Nya kränkningar i ursäktens spår

olle storDen 21 november 2011 var jag inbjuden som en av de utsatta, till en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus för människor som vanvårdats i samhällsvården av barn och unga. Riksdagens talman, som representerade samhället, bad oss kollektivt om ursäkt. Varnvården är en skam för Sverige, hette det då.

Ceremonin var första steget i den process till upprättelse som skulle följas av ursäkt och ekonomisk ersättning till den enskilde. Den 1 januari 2013 bildades ersättningsnämnden. Samtidigt trädde en särskild lag i kraft. Lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. För att övergreppen eller försummelserna ska kunna ge rätt till ersättning ska de:
– ha skett någon gång under perioden I januari 1920 till och med 31 december 1980,
– ha skett i samband med vården när personen varit omhändertagen för samhällsvård,
– vara av allvarlig art.

Av 921 fall som ersättningsnämnden fattat beslut om har endast 531 fått ersättning beviljad och hela 390 har fått avslag. När man tar del av dessa siffror ska man också vara medveten om att de som utsatts efter 1980 inte ens har möjlighet att ansöka. Det har inte heller de finska krigsbarnen eller de som lämnats av sina föräldrar att tas om hand, så kallade privatplacerade. Det är en skam att det blev så här och det är regeringen som bär ansvaret.

Ett stort antal forskare har i en skrivelse till Maria Larsson pekat på det orimliga att 43% av de som söker statlig ersättning får avslag av ersättningsnämnden. På till exempel Irland hade man i slutet på december 2012 handlagt 15 397 ansökningar. 7% hade fått avslag eller dragit tillbaka sin ansökan. En kartläggning av de norska kommunala oppreisningsärendena år 2009 visade att 22% inte fick ersättning. Journalisten Linnea Nilsson har i ETC Malmö skrivit flera artiklar där hon visar att barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäckter inte får ersättning. En flicka hade till exempel tvingadats till samlag 5-6 gånger av en inneboende i fosterhemmet. Hon får ingen ersättning eftersom det inte går att visa att fosterföräldrarna kände till övergreppen.

Man kan fundera mycket på vad vanvård är och vad det leder till för den enskilde. I mitt fall är min missade skolgång värre än stryk jag fått. Den skolgång som jag missat på grund av mina bristande hemförhållanden har påverkat hela mitt liv och kraftigt begränsat mina möjligheter på arbetsmarknaden. En medlem jag pratade med sa att värre än slagen är att aldrig ha haft en trygg famn att krypa upp i när det har behövts.

För att hindra att vanvården upprepas behövs nya lagar, regler och bestämmelser, tillsyn och skydd, och att reglerna verkligen följs. Det barnperspektiv som det talas om i Regeringens proposition saknas i praktiken. Nya lagar och regler har kommit, men fler behövs. När man ser resultaten av Ersättningsnämndes beslut följer nya svek och kränkningar i ursäktens spår. Gör om! Gör rätt! Glöm inte barnperspektivet igen.
/Olle Hammarberg


Olle Hammarberg

olle storHej, jag heter Olle Hammarberg och sitter i RSMH:s förbundsstyrelse. Jag har varit medlem i RSMH på Gotland bortåt 30 år. Jag har bland annat skrivit några böcker om min trassliga uppväxt till exempel: ”En liten parvel påväg mot helvetet”. I övrigt tycker jag om att vandra i naturen och finna glädje.


Den ouppfostrade psykiatrikern

Hannes 4En känd överläkare i psykiatri är i full färd med att vrida den demokratiska, svenska samhällssynen i en obehagligt svaghetsföraktande riktning i kraft av sin ställning och mediekåthet. Jag talar om mannen som personligen ville ge konstnären Anna Odell en spruta Haldol, ”så kan hon se hur kul hon tycker att det är”, efter hennes simulerade psykos och tvångsintagning 2009 – alltså David Eberhard.

Eberhards ståndpunkter kan kort och givetvis förenklat sammanfattas så här:

1. Vi är trygghetsnarkomaner och lever i en överbeskyddande stat. Resultat: Vi lär oss inte att hantera livets normala törnar och realiteter (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

2. Vi förstår inte hur bra vi har det och blir därför kränkta av minsta oförrätt och ifrågasättande (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

3. Barn tål mycket mer än vi tror men vi uppfostrar dem inte längre. Vi ”curlar” dem och låter dem ta över makten i familjen. Som barn får vi därför för höga förväntningar på livet och kan då inte hantera motgångar och besvikelser när vi blir äldre (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

Ännu mer koncentrerat kan man alltså säga, att Eberhard anser att vi mår alltmer psykiskt illa, därför att vi har det för bra, är för trygga och har för stora förväntningar på livet. Låter resonemanget rimligt? Nej, naturligtvis inte, och orsaken är – vågar jag påstå – att Eberhard spänner vagnen för hästen. Eller annorlunda uttryckt: han gör symptom till orsaker och tvärtom.

1. Är vi trygghetsnarkomaner – och en del tyder faktiskt på det! – så beror det inte på att vi är för trygga, utan på att vi i grunden känner oss otrygga, dvs. raka motsatsen till Eberhards slutsats. Till skillnad från vad Eberhard anser, menar jag att dagens samhälle ställer oerhörda krav på vad den enskilda individen skall orka med och klara av. I livets alla avseenden befinner vi oss på marknader, där vi måste tävla och slåss för att finna oss en plats. Det sker dessutom i ett allt snabbare tempo, med krav och överstimulans från allt fler håll och i ett alltmer splittrat socialt sammanhang. Vi står existentiellt och emotionellt alltmer ensamma i vår kamp, vilket får förödande konsekvenser för den psykiska hälsan.

2. De flesta har det materiellt mycket bra i Sverige och västvärlden, men våra behov är inte enbart materiella. Om mitt resonemang under punkt 1 stämmer, blir vi inte alls så bekräftade och emotionellt tillgodosedda, som Eberhard hävdar, och känslan av att bli kränkta bottnar då i en grundläggande brist på identitet, självkänsla och personlig mognad, inte i okunskap om ”hur bra vi har det”.

3. Besvikelse och desillusionering kan uppstå hos en tonåring av för höga förväntningar. Kanske t.o.m. en mindre utvecklingskris. Psykisk ohälsa har däremot betydligt djupare rötter och uppstår knappast av sådana skäl i den åldern. Eberhard påstår att ett barn inte påverkas särskilt mycket av sina föräldrar, utan mer av sin jämnåriga omgivning. Till att börja med motsäger han därmed sig själv, eftersom han ju anser att en ”curlande” uppfostran skapar barn som inte kan hantera den verklighet de senare i livet möter! För det andra innebär hans påstående, att en tonåring formas mer av omgivningen, än ett oerfaret småbarn, som är skyddslöst beroende av sina föräldrar och osorterat suger i sig allt i sin omvärld. Naturligtvis ett fullständigt ohållbart resonemang, som dessutom inte alls har det vetenskapliga stöd han hävdar.

Eberhard brukar ge som exempel, att ungdomar nu ofta söker psykiatrisk vård för att deras pojk- eller flickvänner har gjort slut och att det tyder på för höga förväntningar och för överbeskyddad uppväxt. Trots sin profession som psykiatriker – som borde ha gett honom bättre insikter – bortser han därmed från att sådana händelser kan vara utlösande faktorer för en tidigare grundlagd emotionell bräcklighet och att ungdomarnas vårdsökande därför kan vara fullt rimligt och motiverat. I dagens socialt splittrade samhälle har ungdomar dessutom ofta sämre möjligheter än förr, att söka stöd i nära och förtroendefulla relationer till vuxna.

Jag instämmer gärna med David Eberhard i att barn behöver föräldrar och andra vuxna, som vågar och klarar att ta sitt vuxenansvar i relation till barnen. Man skall inte vara jämbördig ”kompis” med sina barn, utan ansvarstagande förälder. Däremot hoppar Eberhard i fullständigt galen tunna, när han förfäktar att den ökande psykiska ohälsan beror på ett för skyddat liv, i ett samhälle där vi har det för bra. Den ökande ohälsan begränsar sig inte till Sverige. Mönstret ser likadant ut i hela västvärlden och den övriga industrialiserade världen och har inte sin grund i för stor trygghet, utan i en ny och förödande form av stress, som människan aldrig tidigare har varit utsatt för.

De barn som får allt de pekar på är heller inte de som mår sämst i dagens samhälle. De värst drabbade barnen kommer från socioekonomiskt utsatta miljöer, där ”curlingen” knappast är något utbrett fenomen. Eberhards resonemang leder oundvikligen till cynism och svaghetsföraktande tänkesätt, där boten mot dagens problem blir en återgång till tidigare seklers hierarkier, tuffare behandling av barn och ökade orättvisor. Han ser vad som händer i samhället, men drar helt felaktiga slutsatser.
/Hannes Qvarfordt


Jubileumsdagen 25 november…

kaisvvVarje år har jag ett speciellt viktigt datum att hålla reda på, nämligen den 25 november! Datumet ska stå för min sista inläggning på avdelningen, sedan 1993, då jag studerade i Uppsala. Och tiden går, så nu i år blir det 20-års jubileum, vilket i sig har sparat en massa resurser för landstinget och en hel del lidande, för min del.

Jag bestämde mig för 20 år sedan, i Uppsala, att ”nu gäller det att ta det vackert” – bara genom att ta ett år i taget…alltså prioritet nummer ett, att INTE bli inlagd igen! Oavsett vad som händer omkring mig, inom mig, så får jag inte bli sjuk igen – och jag har hållit det, hittills.

Eller som min läkare sa till mig: ju längre du klarar dig från återfall, så ökar också chansen att det fortsätter så! Varje år när jag köpt mig en ny kalender brukar jag direkt bläddra fram till 25 november, bara för att sätta min markering där – och bara känna Känslan! Jag tror att Tankens kraft är en underskattad faktor, när det gäller Återhämtning.

Tack för ordet och lycka till, därute.

/Khai Chau


Rädda Nationella Hjälplinjen

JimmiebloggHelgen har jag ägnat åt att diskutera psykisk hälsa ur många olika synvinklar med representanter för RSMH från hela landet som samlats på Hagaberg folkhögskola. Vi har också diskuterat hur RSMH ska utvecklas i framtiden. Men här tänker jag citera det uttalande som förbundsrådet antagit med anledning att Nationella Hjälplinjen återigen är hotad.

”Samtidigt som det rapporteras om att den psykiska ohälsan ökar håller den Nationella Hjälplinjen på att läggas ned i tysthet. Den Nationella Hjälplinjen är en kostnadsfri telefonjour som sedan mer än tio år erbjudit professionell hjälp till människor i psykisk kris eller i en svår livssituation. De som svarar är socionomer, psykologer och psykiatrisjuk­sköterskor med erfarenhet av att stödja människor i kris. Den Nationella Hjälplinjen är idag en del av 1177.vårdguiden.

Initiativet till hjälplinjen kom från brukar- och närståendeföreningar som erfarit hur illa det kan gå i akut psykisk kris om inte någon möter upp och är tillgänglig.

Finansieringen löstes initialt med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden och senare genom statsbidrag.

Men, under många år har denna viktiga verksamhet kämpat med för lite resurser i förhållande till konkreta behov från människor i kris. Antalet inkomna samtal under 2013 är cirka 150 om dagen, men de som bemannar hjälplinjen har bara hunnit med att besvara en dryg fjärdedel.

Att forcera de samtal man faktiskt har möjlighet att föra är, något förutsägbart, kvalitetsmässigt svårt. Verksamhetens kapacitetstak har man nått för länge, länge sedan och behovet är inte bara stort utan även växande. Många liv har räddats under årens lopp. I dag är kostnaden för att driva hjälplinjen 7,5 miljoner kronor per år – men dess framtida finansiering är mycket oviss.

Socialdepartementet under Maria Larsson (KD) verkar inte berett att gå in med vare sig grundfinansiering eller mer pengar för nästa år utan hänvisar till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Men, nu håller tiden på att rinna ut för denna för många akut livsviktiga verksamhet. Om 40 dagar är pengarna slut.

Vi vädjar därför till Maria Larsson och regeringen om att komma in i matchen nu och bidra till en både snabb och långsiktigt hållbar lösning. Oavsett vem som tar notan ger verksamheten en kvalitet tillgänglig över hela landet för människor i akut psykisk kris som det svenska samhället behöver vidmakthålla.

Nationella hjälplinjen behövs, många människor i kris behöver den. Den räddar liv så låt oss hjälpas åt att rädda livräddaren. Låt detta kosta pengar och inte liv.”

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande/RSMH

Här kan du läsa om Nationella hjälplinjens historia:
http://www.rsmh.se/Nationella-hjalplinjen.pdf


Teaterpremiär

Jimmieblogg2Igår var jag på uruppsättningen av teaterpjäsen: ”Rise to the sugarsticky sky” som spelas på Dramalabbet i Stockholm. Den är skriven av Alice Hymna. Pjäsen som spelas till den 15 december handlar om en tjej som går in i en psykos och vad som då händer i relation till vänner och övrig omgivning. Den skildrar också ett komplicerat möte med vården. Pjäsen speglar det kaos som det kan innebära för en människa att gå in i en psykos. Den unga ensemblen spelar pjäsen kärnfullt och med energi. Jag hade en mycket trevlig och intressant kväll.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande/ RSMH


Rapport från en höst

Anne Sofie HöijJag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.

Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.

Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.

Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.

Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.

Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.

Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij