård på Norra latin i Stockholm. Det missionerades mycket. Bland annat om delat beslutsfattande. Patienten skulle fullfölja sin behandling bättre om han var delaktig i beslutet om sin behandling. Men inte ett ord sas om delad journalföring! Hur kan man komma till ett ömsesidigt beslut om behandling om man inte är överens om historiken, om vad som har hänt?

/Henrik Larsson