Våren är på väg trots allt

Just nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen.  I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.

Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.

Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.

Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden.  Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.

I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.

Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.

Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.

Ta hand om er & varandra!

/Caroline Nilsson


Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar

En finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.

En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.

Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.

/Hannes Qvarfordt

 


Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd

I läkaren Mark Hymans  populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.

”What other doctor dont look at the organ they treat?”

Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.

Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).

Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.

Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva.  Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.

”If you dont know the Why, its hard to do the What.”

Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.

Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.

En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.

Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:

  • du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
  • huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
  • vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
  • om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
  • att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
  • att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
  • sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
  • det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner.  Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.

För att hålla dig frisk bör du:

(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv.  Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.

(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.

(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.

(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.

(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.

(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.

(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..

(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.

(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk

(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.

(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).

/Ulrika Westerberg

——————————————————————————————-

Kommentar från RSMHbloggens redaktör:

OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.


Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet

Hannes 4Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.

1. Den bristfälliga vetenskapligheten

I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.

2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem

Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.

3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas

Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.

För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.

/Hannes Qvarfordt


RSMH bör söka nya allianser

Hannes 4Sedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.

Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.

Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.

Visa nu var vi hör hemma, RSMH!

/Hannes Qvarfordt

* Mad in America – en god startpunkt för att bekanta sig med dagens psykiatrikritiska forskning och debatt.


Återinför och utvidga anmälningsplikten vid självmord!

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågIdag på suicidpreventiva dagen publicerar SvD.se denna artikel som jag har skrivit tillsammans med Elisabeth Wallenius på Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som vi är med i. Läs gärna på denna länk, eller nedan.

Varje självmord är en tragedi, och samhället måste göra allt för att undvika att någon hamnar i den situationen. Trots detta utreds självmord allt mer sällan. Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten.

Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. Idag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.

Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.

Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men istället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.

Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs lex Maria anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.

Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.

För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det sudicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.

Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S) nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?

/ Barbro Hejdenberg Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social Hälsa och Mental Hälsa, RSMH
och
Elisabeth Wallenius
Ordförande i Funktionsrätt Sverige


Jag blev bättre utan psykiatrin

Ulrika Westerberg - beskuren störreNyligen lyfte styrelseledamoten för Psykiatrifonden, Urban Pettersson Bargo i Dagens medicin vikten av att möta och följa upp behandlingsresultat för varje enskild patient, genom ökad forskning (1). Socialminister Lena Hallengren fick 7000 namnunderskrifter vid en utfrågning i socialutskottet i slutet av februari från folk som tröttnat på dålig vård för personer med samsjuklighet (2). Metoo-rörelsen med bland annat Föreningen tillsammans lyfter bristen på adekvat vård för sexuellt utsatta samtidigt som Stockholms läns landsting anser att stödet redan finns (3). Det var några axplock om aktuell psykiatri i media. Inte bara jag ser brister och med egen erfarenhet av att vara vårdsökande vill jag belysa det som saknas, med depression som exempel – för dagens psykiatri behöver ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att tänka och arbeta!

Jag är djupt besviken och har stora svårigheter med att acceptera att nästan ett helt decennium har passerat utan hjälp att bli kvitt terapiresistent depression, trots att jag hittat lösningen på egen hand. Jag trodde felaktigt att läkare visste bäst, så när jag mådde som sämst låg all tilltro hos dem på ett okritiskt sätt. När jag inte blev bättre av den behandling jag fick skyllde jag på mig själv och trodde att jag inte hade stark önskan nog att bli frisk. Utan förmågan att tänka utanför psykiatrins otillräckliga box blev jag inte bättre.

Parallellt – i början av min sjukdomstid påbörjades en debatt i USA som starkt ifrågasatte diagnoser och psykiatrins arbetssätt, om att det är för mycket fokus på mediciner och symtomlindring, som i många fall inte räcker för tillfrisknande. Likadan är behandlingen i Sverige uppbyggd med medicinering, symtomlindring och samtal för några.

Att inte satsa på effektiv vård är ekonomiskt vansinne liksom det förlänger lidandet både för anhöriga och drabbade. Det är märkligt att politiker inte tillsammans utanför partigränserna bidrar till förändring med nya omfattande direktiv som kräver resultat med ekonomisk styrning. Å andra sidan roar jag mig ibland med tanken att politikerna redan sett problemet och har valt att passivt låta psykiatrin självdö till den dagen varken personal eller vårdsökande söker sig till den längre. Politiker som Hallengren verkar inte ha hela bilden av psykiatrins tillkortakommanden.

Jag tycker att ekonomiskt stöd borde utdelas först när vården lyckas göra en patient medicinfri. Det är ju först då personen uppenbarligen har blivit frisk.

Psykiatrin behöver tvärvetenskapligt synsätt

Konventionell psykiatri tycks inte uppmärksamma litteratur inom andra vetenskapliga områden för att eliminera psykisk sjukdom. När jag efterfrågade alternativa sätt att bli frisk, fick jag bara till svar att psykiatrin inte arbetar med sådant. Inte heller hänvisade någon mig till komplimenterande vård för att lära mig hur livsstilsfaktorer som vad jag åt kan påverka depression som att ibland krävs en kostomställning för tillfrisknande. Det hade också varit viktigt att få veta att mediciner är påfrestande på kropp och psyke och därför är det viktigt att kompensera den påfrestningen via mat liksom att ta tillskott av vissa vitaminer och mineraler.

Vården missade vad jag behövde för att tillfriskna. Ingen upplyste mig som exempel att blodtester kan vara otillräckliga för att utvärdera vad som händer i kroppen på bland annat cellnivå. Idag är det känt att det kan finnas nutritionsmässiga  förklaringar till depression och att sjukdomen kan vara en inflammatorisk process. Depression uppstod ur min tarmflora och inte i huvudet för att jag tänkte ”fel”. Det har de tester jag fått i privat vård visat, tester som det offentliga inte arbetar med.

Medicinering är som att skjuta med hagelbössa

Vikten av starka bevis med evidens krävs för att kunna tillämpa en metod i vården men hur är det egentligen när det kommer till antidepressiv medicinering? Kanske gissar läkare lika mycket som vi andra när det gäller val av medicinering för depression?! När det kommer till vetenskaplig litteratur för depression finns det ett glapp mellan hypoteser om orsak och medicinerna som utvecklats.

En bekant till mig berättade hur hennes läkare förklarade hur antidepressiv medicinering fungerar med en metafor: att hitta rätt läkemedel till en patient, är som att skjuta en fluga på en vägg med en hagelbössa! Vem vill bli skjuten på det sättet, i hopp om att bli kvitt sitt lidande?

 

Psykiatriska diagnoser är inte objektiva

Diagnoser är också problematiska. Det amerikanska nationella institutet för mental hälsa (NIMH) har bestämt att successivt minska forskningsmedel till DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual) som används för att ställa psykiatrisk diagnos. NIMH menar att orsaken till mental ohälsa som depression saknas för det saknas nämligen objektiva laboratoriesvar (4). Att enbart ställa diagnos utifrån klinisk observation är inte bra, utan oprecist.

“The weakness of the manual is its lack of validity. Unlike our definition of Lymphoma or AIDS, the DSM diagnoses are based on consensus about clusters of clinical symptoms, not any objective laboratory measures.. Patients with mental disorders deserve better.”

— Dr. Thomas Insel, Director of NIMH

Psyke och kropp ska behandlas som en helhet

Förutom avsaknad av objektiva laboratoriesvar för psykiatrisk diagnos och svag evidens vid antidepressiv medicinering saknas fokus på en individs alla symtom och uppdelningen mellan psyke och kropp blir begränsande för effektiv behandling. De symtom som en individ har förklaras med diagnos men eventuella övriga symtom lämnas utan åtgärd – om inte ett blodtest visar avvikelser eller individen uppenbarligen är medvetslös eller blöder okontrollerat. Även läkarna begränsas av hur vården är uppbyggd och får svårt att ha helhetsperspektivet så länge det finns uppdelning mellan psykiatrisk och somatisk vård. Ett annat exempel på att uppdelningen psyke och kropp är fel är inte det sällan sämre bemötandet en person med psykiatrisk diagnos kan drabbas av i somatiken – som naturligtvis är ett resultat av obildad och ouppdaterad personal.

 

Inhuman vård utan utvärdering och uppföljning vid komplicerade fall

Analysen borde jag ha stått för när depressionen inte försvann trots långvarig medicinering med alla preparatgrupper som finns och lite till – fast under åtta år var jag i för dåligt skick att göra det och ingen i vården hade formellt ansvar att hitta lösningarna. Liksom personer med missbruk och psykiatriska besvär i ett nyligen uppmärksammat fall i tv-programmet Uppdrag granskning, lider patienter stort när ingen i vården har huvudansvaret med uppdraget att tillfriskna eller få en acceptabel vardag. Det gäller nog de flesta patienter som ofta återkommer till vården utan stöd eller de med flera diagnoser och dessutom utan fast förankring i arbetsliv och familj. Att själv ha helhetsperspektivet, läsa på om alternativa diagnoser, förstå hur vård bedrivs och gissa vilka forskningsområden som ännu inte har evidens för vård på bred front men ändå anamma idéerna i praktiken kräver lång erfarenhet av att läsa kritiskt, vara övertygad i att det går att bli frisk och ha en energi nog för att fortsätta leva trots motstånd. Att jag blev bättre är bara ett resultat av slumpen som skedde vid sidan av vården, efter åtta år av heltidssjukskrivning i ett tillstånd som var outhärdligt.

/Ulrika Westerberg

(1) https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2019/02/25/forskningsstodet-till-psykiatrin-behover-oka/

(2) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/anhoriga-demonstrerade-for-battre-psykvard?fbclid=IwAR237PQHFZ0BqG6UMXXHrrqOkF9fMuh3nt_EP7OHJKFllAH_zeBZhulPlFk

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/socialministern-ett-misslyckande-for-hela-samhallet

(3) https://www.svd.se/efter-metoo-ett-stort-svek-nar-det-inte-gar-att-fa-hjalp?fbclid=IwAR2mDOVOlON0CHzs4DBWCLR7zmql_tfn5UBmrS1drHRoDJCyRUIyKnX0J6s

(4) https://www.nimh.nih.gov/about/directors/thomas-insel/blog/2013/transforming-diagnosis.shtml

http://www.apa.org/monitor/2013/07-08/nimh.aspx)


Dags för ätstörningsklinikerna att se hela människan!

Ulrika Westerberg - beskuren störreI mars 2018 blev jag tillsagd att inte ställa frågor vid föreläsningar på en ätstörningsklinik i Stockholm. De andra patienterna på dagvårdsbehandlingen fick fortsätta ställa sina frågor som förut i och under föreläsningarna. Mina frågor ställdes i syftet att förstå varför behandlingen inte var fokuserad på antiinflammatorisk kost och för att förstå dietistens och läkarens ställningstaganden vad normalkost bör vara. Istället för att arbeta flexibelt fick jag veta att om jag skulle fortsätta skulle jag acceptera att äta socker, spannmål och mjölkprodukter, mat som inte stöds i forskning för att bli fri från inflammatoriska tillstånd som psykisk ohälsa, diabetes med flera. En kost som jag förstått är i linje med funktionsmedicinska rekommendationer tillsammans med motion, intermittent fasta och mycket mycket mer spännande sätt att tillfriskna från många av de sjukdomar vården behandlar.

Eftersom jag har långvarig medelsvår terapiresistent depression och utmattning har kosten länge varit i fokus för bättre hälsa. Mina blodvärden har visat att jag har en låggradig inflammation, ofördelaktiga kolesterolvärden och är i riskzonen för att utveckla diabetes. Tillstånd som kan elimineras med rätt kost. Dessa tillstånd var inte ätstörningskliniken beredda att behandla då som deras verksamhetschef skrev till mig när jag lyfte min situation att kliniken ”inte har uppdraget annat än att behandla ätstörningar”! Ett märkligt förhållningssätt och inte minst dyrbart för skattebetalarna när en ätstörningsbehandling skulle vara ett perfekt tillfälle att utbilda i hur kosten kan vara medicin och förebygga sjukdom! Om vården inte behandlar hela människan med aktuell forskning och samtidiga diagnoser och tillstånd blir det oerhört komplicerat för den enskilde att hitta de rätta vägarna att bli frisk – för patienter är i allmänhet inte starka nog eller vana att själva sitta vid rodret för att hitta de bästa sätten att tillfriskna. Länge har jag felaktigt trott att den offentliga vården har de bästa svaren och arbetar effektivt men har lämnat den föreställningen när jag inte blivit bättre och bara varit olycklig för att inga mediciner biter på mig.

Flera ätstörningskliniker jag talat med uppmanar sina patienter att inte träna under behandlingen vilket är tvärtemot de rekommendationer funktionsmedicinen istället lägger fokus på! Självklart ska träning vara måttlig och inte alltför intensiv eller omfattande i förhållande till den enskilde individens förutsättningar och inte heller är träning att rekommendera för den som är kraftigt underviktig och riskerar sitt liv, men i mitt fall som varken är underviktig eller har stora näringsbrister blir uppmaningen att inte träna oprofessionell.

Yvonne Lin på Y-lab och jag har haft långa samtal och är överens om att den offentliga vårdens ätstörningsenheter orsakar onödigt lidande när behandling villkoras med träningsstopp för grupper av patienter som länge tränat och tävlat. Som de flesta vet stillar träning omedelbart ångest och att då plötsligt inte på det mest naturliga sättet att påverka oro genom motion blir ätstörningsbehandlingen omöjlig att genomföra för vissa eller ger ett enormt ångestpåslag som skapar kraftig mental försämring. Ett generellt träningsstopp för alla oavsett problematik i en ätstörningsbehandling blir kontraproduktiv, grym och för vissa omöjlig att acceptera. Några jag mött har också berättat att de mörkat att de ändå tränar vilket är olyckligt då behandlarna kan uppfattas som motståndare istället för hjälpare.

Jag valde att avsluta min ätstörningsbehandling när jag inte längre fick ställa frågor som personalen inte hade svar på och för att de tjurskalligt höll fast vid föråldrade kostråd. De skyllde på att andra patienter fick ångest av mina frågor men jag frågar mig än idag, om det var ett dåligt försök att skydda gamla arbetssätt. Istället valde de att offra en patient och lät mig gå utan uppföljning.

/Ulrika Westerberg

(Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, har som organisation inte tagit ställning till åsikterna i denna artikel.)

 

 


Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoUnder flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.

Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.

Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.

Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.

Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.

Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.

Vad väntar politikerna på?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 


Elchocker är psykiatrins återuppståndna quick-fix

Hannes 4Under en ganska lång period för några decennier sedan hamnade den psykiatriska behandlingen elchocker (ECT) i mycket berättigat vanrykte, både för sin långsiktigt bristfälliga effektivitet, men också för att patienter skadades och fick bestående minnesstörningar. I någon liten mån lyckades man minska de skadliga biverkningarna, genom att placera elektroderna högt på pannan och på ena tinningen, i stället för på vardera tinningen, men det dåliga ryktet kvarstod ändå. Under trycket av hårdbantade budgetar och förkortade vårdtider har psykiatrins intresse för denna skenbara quick-fix återuppväckts, och idag elchockas människor i stor omfattning [1].

Det har också bildats en löst sammanhållen lobby, som propagerar för ECT-behandling i både allmänna medier och facktidskrifter. Journalisten Niklas Ekdal skrev en bok om sin fysiska skallskada [2] med efterföljande, depressionsliknande tillstånd, som behandlades med elchocker. Utan någon vanlig bakgrund med psykisk ohälsa hyllar han denna behandling, som i hans fall måhända inte alls hade behövts för att han skulle kunna återkomma till sitt gamla liv. I Nerikes Allehanda berättas ”solskenshistorien” om Patrik, som fick ett ”nytt liv” efter 32 elbehandlingar [3]. Ett sista exempel (i detta blogginlägg) är ST-psykiatrikern Adel Abu Hamdeh [4], som i Dagens Medicin lyriskt propagerar för den effektiva och problemfria behandlingen ECT – som han själv påstår sig vilja ha, om han någon gång ”får svår psykotisk depression”.

Vad som sällan förmedlas i dessa förskönande beskrivningar är att ECT-behandlingen, vid verklig depression och psykisk ohälsa, har mycket dålig beständighet. Den måste ofta upprepas, gång på gång, eller följas upp med psykofarmaka-behandling [5, 6, 7]. Än mindre talas det om de mycket allvarliga biverkningar elchockerna kan föra med sig. Främst handlar det om minnesstörningar, som både kan bli allvarliga och beständiga [8, 9], men det kan också röra sig om personlighetsförändringar och framkallad psykisk ohälsa, exempelvis bipolärt syndrom [10]. Även beskrivet i studien ECT-induced Mania [11]. Hundratals patienter har kunnat vittna om sådana skador och att de har fått hela sina liv förstörda, exempelvis i ett flertal Facebook-grupper [12]. De allvarliga följderna erkänns inte av den psykiatriska forskningen, och drabbade människor har varken fått upprättelse eller ekonomisk ersättning.

Det finns också en uppsjö av forskningsstudier som påvisar de skadliga effekterna, men psykiatrin förnekar dem eller låtsas som om de inte existerar. Ur den stora mängden länkar jag direkt till en av dessa studier [13] och till en skrivelse av den amerikanska psykiatrikern och forskaren Peter R Breggin till amerikanska Food and Drug Administration (FDA, ungefär motsvarande svenska Läkemedelsverket) med begäran om testning av ECT-apparaters säkerhet [14]. Jag rekommenderar också varmt studier av dr. Breggins referenslista [15] och av en litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall [16].

/Hannes Qvarfordt

Referenser:

  1. Pressmeddelande: Socialstyrelsen kartlägger ECT-behandling inom vården, 2009.
  2. Mind Forum: Livet blev bättre efter sjukdomen.
  3. Nerikes Allehanda: 32 elbehandlingar av hjärnan gav Patrik ett nytt liv, 2018.
  4. Dagens Medicin: ”Ge mig ECT om jag får svår psykotisk depression”, 2018.
  5. Kliniska riktlinjer om ECT: 8.3 Vidmakthållande av behandlingseffekt, 2014.
  6. Kvalitetsregister ECT, Årsrapport: Förnyad ECT/Återinläggning efter ECT, 2016.
  7. PubMed: The sham ECT litterature: implications for consent to ECT, 2006.
  8. Socialstyrelsen: Viktigt följa upp minnesstörningar efter ECT, 2016.
  9. Nature: ECT damage is easy to find if you look for it, 2000.
  10. Tidskriften ETC: Elchockbehandlingarna blir allt fler i Sverige, 2015.
  11. NCBI: ECT-induced Mania, 2014.
  12. Facebook: Surviving Electroshock.
  13. PubMed: The cognitive effects of electroconvulsive therapy in community settings, 2007.
  14. Peter R Breggin: The FDA should test the safety of ECT machines, 2010.
  15. Dr. Peter Breggins referenslista.
  16. Litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall.